Bakgrund: Omhändertagandet av en patient med misstänkt ryggmärgsskada är komplext och ställer höga krav på kompentensen hos ambulanspersonalen. Ambulanspersonalens riktlinjer vid misstanke om en instabil ryggmärgsskada är idag att immobilisera den drabbade i ett neutralt ryggläge. Immobiliseringens betydelse har på senare tid ifrågasatts och istället har forskningen givit indikationer på att det i vissa fall i kan göra mer skada än nytta.  Syfte: Syftet med studien är att undersöka omhändertagandet av patienter med misstänkta ryggmärgsskador utifrån ambulanspersonalens perspektiv. Metod: Metoden var en systematisk litteraturstudie. Sökningar efter vetenskapliga artiklar utfördes i de två databaserna CINAHL och Pubmed. Funna artiklar kvalitetsgranskades och analyserades. Åtta artiklar, varav sex kvantitativa och två kvalitativa svarade på studiens syfte och inkluderades efter en evidensvärdering. Resultat: Två huvudteman med tillhörande subteman framkom efter artikelgranskningen. Ambulanspersonalen arbetar efter rutiner som i vissa fall saknar evidens för vilka samband som finns mellan immobilisering vid misstänkta ryggmärgsskador och vilka framtida positiva och/eller negativa effekter detta har för de drabbade patienterna. Resultatet visade på en viss okunskap angående vilka patienter som ska eller inte ska immobiliseras och även en bristande praktisk förmåga att immobilisera hos ambulanspersonalen som innebär risker. Slutsats: Randomiserade studier behövs som utreder sambandet mellan immobilisering vid misstänkta ryggmärgsskador och vilka framtida positiva och/eller negativa effekter detta har för de drabbade patienterna. Saknaden av relevant forskning kring ryggmärgsskador och immobilisering resulterar i att ambulanspersonalen kommer att fortsätta immobilisera patienter oavsett om detta är den bästa åtgärden eller inte.

Intensivvård är en vårdnivå som har utökade resurser att ta hand om patienter med hotande eller manifest svikt i vitala funktioner. En intensivvårdssjuksköterska är en sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård vilket innebär vidareutbildning i att ha utökad förståelse för kroppens fysiologiska processer, för medicinskteknisk utrustning och för att ha utökad handlingsberedskap att hantera patienters snabbt påkomna svikt. När en patient drabbas av multiorgansvikt inkluderar det ofta akut njursvikt som kan leda till behov av kontinuerlig dialys under intensivvården. Intensivvårdens dialysbehandling har i ett historiskt perspektiv hänvisat patienter till långvarigt sängläge och immobilisering till följd av apparatens utformning och behandlingens längd men också på grund av det vårdande teamets oro för risker att mobilisera under kontinuerlig dialys. Att mobilisering inleds i ett tidigt skede av intensivvården beskrivs avgörande för patienters välbefinnande, rehabilitering och överlevnad. Syftet var att belysa faktorer som påverkar mobilisering av patienter som genomgår kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning. Metoden som användes var en allmän litteraturstudie då det är en bra metod för att kartlägga dokumenterad kunskap och skapa en överblick inom ett område. Vetenskapliga artiklar söktes i PubMed, Cinahl och Google Scholar. Fjorton vetenskapliga artiklar inkluderades i resultatet.  Resultatet visade att mobilisering under kontinuerlig dialys sågs som patientsäker och genomförbar och det påverkade inte patienter hemodynamiskt negativt utan med hårdare träning vid ökad patientdelaktighet ledde det till ökad patientnöjdhet och i förlängningen till ökad överlevnad Hindrande faktorer för mobilisering under kontinuerlig dialys var när patientens fysiska och psykiska instabilitet var för svår. Personalens rädsla för att rubba dialyskateterns läge sågs inte vara befogad och inte heller rädslan att det utgjorde ökad risk att mobilisera med dialyskatetern sittande i ett kärl i ljumsken jämfört med ett på halsen. Rädslan för att dialysbehandling skulle fördröjas då filter koagulerat till följd av mobilisering sågs inte heller befogad. Personalupplevda hindrande faktorer för mobilisering under kontinuerlig dialys var rädslor för risk för patientens hälsa, personalens kunskaps- och erfarenhetsbrist, personalbrist, ogenomtänkt sederingsdjup, brist på rutiner och riktlinjer, samarbete, utrustning, samordning och gemensamma mål för verksamheten. Slutsatsen är att mobilisering under kontinuerlig dialys är motiverad, patientsäker och genomförbar men hänsyn måste tas till patientens fysiska och psykiska tillstånd. Ökad mobilisering leder till ökad patientdelaktighet och patientnöjdhet samt kan leda till ökad överlevnad. Det är viktigt att personal inom hälso-och sjukvård är medvetna om betydelsen av att mobilisera patienter som genomgår kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning.

