Bakgrund: Intensivvårdssjuksköterskans yrke är utmanande, fartfyllt och stressigt det har många studier visat i sina resultat. Kraven på sjuksköterskan är stora och arbetet karaktäriseras av multisjuka patienter som ofta behöver snabba akuta insatser för att överleva. För att bättre kunna hantera stressen använder sig sjuksköterskan av olika copingstrategier. Den arbetsrelaterade stressen påverkar också privatlivet. Syfte: Syftet är att undersöka vad intensivvårdssjuksköterskor upplever som stress på arbetet, hur de hanterar den stressen och hur privatlivet påverkas. Metod: Designen var en deskriptiv studie med kvalitativ ansats. Tio intensivvårdssjuksköterskor på en neurokirurgisk intensivvårdsavdelningen på ett universitetssjukhus i Mälardalen intervjuades med semistrukturerade frågor och textmaterialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Tre teman framkom ur materialet: (1) arbetets organisation och struktur påverkar intensivvårdssjuksköterskan, (2) intensivvårdssjuksköterskans hantering, reflektion och bearbetning av stress och (3) intensivvårdssjuksköterskans upplevelser och känslor vid stress. Slutsats: För att sjuksköterskan ska må bra, behålla sin hälsa och få arbetstillfredsställelse så behövs det balans mellan arbete och fritid. Stressen borde stanna kvar på jobbet och inte följa med hem för att de ska få en rikare fritid och tid för viktig återhämtning.

Bakgrund: Smärta är en av de postoperativa komplikationer som operationspatienten fruktarmest. Grunden för en god postoperativ vård, där patienten känner trygghet och välbefinnande,är en god smärtlindring. Syfte: Litteraturstudiens syfte var att undersöka vilka faktorer somleder till att intensivvårdssjuksköterskan ger otillräcklig postoperativ smärtlindring. Metod:Åtta vetenskapliga artiklar analyserades och granskades utifrån en kvalitativ ansats ochpresenteras här i form av en litteraturstudie. Resultat: Resultatet visade att olika brister inomvården ledde till att patienterna blev otillräckligt smärtlindrade; brister i organisationen, i detprofessionella förhållningssättet, i vårdrelationen och i kommunikationen. Slutsats: Det ärintensivvårdsjuksköterskans ansvar att se till att uppmärksamma och åtgärda brister iorganisationen som leder till vårdlidande för patienten. Det krävs mer utbildningen i smärtaoch smärtbehandling. Utbildning ger mer kunskap vilket leder till mindre förutfattademeningar, ändrade attityder och mer förståelse. Det är oerhört viktigt att patienten gesförutsättning att skapa ett förtroende för och en relation till intensivvårdssjuksköterskan för attsedan kunna ta till sig den information som ges och förstå betydelsen av att vara smärtlindrad

I Sverige försöker varje år 9000 personer att ta sitt liv utan att lyckas. En person som vaknar upp efter ett självmordsförsök kan ofta uppleva emotionell smärta och skamkänslor, i tillägg till de ursprungliga problem som resulterade i självmordsförsöket. Mötet med vården upplevs ofta som svårt för dessa patienter, men sjuksköterskans bemötande kan ha stor betydelse för patientens psykiska välmående. För sjuksköterskan kan mötet ge upphov till djupare existentiella funderingar, vilka kan skapa både positiva och negativa attityder gentemot patienten. Patienter som har försökt att begå självmord vårdas inte sällan på en intensivvårdsavdelning i den första kritiska fasen. Därför är intensivvårdssjuksköterskan ofta den första person som patienten möter vid uppvaknandet, men det finns i nuläget inte mycket forskning på hur intensivvårdssjuksköterskan upplever mötet. Därför valdes det i detta examensarbete att söka kunskap om hur intensivvårdssjuksköterskor upplever det att vårda patienter som har försökt att ta sitt liv. Undersökningen genomfördes som en kvalitativ intervjustudie med fenomenologisk ansats. Sex enskilda intervjuer genomfördes, vilka sedan analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att intensivvårdssjuksköterskor kan känna både närhet och distans i relationen till denna grupp av patienter och kan även uppleva mötet som utmanande. De kan känna en personlig otillräcklighet och de upplever ofta att patienterna inte får tillräcklig psykiatrisk hjälp på intensivvårdsavdelningen eller i resten av vårdkedjan. Vidare kan vårdandet beröra intensivvårdssjuksköterskan på ett djupare plan genom att väcka tankar kring den egna livssituationen, samt skapa en ambivalens kring livsuppehållande åtgärder och överlevnad.

