Forskning visar att hjälplöshet och hopplöshet är betydelsefulla faktorer för förståelse av depression och ångest. Enligt Cognitive Activation Theory of Stress (CATS) är känslor av hjälplöshet och hopplöshet dessutom prediktiva för psykopatologi. Hjälplöshet definieras som den inlärda förväntan att egen ansträngning inte kan åstadkomma skillnad, och hopplöshet som att egen ansträngning leder till försämring. Den här studien undersökte relationen mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest genom att besvara (1) vad som karaktäriserade individer med hög hjälplöshet och hopplöshet avseende kön, ålder, utbildningsnivå, depressions- och ångestsymtom (2) till vilken utsträckning depression och ångest kunde förklara hjälplöshet och hopplöshet (3) om hjälplöshet och hopplöshet kunde förutsäga risken att utveckla depression och ångest, utöver den risk som ett tidigare depressions- eller ångesttillstånd innebar. För att beräkna samtidig och prediktiv relation mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest användes tvärsektionell data från 3406 deltagare och longitudinell data från 2336 deltagare. All data insamlades med enkäten Miljörelaterade frågor om vår hälsa i Västerbotten år 2010 och 2013. Hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest mättes med Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) respektive Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). Resultatet visade att den grupp som hade högst skattningar på både hjälplöshet och hopplöshet utmärktes av signifikant högre skattningar i psykopatologi, en större andel personer i åldrarna 70-79 år, samt en överrepresentation av personer som inte studerat vidare efter grundskola. Resultatet gav stöd åt en negativ korrelation mellan hjälplöshet/hopplöshet och utbildningsnivå, där associationen mellan låg utbildning och hjälplöshet/hopplöshet var tydligare än mellan hög utbildning och hjälplöshet/hopplöshet. Vidare samvarierade hjälplöshet och hopplöshet med depression och ångest. Depressionssymtom hade större samvariation med hjälplöshet och hopplöshet än vad ångestsymtom hade. Hjälplöshet hade större samvariation med depressions- och ångestsymtom, än hopplöshet. Hjälplöshet var en bättre prediktor för både ångest och depression än vad hopplöshet var. Det bedömdes att hjälplöshet/hopplöshet inte bidrog med någon kliniskt relevant förklarad varians eller ökad risk för diagnos utöver vad ett tidigare psykopatologiskt tillstånd medförde. / Research shows that helplessness and hopelessness are important factors for the understanding of depression and anxiety. According to Cognitive Activation Theory of Stress (CATS), feelings of helplessness and hopelessness are predictors of psychopathology. Helplessness is defined as the learned expectation that one’s own effort cannot achieve desired change, and hopelessness that self-effort leads to worsening of the situation. This study investigated the relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety by answering (1) what characterized individuals with high helplessness and hopelessness regarding gender, age, education level, depression and anxiety symptoms (2) to what extent depression and anxiety could explain helplessness and hopelessness (3) if helplessness and hopelessness could predict the risk of developing depression and anxiety, more than a previous state of depression or anxiety could. To calculate the concurrent and predictive relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety, cross-sectional data were used from 3406 participants as well as longitudinal data from 2336 participants. All data were retrieved from the Västerbotten Enviromental Health Study in 2010 and 2013. Helplessness/hopelessness and depression/anxiety were measured with Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) and Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). The results showed that the group that had the highest estimates of both helplessness and hopelessness were characterized as having significantly higher estimates of psychopathology, a greater proportion of people aged 70-79 years, and an over-representation of people not progressed beyond primary school. The results support a negative correlation between helplessness/hopelessness and education, for which the association between low education and helplessness/hopelessness was stronger than between high education and helplessness/hopelessness. Helplessness and hopelessness co-varied with depression and anxiety. Symptoms of depression had higher correlation with helplessness and hopelessness compared to symptoms of anxiety. Helplessness had higher correlation with symptoms of depression and anxiety, compared to hopelessness. Helplessness was a better predictor of both anxiety and depression compared to hopelessness. Helplessness/hopelessness did not seem to contribute to clinically relevant explained variance or increased risk of diagnosis in addition to a previous psychopathological condition.

Bakgrund: Schizofreni förekommer i hela världen, i alla kulturer och bland alla folkslag.Cirka en procent av alla människor lider av schizofreni. Sjukdomen är ofta förenad med olikaproblem så som ekonomi, sociala relationer och jobb.Syftet: Syftet med studien var att beskriva hur personer som lider av schizofreni upplever sinasymtom. Hur människor med schizofreni upplever sina symtom och hur symtomen påverkarderas livsvärld.Metod: Metoden var en kvalitativ litteraturstudie där fyra självbiografier lästes ochanalyserades.Resultat: De fem huvudkategorierna som framkom i studien var: känsla att behöva skydda sigoch/eller andra, känsla av att leva i overklighet, känsla av hjälplöshet och undergivenhet,känsla av skuld och/eller skam och känsla av trygghet.Resultatet av studien visade hur komplex denna sjukdom är. Personer som lider av schizofreniupplever sig oftast oförstådda, förbisedda som människor och att de inte ges möjlighet till attdelta i gemenskap, då det av resultatet framgår att de både drar sig undan själva och derastidigare vänner tar avstånd viket leder till isolering och utanförskap.Slutsats: Schizofrena symtom upplevdes på många olika sätt och symtomen hade storpåverkan på det dagliga livet. Symtomen blev de sjuka personernas verklighet och deraslivsvärld. Symtomen tog till slut över personernas tankeverksamhet och handlingar och leddeofta till självskadebeteende och isolering.