Bakgrund: Fysiskt trauma är den vanligaste dödsorsaken bland människor under 40 år i västvärlden. Spinal immobilisering är en viktig del i det prehospitala omhändertagandet av traumapatienter där skada på kotpelare och ryggmärg kan misstänkas. Spinal immobilisering praktiseras i stora delar av världen men insatsen tar tid och innebär risker för patienten. Det saknas tydlig evidens för nytta med prehospital spinal immobilisering och behovet är stort av att veta mer om skadeutfall av traumapatienter som är vårdade i ambulans. Syfte: Syftet med studien är att undersöka förekomsten av spinal immobilisering i ambulanssjukvård av patienter som utsatts för trubbigt eller penetrerande våld samt vad för verifierade skador dessa patienter har. Metod: Kvantitativ design med retrospektiv datainsamling från ambulans- och sjukhusjournaler. Resultat: Trehundrasjutton patienter bedömda med RETTS ESS 39 granskades, medelåldern var 42 år och det var ingen skillnad i antal mellan män och kvinnor. 229 patienter spinalimmobiliserades och 27 av dessa visade sig ha någon typ av spinalskada. Resultatet visar att ingen statistiskt signifikant skillnad förelåg mellan spinal immobilisering och verifierad spinal skada. Det sågs inte heller något samband mellan andra verifierade skador och val av spinal immobilisering eller inte. Typ av trauma påverkar inte utfall av spinal immobilisering. Den vanligaste indikationen för spinal immobilisering var smärta/ömhet över kotpelaren och det var också denna indikation som visade sig vara starkast associerad till spinal skada. Diskussion: Varför så många patienter utan skada har spinalimmobiliseras kan denna studie inte svara på men slutsatsen dras att algoritmen för spinal immobilisering bör göras snävare. Detta för att undvika att spinal immobilisering utförs mer än nödvändigt. Samtidigt bedöms vidare forskning inom ämnet som nödvändigt.

Trauma tillhör en av de vanligaste dödsorsakerna i västvärlden och patientgruppen är relativt ung. Både prehospitalt och hospitalt har det skett en genomgående utveckling i omhändertagandet av traumapatienter. Det har utvecklats olika konceptutbildningar med syfte att snabbt och korrekt kunna bedöma patientens fysiska status, avgöra om patienten är allvarligt skadad och utifrån det avgöra hur snabbt patienten ska transporteras till sjukhus.Trauma mot ryggkotpelaren med akut ryggmärgsskada som följd är förödande mot den enskilde individen. Det är viktigt att i ett tidigt skede misstänka en spinal skada för att så korrekt som möjligt behandla patienten utan att förvärra tillståndet. En av de viktigaste behandlingsstrategierna är att med immobilisering förhindra överrörlighet i kotpelaren och därmed motverka ytterligare trauma mot ryggmärgen. Vi har genom vår profession som sjuksköterska i ambulans träffat på flertalet av dessa patienter och undrar hur det upplevs. Forskning visar att immobilisering kan utgöra ett stort obehag för patienten.Syftet var att beskriva hur traumapatienter med misstänkt spinal skada upplever att bli vårdade under helkroppsimmobilisering i ambulanssjukvård.Vi har valt att göra en kvalitativ intervjustudie där informanten utifrån sin livsvärld har beskrivit sina upplevelser av omhändertagandet vid immobiliseringen. Analysarbetet gjordes med kvalitativ innehållsanalys enligt Lundman och Hällgren-Graneheim.Resultatet redovisas i fem olika kategorier: uppleva sig räddad, legitimitet, upplevelse av välbefinnande i en kaotisk situation, lidande och tankar om konsekvenserna av traumat. I resultatet framkommer det att patienten kände sig räddad då ambulansen anländer. Helkroppsimmobilisering kan vara ångestframkallande och för att kunna genomföra en korrekt immobilisering kan det krävas behandling mot ångesten. Vikten av att se en helkroppsimmobiliserad patient i ögonen lyfts fram av informanterna för att skapa en god vårdrelation. Vårdrelationen mellan patient och ambulanssjuksköterskan är unik och patienten har mycket att vinna på om vårdaren stannar kvar i patientens närhet på traumarummet. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

No description available.

