Within the ambulance care in Uppsala County a vacuum splint is used to immobilize fractures on extremities. The research available on which method of immobilizing to prefer during pre-hospital treatment is limited.   The purpose of this pilot study was to examine the perceptions of the ambulance personal in Uppsala County on the issue of usability of SAM-splint and vacuum splint when immobilizing extremities. The project was also aimed at researching if SAM-splint could be seen as an alternative or a complement to vacuum splint, and to get an apprehension on any evident differences in patients’ perceived pain when treated with the two different approaches.   A descriptive comparative study was carried out. All patients, regardless of age and sex, with the need of immobilizing supposed fractures, were included.  Patients with suspected femur fracture, collum fracture, or where pre-hospital care was not possible or in question, was excluded. The collection of data was done using a questionnaire designed by the students responsible for the project. The ambulance personal completed the questionnaire after having concluded the treatment.   The result showed that all patients with fractures to their extremities were immobilized. There were no evident differences in how the personal experienced the application of the two methods of immobilizing, but rather they were generally both perceived as easy to use. In Uppsala, where the paramedics had access to both SAM-splint and vacuum splint, the SAM-splint was the predominant choice.   Based on this pilot study it can be established that the ambulance personal experienced the methods for immobilizing as easy in the event of fractures to the extremities. The SAM-splint is to be seen as a complement to the vacuum splint. Any difference in perceived patient rated pain connected to the different methods of immobilizing was not to deduce. / Inom ambulanssjukvården i Uppsala län används vakuumsplint för immobilisering av extremitetsfrakturer. Forskning och kunskap om vilken immobiliseringsmetod som är att föredra vid prehospital handläggning av extremitetsfrakturer är begränsad.   Syftet med detta pilotprojekt var att i Uppsala län undersöka ambulanspersonalens uppfattning om användarvänligheten av vakuumsplint och SAM-splint vid immobilisering. Målet med projektet var även att ta reda på om SAM-splint kunde ses som alternativ eller komplement till vakuumsplintar samt om det fanns några uppenbara skillnader i patientskattad smärta mellan de olika immobiliseringsmetoderna.   En deskriptiv komparativ studie genomfördes där alla patienter oavsett ålder och kön i behov av immobilisering av misstänkta extremitetsfrakturer inkluderas. Patienter med misstänkt femurfraktur, collumfraktur eller där prehospital immobilisering ej varit möjlig eller aktuell exkluderades. Insamling av data har skett med hjälp av ett frågeformulär utformat av projektansvariga studenter. Frågeformuläret besvarades av vårdansvarig ambulanspersonal efter avslutat vårdtillfälle.   Resultatet visade att samtliga patienter med extremitetsfrakturer immobiliserades. Det fanns ingen uppenbar skillnad gällande personalupplevd applicering mellan de olika immobiliseringsmetoderna utan generellt uppfattades de enkla att använda. I Uppsala där ambulanspersonalen hade tillgång till både SAM-splint och vakuumsplint valdes övervägande SAM-splint.   Med detta pilotprojekt som grund kan sägas att ambulanspersonalen ansåg att immobiliseringsmetoderna var enkla att använda vid extremitetsfrakturer. SAM-splint kan ses som komplement till vakuumsplinten. Någon skillnad i patientskattad smärta mellan de båda immobiliseringsmetoderna framkom ej.

