Der erste Teil der vorliegenden Arbeit ist ein Review über die unterschiedlichen Studien aus den letzten zwanzig Jahren, die sich mit der Thematik: psychische Komorbidität bei (Brust-) Krebs auseinandersetzen. Die thematische Auseinandersetzung erfolgte zum Großteil in Form von Querschnittstudien. Das Fortbestehen der psychischen Komorbidität über Monate oder auch Jahre, nach dem Zeitpunkt der Diagnosestellung, ist erst in jüngster Zeit in das Blickfeld der Wissenschaft gerückt. Der zweite Teil der Arbeit beschäftigt sich mit der Untersuchung verschiedener soziodemographischer und krankheitsspezifischer Faktoren und deren Einfluß auf die psychische Komorbidität. Die untersuchte Patientinnengruppe sind Frauen mit Brustkrebs. Das verwendete Screeninginstrument ist die Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). Die Identifizierung der soziodemographischen und krankheitsspezifischen Faktoren, die psychische Komorbidität beeinflussen, ist ein noch junges Forschungsgebiet. Die Identifikation dieser Faktoren ist wichtig für die Erkrankten, um Chronifizierungsprozesse seelischen Leiden vorzubeugen. Das Ziel sollte sein, die psychische Komorbidität frühzeitig zu erkennen und zu behandeln. Dadurch kann die Lebensqualität der Frauen mit Brustkrebs gesteigert werden. Durch Fragebögen beispielsweise, als sekundär präventive Maßnahme, kann die psychische Komorbidität frühzeitig erkannt und therapiert werden. Ein zusätzlicher und nicht unerheblicher Aspekt ist dabei eine mögliche Kostenersparnis im Gesundheitswesen.

The aim of the present study was to examine whether there are any differences in the self-estimated degree of anxiety and depression between men and women diagnosed with chronic obstructive pulmonary disease (COPD). A further  aim was to investigate if there is any association between the severity and duration of the disease and the level of anxiety and depression. A descriptive quantitative study was conducted. Data was collected by using Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS), a self-assessment of anxiety and depression. Data was collected at follow-up visit with COPD-nurse in primary health care in Uppsala during weeks 6-12 in 2011. The study group consisted of 12 patients (7 were men and 5 women). The mean age of participants was 68 years (range = 56-81 years). The mean self-rating of depression was 3.8 and the self-rating of anxiety was 3.1 for the entire group. These figures indicate a low degree of anxiety and depression. The main findings of this study show no significant difference of self-reported anxiety and depression between men and women in the study group. No association between anxiety and depression and severity (FEV1) or duration of the disease was found. Based on these results, the authors can conclude that neither gender, severity and duration of the disease affects the degree of self-reported anxiety and depression.

<p>Varje år föds barn runt om i världen som ett resultat av ägg- och spermiedonation. I Sverige är äggdonation laglig sedan 2003. Spermiedonation är reglerat i lag sedan 1984. Syftet med denna studie var att undersöka graden av oro och nedstämdhet som rapporteras från heterosexuella par som genomgår behandling med ägg- eller spermiedonation. Deltagarna i studien var män och kvinnor som genomgått ägg- eller spermiedonation vid ett av de sju infertilitetscentra som finns i Sverige. Det var totalt 348 män och kvinnor som besvarade två enkäter, den första vid behandlingens början och den andra ca 10 veckor efter avslutad behandlingen. Bortfallet var 16 %. Datainsamlingen gjordes med HADS – Hospital Anxiety and Depression scale. Efter att datan bearbetats statistiskt visade resultaten följande signifikanta skillnader. 1. Kvinnorna rapporterade högre grad av oro än männen både före och efter behandlingen samt högre grad av nedstämdhet efter behandlingen. 2. Både kvinnornas och männens grad av nedstämdhet var högre hos de par där behandlingen inte resulterade i graviditet jämfört med de par som blev gravida. 3. De kvinnor som inte blev gravida visade mer oro efter ett negativt behandlingsresultat än de kvinnor som blev gravida.</p><p>Slutsatsen från föreliggande studie är att kvinnor som genomgår behandlingar med ägg- eller spermiedonation känner mer oro och nedstämdhet än sina partners. Känslorna är av övergående natur och minskar då behandlingarna resulterar i graviditet.