<p>Within the ambulance care in Uppsala County a vacuum splint is used to immobilize fractures on extremities. The research available on which method of immobilizing to prefer during pre-hospital treatment is limited.</p><p> </p><p>The purpose of this pilot study was to examine the perceptions of the ambulance personal in Uppsala County on the issue of usability of SAM-splint and vacuum splint when immobilizing extremities. The project was also aimed at researching if SAM-splint could be seen as an alternative or a complement to vacuum splint, and to get an apprehension on any evident differences in patients’ perceived pain when treated with the two different approaches.</p><p> </p><p>A descriptive comparative study was carried out. All patients, regardless of age and sex, with the need of immobilizing supposed fractures, were included.  Patients with suspected femur fracture, collum fracture, or where pre-hospital care was not possible or in question, was excluded. The collection of data was done using a questionnaire designed by the students responsible for the project. The ambulance personal completed the questionnaire after having concluded the treatment.</p><p> </p><p>The result showed that all patients with fractures to their extremities were immobilized. There were no evident differences in how the personal experienced the application of the two methods of immobilizing, but rather they were generally both perceived as easy to use. In Uppsala, where the paramedics had access to both SAM-splint and vacuum splint, the SAM-splint was the predominant choice.</p><p> </p><p>Based on this pilot study it can be established that the ambulance personal experienced the methods for immobilizing as easy in the event of fractures to the extremities. The SAM-splint is to be seen as a complement to the vacuum splint. Any difference in perceived patient rated pain connected to the different methods of immobilizing was not to deduce.</p> / <p>Inom ambulanssjukvården i Uppsala län används vakuumsplint för immobilisering av extremitetsfrakturer. Forskning och kunskap om vilken immobiliseringsmetod som är att föredra vid prehospital handläggning av extremitetsfrakturer är begränsad.</p><p><strong> </strong></p><p>Syftet med detta pilotprojekt var att i Uppsala län undersöka ambulanspersonalens uppfattning om användarvänligheten av vakuumsplint och SAM-splint vid immobilisering. Målet med projektet var även att ta reda på om SAM-splint kunde ses som alternativ eller komplement till vakuumsplintar samt om det fanns några uppenbara skillnader i patientskattad smärta mellan de olika immobiliseringsmetoderna.<strong> </strong></p><p><strong> </strong></p><p>En deskriptiv komparativ studie genomfördes där alla patienter oavsett ålder och kön i behov av immobilisering av misstänkta extremitetsfrakturer inkluderas. Patienter med misstänkt femurfraktur, collumfraktur eller där prehospital immobilisering ej varit möjlig eller aktuell exkluderades. Insamling av data har skett med hjälp av ett frågeformulär utformat av projektansvariga studenter. Frågeformuläret besvarades av vårdansvarig ambulanspersonal efter avslutat vårdtillfälle.</p><p> </p><p>Resultatet visade att samtliga patienter med extremitetsfrakturer immobiliserades. Det fanns ingen uppenbar skillnad gällande personalupplevd applicering mellan de olika immobiliseringsmetoderna utan generellt uppfattades de enkla att använda. I Uppsala där ambulanspersonalen hade tillgång till både SAM-splint och vakuumsplint valdes övervägande SAM-splint.</p><p><strong> </strong></p><p>Med detta pilotprojekt som grund kan sägas att ambulanspersonalen ansåg att immobiliseringsmetoderna var enkla att använda vid extremitetsfrakturer. SAM-splint kan ses som komplement till vakuumsplinten. Någon skillnad i patientskattad smärta mellan de båda immobiliseringsmetoderna framkom ej.</p>