Introduction: It is of great importance that there is a functioning priority system at SOS Alarm that complies with the ambulance care for equivalent priorities, which may have a significant role for the severely ill patient. Purpose: The purpose of the study was to describe the ambulance nurse's experiences of SOS Alarm's priorities and use of ambulance resources. Method: An empirical interview study with qualitative design and an inductive approach. 12 ambulance nurses were interviewed in two regions in Sweden. The material was analyzed using Graneheim and Lundman's method. Results: The result is presented in two themes with eight categories. The two themes presented are: factors experienced affecting the priorities of SOS Alarm and experiences of available ambulance resources. Conclusion: An equivalent priority system is desirable by the ambulance nurses when the ambulance care and SOS Alarm work together on a daily basis. It is important that the systems that the organizations work under operate optimally to facilitate the respective device. It has been found that there is insufficient knowledge of each other's working methods. Ambulance nurses feel that cooperation must be developed by matching the priority systems to each other, which can contribute to increased patient safety. Ambulance nurses find that SOS Alarm often over prioritize and sends ambulances to patients without care needs. The goal of both organizations is ultimately to provide the patient with a safe and secure care. / Introduktion:Det är av stor betydelse att det finns ett fungerande prioriteringssystem hos SOS Alarm som överrensstämmer med ambulanssjukvården för likvärdiga prioriteringar, vilket kan ha en betydande roll för den svårt sjuka patienten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelser av SOS Alarms prioriteringar och bruk av ambulansresurser. Metod: En empirisk intervjustudie med kvalitativ design och en induktiv ansats. 12 ambulanssjuksköterskor intervjuades i två regioner i mellan- Sverige. Materialet analyserades med hjälp av Graneheim och Lundmans metod. Resultat: Resultatet redovisas i två teman med åtta kategorier. De två teman som presenteras är : faktorer som upplevs påverka prioriteringarna från SOS Alarm och upplevelser av tillgängliga ambulansresurser. Slutsats: Ett överrensstämmande prioriteringssystem är önskvärt av ambulanssjuksköterskorna då ambulanssjukvården och SOS Alarm arbetar tillsammans dagligen. Det är viktigt att systemen som organisationerna arbetar under fungerar optimalt för att underlätta för respektive enhet. Det har visat sig att det finns bristande kunskap om varandras arbetssätt. Ambulanssjuksköterskorna upplever att samarbetet måste utvecklas genom att prioriteringssystemen liknar varandras som kan bidra till ökad patientsäkerhet. Ambulanssjuksköterskorna upplever att SOS Alarm ofta överprioriterar och skickar ambulans till patienter utan vårdbehov. Målet för båda organisationerna är i slutändan att ge patienten en trygg och säker vård.

Bakgrund: Akuta krampanfall drabbar många människor, både nationellt och internationellt. Detta behandlas i första hand med Bensodiazepiner, såsom Diazepam och Midazolam. Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer skiljer sig åt vid behandling av akuta krampanfall. Region Halland förnyade behandlingsriktlinjerna år 2011 och införde intranasal administrering av Midazolam Syfte: Att sammanställa behandlingsriktlinjerna angående medicinsk behandling vid kramper prehospitalt i Sverige samt kartlägga användandet av bensodiazepiner vid kramper prehospitalt i Region Halland. Metod: En kvantitativ registerstudie med en retrospektiv design användes. En sammanställning av Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer för medicinsk behandling av kramper utfördes. Chi-Två samt Fishers exakta test användes vid analysen av den insamlade datan från 127 ambulansjournaler i Region Halland. Resultat: Sammanställningen av Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer vid kramper visade att behandlingsriktlinjerna skiljer sig åt nationellt. Resultatet från kartläggningen av användandet med bensodiazepiner vid kramper prehospitalt i Region Halland visade att Diazepam var det vanligast använda läkemedlet samt att det fanns en signifikant skillnad i