</p> / <p>Every year children all over the world are born as a result of gamete donation. In Sweden oocyte donation has been legally used since 2003 and sperm donation has been regulated in law since 1984. The aim of this study was to investigate the extent of anxiety and depression in couples going through treatments with oocyte- or sperm donation. Participants of the study were men and women who received treatment with oocyte- and sperm donation at one of the seven fertility centers in Sweden. A total of 348 men and women answered two questioners, the first one at the beginning of the treatment and the second one around 10 weeks after the end of the treatment. The drop-out rate was 16 percent. Data collection was made with the HADS – Hospital Anxiety and Depression scale. When the data had been statistically processed the results showed following significant differences: 1.The women reported a higher degree of anxiety than the men before as well as after the treatment and a higher degree of depression after the treatment. 2. The extent of depression was higher among those women and men who didn´t become pregnant compared to those who did. 3. The women who didn´t become pregnant were more anxious after failed treatment than the women who became pregnant. The conclusion is that women who receive treatment with oocyte- or sperm donation are more anxious and depressed than their partners. The feelings are temporary and seem to decrease when the treatment results in pregnancy.</p>

Varje år föds barn runt om i världen som ett resultat av ägg- och spermiedonation. I Sverige är äggdonation laglig sedan 2003. Spermiedonation är reglerat i lag sedan 1984. Syftet med denna studie var att undersöka graden av oro och nedstämdhet som rapporteras från heterosexuella par som genomgår behandling med ägg- eller spermiedonation. Deltagarna i studien var män och kvinnor som genomgått ägg- eller spermiedonation vid ett av de sju infertilitetscentra som finns i Sverige. Det var totalt 348 män och kvinnor som besvarade två enkäter, den första vid behandlingens början och den andra ca 10 veckor efter avslutad behandlingen. Bortfallet var 16 %. Datainsamlingen gjordes med HADS – Hospital Anxiety and Depression scale. Efter att datan bearbetats statistiskt visade resultaten följande signifikanta skillnader. 1. Kvinnorna rapporterade högre grad av oro än männen både före och efter behandlingen samt högre grad av nedstämdhet efter behandlingen. 2. Både kvinnornas och männens grad av nedstämdhet var högre hos de par där behandlingen inte resulterade i graviditet jämfört med de par som blev gravida. 3. De kvinnor som inte blev gravida visade mer oro efter ett negativt behandlingsresultat än de kvinnor som blev gravida. Slutsatsen från föreliggande studie är att kvinnor som genomgår behandlingar med ägg- eller spermiedonation känner mer oro och nedstämdhet än sina partners. Känslorna är av övergående natur och minskar då behandlingarna resulterar i graviditet. / Every year children all over the world are born as a result of gamete donation. In Sweden oocyte donation has been legally used since 2003 and sperm donation has been regulated in law since 1984. The aim of this study was to investigate the extent of anxiety and depression in couples going through treatments with oocyte- or sperm donation. Participants of the study were men and women who received treatment with oocyte- and sperm donation at one of the seven fertility centers in Sweden. A total of 348 men and women answered two questioners, the first one at the beginning of the treatment and the second one around 10 weeks after the end of the treatment. The drop-out rate was 16 percent. Data collection was made with the HADS – Hospital Anxiety and Depression scale. When the data had been statistically processed the results showed following significant differences: 1.The women reported a higher degree of anxiety than the men before as well as after the treatment and a higher degree of depression after the treatment. 2. The extent of depression was higher among those women and men who didn´t become pregnant compared to those who did. 3. The women who didn´t become pregnant were more anxious after failed treatment than the women who became pregnant. The conclusion is that women who receive treatment with oocyte- or sperm donation are more anxious and depressed than their partners. The feelings are temporary and seem to decrease when the treatment results in pregnancy.