Within the ambulance care in Uppsala County a vacuum splint is used to immobilize fractures on extremities. The research available on which method of immobilizing to prefer during pre-hospital treatment is limited.   The purpose of this pilot study was to examine the perceptions of the ambulance personal in Uppsala County on the issue of usability of SAM-splint and vacuum splint when immobilizing extremities. The project was also aimed at researching if SAM-splint could be seen as an alternative or a complement to vacuum splint, and to get an apprehension on any evident differences in patients’ perceived pain when treated with the two different approaches.   A descriptive comparative study was carried out. All patients, regardless of age and sex, with the need of immobilizing supposed fractures, were included.  Patients with suspected femur fracture, collum fracture, or where pre-hospital care was not possible or in question, was excluded. The collection of data was done using a questionnaire designed by the students responsible for the project. The ambulance personal completed the questionnaire after having concluded the treatment.   The result showed that all patients with fractures to their extremities were immobilized. There were no evident differences in how the personal experienced the application of the two methods of immobilizing, but rather they were generally both perceived as easy to use. In Uppsala, where the paramedics had access to both SAM-splint and vacuum splint, the SAM-splint was the predominant choice.   Based on this pilot study it can be established that the ambulance personal experienced the methods for immobilizing as easy in the event of fractures to the extremities. The SAM-splint is to be seen as a complement to the vacuum splint. Any difference in perceived patient rated pain connected to the different methods of immobilizing was not to deduce. / Inom ambulanssjukvården i Uppsala län används vakuumsplint för immobilisering av extremitetsfrakturer. Forskning och kunskap om vilken immobiliseringsmetod som är att föredra vid prehospital handläggning av extremitetsfrakturer är begränsad.   Syftet med detta pilotprojekt var att i Uppsala län undersöka ambulanspersonalens uppfattning om användarvänligheten av vakuumsplint och SAM-splint vid immobilisering. Målet med projektet var även att ta reda på om SAM-splint kunde ses som alternativ eller komplement till vakuumsplintar samt om det fanns några uppenbara skillnader i patientskattad smärta mellan de olika immobiliseringsmetoderna.   En deskriptiv komparativ studie genomfördes där alla patienter oavsett ålder och kön i behov av immobilisering av misstänkta extremitetsfrakturer inkluderas. Patienter med misstänkt femurfraktur, collumfraktur eller där prehospital immobilisering ej varit möjlig eller aktuell exkluderades. Insamling av data har skett med hjälp av ett frågeformulär utformat av projektansvariga studenter. Frågeformuläret besvarades av vårdansvarig ambulanspersonal efter avslutat vårdtillfälle.   Resultatet visade att samtliga patienter med extremitetsfrakturer immobiliserades. Det fanns ingen uppenbar skillnad gällande personalupplevd applicering mellan de olika immobiliseringsmetoderna utan generellt uppfattades de enkla att använda. I Uppsala där ambulanspersonalen hade tillgång till både SAM-splint och vakuumsplint valdes övervägande SAM-splint.   Med detta pilotprojekt som grund kan sägas att ambulanspersonalen ansåg att immobiliseringsmetoderna var enkla att använda vid extremitetsfrakturer. SAM-splint kan ses som komplement till vakuumsplinten. Någon skillnad i patientskattad smärta mellan de båda immobiliseringsmetoderna framkom ej.