behandlingen med Diazepam rektalt relaterat till patientens ålder. Flertalet patienter som hade behandlats med Midazolam intranasalt behövde kompletterande behandling med Diazepam intravenöst. Slutsats: Behandlingsriktlinjerna för kramper prehospitalt skiljer sig åt nationellt. Diazepam var det vanligast använda läkemedlet samt en bristfällig följsamhet till behandlingsriktlinjerna framkom i Region Halland. Mer forskning behövs avseende ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att behandla pågående kramper prehospitalt för ge patienterna möjlighet till en god omvårdnad på ett säkert sätt. / Background: Acute seizures affects a large number of people both nationally and internationally. Seizures are primarily treated with benzodiazepines, such as Diazepam and Midazolam. Sweden's prehospital treatment guidelines differ in the treatment of acute seizures. Region Halland renewed the treatment guidelines in 2011 and introduced intranasal administration of Midazolam. Objective: To compile the treatment guidelines for medical treatment in prehospital seizures in Sweden and to survey the use of benzodiazepines in prehospital seizures in Region Halland. Method: A quantitative register study with a retrospective design was used. A compilation of Sweden's prehospital treatment guidelines was performed. Chi-Two and Fishers exact test are used in the analysis of the collected data from 127 ambulance journals in Region Halland.  Results: The compilation of Swedish prehospital treatment guidelines for seizures showed that the treatment guidelines differ nationally. The survey of the use of benzodiazepines in prehospital seizures in Region Halland showed that Diazepam was the most commonly used drug, and that there was a significant difference in treatment with Diazepam rectally related to the age of the patient. Most patients treated with Midazolam intranasally needed additional therapy with Diazepam intravenously. Conclusion: The prehospital treatment guidelines for seizures differs nationally. Diazepam was the most commonly used drug and the compliance with the treatment guidelines is inadequate in Region Halland. More research is needed regarding from the ambulance nurse's experiences of treating ongoing prehospital seizures in order to provide patients with proper care in a safe way.

Bakgrund: Tiden mellan en skadehändelse och innan professionell hjälp anländer är kritisk för den skadade. Under den tiden är det upp till människor på plats, immediate responder, att agera för att rädda liv. Om immediate responder ingriper ökar chansen att de skadade överlever. Desto mer kunskap om livräddande åtgärder och om prehospital akutsjukvård en människa har, desto villigare är de att ingripa vid en skadehändelse. De som besitter mest kunskap om prehospital akutsjukvård är de människor som arbetar inom ambulanssjukvård. Motiv: I dagens forskningsläge utgår forskningen från att immediate responder har liten eller ingen kunskap om livräddande åtgärder. Det saknas beskrivningar om hur professionell personal upplever det att vara först på skadeplats när de inte är tjänst. Syfte: Att beskriva ambulanspersonals upplevelser och erfarenheter av att ingripa på skadeplats utan att vara i tjänst.  Metod: Studien hade en kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Nio deltagare intervjuades. Resultat: I resultatet framkom två kategorier, självklart att agera och ambivalens att agera, vilka hade sju subkategorier, att känna instinkt, att känna ansvar, att känna trygghet, att samspela och att känna rädsla, att känna obekvämhet, att fundera kring sin egen roll. Slutsats: Genom en ökad kunskap hos befolkningen i enkla livräddande åtgärder, skulle känslan av obekvämhet minska och känslan av trygghet öka vid agerandet. Att specifikt utbilda sjukvårdspersonal, som saknar erfarenhet av prehospital sjukvård, ökar chansen till att fler människor känner sig bekväm med att agera som immediate responder. Personlig kännedom mellan blåljuspersonal och immediate responder är av vikt. Genom samövning kan kännedomen stärkas och blåljuspersonal kan få en djupare kunskap om fenomenet immediate responder. Ytterligare forskning inom området behövs, framför allt hur blåljusorganisationer skall implementera nyttjandet av immediate responder i sin verksamhet.