Bakgrund: Primärt Sjögrens syndrom (pSS) är en reumatisk sjukdom karaktäriserad av ögon- och muntorrhet samt påverkan på olika organ. En överväldigande trötthet är vanligt. En orsak till tröttheten kan vara ett behandlingsbart tillstånd såsom nedstämdhet. Tröttheten kan leda till nedsatt livskvalitet, arbetsförmåga och påverka relationer med familj och vänner.Syfte: Att kartlägga hur vanligt det är med trötthet i en grupp av patienter med pSS samt om tröttheten har något samband med nedstämdhet eller nedsatt livskvalitet.Metod: Sextiotvå patienter deltog i studien. Patienterna fick fylla i fyra instrument/enkäter angående trötthet, nedstämdhet och livskvalitet (VAS trötthet, ESSPRI, HADS, SF-36). Deskriptiv och jämförande statistik användes i analyserna.Resultat: Totalt 72,6 % av patienterna skattade en hög grad av trötthet och utmattning mätt med VAS. Vi fann en signifikant korrelation mellan tröttheten och nedstämdheten (r = 0,51, p =0,00002). Det fanns även en god korrelation mellan tröttheten och nedsatt livskvalitet.Slutsats: I denna studie visas att trötthet är vanligt förekommande bland patienter med pSS och att tröttheten är korrelerad med nedstämdhet och försämrad livskvalitet. / Background: Primary Sjögren’s Syndrome (pSS) is a rheumatic disease characterized by dry eyes and dry mouth and different organs affected. An overwhelming tiredness, fatigue, is common. One cause of fatigue might be a treatable condition such as depression. Fatigue can lead to decreased quality of life, impaired work ability and affect relationships with family and friends.Objective: To identify the prevalence of fatigue in a group of patients with pSS and if there is any relation between fatigue and depression or impaired quality of life.Method: Sixty-two patients participated in the study. Patients completed four instruments/questionnaires regarding fatigue, depression and quality of life (VAS fatigue, ESSPRI, HADS, SF-36). Descriptive and comparative statistics were used in the analyses.Results: Overall 72.6 % of patients scored a high degree of fatigue as measured by VAS. We found a significant correlation between fatigue and depression (r = 0, 51, p=0.00002). There was a good correlation between fatigue and reduced quality of life.Conclusion: This study shows that fatigue is common among patients with pSS and that fatigue is correlated with depression and a lower quality of life.

No description available.

Der erste Teil der vorliegenden Arbeit ist ein Review über die unterschiedlichen Studien aus den letzten zwanzig Jahren, die sich mit der Thematik: psychische Komorbidität bei (Brust-) Krebs auseinandersetzen. Die thematische Auseinandersetzung erfolgte zum Großteil in Form von Querschnittstudien. Das Fortbestehen der psychischen Komorbidität über Monate oder auch Jahre, nach dem Zeitpunkt der Diagnosestellung, ist erst in jüngster Zeit in das Blickfeld der Wissenschaft gerückt. Der zweite Teil der Arbeit beschäftigt sich mit der Untersuchung verschiedener soziodemographischer und krankheitsspezifischer Faktoren und deren Einfluß auf die psychische Komorbidität. Die untersuchte Patientinnengruppe sind Frauen mit Brustkrebs. Das verwendete Screeninginstrument ist die Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). Die Identifizierung der soziodemographischen und krankheitsspezifischen Faktoren, die psychische Komorbidität beeinflussen, ist ein noch junges Forschungsgebiet. Die Identifikation dieser Faktoren ist wichtig für die Erkrankten, um Chronifizierungsprozesse seelischen Leiden vorzubeugen. Das Ziel sollte sein, die psychische Komorbidität frühzeitig zu erkennen und zu behandeln. Dadurch kann die Lebensqualität der Frauen mit Brustkrebs gesteigert werden. Durch Fragebögen beispielsweise, als sekundär präventive Maßnahme, kann die psychische Komorbidität frühzeitig erkannt und therapiert werden. Ein zusätzlicher und nicht unerheblicher Aspekt ist dabei eine mögliche Kostenersparnis im Gesundheitswesen.

