Magisteruppsats i musikpedagogik, inriktning musikterapi

Syfte: Syftet med studien var att beskriva andelen barn, ålder, mortalitet och vårdtid för respektive diagnos bland de som vårdats på intensivvårdsavdelningen på Norrlands Universitetssjukhus under perioden 150101–151231, dessutom jämföra vårdtid mellan pojkar och flickor samt könsfördelning och vårdtid mellan barn över och under 3 år. Metod: En retrospektiv registerstudie. Bakgrund: I dagsläget finns fyra intensivvårdsavdelningar specificerade på barn i Sverige, dessa avdelningar stod 2015 för 57% av alla vårdtillfällen av barn inom intensivvård. De övriga vårdtillfällena skedde på allmänna intensivvårdsavdelningar. Forskning har visat att barn som vårdas på barnintensivvårdsavdelning har signifikant lägre risk för mortalitet än de som vårdas på intensivvårdsavdelning. Resultat: Under år 2015 vårdades 94 barn på intensivvårdsavdelningen, vilket motsvarade 11,2% av det totala antalet patienter. Genomsnittsåldern var 6,9 år. Två barn avled under vårdtiden, motsvarande 1,9%. Vårdtiden varierade mellan 1 timme och 371 timmar. Den vanligaste diagnosen var neurologisk sjukdom, följt av respiratorisk svikt. Den diagnosen med längst medelvårdtid var tumörsjukdom, kortast medelvårdtid var postop full, dvs då patienter vårdades på intensivvårdsavdelningen på grund av att den postoperativa avdelningen var full. Ingen signifikant skillnad mellan pojkar och flickor fanns vad gäller vårdtid. En något högre andel av barnen var pojkar (54,3%). Av totalt 94 barn var 42 yngre än 3 år, 5 av dessa vårdades i >48 timmar. En signifikant skillnad sågs i vårdtid mellan barn över och under 3 år, äldre barn hade längre vårdtid. Konklusion: Resultatet visade att vårdtiden var lång hos ett antal barn, samt att en del av dessa var yngre än 3 år. Ett flertal barn i denna studie kunde därmed med fördel ha vårdats på intensivvårdsavdelning för barn.

<p>Forskningen visar att patienter som vårdats på intensivvårdsavdelning har både psykiska och fysiska problem efter utskrivning som kan leda till försämrad livskvalitet. På senare år har detta fenomen uppmärksammats alltmer och uppföljning blir allt vanligare. Vårt syfte var att belysa patienternas erfarenhet av att följas upp efter intensivvård. Metoden var en litteraturstudie där 15 artiklar granskades, bearbetades och analyserades. Resultatet visade att det finns ett behov av uppföljning eftersom patienterna upplevde minnesluckor från intensivvårdsvistelsen eller hade overkliga minnen därifrån och behövde både information och förklaring. Dagboken som skrevs av både närstående och personal under intensivvårdstiden, ansågs som ett vikrigt redskap under återhämtningen. Patienterna uppskattade att ge feedback till personalen och komma med förslag om förändringar som kunde förbättra vården. Mer forskning behövs för att klargöra patienters upplevelse av intensivvården för att utveckla standradvårdplaner och dagboken så att intensivvårspatienten gagnas på bästa sätt.</p>

Forskningen visar att patienter som vårdats på intensivvårdsavdelning har både psykiska och fysiska problem efter utskrivning som kan leda till försämrad livskvalitet. På senare år har detta fenomen uppmärksammats alltmer och uppföljning blir allt vanligare. Vårt syfte var att belysa patienternas erfarenhet av att följas upp efter intensivvård. Metoden var en litteraturstudie där 15 artiklar granskades, bearbetades och analyserades. Resultatet visade att det finns ett behov av uppföljning eftersom patienterna upplevde minnesluckor från intensivvårdsvistelsen eller hade overkliga minnen därifrån och behövde både information och förklaring. Dagboken som skrevs av både närstående och personal under intensivvårdstiden, ansågs som ett vikrigt redskap under återhämtningen. Patienterna uppskattade att ge feedback till personalen och komma med förslag om förändringar som kunde förbättra vården. Mer forskning behövs för att klargöra patienters upplevelse av intensivvården för att utveckla standradvårdplaner och dagboken så att intensivvårspatienten gagnas på bästa sätt.