Bakgrund: Den svenska definitionen på prehospital akutsjukvård är omedelbara medicinska åtgärder som vidtas utanför vårdenhet och vidare benämns prehospital ambulanssjukvård som hälso- och sjukvård som utförs i eller i anslutning till ambulans. Sedan 1980-talet har den prehospitala akutsjukvården i Sverige utvecklats inom forskning, kompetens och utrustning. Utvecklingen inom prehospitala akutsjukvården har medfört att det ställs högre krav på personalen som är verksam inom ambulanssjukvård, kraven föreligger för att upprätthålla god och säker vård av patienten. Sveriges ambulanser bemannas idag med minst en legitimerad sjuksköterska. Litteratur och omvårdnadsteoretiker har tidigare belyst att vårdmötet bör präglas av ett personcentrerat förhållningssätt, där patienten betraktas som en unik individ med mångfacetterade behov att tillgodose, oavsett om dessa behov är medicinska eller omvårdnadsmässiga. Sjuksköterskor verksamma inom prehospital akutsjukvård har arbetat utifrån ett medicinskt fokus som resulterat i att patienternas behov inte alltid tillgodoses. När patientens känslomässiga och existentiella behov inte anses vara lika viktig som det medicinska utesluts det holistiska perspektivet och patientens mångfacetterade behov tillgodoses inte. Forskning tyder även på att det råder brist på forskning utifrån patientperspektivet. Patienternas perspektiv är inte välbeskrivet och behöver således belysas. Syfte: Att belysa patientens upplevelse av vårdmötet vid prehospital akutsjukvård. Metod: Studien är en litteraturöversikt med systematisk metod och integrerad dataanalys där totalt 19 artiklar inkluderades. Arton artiklar var av kvalitativ design och en artikel var mixad metod. Resultat: Patienternas positiva och negativa upplevelser presenterades under två huvudkategorier som arbetades fram: Att vara patient i den prehospitala akutsjukvården, Patientens upplevelse av ambulanspersonalens förhållningssätt. Patientens upplevelse av vårdmötet vid prehospital akutsjukvård baseras till stor del på personalens förhållningssätt. Kommunikation, delaktighet, bekräftelse, kompetens och attityd är hörnstenar som presenterades i resultatet och som svarade till tidigare litteratur som belyser fördelar som personcentrerad vård leder till.  Slutsats: Internationell forskning har påvisat att det råder brist på forskning utifrån patientperspektiv och att sjuksköterskan verksam inom ambulans efterfrågar återkoppling. Majoriteten av artiklarna i litteraturöversikten hade ursprung från Sverige, därmed drogs slutsatsen att Sverige är på framkant inom forskning av prehospital akutsjukvård utifrån ett patientperspektiv. Vikten av att belysa patientens perspektiv av vårdmötet är att öka förståelsen hos personalen och således höja kvalitén på vården av patienten som bör präglas utifrån personcentrerat perspektiv. Sjuksköterskan kan se denna litteraturöversikt som en generell återkoppling och bör i sin vård av patienten sträva efter ett samspel med patienten. Att vårda varje enskild patient utifrån ett holistiskt perspektiv där så många behov som möjligt tillgodoses, oavsett om behoven avser medicinsk vård eller omvårdnadshandling. / Background: The Swedish definition of pre-hospital acute care is immediate medical measures that are taken outside the hospital and is further referred to as prehospital ambulance care as care and care that is carried out in or in connection with an ambulance. Since the 1980s, pre-hospital acute care in Sweden has developed in terms of research, competence, and equipment. Developments in pre-hospital emergency healthcare have meant that higher demands are placed on the staff who work in ambulance healthcare, the requirement is to maintain good and safe care for the patient. Ambulances in Sweden are currently staffed with at least one registered nurse. Literature and care theorists have previously highlighted that the caring encounter should be characterized by a person-centred approach, where the patient is regarded as a unique individual with multifaceted needs to be met, regardless of whether these needs are medical or care-related. Nurses who work in pre-hospital acute care have worked based on a medical focus, which has resulted in patients' needs not always being met. When the patient's emotional and existential needs are not considered as important as the medical ones, the overall perspective is excluded, and the patient's multifaceted needs are not met. Research also indicates that there is a lack of research from the patient perspective. The patients' perspective is not well described and therefore needs to be elucidated. Purpose: To explore the patient's experiences of the caring encounter in the prehospital emergency care. Method: The study is a literature review with a systematic method and integrated data analysis in which a total of 19 articles were included. Eighteen articles were of qualitative design and one article was mixed method. Results: The patients' positive and negative experiences were presented under two main categories that were developed: Being a patient in pre-hospital emergency care, The patient's experience of the treatment of the ambulance staff. The patient's experience of the caring encounter in pre-hospital acute care is largely based on the staff's approach. Communication, participation, confirmation, competence, and attitude are cornerstones that were presented in the results and that corresponded to previous literature that highlights the benefits that person-centered care leads to. Conclusion: International research has shown that there is a lack of research from the patient's perspective and that nurses working in ambulances require feedback. Most of the articles in the literature review originate in Sweden, therefore it was concluded that Sweden is at the forefront of prehospital acute care research from a patient perspective. The importance of highlighting the patient's perspective at the care meeting is to increase the understanding of the staff and thereby raise the quality of the patient's care, which should be based on a person-centred perspective. The nurse can see this literature review as general feedback and should strive for an interaction with the patient in their care of the patient. To care for each individual patient from a holistic perspective whereas many needs as possible are met, regardless of whether the needs relate to healthcare or nursing.

