Bakgrund Att arbeta inom prehospital sjukvård anses vara givande men det medför även risker för hälsan. Stressrelaterade sjukdomar är ofta påvisbara hos personal inom yrket. Antalet ambulansuppdrag har ökat kraftigt de senaste åren och likaså andelen uppdrag med prioritet 1. Yrket präglas av kontakten med vårdtagare, drabbade samt övriga samhällsfunktioner där omvårdnaden ställs på sin spets. Under de senaste tjugo åren har ambulansverksamheten utvecklats avsevärt. Framförallt har utveckling skett inom kompetens, medicinsk behandlingsmöjlighet samt teknisk utrustning. Syfte Studiens syfte var att beskriva sjuksköterskans upplevelse av arbetsbelastningens betydelse för omvårdnad inom prehospital sjukvård. Metod Den metod som användes var kvalitativ intervjustudie där sju intervjuer genomfördes. Informanterna var mellan 30 och 52 år, samtliga yrkesverksamma inom ambulanssjukvården i Stockholms län. Vid samtliga intervjutillfällen användes ljudupptagning. Materialet transkriberades och analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat I resultatet framkom tre huvudfynd. Dessa var bristande omvårdnad nattetid, frustration över obefogade ambulansuppdrag samt bristande möjlighet till raster och återhämtning. Gemensamt för dessa fynd är den upplevt höga arbetsbelastning som råder inom ambulanssjukvården i Stockholms län. Sjuksköterskorna uppfattar att de inte har mandat och förtroende att styra patienterna till rätt vårdnivå och med rätt transportsätt. Samtliga sjuksköterskor i studien menar att patienterna får rätt undersökning och medicinsk behandling. Däremot blir bemötande och tålamod lidande av tidigare nämnd arbetsbelastning. Slutsats Studien visar på en mängd faktorer som påverkar upplevd arbetsbelastning. En ökad arbetsbelastning gör det svårare att utföra god omvårdnad. Den viktiga medicinska behandlingen blir prioriterad på bekostnad av det lika viktiga empatiska bemötandet

Svensk ambulanssjukvård har genomgått stora förändringar de senaste decennierna vilket har lett till att kraven på sjuksköterskans kompetens för att säkerställa en god vård och patientsäkerhet har ökat markant. Generellt saknas det inom svensk ambulanssjukvård väl fungerande system för uppföljning av patienter som vårdats prehospitalt vilket leder till att denna viktiga möjlighet till professionell och organisatorisk utveckling riskerar att falla bort. I den kartlagda ambulansorganisationen infördes i början av 2015 ett nytt system för uppföljning av patienter som vårdats prehospitalt vilket skapade nya möjligheter för sjuksköterskan att följa upp sina bedömningar och behandlingar. Syftet var att kartlägga systemet för uppföljning av patienter som vårdats prehospitalt inom en specifik ambulansorganisation utifrån följande frågeställningar: I vilken utsträckning användes möjligheten till uppföljning, vad påverkade sjuksköterskans uppföljning och hur upplevdes effekterna av uppföljning. Metoden som ändvändes var en singel case studie metod vilket innebar att både kvantitativ och kvalitativa data användes. Unikt för case studie metoden är att data samlas in i olika faser för att sedan analyseras innan nästa datainsamlingsfas startar. I den första fasen genomfördes en sökning efter dokument inom ambulansorganisationen som berörde uppföljning. I fas två utfördes en enkätundersökning som även låg till grund för de intervjuer som gjordes i fas tre. Resultaten visade att uppföljning av patienter som vårdats prehospitalt ökade efter införandet av det nya systemet och att de nuvarande rutinerna var otydliga. Vanliga orsaker till att sjuksköterskan i ambulans följde upp sina patienter var osäkerhet i bedömningar, egen kompetensutveckling och en vilja att bidra till ökad patientsäkerhet. Uppföljningen hade positiva effekter för sjuksköterskornas trygghet och kompetens. Däremot förelåg ett behov att förtydliga rutinerna om hur systemet skulle användas för att säkerställa återförandet av kunskapen som inhämtats genom uppföljning till verksamheten. Detta var en önskan både från arbetsgivarhåll och från sjuksköterskor i ambulans. En ökad systematik i uppföljningsarbetet kan leda till att uppföljningen inte begränsas till patientfall som den enskilda sjuksköterskan ansåg vara relevant. Detta kan främja patientsäkerheten och i förlängningen minska onödigt lidande för patienten.

