Bakgrund: Förekomsten av delirium på intensivvårdsavdelningar är stor, cirka 80% av patienterna som vårdas på intensiven drabbas vid något tillfälle av delirium. Patienter beskriver en rädsla då delirium medför vanföreställningar och hallucinationer. Oupptäckt delirium orsakar ett lidande hos patienten och kan medföra konsekvenser för patienten såväl som samhället. Syfte: Syftet med studien är att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med delirium. Metod: En integrativ litteraturstudie av 20 artiklar enligt Whittmore och Knafl. Resultat: I resultatet identifieras två teman. (1) Att uppleva okunskap och osäkerhet vid vårdandet av patienter med delirium och (2) Att arbeta omsorgsfullt. Att få tillräckligt med utbildning och ha tydliga riktlinjer är en viktig faktor för intensivvårdssjuksköterskor i hanteringen av delirium. Ökad kunskap leder till ökat självförtroende vilket i sin tur leder till tidigare upptäckt och snabbare behandling för patienten. Slutsats: Examensarbetet presenterar intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att identifiera och behandla patienter med delirium. Delirium är underdiagnostiserat vilket betonar viken av att intensivvårdssjuksköterskor besitter adekvat kompetens I ämnet.

No description available.

Bakgrund: Psykisk sjukdom uppskattas påverka en tredjedel av Europas befolkning. Samsjuklighet med psykisk och somatisk sjukdom är stor och det förekommer en större risk för inläggning på intensivvårdsavdelning vid samtidigt existerande psykisk sjukdom. Kunskap om psykisk sjukdom hos vårdpersonal inom somatisk vård beskrivs vara otillräcklig och erfarenheterna hos sjuksköterskor av att vårda denna patientgrupp på somatisk vårdavdelning präglas av känslor som otillräcklighet, rädsla och frustration. Få studier finns att tillgå om upplevelserna av att vårda patienter med psykiska sjukdomar inom intensivvård. Syfte: Att belysa intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med psykiska sjukdomar på intensivvårdsavdelning. Design: Kvalitativ intervjustudie. Metod: Halvstrukturerade intervjuer genomfördes med nio intensivvårdssjuksköterskor på två olika intensivvårdsavdelningar i norra Sverige. Intervjuerna transkriberades och analyserades därefter med hjälp av manifest och latent innehållsanalys. Resultat: Ett övergripande tema identifierades: som att vårda vem som helst, men ändå inte. Fyra kategorier framkom: att känna trygghet i stöd och erfarenheter, att sakna förutsättningar för att ge god vård, att använda sig av olika strategier för att hantera vården och att hantera sina egna känslomässiga pendlingar. 14 subkategorier framkom. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskor ansåg att de saknar kunskap för att kunna tillmötesgå de behov som patienter med psykisk sjukdom har. Det fanns således ett behov av ökad utbildning och handlingsplaner för att sjuksköterskor skulle känna trygghet i sin yrkesroll.

Titel: Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att bedöma sederade patienter i ventilator: En kvalitativ intervjustudie. Bakgrund: Den kritiskt sjuke intensivvårdspatienten behöver såväl resurskrävande som komplicerad behandling. Sedering administreras till patienter i ventilatorbehandling för att lindra ångest och smärta. Intensivvården bygger på multiprofessionellt samarbete och strävar efter individuellt anpassad sedering för att upprätthålla komfortabel sederingsnivå. Riktlinjer och bedömningsskalor är viktiga hjälpmedel vid bedömning och titrering av sedering. Det är utmaningar i att vårda sederade patienter och det ställer stora krav på intensivvårdssjuksköterskan. Syfte: Syftet var att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att bedöma sederade patienter i ventilator på intensivvårdsavdelning. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design genom individuella semistrukturerade intervjuer med tio intensivvårdssjuksköterskor. Nio av deltagarna var kvinnor och en var man. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studiens resultat frambringade i följande tema Bedömning – En väg av utmaningar som belyste intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att bedöma sederade patienter i ventilator. Resultatet presenteras under två kategorier: Osäkerhet vid sederingsnivå och Brister vid sedering. Osäkerhet vid sederingsnivå blev påtaglig på grund av otydliga riktlinjer, svårigheter i att upprätthålla en individuell sederingsnivå och utifrån den komplicerade kommunikationen med patienten. Brister vid sedering blev påtaglig på grund av känsla av otillräcklighet och brist på både samarbete och kunskap försvårade ytterligare intensivvårdssjuksköterskans bedömning och titrering av sedering. Slutsats: Studien identifierar utmaningar som bidrar till osäkerhet och brister vid sedering. Dessa utmaningar bör förhindras genom utbildning för att bibehålla patientsäkerheten och möjliggöra god vård. Intensivvårdssjuksköterskan bör få insikt i de samhällsekonomiska vinster som god följsamhet till riktlinjer och bedömningsskalor frambringar.