Bakgrund: Immobilisering är en vedertagen omvårdnadsåtgärd inom dagens prehospitala traumavård, detta trots att det inte finns några randomiserade kontrollerade studier angående åtgärden. Många studier har dock visat att riskerna med immobilisering är många varför det är viktigt att undersöka omvårdnadshandlingen närmare. Syfte: Syftet med studien var att undersöka förekomsten av radiologiskt fastställda spinala skador hos patienter som immobiliserats prehospitalt efter trauman, samt på vilka indikationer denna immobilisering gjordes. Metod: En kvantitativ retrospektiv studie där 288 journaler granskades i ambulansens journalsystem MobiMed 3.0 och i sjukhusets journalsystem Cosmic. Därefter analyserades resultaten i SPSS deskriptivt och grafiskt, med chi2-test samt med oberoende t-test. Resultat: Resultatet visade att av de 246 patienter som genomgått en radiologisk undersökning fanns en konstaterad spinal skada hos 48 patienter, vilket motsvarade cirka 17 %. Alla inkluderade patienter hade varit utsatta för trubbigt våld och den vanligaste indikationen för immobilisering var smärta/ömhet över kotpelaren. Medelåldern hos patienterna med spinala skador var signifikant högre än medelåldern hos de utan spinala skador och en signifikant skillnad fanns mellan patienterna med spinal skada och utan spinal skada och samtidig smärta/ömhet över kotpelaren. Slutsats: Ett större antal patienter uppvisade skador i denna studie jämfört med tidigare studier, hos den stora majoriteten fanns dock inga spinala skador. Detta innebär att patienterna utsätts för en potentiellt onödig omvårdnadsåtgärd som är svagt vetenskapligt underbyggd och medför ett flertal risker. Fler studier inom området behövs för att kunna minska patienters potentiella lidande i och med att immobiliseras prehospitalt. / Background: Spinal immobilization is an established practice in today’s prehospital trauma care. This even though there is a lack of randomized controlled studies regarding this practice. Many studies points to the risks regarding spinal immobilization why it is of importance to further examine the practice. Aim: The aim of this study was to investigate the incidence of radiologically confirmed spinal injuries in patients immobilized after prehospital trauma and on what indications this immobilization was done Method: A quantitative retrospective study of 288 medical records acquired from the ambulance medical record system Mobimed 3.0 and the hospital's medical record Cosmic were examined. The results were analyzed in SPSS descriptive and graphic, with chi2-test and independent t-test. Result: The results show that of the 246 patients who underwent a radiological examination, 46 had a spinal injury, approximately 17 %. All of the included patients had been exposed to blunt trauma and the most common indication for immobilization was pain/tenderness over the spine. The mean age of the patients with spinal injuries was significantly higher than the mean age of those without spinal injuries. A significant difference was also found between patients with pain/tenderness over the spine and spinal injury and those without spinal injury. Conclusion: A greater number of patients had a spinal injury in this study compared with previous studies, although the majority of the patients had no spinal injury. This means that the majority of the patients were exposed to a potentially unnecessary procedure that lacks scientifically evidence. More studies about immobilization are required to reduce the patients' potential suffering in connection with prehospital immobilization.

Background: The patient's prerequisites form the basis for the pre-and postoperative care period. One of the aspects that affect health care is the patient's physical activity where immobilizing surgery involves atrophy of muscle mass. A low preoperative activity level, perioperative immobilization and postoperative immobilization increase the risk of postoperative complications. Aim: The purpose was to investigate how much skeletal muscle mass patients lose related to immobilizing surgery and how immobilization affects the patient's care time postoperatively. Method: A literature study that reviewed 12 original articles. The articles were reviewed according to Forsberg and Wengström (2016) where article’s contents and results were compared with the aim of this literature study. Results: After examination, no general loss of muscle mass after immobilized surgery could be identified. The muscle mass's ability to atrophy varies depending on the area of surgery and individual-based conditions. However, muscle mass and its quality were identified