Bakgrund: Tiden mellan en skadehändelse och innan professionell hjälp anländer är kritisk för den skadade. Under den tiden är det upp till människor på plats, immediate responder, att agera för att rädda liv. Om immediate responder ingriper ökar chansen att de skadade överlever. Desto mer kunskap om livräddande åtgärder och om prehospital akutsjukvård en människa har, desto villigare är de att ingripa vid en skadehändelse. De som besitter mest kunskap om prehospital akutsjukvård är de människor som arbetar inom ambulanssjukvård. Motiv: I dagens forskningsläge utgår forskningen från att immediate responder har liten eller ingen kunskap om livräddande åtgärder. Det saknas beskrivningar om hur professionell personal upplever det att vara först på skadeplats när de inte är tjänst. Syfte: Att beskriva ambulanspersonals upplevelser och erfarenheter av att ingripa på skadeplats utan att vara i tjänst.  Metod: Studien hade en kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Nio deltagare intervjuades. Resultat: I resultatet framkom två kategorier, självklart att agera och ambivalens att agera, vilka hade sju subkategorier, att känna instinkt, att känna ansvar, att känna trygghet, att samspela och att känna rädsla, att känna obekvämhet, att fundera kring sin egen roll. Slutsats: Genom en ökad kunskap hos befolkningen i enkla livräddande åtgärder, skulle känslan av obekvämhet minska och känslan av trygghet öka vid agerandet. Att specifikt utbilda sjukvårdspersonal, som saknar erfarenhet av prehospital sjukvård, ökar chansen till att fler människor känner sig bekväm med att agera som immediate responder. Personlig kännedom mellan blåljuspersonal och immediate responder är av vikt. Genom samövning kan kännedomen stärkas och blåljuspersonal kan få en djupare kunskap om fenomenet immediate responder. Ytterligare forskning inom området behövs, framför allt hur blåljusorganisationer skall implementera nyttjandet av immediate responder i sin verksamhet.