Intensivvårdens utveckling har skapat möjligheten att behandla kritiskt sjuka patienter. Därmed har behovet av ytterligare diagnostik och behandling på andra enheter som röntgen- och operationsavdelningar ökat och intrahospitala transporter (IHT) sker mer frekvent. Förflyttning av dessa patienter ställer höga krav på både patientsäkerhet och intensivvårdssjuksköterskans yrkeskunnande. Forskning har visat att kritiskt sjuka patienter löper risk för ökad sjuklighet i samband med IHT men trots negativa tillbud kan ingen ökad dödlighet ses däremot en förlängd vårdtid på IVA. Det finns bristande kunskap avseende sjuksköterskors erfarenheter av IHT av ventilatorbehandlade patienter samt hur detta arbetsmoment upplevs. Därför behövs ytterligare forskning för att undersöka om intensivvårdssjuksköterskan känner sig trygg i och har tillräcklig kompetens för att genomföra dessa transporter av ventilatorbehandlade patienter. Studiens syfte var därför att undersöka intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att genomföra intrahospitala transporter av patienter som vårdas med ventilator. En kvantitativ tvärsnittsstudie genomfördes på tre olika intensivvårdsavdelningar genom ett web-baserat frågeformulär som skickades ut via e-post till 141 sjuksköterskor varav 78 valde att svara. Studiens totala resultat visade att merparten av respondenterna upplevde sig trygga att lämna intensivvårdsavdelningen med en ventilatorbehandlad patient. Dock fanns en signifikant skillnad i gruppen som arbetat 0-5 år som intensivvårdssjuksköterska vilka däremot inte upplevde samma trygghet jämfört med gruppen som arbetat >6 år. De flesta var insatta i innehållet avseende lokala PM gällande IHT samt litade på att den medicinsktekniska utrustningen var kontrollerad och fungerade. Däremot uppfattades det inte patientsäkert av 26,9% att genomföra IHT då bemanningen var lägre som kvällar, nätter och helger, 57,7% upplevde otrygghet med mottagande enheters kompetens och kunskap om intensivvårdspatienten samt 60,2% tyckte transportvägen inte var patientsäkert utformad.