Tidigare forskning pekar på att det kan finnas samband mellan vissa psykologiska faktorer och utveckling av depression och ångest. Därför var syftet med denna studie att undersöka huruvida olika psykologiska faktorer påverkar risken att utveckla depression samt ångest vid en uppföljning efter tre år. Studien baserades på data som insamlats vid det första (T1) och det andra (T2) mättillfället i den longitudinella populationsbaserade Miljöhälsostudien i Västerbotten. Samplen i denna undersökning bestod av deltagare som inte hade ångest (n=1930), och deltagare som inte hade depression (n=2120) vid T1. I studien undersöktes i vilken utsträckning upplevelse av utmattning, insomni, känsla av hjälp- och hopplöshet, stress, självskattad ohälsa, ångest och depression vid T1 ökade risken för depression respektive ångest vid T2. Logistiska regressionsanalyser visade på en signifikant ökad risk för att utveckla depression vid T2 (Oddskvot; OK=1.99-3.64) för samtliga riskfaktorer. Riskfaktorerna depression, utmattning, hjälp- och hopplöshet och självskattad ohälsa ökade risken för att utveckla ångest vid T2 signifikant (OK=2.37-3.78). Sammanfattningsvis visar resultaten att riskfaktorerna indikerar en i varierande grad ökad risk för att utveckla depression och ångest. Kännedom om riskfaktorer kan vara ett betydelsefullt stöd för att i ett tidigt skede sätta in interventioner och därmed förhindra senare insjuknande i depression och ångest. / Previous research suggests that there may be a link between certain psychological factors and development of depression and anxiety. The purpose of this study was therefore to investigate how different psychological factors affect the risk of developing depression and anxiety in a follow-up three years later. The study was based on data from baseline (T1) and follow-up (T2) in the Västerbotten Environmental Health Study, a longitudinal population- based study. The sample consisted of participants who did not have anxiety (n = 1930), and participants who did not have depression (n = 2120) at T1. The study examined the extent to which experience of exhaustion, insomnia, feelings of helplessness and hopelessness, stress, low self-rated health, anxiety and depression at T1 increased the risk of depression and anxiety at T2, respectively. Logistic regression analyses showed a significantly increased risk of developing depression at T2 (Odds ratio; OR = 1.99-3.64) for all risk factors. The risk factors depression, exhaustion, feelings of helplessness and hopelessness and low self-rated health significantly increased the risk of developing anxiety at T2 (OR = 2.37-3.78). In conclusion, the results show that the risk factors indicate a varying degree of increased risk of developing depression and anxiety. Knowledge of risk factors is important as support for initiating interventions at an early stage and thus preventing later onset of depression and anxiety.

Det är skolans ansvar att motivera sina elever till lärande. Efter ett initierande samtal med en avgångsklass på ekonomiprogrammet på en kommunal gymnasieskola framkom det att eleverna inte såg någon nytta i själva inlärningsprocessen. Motivation för att kunna något fanns, men motivation till att lära sig något saknades.Carol Dweck ger genom sina teorier om mindsets en beskrivning av just detta fenomen. Hon delar in elever i två grupper efter hur de ser på sin egen intelligens och vilka mål eleverna ser med sitt eget lärande. I följande arbete görs en studie av Dwecks arbete genom att, i första delen, beskriva teorin för att se om man kan dra paralleller mellan en elevs mindset och dennes benägenhet att engagera sig i sitt eget lärande. Studien visar genom Dwecks definition av statiska respektive dynamiska mindsets att så är fallet, teoretiskt. Studien går vidare med att beskriva Dwecks tankar om hur man kan göra för att påverka eleverna till att öka sitt engagemang. Teorin exemplifieras genom en sammanfattning av en av Dwecks forskningsstudier.I den andra delen av studien appliceras Dwecks teorier på elever vid en kommunal gymnasieskola. Genom att testa elevernas mindset med två av Dwecks egna instrument undersöks om Dwecks teorier är applicerbara för att förklara intrycket att eleverna i det ursprungliga samtalet inte ser en nytta i själva lärandet som process. Elevernas mindset testades genom en enkät med 22 frågor. 38 elever svarade på enkäten. Enkäten följdes upp med semistrukturerade intervjuer där 11 elever studerades mer ingående.Genom Dwecks teorier och definitioner av mindsets kan man tänka sig att det uppfattade fenomenet i det initierande samtalet beror på att eleverna främst besitter statiska mindsets. Genom enkät och intervjuer visade det sig att så inte var fallet. Då enkät och intervjuer utgick från elevernas allmänna uppfattning om intelligens, talang och arbete kan man inte dra slutsatser om teorierna har bevisats eller ej. Vid fortsatta studier skulle det vara intressant att göra om samma studier med specifikt skolan och inlärningsmål som domän.