Trygghet är ett centralt begrepp inom allt vårdarbete och inom vårdvetenskap. Hälso- och sjukvårdslagen från år 1982 anger att ett krav för god vård är att den tillgodoser patientens behov av trygghet. När en patient drabbas av plötslig sjukdom eller trauma uppstår en känsla av otrygghet. Trygghet är dock ett relativt outforskat begrepp inom vårdvetenskap och bl.a. finns det svårigheter att använda begreppet från engelsk litteratur då det finns en rad synonyma begrepp. Ambulanssjuksköterskan är första länken i vårdkedjan och ska på bästa sätt vårda patienten tills de når mottagande enhet. Detta innebär att vårda utifrån ett förhållningssätt som förmedlar en känsla av trygghet till patienten. Gemensamt för samtliga ambulansuppdrag är att patienten upplever sitt problem som akut och sin situation som en plötslig förändring av livet. Utifrån kunskapen om otrygghetskänslan som uppstår vid akut sjukdom samt kravet från Hälso- och sjukvårdslagen finns det behov av att tydliggöra vilka förhållningssätt som kan förmedlar trygghet till patienten. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskors uppfattningar av att förmedla trygghet i prehospitala vårdrelationer. I studien har en kvalitativ metod med fenomenografisk ansats tillämpats. Tio ambulanssjuksköterskor intervjuades om deras uppfattningar av hur de förmedlar trygghet. Analysen resulterade i följande fem beskrivningskategorier; Visshet, Företrädelse, Bekräftelse, Mångsidighet och Professionalitet. Dessa presenteras tillsammans med femton olika uppfattningar. Det är troligt att handledning eller annan form av professionellt stöd krävs för att bygga upp och bevara ett så innehållsrikt förhållningssätt. / <p>Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård</p><p>Uppsatsnivå: D</p>

No description available.

Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige och står för flest vårddagar på svenska sjukhus. Senaste 2018 drabbades ca 21.000 människor av stroke i Sverige. Ambulanssjuksköterskan måste i ett tidigt skede kunna identifiera patienter med misstänkt stroke, prioritera och snabbt transportera dessa patienter till sjukhus. Det är av vikt att påskynda behandlingen för patienter med stroke. För varje minut som dröjer till behandling dör flertalet hjärnceller. Som stöd i handläggningen av dessa patienter har ambulanssjuksköterskan behandlingsriktlinjer och bedömningsinstrument. Syfte: Syftet med studien var att belysa faktorer som är av betydelse för identifiering av misstänkt stroke prehospitalt och dessa faktorers betydelse för patientens fortsatta vård. Metod: En litteraturöversikt genomfördes med ett systematiskt tillvägagångssätt. Dataanalys genomfördes utifrån en integrerad analys där kategorier identifierades. Totalt inkluderades 15 vetenskapliga artiklar av kvantitativ och mixad metod publicerade mellan 2012 - 2017. Artiklarna inhämtades från CINAHL och Pubmed. Resultat: Den integrerade analysen resulterade i tre kategorier: patientkarakteristika, regelverket och förutsättning för lärande. Under dessa redovisades även sju underkategorier. Patient karakteristika handlade om patientens uppvisade symtom som kunde delas in i klassiska och atypiska symtom, även patientens bakgrundsjukdomar hade betydelse vid strokemisstanke. Regelverket handlade om bedömningsinstrument, dokumentation och riktlinjer. Etablerade bedömningsinstrument och fastställda riktlinjer underlättade diagnosen av stroke samt att dokumentation var en viktig faktor för patientens fortsatta vård och kommande behandling på sjukhus. Slutsats: Det behövs utbildning, nationella behandlingsriktlinjer, tydliga riktlinjer gällande dokumentation och bedömningsinstrument med hög träffsäkerhet för att förbättra att misstanke om stroke väcks hos ambulanspersonalen.