Bakgrund: Intensivvården utvecklas och förbättras ständigt. Mortaliteten inom sjukvårdenminskar och fler patienter blir aktuella för intensivvård. Intensivvård kan vara en traumatiskupplevelse och leder i vissa fall till mental ohälsa. För att identifiera riskpatienter användsfrågeformulär vid uppföljning efter intensivvård men det behövs mer forskning kringuppföljningsmetoder. Frågeformuläret KASAM-13 mäter copingförmåga vilket har visats hastor betydelse när det kommer till mental hälsa. Formuläret är ej tidigare använt förintensivvårdspatienter. Syfte: Att undersöka om det finns ett samband mellan känsla av sammanhang och patienterssjälvskattade mentala hälsa efter intensivvård. Metod: Sekundäranalys av en prospektiv studie av vuxna patienter (n = 236) efterintensivvård. Korrelationsanalys av två frågeformulär, KASAM-13 och HAD. Resultat: Antalet deltagare var 146 (62 %). Respondenterna var äldre än icke-respondenterna(p = 0,03). Stark känsla av sammanhang korrelerade i denna kohort till låg självskattad ångestoch depression (p <0,001 respektive p <0,001). Slutsats: Studien visar att mental hälsa efter intensivvård korrelerar till känsla avsammanhang i den studerade kohorten. Ju starkare känsla av sammanhang desto bättre mentalhälsa. Studien genererar svag evidens beroende på dess studiedesign. / Background: Intensive care is constantly progressing and improving. This leads to lower mortality rates and increasing number of patients recieving intensive care. Intensive care can be a traumatic experience which in some cases lead to psycological problems. For identification of patients at risk, questionnaires are used at follow-up visits. More research is needed on the different methods. The questionnaire SOC-13 measures coping ability which has been shown to be of great importance regarding mental health. This form is not previously used for intensive care patients. Purpose: To investigate whether there is a relationship between sense of coherence and patients' self-rated mental health after intensive care. Method: Secondary analysis of a prospective study of adult patients (n = 236) after intensive care. Correlation analysis of two questionnaires, SOC-13 and HAD. Result: The number of participants was 146 (62 %). The respondents were older than the nonrespondents (p = 0,03). Strong sence of coherence correlated in this cohort with low self-rated anxiety and depression (p <0.001 versus p <0.001). Conclusion: The study shows that mental health after intensive correlates to the sense of coherence in the studied cohort. The stronger sense of connection, the better mental health. The study generates weak evidence depending on the study design.

Cirka 100 000 patienter skadas inom sjukvården i Sverige varje år. För att förbättra denna situation fokuseras alltmer på orsakerna till misstag. Säkerhetskultur omfattar bland annat värden, attityder, samarbete och beteenden på arbetsplatsen och påverkar patientsäkerheten. Syftet med studien var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors åsikter om säkerhetskulturen på arbetsplatsen. Därför genomfördes en enkätstudie där 42 av 66 tillfrågade intensivvårdsjuksköterskor besvarade 64 frågor om attityder, kommunikation och samarbete. Frågeformuläret som användes var SAQ-ICU. Resultatet redovisas under de tidigare fastställda kategorierna: arbetsförhållanden, arbetstillfredställelse, samarbetsklimat, stresspåverkan, säkerhetsklimat, och uppfattning om ledningen. Det fanns även frågor som inte var kategoriserade, vars resultat redovisas separat. I analysen summerades svaren som delades in i tre kategorier; instämmer, instämmer inte eller neutrala till påståendet. Resultatet visade att intensivvårdsjuksköterskorna var nöjda med arbetet och stödet från kollegorna. En tredjedel ansåg att lärdomar inte drogs av tidigare misstag. Hälften ansåg att deras åsikter togs på allvar. Det fanns brister i samarbetet med läkare och hälften ansåg att det var för hierarkiskt. Slutsatsen blev att det fanns flera områden där förbättringar kan leda till ökad patientsäkerhet.

Syfte: Att undersöka intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter under Extracorporeal Membran Oxygenering (ECMO) behandling. Bakgrund: Intensivvårdssjuksköterskor har som arbetsuppgift att ta hand om kritiskt sjuka patienter. Patienter som har behov av ECMO behandling har ökat och används när ingen annan behandling har visat sig fungera. ECMO är en komplex behandling och ställer höga krav på intensivvårdssjuksköterskor. Det krävs specifika kunskaper och förmågor att handha avancerad apparatur, planera, prioritera och samarbeta runt patienten. Design: En kvalitativ intervjustudie. Metod: Kvalitativa intervjuer med semistrukturerade frågor genomfördes med nio intensivvårdssjuksköterskor på en intensivvårdsavdelning i Sverige 2016. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det analyserade materialet resulterade i två kategorier: omständigheter i arbetet för en otrygg och riskfylld vård, förutsättningar i arbetet för en trygg och säker vård. De två  kategorierna resulterade i sju subkategorier. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av att vårda patienter med ECMO är att det är en utmanande, krävande och komplex patientgrupp att vårda. Intensivvårdssjuksköterskorna önskar kontinuerlig utbildning och större patientflöde för att minska otryggheten och få en fördjupad kunskap av patientkategorin.