Bakgrunden visar att den prehospitala sjukvården kan vara hektisk med många olika faktorer som sjuksöterskan måste hantera. Att omhänderta barn i ambulansen kan vara utmanande, då antalet uppdrag med akut sjuka barn är få och det kan fortlöpa lång tid mellan dessa jobb. Statistiken visar att endast cirka 10 procent av uppdragen i ambulansen är med barn och ännu färre är akut sjuka barn. För att underlätta omhändertagandet av denna patientegruppen är det därför viktigt att undersöka vilka barriärer och möjligheter som finns. Syftet var att belysa barriärer och möjligheter i det prehospitala omhändertagandet av akut sjuka barn. Som metod användes litterarturöversikt med systematisk metod där totalt 17 artiklar av kvalitativa, kvantitativa och mixed-method design ingick. Resultatet delades in i två teman; Upplevelser hos ambulanspersonalen samt Organsiatoriska förutsättningar, med tillhörande subteman. Slutsatsen var att omhändertagnadet av akut sjuka barn är komplext och måste ske mångfacetterat. Det finns en rad barriärer som kan påverka ett patientsäkert omhändertagande men även en mängd möjligheter till förbättring. Även om ambulanspersonalen har utbildning och erfarenhet kan kombinationen av stress och utmaningarna i omhändertagandet leda till en ökad risk i patientsäkerheten, eftersom stressen kan hindra dem från att agera snabbt och korrekt. Genom att organisationer och arbetsgivare vidareutbildar ambulanspersonalen i pediatriskt omhändertagande kan omhändretagandet av akut sjuka barn optimeras. Eftersom uppdraget med akut sjuka barn skapar stress behövs det även strategier för att ambulanspersonalen ska kunna hantera det efteråt. Detta för att få en hållbar personalhälsa och långvariga anställningar. / Prehospital care can be hectic, with many factors that the nurse needs to consider. Caring for children in the ambulance can be challenging, mostly because these types of calls are few and far between. Statistics show that about 10 percent of all calls are with children, and fewer are calls with acutely ill children. It is therefore necessary to understand what barriers and enablers that exist to better take care of these patients. The aim of this study was to highlight barriers and enablers in the prehospital care of acutely ill children. The method chosen was an integrated literature review; 17 articles were included in the result; they were of qualitative, quantitative, and mixed-method design. The results were divided into two themes: Experiences of ambulance staff and Organizational prerequisites, with associated subthemes. The conclusion was that the care of the acutely ill child is complex and has to be conducted multifaceted. There are several barriers that can affect patient-safety but also a number of enablers to improve the care. The combination of stress and the challenges the ambulance staff face when caring for the acute ill child could lead to a risk of the patient-safety even if they had education and work experience. Stress could be a hindrance in swift and accurate care. The organization and employer of the ambulance staff could help optimize the care of these patients by giving the ambulance staff further education in the care of the acutely ill child. There also needs to be strategies in place for the ambulance staff on how to handle the sometimes traumatizing events that these types of jobs can lead to. This to ensure that the staff remain healthy, and a good sustainability can be achieved within the personal group.