Ambulanssjukvården är i ständig utveckling. Det som en gång var taxiverksamhet är idag en avancerad akutsjukvård som bedrivs utanför sjukhusen. Ambulanspersonal möter dagligen olika utmaningar och svårigheter i sitt yrke. En särskild utmaning är då de ställs inför att möta barn. År 2020 blev barnkonventionen lag i Sverige. Denna stärker barnets rättigheter, inte bara i samhället utan även i sjukvården. Smärtlindring för barn fortsätter att vara undermålig. Tidigare forskning har främst fokuserat på föräldrars eller ambulanspersonalens upplevelse vid omhändertagandet av barn. Därigenom uteblir barnets egna unika perspektiv och berättelser. Syftet är att belysa barnets upplevelser av smärta och smärtlindring i en prehospital kontext. En kvalitativ design användes och tio ostrukturerade narrativa intervjuer med barn genomfördes. Dessa analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Analysen genererade en huvudkategori, tre generiska kategorier och sju subkategorier. Essensen av resultatet är den smärtsamma händelsens aspekter. Det är en mångfacetterad upplevelse att för barn drabbas av smärta. Negativa känslor skapas av smärtan och gör att barnet upplever ett lidande. Smärtlindringen upplever barnet är effektiv och baseras både på omvårdnad och farmakologi. Barnets strategier vid smärtlindring prehospitalt liknar de som används av barn intrahospitalt. Upplevelsen av mötet med ambulanspersonal har även likheter med hur vuxna patienter beskriver fenomenet. Det behövs mer forskning på barn avseende det prehospitala omhändertagandet, främst kvalitativ för att få mer nyanser av deras upplevelse. Genom en ökad förståelse om barnets smärtupplevelse och dess syn på smärtlindring kan omhändertagandet av smärtpåverkade barn förbättras. Ambulanssjuksköterskan bör fokusera på att inge trygghet i situationer då barnet upplever smärta för att skapa förutsättningar för en effektiv smärtlindring.

Tidigare studier visar att det finns en rädsla för repressalier vid rapportering av avvikande händelser, behov av att involvera samtliga nivåer i en organisation i förbättringsarbeten samt behov av att undersöka och utvärdera patientsäkerhetskultur kontinuerligt och verksamhetsspecifikt. Patientsäkerhet innebär skydd mot vårdskada. Vårdskador orsakar ökat lidande för patienter och ökade kostnader för både patienter och samhället. Patientsäkerhetskultur består av attityder, värderingar och normer på en arbetsplats. Dessa återspeglar personalens förhållningssätt till patientsäkerhet och är specifik för varje verksamhet och varierar mellan olika grupper. Patientsäkerhetskultur inom svensk ambulanssjukvård kan ses som ett relativt outforskat område, vilket understryker behovet av att undersöka hur patientsäkerhetskulturen ser ut för att identifiera möjliga förbättringsområden och skapa förutsättningar för ett bra patientsäkerhetsarbete. Studiens syfte är att undersöka patientsäkerhetskulturen inom ambulanssjukvården i Sverige. Undersökningen inkluderar kliniskt verksam ambulanspersonal från ett urval av regioner med olika geografiska och demografiska egenskaper. Datainsamling har skett genom en validerad webbenkät som framställts av Sveriges Kommuner och Landsting ämnad för att mäta patientsäkerhetskultur inom hälso- och sjukvården. Enkäten består av 14 dimensioner inom patientsäkerhetskultur där varje dimension består av en eller flera frågor. I studien inkluderades 1811 ambulanspersonal, varav 410 svarade, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 22,6 %. Vår studie visar i stort sätt på liknande resultat som tidigare undersökningar inom patientsäkerhetskultur. Resultatet visade generellt låga resultatvärden i alla dimensioner utom samarbete inom den egna vårdenheten. Sämst fungerande var: benägenhet att rapportera händelser, högsta ledningens stöd till patientsäkerhetsarbete och information och stöd till patient/närstående vid vårdskada. Dimensionen som var välfungerande var samarbete inom vårdenheten. För att undersöka skillnader i medelvärde och varians mellan det totala medelvärdet på enkäten och demografiska bakgrundsvariabler, utfördes T-test och envägs ANOVA. Resultaten visade inga signifikanta skillnader mellan bakgrundsvariabler och det totalt medelvärde på enkätresultat.

