Continuous Renal Replacement Therapy, CRRT, är idag den behandling som oftast används inom intensivvården hos patienter i behov av dialys. Ett ökande antal studier genomförs för att förbättra CRRT behandlingen för patienten, men få studier belyser intensivvårdssjuksköterskans vårdande när det gäller skötsel och att upprätthålla CRRT. Syftet med denna studie är att beskriva aspekter av betydelse för intensivvårdssjuksköterskans vårdande av patienter i behov av kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning och för att besvara syftet ligger en kvalitativ ansats till grund för uppsatsen. Som datainsamlingsmetod valdes en ostrukturerad deltagande observation. Resultatet utmynnade i tre olika kategorier. I Vårdmiljö, beskrivs hur dialysmaskinen tar upp en stor del av rummet samt avger oljud när den larmar vilket kan upplevas stressande för både sjuksköterska och patient. I Organisation och åtgärd, beskrivs hur intensivvårdssjuksköterskan organiserar och planerar sina omvårdnadsåtgärder för att effektivisera arbetet samt säkerställa att patienten får en fullgod dialysbehandling utan längre uppehåll. I Omvårdnad och information visas att intensivvårdssjuksköterskor, som vårdar patienter i CRRT, fokuserar både på patient och teknik. När den kontinuerliga dialysen inte fungerar som planerat ökas stressen och fokus riskerar att flyttas från patienten till tekniken. CRRT ställer krav på intensivvårdssjuksköterskan, organisation och medarbetarna. Resultatet skulle kunna bidra till en ökad medvetenhet kring de utmaningar som intensivvårdssjuksköterskan ställs inför vid vård av patienter med CRRT.

Intensivvård är en vårdnivå som har utökade resurser att ta hand om patienter med hotande eller manifest svikt i vitala funktioner. En intensivvårdssjuksköterska är en sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård vilket innebär vidareutbildning i att ha utökad förståelse för kroppens fysiologiska processer, för medicinskteknisk utrustning och för att ha utökad handlingsberedskap att hantera patienters snabbt påkomna svikt. När en patient drabbas av multiorgansvikt inkluderar det ofta akut njursvikt som kan leda till behov av kontinuerlig dialys under intensivvården. Intensivvårdens dialysbehandling har i ett historiskt perspektiv hänvisat patienter till långvarigt sängläge och immobilisering till följd av apparatens utformning och behandlingens längd men också på grund av det vårdande teamets oro för risker att mobilisera under kontinuerlig dialys. Att mobilisering inleds i ett tidigt skede av intensivvården beskrivs avgörande för patienters välbefinnande, rehabilitering och överlevnad. Syftet var att belysa faktorer som påverkar mobilisering av patienter som genomgår kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning. Metoden som användes var en allmän litteraturstudie då det är en bra metod för att kartlägga dokumenterad kunskap och skapa en överblick inom ett område. Vetenskapliga artiklar söktes i PubMed, Cinahl och Google Scholar. Fjorton vetenskapliga artiklar inkluderades i resultatet.  Resultatet visade att mobilisering under kontinuerlig dialys sågs som patientsäker och genomförbar och det påverkade inte patienter hemodynamiskt negativt utan med hårdare träning vid ökad patientdelaktighet ledde det till ökad patientnöjdhet och i förlängningen till ökad överlevnad Hindrande faktorer för mobilisering under kontinuerlig dialys var när patientens fysiska och psykiska instabilitet var för svår. Personalens rädsla för att rubba dialyskateterns läge sågs inte vara befogad och inte heller rädslan att det utgjorde ökad risk att mobilisera med dialyskatetern sittande i ett kärl i ljumsken jämfört med ett på halsen. Rädslan för att dialysbehandling skulle fördröjas då filter koagulerat till följd av mobilisering sågs inte heller befogad. Personalupplevda hindrande faktorer för mobilisering under kontinuerlig dialys var rädslor för risk för patientens hälsa, personalens kunskaps- och erfarenhetsbrist, personalbrist, ogenomtänkt sederingsdjup, brist på rutiner och riktlinjer, samarbete, utrustning, samordning och gemensamma mål för verksamheten. Slutsatsen är att mobilisering under kontinuerlig dialys är motiverad, patientsäker och genomförbar men hänsyn måste tas till patientens fysiska och psykiska tillstånd. Ökad mobilisering leder till ökad patientdelaktighet och patientnöjdhet samt kan leda till ökad överlevnad. Det är viktigt att personal inom hälso-och sjukvård är medvetna om betydelsen av att mobilisera patienter som genomgår kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning.

(v AJ) For my diploma thesis I chose Nursing care for patients with complicated peritonitis as a topic, because care for these patients must be complex and often requires long-term stay at the anesthesiology and resuscitation department. These patients require organ support, undergo repeated surgical revisions, and ultimately, if they overcome this critical period, they learn very often self- care, walking, and sometimes adapt to permanent changes in health. It is a disease where there are often sudden changes in the patient's condition. In the theoretical part I tried to describe the disease leading to the development of peritonitis and complications in the form of septic shock and multiorgan failure. In the National Medical Library, I have searched for a comprehensive review of literature since 2005. I searched for keywords and phrases: Peritonitis, Nursing Care, Sepsis, Multiorgan Failure, Circulatory Support, Artificial Pulmonary Ventilation, Continuous Function Replacement kidney care, laparotomy care, drainage care, intra-abdominal hypertension. I obtained other documents using the central search engine UKAŽ, I drew from licensed databases: Bibliographia medica Čechoslovaca, Ebsco, Medline, Pubmed. For the processing of nursing procedures I used the recommendations of professional societies:...