Akut ST-höjningsinfarkt (STEMI) är ett livshotande tillstånd som kräver snabbbedömning och behandling. Tid till behandling av STEMI är den viktigaste faktorn för att minska skada på hjärtat och tidig död. Hälso-och sjukvården ska kunna erbjuda fibrinolysbehandling om direkt perkutan kranskärlsintervention inte är tillgänglig inom 120 minuter. För att administrera fibrinolys i så tidigt skede som möjligt behöver behandlingen kunna ges prehospitalt. Att utföra god omvårdnad och ge en säker vård är av betydelse, därför är det viktigt att fördjupa kunskapen om sjuksköterskors upplevelser vid prehospital fibrinolysbehandling. Syfte: Syftet med studien var att beskriva specialistsjuksköterskors upplevelser av prehospital fibrinolysbehandling vid STEMI. Metod: Designen som har valts är kvalitativ. Datainsamlingen gjordes via åtta individuella intervjuer. Till analys användes kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i ett tema: Den långa vägen under beredvillig press och fem subteman: Akut beredskap med ansvar från ankomst till framkomst, Meningsfull behandling under vidsträckta transporter med mångfacetterade känslor, Sjuksköterskors erfarenheter och tydliga rutiner är gynnsamt vid långa avstånd till vårdenhet, Värdefullt kollegialt stöd under många mil. Bristande stöd och utbildning ger otrygghet vid prehospital fibrinolysbehandling. Slutsats: Prehospital fibrinolysbehandling upplevdes som en beredvillig press under lång tid. Ansvar och akut beredskap togs från det att larm inkom till att patienten lämnades till annan vårdenhet. Att ge denna behandling genererademångfacetterade känslor hos specialistsjuksköterskorna. Resultatet visar att det finns brist på utbildning och stöd från verksamheten. Det finns ett stort behov av ytterligare forskning inom detta område för att främja patienten, sjuksköterskan, verksamheten samt samhället. Klinisk implikation: Kliniska implikationer som kan tillföra verksamheten är att fibrinolysbehandling ingår i veckoövningar, att kamratstödjare utbildas samt avlastningssamtal för att lindra stress och oro.

Bakgrund: Sjuksköterskan ska ha ett helhetsperspektiv på vården där det teoretiska ramverket Fundamentals of Care beskriver hur patientens fysiska, psykosociala och relationella vårdbehov behöver vara tillfredsställa för att ett helhetsperspektiv för vården ska vara möjligt. Överrapportering mellan ambulanspersonal och personal på akutmottagning sker dagligen och är ett relativt välstuderat område där brister i överrapporteringen har visat sig ge konsekvenser för patientsäkerheten. Mindre studerat är dock vad överrapporteringen innehåller och om rapporten från ambulansen ger en tydlig helhetsbild av patientens vårdbehov. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att utifrån ett helhetsperspektiv belysa innehållet i överrapporteringen från ambulanssjukvården till akutsjukvården. Metod: En litteraturöversikt med systematisk ansats baserad på 15 vetenskapliga artiklar där sökningen av artiklar gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Artiklarna analyserades med deduktiv innehållsanalys guidad av Fundamentals of Care och kvalitetsgranskades med hjälp av SBU:s mall för kvalitetsgranskning av kvalitativa studier. Resultat: Överrapporteringen mellan ambulans och personal på akutmottagning lade stort fokus på patientens fysiska vårdbehov, som vitalparametrar och fysiska skador. Social historia överrapporterades inte alltid och när den rapporterades skedde det ostrukturerat. Patientdelaktighet i överrapporteringen kunde ses genom att patienten själv tillförde information i rapporten men personalen involverade inte alltid patienten att aktivt delta. Sjuksköterskor i ambulans försökte överföra tillit till mottagande personal på sjukhus. Slutsats: Överrapporteringen mellan ambulans och akutmottagning fokuserar till stor del på patientens fysiska vårdbehov, vilket kan försvåra en helhetsbild av patienten.