I tidningarna kan vi idag läsa om neddragningar på sjukhus och om akutmottagningar som stängs ner runt om i landet. Akutmottagningarna i Sverige har minskat med 16 stycken mot-tagningar under 2010 till 2013. Detta sker samtidigt som ambulanstransporterna ökar och resvägarna blir längre, vilket i sin tur leder till att kraven på den prehospitala vården ökar och därmed ambulanstransporterna. Det finns åtta stycken helikopterbaser i Sverige inom ambulansen. Helikoptern kallas in främst vid tidsvinster gentemot alternativa transportsätt, vid väglös terräng, fjällvärld, övärld och främst vid allvarliga till livshotande tillstånd. Längre sträckor och fler akuta fall tror vi kommer öka förfrågan på den luftburna prehospitala transporten. ACC Group har tagit fram en högteknologisk drönarlösning med ett obemannat system som anses mycket säkrare och mer effektivare i utsatta situationer än dagens luftburna transportmedel. I samarbete med ACC har vi till drönaren tagit fram ett koncept till sjukvårdsmodul. Genom en användarcentrerad designprocess har vi genom arbetet strategiskt tagit fram en design, inom flygverkets ramar, som är användarvänlig och optimerad efter användarna av sjukvårdsmodulen.I arbetet var största fokus att identifiera användarnas behov och skapa en förståelse kring ambulansverksamheten. Detta gjordes genom etablerade metoder så som exempelvis intervjuer, deltagande observationer, benchmarking med mera. Detta implementerades sedan genom hela arbetet och utvecklades vidare till olika koncept i enkla kartongprototyper som testades mot användarna. Efter återkoppling utvecklades sedan det slutliga konceptet som visualiserades med hjälp av CAD-renderingar. Examensarbetet resulterade i ett koncept på en ergonomisk, anpassningsbar och säker ambulansmodul som ska underlätta ambulanspersonalens arbete. Modulen är i många fall anpassningsbar för såväl arbetsutrustning som arbetsställningar och ger möjlighet att utföra såväl rutinmässiga moment såväl som sällsynta livsnödvändiga åtgärder.

Att arbeta inom ambulanssjukvård är emellanåt mycket psykiskt påfrestande. Den verklighet man agerar i är fri från all censur och förskönande omskrivningar. Med all sannolikhet påverkar dessa händelser vårdaren, men exakt vad är det som påverkar och hur hanterar ambulanspersonalen dessa känslor?Syftet med studien är att undersöka hur ”särskilda händelser” påverkar privatlivet och det fortsatta vårdandet. Metoden för att besvara detta är kvalitativ intervju med utgångspunkt i informantens livsvärld. Åtta personer som arbetar inom ambulanssjukvården deltog i studien. För att finna ny kunskap inom området fick informanterna berätta om en särskild händelse som påverkat dem, istället för att de styrdes att berätta om kategorier såsom barnolycksfall, trauma etc.Oförutsägbarhet, kontrollförlust och overklighet utmärkte sig och fick stor plats i intervjuerna. Att inte kunna ”greppa” en situation ledde till frustration och maktlöshet. Händelser förblev ibland obearbetade då individen inte kunde få ett avslut på händelsen. Informanter beskrev att de blivit mer distanserade och avtrubbade, men även positiva effekter såsom ödmjukhet och tillfredsställelse framkom. Det tydligaste och mest anmärkningsvärda var dock att informanterna värderade det kollegiala stödet högst. De upplevde att bearbetningen av händelser enkom skedde med kollegor och att närstående inte hade förmågan att förstå vad yrket innebar. Dock hade närstående en stor funktion som fundament i individens grundtrygghet.Resultatet visar att det är högst personligt vad som påverkar personalen i arbetet. Detta kan ofta förbises när man inriktar forskningen på ett alldeles för smalt område. Vidare tror vi att det är viktigt att medvetandegöra för ambulanspersonal att hantering av känslor är mycket betydelsefullt. Oavsett om arbetsgivaren ger möjlighet till detta eller inte, så måste individen själv lyfta dessa frågor för att bevara sin egen psykiska hälsa. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