Intensivvård definieras av högspecialiserad och högteknologisk vård. Patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning (IVA) är så kritiskt sjuka och/eller skadade att de inte kan vårdas på en vanlig vårdavdelning. Vårdmiljön utsätter patienten för flera yttre faktorer som kan leda till sömnstörning för patienten tillsammans med inre faktorer som stress, smärta och illamående. Intensivvårdssjuksköterskans specialistkompetens är att identifiera omvårdnadsproblem och utföra evidensbaserade omvårdnadsinterventioner för att förhindra komplikationer till följd av sömnstörning. Sömnen innebär flera läkande och uppbyggande processer som uteblir vid brist på sömn. Syftet med litteraturstudien var att beskriva omvårdnadsinterventioner intensivvårdssjuksköterskor kan vidta för att minska risken för sömnstörning hos patienten. Metoden var en litteraturöversikt enligt SBUs riktlinjer och data analyserades enligt Hsieh och Shannons (2005) beskrivning av konventionell innehållsanalys. Resultatet visade två huvudkategorier; Adderande omvårdnadsinterventioner vilket innefattade rogivande musik, öronproppar och ögonmasker, akupressur och aktivitet samt Reducerande omvårdnadsinterventioner vilket innefattar sänkning av ljudnivå, justering av ljud och ljus på Medicinsk apparatur, dämpning av ljusnivå och minskning av störande omvårdnad. Dessa omvårdnadsinterventioner är enkla, billiga att utföra och innebär liten risk för patienten.

Vid akut respiratorisk svikt är vård av patient i bukläge en potentiellt kostnadseffektiv åtgärd för att öka syresättning och lungcompliance. Det är dock en riskfylld åtgärd som kräver multipla omvårdnadsåtgärder. Syftet med den här uppsatsen var att beskriva specialistsjuksköterskan inom intensivvårds erfarenheter av att vårda patient som ventilatorbehandlas i bukläge. Uppsatsen genomfördes med en kvalitativ design. Intervjun genomfördes i fokusgrupp med fyra deltagare. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys och två kategorier utkristalliserades, strategier för kontroll och etisk reflektion. Under kategorin strategier för kontroll fann studenterna tre underkategorier, förberedelser, teamarbete, och omvårdnadsåtgärder. Dessa tre underkategorier använde specialistsjuksköterskan som strategier för att uppleva kontroll över situationen. Under kategorin etisk reflektion fann studenterna två underkategorier, vårdnivå och resultat av behandling. Dessa underkategorier beskriver erfarenheter av diskussioner kring beslut om att vårda patient i bukläge. Denna uppsats belyser vikten av evidensbaserade riktlinjer, välfungerande teamarbete och delaktighet i etiska diskussioner och kan ha betydelse i utvecklingsarbete på intensivvårdsavdelningar.

Patienter som vårdats på en intensivvårdsavdelning beskriver ofta att de under vistelsen upplevt smärta, vilket kan ge traumatiska minnen lång tid efter. Patienten är i regel ventilatorbehandlad och har en fluktuerande medvetandegrad eller är medvetslösa. Vid medvetslöshet har patienten inte förmåga att uttrycka sig verbalt utan andra sätt att tolka och bedöma smärta ska då användas. Syftet med denna studie var att belysa hur intensivvårdssjuksköterskan evidensbaserat bedömer smärta hos en medvetslös intensivvårdspatient. En deskriptiv kvalitativ studie genomfördes. Fokusgruppsintervju med tre intensivvårdssjuksköterskor utfördes på en intensivvårdsavdelning i Västra Sverige och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Intensivvårdssjuksköterskorna observerade och bedömde patientens ansikts-, kroppsliga- och fysiologiska uttryck. Teamet runt patienten och information av närstående ansågs viktiga vid smärtbedömning. Smärtanamnes och dokumentation var andra faktorer som gav förutsättning för bedömning. Avsaknad av bedömningsinstrument, tidspress och personalbrist utgjorde hinder för smärtbedömning. Bedömningen ansågs vara individuell beroende på erfarenhet, intuition, personlig tolkning och utvärdering efter smärtlindring. Implementering av smärtbedömningsinstrument kan leda till kontinuerlig och strukturerad bedömning.

Continuous Renal Replacement Therapy, CRRT, är idag den behandling som oftast används inom intensivvården hos patienter i behov av dialys. Ett ökande antal studier genomförs för att förbättra CRRT behandlingen för patienten, men få studier belyser intensivvårdssjuksköterskans vårdande när det gäller skötsel och att upprätthålla CRRT. Syftet med denna studie är att beskriva aspekter av betydelse för intensivvårdssjuksköterskans vårdande av patienter i behov av kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning och för att besvara syftet ligger en kvalitativ ansats till grund för uppsatsen. Som datainsamlingsmetod valdes en ostrukturerad deltagande observation. Resultatet utmynnade i tre olika kategorier. I Vårdmiljö, beskrivs hur dialysmaskinen tar upp en stor del av rummet samt avger oljud när den larmar vilket kan upplevas stressande för både sjuksköterska och patient. I Organisation och åtgärd, beskrivs hur intensivvårdssjuksköterskan organiserar och planerar sina omvårdnadsåtgärder för att effektivisera arbetet samt säkerställa att patienten får en fullgod dialysbehandling utan längre uppehåll. I Omvårdnad och information visas att intensivvårdssjuksköterskor, som vårdar patienter i CRRT, fokuserar både på patient och teknik. När den kontinuerliga dialysen inte fungerar som planerat ökas stressen och fokus riskerar att flyttas från patienten till tekniken. CRRT ställer krav på intensivvårdssjuksköterskan, organisation och medarbetarna. Resultatet skulle kunna bidra till en ökad medvetenhet kring de utmaningar som intensivvårdssjuksköterskan ställs inför vid vård av patienter med CRRT.