as a potential prognostic marker for how post-operative care time will play out where lower levels of muscular quality imply increased risk of complications and mortality. Care time for patients with a low muscle grade has been identified as prolonged related to immobilizing surgery. A care period that can be shortened by muscular activation in the form such as electrical stimulus or resistance exercises. Conclusion: The conclusion of this literature study is that the muscle mass lost in immobilized surgery and how postoperative care is affected is individual-based and influenced by preoperative muscle size and type of surgical procedure. Further research is needed on preoperative and postoperative skeletal muscle mass measurement and a routine for measuring muscle mass, since muscle atrophy has been identified as an important marker for postoperative care and survival. / Bakgrund: Patientens förutsättningar ligger till grund för hur den pre- och postoperativa vårdtiden kommer att fortlöpa. En av aspekterna som påverkar vården är patientens fysiska aktivitet där immobiliserande kirurgi innebär atrofi av muskelmassa. En låg preoperativ aktivitetsnivå, perioperativ immobilisering och postoperativ immobilisering ökar risken för postoperativa komplikationer relaterade till muskelatrofi. Syfte: Syftet var att undersöka hur mycket skelettmuskulatur patienter förlorar i samband med immobiliserande operation samt hur immobiliseringen påverkar patientens vårdtid postoperativt. Metod: En litteraturstudie som granskade 12 originalartiklar. Artiklarna granskades enligt Forsberg och Wengström (2016) där innehåll och resultat jämfördes med denna litteraturstudies syfte. Resultat: Efter granskning har ingen generell förlust av muskelmassa efter kirurgi kunnat identifieras. Muskelmassans förmåga att atrofiera varierar beroende på operationsområde och individbaserade förutsättningar. Muskelmassan och dess kvalitet kunde dock identifieras som en prognostisk markör för hur den postoperativa vårdtiden kommer att fortlöpa där lägre grad av muskulär kvalitet innebär ökad risk för komplikationer och mortalitet. Vårdtiden för patienter med muskelgrad av låg kvalitet har kunnat identifieras som förlängd i samband med immobiliserande kirurgi. En vårdtid som kan förkortas genom muskulär aktivering i form av t.ex. elektrisk stimulans eller motståndsövningar. Slutsats: Konklusionen av denna litteraturstudie är att den muskelmassa som förloras vid immobiliserande kirurgi samt hur den postoperativa vårdtiden påverkas är individbaserat och påverkas av preoperativ muskelgrad och typ av kirurgiskt ingrepp. Efter genomförd granskning eftersöks vidare forskning gällande preoperativ och postoperativ mätning av skelettmuskelmassa och en standardiserad rutin för att mäta muskelmassa, detta då muskelatrofi har identifierats som en viktig markör för postoperativ vård och överlevnad.

Senaste åren har mer evidensbaserad forskning kring immobilisering framträtt. Denna forskning har inriktat sig på att ifrågasätta om spinal immobilisering är den mest gynnsamma behandlingsmetoden vid misstänkt spinal skada. Flera länder har påbörjat spinal rörelsebegränsning istället dock finns det inte så mycket forskning på detta område. Immobilisering kan skapa obehag och smärta för patienter, vilket är onödigt lidande om patienterna inte behöver immobiliseras, utan kan rörelsebegränsas istället. Syftet med denna systematiska och integrativa litteraturöversikt var att sammanställa de olika metodernas risker och nytta, för att kunna se vilken metod som patienten gynnas mest av. Metod som valdes var Whittemore &amp; Knafl (2005) som är gjort för just integrativa litteraturöversikter. Resultatet av litteraturöversikten visade att forskningen inte är överens. Analysen av resultatet bildade fem underkategorier och två huvudkategorier. En av huvudkategorierna var Komplexiteten med immobilisering med underkategorier Risker med immobilisering, Positiv utveckling av immobilisering samt Upplevelser av immobilisering. Den andra huvudkategorin var Rörelsebegränsning som behandlingsmetod med två underkategorier Rörelsebegränsning utan hjälpmedel och Hjälpmedel vid rörelsebegränsning. Tidigare forskning visar att det finns svag evidens för att immobilisera patienter med misstänkt spinala skada. Rörelsebegränsning är i behov av vidare forskning för att kunna jämföra de båda metoderna. Patienternas upplevelse av att bli immobiliserad samt rörelsebegränsad är något som idag saknas inom forskning. För att veta vilken metod som är bäst lämpad, behövs ytterligare forskning kring vilken metod patienterna anser vara till mest nytta och minst risk.