Bakgrund: På allmänna intensivvårdsavdelningar vårdas i huvudsak vuxna patienter och endast 5 % av patientklientelet är barn. Detta medför att det är svårt för specialistsjuksköterskan att inneha tillräcklig erfarenhet för att bli skicklig och/eller expert på att vårda barn vilket kan leda till osäkerhet, oro och stress.  Syftet: Syftet med denna studie var att beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter av att vårda barn på en allmän intensivvårdsavdelning. Metod: En kvalitativ beskrivande intervjustudie genomfördes med sju specialistsjuksköterskor vid två olika allmänna intensivvårdsavdelningar i södra Sverige. Materialet analyserades med induktiv innehållsanalys enligt Elo & Kyngäs. Resultat: Tre huvudkategorier framkom; Osäkerhet och oro i vårdandet, Att vårda barn är att vårda föräldrar, samt Ett gott omhändertagande kräver vissa förutsättningar. Sjuksköterskorna uttryckte att de aldrig fick tillräcklig erfarenhet av att vårda barn samt att svårt sjuka barn väckte starka känslor hos sjuksköterskorna. Sjuksköterskorna beskrev även att föräldrarna till barnen behövde stöd men också var viktiga för att kunna bedriva vård. Specialistsjuksköterskorna hade årliga barnscenarioövningar, dock önskades mer utbildning och övning. Slutsatser: För att möta svårigheterna med att vårda barn intog sjuksköterskan en professionell roll och olika system hade upprättats för att förenkla mottagandet av ett barn. Scenarioövningar mer frekvent torde öka specialistsjuksköterskornas möjlighet att nå expertkunskap och på så sätt öka tryggheten i att vårda barn. Det skulle kunna förbättra den psykosociala arbetsmiljön för specialistsjuksköterskorna. Trots svårigheterna med att vårda barn så uppgav flera specialistsjuksköterskor att de fann det positivt, roligt och stimulerande att vårda barn.

Behovet av organ fortsätter att öka och donationsfrågan är ständigt aktuell. Vårdandet av organdonatorer kan ses som komplext. Idag finns det begränsat med forskning som ger en samlad beskrivning kring upplevelser av vårdandet utifrån intensivvårds-sjuksköterskans perspektiv. Syftet med studien var därför att belysa intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av vårdandet under donationsprocessen. Studien är genomförd som en systematisk integrativ litteraturöversikt bestående av 14 artiklar, 13 med kvalitativ ansats och en med kvantitativ ansats. Litteratursökningen genomfördes mellan januari och februari 2022 i databaserna Cinahl och Medline samt kompletterades med manuella sökningar, och genererade totalt 369 träffar. Efter en systematisk urvalsprocess och kvalitetsgranskning ingick 14 artiklar i datamaterialet. Dataanalysen genomfördes med tematisk analys. Resultatet visar att vårdandet kan innebära upplevelser av emotionell påfrestning. Intensivvårdssjuksköterskans professionella roll innebär känslor av ansvar och att vara oförberedd där också interprofessionellt samarbete upplevs betydelsefullt. Vårdandet präglas av övergångar som genomsyras av respekt och värdighet. I övergångarna upplevs det centralt och meningsfullt att stödja familjen. Därtill kan donationsprocessen innebära existentiella utmaningar och ofrivillig avhumanisering. Känslor av otillräcklighet liksom bristande interprofessionellt samarbete kan leda till moralisk stress som ökar lidandet för familjen. Trots ett vårdande präglat av ansvar och emotionella utmaningar kan intensivvårdssjuksköterskan uppleva känslor av mening. Intensivvårdssjuksköterskan innehar en central roll i att stödja familjen genom olika övergångar i vårdandet under donationsprocessen. Ett hinder för en god caritativ vård kan vara avsaknaden av ett fungerande interprofessionellt samarbete mellan involverade vårdare under donationsprocessen.