Forskning visar att hjälplöshet och hopplöshet är betydelsefulla faktorer för förståelse av depression och ångest. Enligt Cognitive Activation Theory of Stress (CATS) är känslor av hjälplöshet och hopplöshet dessutom prediktiva för psykopatologi. Hjälplöshet definieras som den inlärda förväntan att egen ansträngning inte kan åstadkomma skillnad, och hopplöshet som att egen ansträngning leder till försämring. Den här studien undersökte relationen mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest genom att besvara (1) vad som karaktäriserade individer med hög hjälplöshet och hopplöshet avseende kön, ålder, utbildningsnivå, depressions- och ångestsymtom (2) till vilken utsträckning depression och ångest kunde förklara hjälplöshet och hopplöshet (3) om hjälplöshet och hopplöshet kunde förutsäga risken att utveckla depression och ångest, utöver den risk som ett tidigare depressions- eller ångesttillstånd innebar. För att beräkna samtidig och prediktiv relation mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest användes tvärsektionell data från 3406 deltagare och longitudinell data från 2336 deltagare. All data insamlades med enkäten Miljörelaterade frågor om vår hälsa i Västerbotten år 2010 och 2013. Hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest mättes med Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) respektive Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). Resultatet visade att den grupp som hade högst skattningar på både hjälplöshet och hopplöshet utmärktes av signifikant högre skattningar i psykopatologi, en större andel personer i åldrarna 70-79 år, samt en överrepresentation av personer som inte studerat vidare efter grundskola. Resultatet gav stöd åt en negativ korrelation mellan hjälplöshet/hopplöshet och utbildningsnivå, där associationen mellan låg utbildning och hjälplöshet/hopplöshet var tydligare än mellan hög utbildning och hjälplöshet/hopplöshet. Vidare samvarierade hjälplöshet och hopplöshet med depression och ångest. Depressionssymtom hade större samvariation med hjälplöshet och hopplöshet än vad ångestsymtom hade. Hjälplöshet hade större samvariation med depressions- och ångestsymtom, än hopplöshet. Hjälplöshet var en bättre prediktor för både ångest och depression än vad hopplöshet var. Det bedömdes att hjälplöshet/hopplöshet inte bidrog med någon kliniskt relevant förklarad varians eller ökad risk för diagnos utöver vad ett tidigare psykopatologiskt tillstånd medförde. / Research shows that helplessness and hopelessness are important factors for the understanding of depression and anxiety. According to Cognitive Activation Theory of Stress (CATS), feelings of helplessness and hopelessness are predictors of psychopathology. Helplessness is defined as the learned expectation that one’s own effort cannot achieve desired change, and hopelessness that self-effort leads to worsening of the situation. This study investigated the relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety by answering (1) what characterized individuals with high helplessness and hopelessness regarding gender, age, education level, depression and anxiety symptoms (2) to what extent depression and anxiety could explain helplessness and hopelessness (3) if helplessness and hopelessness could predict the risk of developing depression and anxiety, more than a previous state of depression or anxiety could. To calculate the concurrent and predictive relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety, cross-sectional data were used from 3406 participants as well as longitudinal data from 2336 participants. All data were retrieved from the Västerbotten Enviromental Health Study in 2010 and 2013. Helplessness/hopelessness and depression/anxiety were measured with Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) and Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). The results showed that the group that had the highest estimates of both helplessness and hopelessness were characterized as having significantly higher estimates of psychopathology, a greater proportion of people aged 70-79 years, and an over-representation of people not progressed beyond primary school. The results support a negative correlation between helplessness/hopelessness and education, for which the association between low education and helplessness/hopelessness was stronger than between high education and helplessness/hopelessness. Helplessness and hopelessness co-varied with depression and anxiety. Symptoms of depression had higher correlation with helplessness and hopelessness compared to symptoms of anxiety. Helplessness had higher correlation with symptoms of depression and anxiety, compared to hopelessness. Helplessness was a better predictor of both anxiety and depression compared to hopelessness. Helplessness/hopelessness did not seem to contribute to clinically relevant explained variance or increased risk of diagnosis in addition to a previous psychopathological condition.