Abstrakt Bakgrund: Barnintensivvårdplatserna i landet är få och finns endast på fyra av landets sjukhus. Det innebär att ungefär hälften av de kritiskt sjuka barnen i behov av intensivvård vårdas på allmän intensivvårdsavdelning, där sjuksköterskornas främsta kompetensområde är vård av vuxna med begränsad erfarenhet av barns specifika fysiologiska, psykologiska och omvårdnadsmässiga behov. Intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av detta har studerats, men inte ur ett svenskt vårdsammanhang. Syfte: Studiens syfte var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda barn på en allmän intensivvårdsavdelning. Metod: Studien hade en kvalitativ ansats. För att kunna ta del av sjuksköterskornas upplevelser genomfördes individuella semistrukturerade intervjuer. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2012). Resultat: Analysen av datamaterialet resulterade i sju kategorier som bildade två teman; Försöka skapa trygghet i en otrygg situation samt Det komplexa vårdandet av barnet och dennes specifika behov. Att vårda ett kritiskt sjukt barn är något som skiljer sig från vården av en kritiskt sjuk vuxen och tillsammans med barnet som intensivvårdspatient kommer föräldrarna som även dem ska tas om hand. Intensivvårdssjuksköterskorna vårdar sällan barn, men när det sker upplever de en otrygghet på grund av otillräcklig erfarenhet kring allt vad vårdandet innebär. Graden av otrygghet påverkas av en rad faktorer, bland annat tidigare erfarenheter samt organisatorisk och kollegial stöttning. Slutsats: Att vårda ett kritiskt sjukt barn är en utmaning och svenska intensivvårdssjuksköterskor saknar ofta kunskap och erfarenhet för att kunna ta sig an denna utmaning med trygghet och självförtroende. De behöver få möjlighet till kompetensutveckling och stöd för deras egna och barnens välbefinnande.

Patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning löper högre risk att skadas av vård och behandling än vanlig vårdavdelning. Dels beror detta på den stora mängd läkemedel som de erhåller men också på grund av det sköra tillstånd som de befinner sig i. Sjuksköterskor inom intensivvården har i studier rapporterat om bristande kommunikation och samverkan med behandlande läkare. Forskning har visat att patientmortaliteten sjunker om personal inom intensivvård upplever gott samarbete inom personalgruppen. Ökad kollaboration mellan personal inom hälso- och sjukvård, intensivvården specifikt, kan reducera antalet vårdskador och minska patientmortaliteten på sikt. Syftet var att undersöka hur sjuksköterskor upplever att samarbetet och kommunikationen påverkar patientsäkerheten inom intensivvård. Datamaterialet samlades in med hjälp av kvalitativa forskningsintervjuer där åtta intensivvårdssjuksköterskor deltog. Det insamlade materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Informanterna var generellt nöjda med samarbetet med sina medarbetare och ansåg att arbetet mot en god patientsäkerhet var adekvat, dock upplevde de ibland hinder att delta i beslutsfattande gällande patientens vård. På så sätt utesluts viktig kunskap om patienten som i förlängningen också kan äventyra patientsäkerheten enligt deltagarna.

Bakgrund: Psykisk sjukdom uppskattas påverka en tredjedel av Europas befolkning. Samsjuklighet med psykisk och somatisk sjukdom är stor och det förekommer en större risk för inläggning på intensivvårdsavdelning vid samtidigt existerande psykisk sjukdom. Kunskap om psykisk sjukdom hos vårdpersonal inom somatisk vård beskrivs vara otillräcklig och erfarenheterna hos sjuksköterskor av att vårda denna patientgrupp på somatisk vårdavdelning präglas av känslor som otillräcklighet, rädsla och frustration. Få studier finns att tillgå om upplevelserna av att vårda patienter med psykiska sjukdomar inom intensivvård. Syfte: Att belysa intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med psykiska sjukdomar på intensivvårdsavdelning. Design: Kvalitativ intervjustudie. Metod: Halvstrukturerade intervjuer genomfördes med nio intensivvårdssjuksköterskor på två olika intensivvårdsavdelningar i norra Sverige. Intervjuerna transkriberades och analyserades därefter med hjälp av manifest och latent innehållsanalys. Resultat: Ett övergripande tema identifierades: som att vårda vem som helst, men ändå inte. Fyra kategorier framkom: att känna trygghet i stöd och erfarenheter, att sakna förutsättningar för att ge god vård, att använda sig av olika strategier för att hantera vården och att hantera sina egna känslomässiga pendlingar. 14 subkategorier framkom. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskor ansåg att de saknar kunskap för att kunna tillmötesgå de behov som patienter med psykisk sjukdom har. Det fanns således ett behov av ökad utbildning och handlingsplaner för att sjuksköterskor skulle känna trygghet i sin yrkesroll.