Delirium är vanligt förekommande bland intensivvårdspatienter. Forskning visar att upp till 87 % av patienterna inom intensivvården drabbas av delirium. Delirium förekommer i tre olika former, hyperaktivt, hypoaktivt och en mixad form. Delirium innebär ett stort lidande inte bara för patienten utan också för de närstående. Intensivvårdssjuksköterskan har en viktig uppgift i att identifiera och lindra delirium. Kända riskfaktorer för att utveckla delirium är, hög ålder, genomgången hjärtkirurgi, smärta och sederande läkemedel. Det finns ett flertal bedömningsinstrument som hjälp för intensivvårdssjuksköterskan att screena patienter för delirium. Delirium är en allvarlig komplikation som kan ge förlängd vårdtid och ökad risk för mortalitet. Syftet med litteraturstudien är att beskriva omvårdnadsåtgärder som kan minska lidandet hos patienter som drabbas av delirium i samband med intensivvård. Vetenskapliga artiklar har granskats genom en litteraturstudie. Vid analys av artiklarna utkristalliserades två huvudteman, Icke farmakologiska omvårdnadsåtgärder  och förebyggande omvårdnadsåtgärder.  Intensivvårdssjuksköterskan kan genom att anpassa vårdmiljön runt patienten med reducering av ljud, ljus och andra störmoment reducera förekomst av delirium. Mobilisering, reorientering och kognitiv stimulans är andra omvårdnadsåtgärder som kan lindra delirium. Att ständigt arbeta med att fortbilda vårdpersonal i delirium och att arbeta utifrån evidensbaserad omvårdnad är av stor vikt ur både patientperspektiv och samhällsperspektiv.

<p>Inom intensivvården (IVA) vårdas de mest allvarligt sjuka patienterna vilka ofta har svåra infektioner och ett nedsatt immunförsvar. Detta kan innebära en ökad risk att drabbas av meticillinresistenta stafylokock aureus (MRSA). Smittspridning av MRSA sker främst från sjukvårdspersonalens händer till patienterna. Syftet med litteraturstudien var att beskriva vilka åtgärder sjukvårdspersonalen inom IVA kan vidta för att minimera smittspridning av MRSA. Artiklarnas resultat visade att följsamheten var låg då det gällde att följa riktlinjer för noggrann handhygien. Orsaker till dålig följsamhet kan vara hög arbetsbelastning och bristande kunskap. Det fanns stora skillnader mellan de olika yrkeskategorierna då det gällde att följa riktlinjer för handhygien. Läkarna var de som följde riktlinjerna minst. Den viktigaste åtgärden för att minimera smittspridningen av MRSA är god handhygien och användning av handdesinfektionsmedel. Genom att utbilda sjukvårdspersonalen regelbundet samt ha lättillgängliga riktlinjer kan medvetenheten och kunskapen om MRSA öka. Detta medför troligtvis att personalen genomför adekvata åtgärder för att förhindra smittspridningen av MRSA. Då MRSA är ett ökande problem vore det angeläget att utföra observationsstudier beträffande hygienrutiner på olika intensivvårdsavdelningar i Sverige.</p>

No description available.

No description available.

The cerebral damage after cardiac arrest is thought to arise both from the ischemia during the cardiac arrest but also during reperfusion. It is the degree of cerebral damage which determines the outcome in patients. This thesis focuses on the cerebral damage after cardiac arrest. In two animal studies, positron emission tomography (PET) was used to measure cerebral blood flow, oxygen metabolism and oxygen extraction in the brain. After restoration of spontaneous circulation (ROSC) from five or ten minutes of cardiac arrest there was an immediate hyperperfusion, followed by a hypoperfusion which was most evident in the cortex. The oxygen metabolism decreased after ROSC with the lowest values in the cortex. The oxygen extraction was high at 60 minutes after ROSC, indicating an ischemic situation. After ten minutes of cardiac arrest, there was a hyperperfusion in the cerebellum. In 31 patients resuscitated after cardiac arrest and treated with hypothermia for 24 hours, blood samples were collected from admission until 108 hours after ROSC. The samples were analyzed for different biomarkers in order to test the predictive value of the biomarkers. The patients were assessed regarding their neurological outcome at discharge from the intensive care unit and after six months. Brain derived neurotrophic factor (BDNF) and glial fibrillary acidic protein (GFAP) was not associated with outcome. Neuron specific enolase (NSE) concentrations were higher among those with a poor outcome with a sensitivity of 57% and a specificity of 93% when sampled 96 hours after ROSC. S-100B was very accurate in predicting outcome; after 24 hours after ROSC it predicted a poor outcome with a sensitivity of 87% and a specificity of 100%. Tau protein predicted a poor outcome after 96 hours after ROSC with a sensitivity of 71% and a specificity of 93%.

No description available.