Hirsutism is excessive hair growth in women. The prevalence is estimated at 5%. The aim of this thesis was to describe different aspects of how life is affected for women suffering from hirsutism. Both qualitative and quantitative methods were used. Study I showed that hirsutism deeply affects women’s experiences of their bodies in a negative way and was experienced as a life sorrow. In Study II the patient-physician relationship was described. The patient-physician relationship from the patient’s perspective was suboptimal, as most meetings included feelings of being rejected and even humiliation. In Study III the aim was to translate and psychometrically evaluate an instrument that measures perceived social support, “The Multidimensional Scale of Perceived Social Support” (MSPSS). The translation was performed according to WHO:s official process, and validation was performed in a sample that consisted of 281 participants, 127 women with hirsutism (main sample) and 154 nursing students. MSPSS had good psychometric properties with regard to factor structure, construct validity, internal consistency and reproducibility. Study IV described different aspects of HRQoL in the main sample, the correlation of anxiety, depression, level of hairiness, age and BMI. The F-G scores were dichotomized into minor (F-G ≤14) and major (F-G≥15) hair growth. Higher levels of hair growth were significantly correlated to a lower level of QoL measured by DLQI, EQ-5D and symptoms of both anxiety and depression measured by HADS. Study V investigated if social support was associated with quality of life and outcome of HRQoL compared to a reference group of women (n=1115). SF-36, the MSPSS and the F-G scale were used. Compared to the reference group, women with hirsutism reported lower quality of life in all dimensions of SF-36 (p&lt;0.01) The dimension most affected was vitality (VT=41.2), which had a lower value than has been reported for patients with MS and myasthenia gravis. A Multiple Regression Analysis showed a significant relation between quality of life and social support, indicating its importance for the ability to adapt, in spite of low quality of life.

Depression und die koronare Herzkrankheit zeigen hohe Komorbiditäten. Dabei ist das Vorliegen einer Depression nicht nur für die Lebensqualität der Patienten, sondern auch für die Prognose der koronaren Herzkrankheit bezüglich Morbidität und Mortalität relevant. Als pathophysiologische Ursache des Zusammenhangs spielen Folgen der depressiven Symptome auf der Verhaltensebene eine wichtige Rolle, die zu einem schlechteren Gesundheitsverhalten und einer geringeren Modifikation von Risikofaktoren als bei Patienten ohne depressive Symptome führen. Daneben werden aber auch gemeinsame pathophysiologische Prozesse für beide Krankheitsentitäten diskutiert, dazu gehören Veränderungen in der HPA-Achse, dem Immunsystem und einer Aktivierung des sympathischen Nervensystems, die sowohl bei der koronaren Herzkrankheit als auch bei der Depression nachgewiesen wurden. In der vorliegenden Untersuchung wurden depressive Symptome anhand der Hospital Anxiety and Depression Scale und des Patient Health Questionnaire-2 systematisch in Form einer prospektiven Beobachtungsstudie an 288 herzchirurgischen Patienten erfasst, bevor sich diese einer ACB-Operation unterzogen. Der Zusammenhang von depressiven Symptomen und präoperativem HbA1c- beziehungsweise präoperativem CRP-Wert sowie peri- und postoperative Komplikationen während des operationsbezogenen Krankenhausaufenthaltes wurde untersucht. Zwischen Patienten mit depressiven und solchen ohne depressive Symptome ließen sich keine Unterschiede bezüglich der präoperativen HbA1c-Werte im Gesamtkollektiv feststellen. Höhere HbA1c-Werte fanden sich bei depressiven Patienten nach Ausschluss der Patienten mit notfallmäßiger Koronarrevaskularisation. Präoperative CRP-Werte unterschieden sich bei Patienten mit und ohne depressive Symptome nicht. Bezüglich peri- und postoperativer Komplikationen waren auffällige Ergebnisse in der HADS-D nicht mit einem erhöhten Komplikationsrisiko während des operationsbezogenen Krankenhausaufenthaltes assoziiert. Auffällige Punktwerte im PHQ-2 waren signifikant mit verlängerter Beatmungszeit und postoperativer Revision assoziiert, für