SAMMANFATTNING Prehospital sjukvård innebär akuta medicinska insatser som sker utanför sjukhus av hälso- och sjukvårdspersonal. I mötet med patienten ingår det i ambulanssjuksköterskans arbetsroll att värna om patientens integritet samt organisera omvårdnaden så att det främjar patientens välbefinnande och minskar lidande. Faktorer i miljön där vårdandet sker, i den prehospitala sjukvården, påverkar inte bara patienten och dennes anhöriga utan även ambulanssjuksköterskan. Arbetsmiljön inom prehospital sjukvård kan innebära hälsorisker för ambulanssjuksköterskan då arbetet kan vara både mentalt och fysiskt ansträngande eftersom det bland annat förekommer tunga lyft, omedelbar beredskap och ogynnsamma arbetsställningar. Det krävs en förmåga att arbeta under tidspress och att kunna hantera allvarliga situationer.   Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av arbetsmiljörelaterade faktorers påverkan på omvårdnaden i den prehospitala miljön. Studien är en kvalitativ intervjustudie där författarna intervjuade åtta ambulanssjuksköterskor med stöd av en intervjuguide där informanterna fick belysa sina upplevelser och erfarenheter av arbetsmiljön i den prehospitala miljön. Intervjuerna analyserades sedan genom en kvalitativ innehållsanalys för att ge en djupare förståelse för det studerade fenomenet. Resultatet visade att det fanns ett flertal faktorer i arbetsmiljön som ambulanssjuksköterskan upplevde påverkade omvårdnaden av patienten i den prehospitala sjukvården. Innehållsanalysen av intervjuerna resulterade i fyra kategorier, kommunikation, erfarenhet och utbildning, ambulansfordonet samt egen säkerhet och hälsa. Kategorierna sammanfattar informanternas upplevelser kring faktorer i arbetsmiljön som kunde påverka omvårdanden samt önskemål om förbättring och utveckling som kan påverka detta. Studiens slutsats innebar att det fanns många faktorer i arbetsmiljön som påverkade ambulanssjuksköterskans utförande av omvårdnad i den prehospitala miljön. Det visade att god kommunikation med kollega, patienter och anhöriga var av stor vikt för att kunna ge organiserad och adekvat omvårdnad. Många upplevde att det fanns ett stort behov av vidareutbildning för kompetensutveckling och förbättring av kommunikation med andra samverkande grupper för att förtydliga syftet med uppdraget och förbättra omvårdnaden till patienten. Det fanns ett behov av att vidareutveckla utrustningen i ambulansen samt utformningen av ambulansen för att minska risken för skador på kroppen. Nyckelord: ambulanssjuksköterska, fysisk arbetsmiljö, psykosocial arbetsmiljö, prehospital sjukvård, omvårdnad. / ABSTRACT Emergency medical service is healthcare that takes place outside the hospital and is performed by specializes nurses. In the interaction between the specialized ambulance nurse and the patient, it is important to address the patients´ well-being and organize the care to prevent the patient from unnecessary suffering. Factors in the environment where prehospital care is taking place are not often studied and is not something that just affects the patient, but also presents risks to the ambulance personnel as working in the emergency medical services can be both mentally and physically exerting. Working in emergency medical service includes heavy lifting, immediate preparedness, unfavorable work environments, and requires the ability to work under time pressure as well as the ability to handle serious situations. The aim of the study was to highlight the ambulance nurses experience of the effects of work environment-related factors on nursing care in the prehospital setting. The study was a qualitative interview study in which the authors interviewed eight ambulance nurses using a questionnaire where informants were able to highlight their experiences in the prehospital setting as well as their experiences of the work environment in the ambulance care industry. The interviews were then analyzed to provide a deeper understanding of the studied phenomenon. The results showed several factors in the work environment that affect the care of the patient in the prehospital setting. The content analysis of the interviews resulted in four separate categories; communication, experience and education, the ambulance vehicle and the workers own safety and health. The categories summarized the informants´ experiences about factors in the work environment and how they can affect these, as well as the desire for improvement and development in order to provide adequate and safe care for the patients. The conclusion of the study implied that there are many factors in the work environment that influence the ambulance nurse in the prehospital setting. Direct communication between the college, patient and their relative was important to be able to organize the care and provide safe medical care. However, many of the ambulance nurses experienced a need for further education and improved communication with other collaborative groups to clarify the purpose of the assignment and to improve the care of the patient. There was also a need for development of the equipment used in the prehospital setting and in the vehicle to prevent damages on the ambulance nurse´s health. Keywords: ambulance nurse, physical work environment, psychosocial work environment, prehospital care, nursing.