<p>Within the ambulance care in Uppsala County a vacuum splint is used to immobilize fractures on extremities. The research available on which method of immobilizing to prefer during pre-hospital treatment is limited.</p><p> </p><p>The purpose of this pilot study was to examine the perceptions of the ambulance personal in Uppsala County on the issue of usability of SAM-splint and vacuum splint when immobilizing extremities. The project was also aimed at researching if SAM-splint could be seen as an alternative or a complement to vacuum splint, and to get an apprehension on any evident differences in patients’ perceived pain when treated with the two different approaches.</p><p> </p><p>A descriptive comparative study was carried out. All patients, regardless of age and sex, with the need of immobilizing supposed fractures, were included.  Patients with suspected femur fracture, collum fracture, or where pre-hospital care was not possible or in question, was excluded. The collection of data was done using a questionnaire designed by the students responsible for the project. The ambulance personal completed the questionnaire after having concluded the treatment.</p><p> </p><p>The result showed that all patients with fractures to their extremities were immobilized. There were no evident differences in how the personal experienced the application of the two methods of immobilizing, but rather they were generally both perceived as easy to use. In Uppsala, where the paramedics had access to both SAM-splint and vacuum splint, the SAM-splint was the predominant choice.</p><p> </p><p>Based on this pilot study it can be established that the ambulance personal experienced the methods for immobilizing as easy in the event of fractures to the extremities. The SAM-splint is to be seen as a complement to the vacuum splint. Any difference in perceived patient rated pain connected to the different methods of immobilizing was not to deduce.</p> / <p>Inom ambulanssjukvården i Uppsala län används vakuumsplint för immobilisering av extremitetsfrakturer. Forskning och kunskap om vilken immobiliseringsmetod som är att föredra vid prehospital handläggning av extremitetsfrakturer är begränsad.</p><p><strong> </strong></p><p>Syftet med detta pilotprojekt var att i Uppsala län undersöka ambulanspersonalens uppfattning om användarvänligheten av vakuumsplint och SAM-splint vid immobilisering. Målet med projektet var även att ta reda på om SAM-splint kunde ses som alternativ eller komplement till vakuumsplintar samt om det fanns några uppenbara skillnader i patientskattad smärta mellan de olika immobiliseringsmetoderna.<strong> </strong></p><p><strong> </strong></p><p>En deskriptiv komparativ studie genomfördes där alla patienter oavsett ålder och kön i behov av immobilisering av misstänkta extremitetsfrakturer inkluderas. Patienter med misstänkt femurfraktur, collumfraktur eller där prehospital immobilisering ej varit möjlig eller aktuell exkluderades. Insamling av data har skett med hjälp av ett frågeformulär utformat av projektansvariga studenter. Frågeformuläret besvarades av vårdansvarig ambulanspersonal efter avslutat vårdtillfälle.</p><p> </p><p>Resultatet visade att samtliga patienter med extremitetsfrakturer immobiliserades. Det fanns ingen uppenbar skillnad gällande personalupplevd applicering mellan de olika immobiliseringsmetoderna utan generellt uppfattades de enkla att använda. I Uppsala där ambulanspersonalen hade tillgång till både SAM-splint och vakuumsplint valdes övervägande SAM-splint.</p><p><strong> </strong></p><p>Med detta pilotprojekt som grund kan sägas att ambulanspersonalen ansåg att immobiliseringsmetoderna var enkla att använda vid extremitetsfrakturer. SAM-splint kan ses som komplement till vakuumsplinten. Någon skillnad i patientskattad smärta mellan de båda immobiliseringsmetoderna framkom ej.</p>