Syfte: Att undersöka intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med delirium. Bakgrund: Delirium är vanligt förekommande på intensivvårdsavdelningar. Det leder till ett stort lidande för patienten. Forskningen har varit mer inriktad på patofysiologi, etiologi, farmakologisk behandling och screeninginstrument. Tidigare forskning har inte fokuserat på sjuksköterskans erfarenheter i stor utsträckning. Design: En kvalitativ intervjustudie. Metod: Tio intensivvårdssjuksköterskor på två sjukhus i norra Sverige intervjuades hösten 2016 med stöd av en semistrukturerad intervjuguide. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Intensivvårdssjuksköterskornas erfarenheter formulerades i tre kategorier: Strategier som underlättar att vårda patienter med delirium, Svårigheter med att vårda patienter med delirium och ställas inför svåra etiska situationer. Slutats: Resultatet visar att det finns ett behov av att öka kunskapen om delirium, att införa och använda screeninginstrument samt bättre rutiner kring vården av patienter med delirium. Svåra situationer kan uppstå där det etiska sätts åt sidan för patientens bästa.Vårdmiljöns utformning och ljudnivåer kunde påverka intensivvårdssjuksköterskornas erfarenheter av att vårda patienter med delirium. Studiens resultat visar att rättviseprincipen inte alltid tillämpas och att vård på lika villkor inte alltid säkerställs på grund av tidsbrist eller negativa attityder. Resultatet visar på bristande kunskap och rutiner kring att upptäcka, förebygga och behandla delirium. Intensivvårdssjuksköterskorna bör erbjudas utbildning om delirium och screeninginstrument samt att rutiner kring vården av deliriösa patienter förbättras

För att kunna bedriva en god omvårdnad ses beröringen som en nödvändighet inom vården inte bara för praktiska ändamål utan också för att förmedla emotioner, skapa ett lugn och trygghet. Om beröringen används på fel sätt kan den dock utgöra ett obehag. Beröringen blir således ett fenomen som omvårdnadspersonalen måste förhålla sig till för att kunna utföra en god holistisk vård för patienten där vårdaren ser till hela människan. Syfte: Syftet med studien var att belysa patienters och omvårdnadspersonalens upplevelse av beröring, om och i så fall hur vårdrelationen och lidandet påverkas vid beröring i samband med omvårdnadsmoment i en intensivvårds kontext. Metod: Studien har genomförts med en deskriptiv design med kvalitativ ansats. Intervjuer har genomförts med narrativa ostrukturerade frågor. Insamlade data analyserades genom en innehållsanalys med induktiv ansats. Totalt genomfördes tolv intervjuer med patienter och omvårdnadspersonal. Resultat: Huvudresultaten bestod av tre kategorier; Lidandet och lindrandet, Nödvändig beröring samt Förbättrad Vårdrelation. I resultatet framkommer att beröringen upplevs kunna utgöra en kränkning av integritet samt orsaka smärta men att om det används på rätt sätt så kan det också bidra till att lugna, skapa trygghet och fysiskt välbehag hos patienten. Beröringen upplevdes som nödvändig för att patienten skulle känna sig säker och för att omvårdnadspersonalen skulle kunna utföra sina uppgifter. Beröringen upplevdes också som ett sätt att förbättra vårdrelationen mellan omvårdnadspersonal och patienten. Slutsats: Beröringen upplevdes både kunna skapa ett lidande men också lindra beroende på hur beröringen användes och vilken information som gavs i samband med beröringen. Omvårdnadspersonalen upplevde beröringen som mer restriktiv hos förvirrade och intoxikerade patienter samt som mindre nödvändig och mer hårdhänt hos patienter som var medvetslösa. Beröringen upplevdes av både omvårdnadspersonal och patienter kunna förmedla en bättre vårdrelation.