This thesis presents a study on efficient dispatching rules in ambulance dispatching. By efficient dispatching rules, we mean such dispatching rules that lower response times for priority 1 calls while keeping response times for priority 2 calls at an adequate level. A Markov process and a simulation model were developed in order to evaluate the performance of several existing and newly designed dispatching rules. On four different response areas, five different dispatching rules were tested and their performances were compared. Particular focus was put upon the dispatch rule currently used by the Swedish emergency service provider SOS Alarm; the Closest rule. Our findings indicate that the four priority-based dispatching rules all outperform the Closest rule in decreasing the mean response time for calls of priority degree 1. Furthermore, implementing restrictions on the travel time for priority 2 calls was proven an efficient way to control the trade-off between the mean response time of priority 1 and 2 calls. The conclusion was drawn that the possibilities for more efficient ambulance dispatching are many and that SOS Alarm should consider implementing priority-based dispatching rules, alike the ones presented in this thesis, in their dispatching process. A study of the ambulance operator and controller profession, and the operator’s and controller’s interplay with the decision support system used by SOS Alarm in the ambulance dispatching process, was conducted in parallel. The properties of the interaction dynamics between operator and automation and the dangers linked to it were mapped out, described and analyzed. / Denna kandidatexamensuppsats behandlar effektiva dirigeringsstrategier inom ambulansdirigering. Effektiva dirigeringsstrategier åsyftar dirigeringsstrategier som lyckas sänka svarstiden för inkommande prioritet 1-samtal, samtidigt som svarstiden för prioritet 2-samtal hålls på en tillfredsställande nivå. I syfte att utvärdera olika dirigeringsstrategier utvecklades både en Markovsk modell och en simuleringsmodell. På fyra olika geografiska områden testades och jämfördes. Fem olika dirigeringsstrategier, varav två existerande och tre nyutvecklade. Särskilt fokus riktades mot Closest rule, vilket är den dirigeringsstrategi som används i SOS Alarms verksamhet idag. Från resultaten kunde utläsas att de prioritets-baserade dirigeringsstrategierna resulterade i en lägre genomsnittlig svarstid för prioritet 1-fall än Closest rule. Dessutom konstaterades det att en begränsning av svarstiderna för prioritet 2-samtal var ett effektivt sätt att kontrollera balansen mellan de genomsnittliga svarstiderna för samtal av prioritet 1, respektive 2. Slutsatsen drogs att möjligheterna för att utveckla nya effektiva dirigeringsstrategier är många och att SOS Alarm bör överväga att implementera prioritetsbaserade dirigeringsstrategier likt dem som presenterats i denna uppsats. Parallellt studerades ambulansoperatörens och -dirigentens yrkeskunnande, samt operatörens och dirigentens samspel med det beslutsstödssystem som används i SOS Alarms dirigeringsverksamhet. Interaktionen mellan operatör och automatisering samt de relaterade riskerna kartlades, beskrevs och analyserades.