Minor Complications gesamt, therapiebedürftige Wundheilungsstörung und postoperative Mortalität zeigte sich ein Trend zu einem höheren Risiko bei Vorliegen einer Depression. Unterschiede ließen sich aber auch bereits für einzelne Items des PHQ-2 darstellen. Anhedonie war signifikant mit einem erhöhten Risiko für postoperative Mortalität, Major Complications und Revision assoziiert. Depressive Symptome stellen mit mittlerer Effektstärke einen wichtigen Risikofaktor für postoperative Komplikationen noch während des operationsbezogenen Krankenhausaufenthaltes, insbesondere bezüglich der frühen Mortalität, dar. Die systematische Erfassung depressiver Symptome sollte daher Eingang in die präoperative Vorbereitung von Patienten vor operativer Koronarrevaskularisation finden. Inwieweit sich durch spezifische Interventionen präoperativ oder in der präoperativen Vorbereitung das Depressions-assoziierte perioperative Risiko beeinflussen lässt, sollte Gegenstand zukünftiger Untersuchungen sein. / Depression and coronary artery disease show high comorbidities. The presence of depression is not only of substantial relevance for the patients’ quality of life but also for the prognosis of the coronary artery disease in terms of morbidity and mortality. On the pathophysiological side depressive symptomatology accounts for behavioral consequences, which plays a crucial role in health orientated behavior and modification of risk factors for coronary artery disease between patients with and without depressive symptoms. Moreover, common pathophysiological pathways involving both disease entities are currently under discussion, among them alterations in the hypothalamus-pituitary axis, the immune system and an activation of the sympathetic nervous system; all of them have been shown to play a role in coronary artery disease and in depression. The present study is a prospective observational study on 288 patients undergoing cardiac surgery. We systematically evaluated depressive symptoms prior to coronary artery bypass grafting (CABG) surgery with two psychometric scales: Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS) and Patient Health Questionnaire-2 (PHQ-2). We examined the relationship between depressive symptoms and preoperative glycated hemoglobin (hemoglobin A1c, HbA1c), depressive symptoms and preoperative C-reactive protein as well as depressive symptoms and perioperative and postoperative complications during inpatient treatment associated with CABG surgery. Overall, there were no differences in preoperative glycated hemoglobin between patients with and without depressive symptoms. After exclusion of emergency CABG procedures depressed patients showed higher preoperative glycated hemoglobin. Preoperative C-reactive protein did not differ in patients with and without depressive symptoms. Relevant depressive symptoms measured with the depression scale of the HADS were not associated with an increased risk for perioperative or postoperative complications during inpatient treatment associated with CABG surgery. Relevant depressive symptoms measured with the PHQ-2 were significantly associated with prolonged ventilation and postoperative re-exploration; depressive symptoms evaluated with the PHQ-2 were also associated with an increased risk for minor complications overall, poor wound healing or wound infection with a need for therapeutic intervention and postoperative mortality. Differences in perioperative and postoperative complications were even detectable for single items of the PHQ-2: anhedonia was independently associated with an increased risk for postoperative mortality, major complications overall and postoperative re-exploration. Depressive symptoms are an important risk factor of medium effect size for perioperative and postoperative complications even during inpatient treatment associated with CABG surgery, especially with regard to early mortality. A systematic evaluation of depressive symptoms should therefore be incorporated in preoperative assessment of patients before CABG surgery. Further research is needed to evaluate if specific interventions applied preoperatively or in the preoperative assessment are able to alter the perioperative and postoperative risk associated with depressive symptoms and depression.