Trauma är idag den vanligaste dödsorsaken för människor under 45 års ålder och innebär en skada på vävnader och organ till följd av en olycka. Inom svensk traumasjukvård arbetar läkare och sjuksköterskor efter ett strukturerat arbetssätt, ATLS-konceptet, i det initiala traumaomhändertagandet. Intensivvårdssjuksköterskans kompetens och kunskap har visats fördelaktig för behandlingsresultatet vid omhändertagandet av traumapatienter på akutmottagningens traumarum, vilket även tidigare studier påvisar. Därför är det av intresse att undersöka om intensivvårdssjuksköterskan är en del av traumateamet på svenska sjukhus. Studiens syfte är att beskriva intensivvårdssjuksköterskans roll vid det initiala omhändertagandet av traumapatienten. Studiens design är kvantitativ och data samlades in via ett frågeformulär, beståendes av åtta frågor, som besvarades av 18 (N= 18) intensivvårdssjuksköterskor vid 18 olika sjukhus i södra Sverige. Resultatet visar att intensivvårdssjuksköterskans medverkan vid det initiala traumaomhändertagandet saknas på många sjukhus samt att det finns skillnader i hur olika sjukhus använder intensivvårdssjuksköterskans kompetens vid omhändertagande av traumapatienter. Resultatet visar även skillnader i vilken roll intensivvårdssjuksköterskan har då hon medverkar vid traumaomhändertagandet samt att skillnader finns avseende kraven på intensivvårdssjuksköterskans utbildningsnivå. Resultatet visar också att intensivvårdssjuksköterskan blir en del av kontinuiteten i det akuta vårdförloppet då hon medverkar vid det initiala traumaomhändertagandet. Diskussionen betonar vikten av intensivvårdssjuksköterskans helhetsperspektiv i samband med det initiala traumaomhändertagandet, utifrån hennes medicinska och vårdteoretiska kompetens, för att förstå och visa intresse för patienten i dennes situation. Intensivvårdssjuksköterskans medverkan vid det initiala traumaomhändertagandet kan innebära kontinuitet och trygghet för patienten samt bidra till en mer optimal vård, vilket skulle kunna leda till ett minskat lidande för patienten. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot intensivvård

Introduktion: Intensivvårdsavdelningen är en högteknologisk miljö, vilket ställer höga krav på intensivvårdssjuksköterskan som vårdar kritiskt sjuka patienter. Intensivvårdspatienter är i behov av att transporteras inom sjukhuset. Dessa transporter är riskfyllda och ställer krav på intensivvårdssjuksköterskan. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av patientsäkerheten vid intrahospitala transporter. Metod: Studien genomfördes som en integrativ litteraturstudie enligt Whittemore & Knafl (2005) med induktiv ansats. Totalt inkluderades tre kvalitativa studier, tre mixade metoder och tre kvantitativa studier samt en observationsstudie. Resultat: Baserades på 10 artiklar som berör intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av patientsäkerheten vid intrahospitala transporter. Utifrån studiernas resultat identifierades faktorer som hotar och främjar patientsäkerheten under intrahospitala transporter som presenteras i de tre teman: Att samarbeta i teamet, Att arbeta förebyggande och Ökad arbetsbelastning. Konklusion: Forskningsområdet inom intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av patientsäkerhet under intrahospitala transporter var begränsat. Intensivvårdssjuksköterskor upplevde att intrahospitala transporter var riskfyllda och krävande, där patientsäkerheten var hotad. Intrahospitala transporter kräver kompetens och förberedelser för att kunna utföra intrahospitala transporterna på ett patientsäkert sätt. Där fungerande utrustning, samarbete inom teamet, patientens kliniska status och vårdmiljö hade en betydande roll för att kunna utföra säkra intrahospitala transporter. / Introduction: The intensive care unit is a high-tech environment, which places high demands on the intensive care nurse who cares for critically ill patients. Intensive care patients need to be transported within the hospital. These transports are fraught with risk and place demands on the intensive care nurse. Aim: To describe intensive care nurses' experiences of patient safety during intrahospital transport. Method: The study was conducted as an integrative literature study according to Whittemore & Knafl (2005) with an inductive approach. In total, three qualitative studies, three mixed methods and three quantitative studies and one observational study were included. Results: Was based on 10 articles concerning the intensive care nurse's experiences of patient safety during intrahospital transport. Based on the results of the studies, factors that threaten and promote patient safety during intrahospital transport were identified, which are presented in the three themes: Working together in the team, Working preventively and Increased workload. Conclusion: The research area within intensive care nurses' experiences of patient safety during intrahospital transport was limited. Intensive care nurses felt that intrahospital transport was risky and demanding, where patient safety was threatened. Intrahospital transports require competence and preparation to be able to carry out the transports in a patient-safe way. Functioning equipment, collaboration within the team, the patient's clinical status and care environment played a significant role in being able to carry out safe transports.