<p>När anhöriga följer med en patient med livshotande skador till akutmottagningen, får de oftast inte vara närvarande i akutrummet under återupplivningsarbetet. Under det senaste decenniet har det dock kommit ett flertal riktlinjer som stödjer anhörignärvaro. Syftet var därför att belysa positiva och negativa aspekter med anhörigas närvaro i akutrummet vid återupplivningsarbete. Studien genomfördes som en litteraturstudie och baserades på nitton vetenskapliga artiklar. Resultatet visade att det fanns en oro bland personalen att anhörignärvaro skulle öka stressen i akutteamet. De var även oroliga att anhöriga inte skulle klara av att hantera upplevelsen, att de skulle störa vården eller att patientens integritet kunde åsidosättas. De flesta patienterna kände sig tryggare och såg anhöriga som ett stöd. Majoriteten av anhöriga upplevde det som positivt att de fick se allt som gjordes, vilket kunde underlätta deras sorgeprocess. Anhörignärvaro ska ses som ett alternativ och mer forskning krävs som utreder de mer långvariga effekterna hos anhöriga, patient och personal.</p>

När anhöriga följer med en patient med livshotande skador till akutmottagningen, får de oftast inte vara närvarande i akutrummet under återupplivningsarbetet. Under det senaste decenniet har det dock kommit ett flertal riktlinjer som stödjer anhörignärvaro. Syftet var därför att belysa positiva och negativa aspekter med anhörigas närvaro i akutrummet vid återupplivningsarbete. Studien genomfördes som en litteraturstudie och baserades på nitton vetenskapliga artiklar. Resultatet visade att det fanns en oro bland personalen att anhörignärvaro skulle öka stressen i akutteamet. De var även oroliga att anhöriga inte skulle klara av att hantera upplevelsen, att de skulle störa vården eller att patientens integritet kunde åsidosättas. De flesta patienterna kände sig tryggare och såg anhöriga som ett stöd. Majoriteten av anhöriga upplevde det som positivt att de fick se allt som gjordes, vilket kunde underlätta deras sorgeprocess. Anhörignärvaro ska ses som ett alternativ och mer forskning krävs som utreder de mer långvariga effekterna hos anhöriga, patient och personal.

Bakgrund: Av tidigare kvantitativ forskning framkommer att individer vill närvara vid återupplivning av närstående. Enligt etiska riktlinjer från Svensk sjuksköterskeförening, Svenska läkaresällskapet och Svenska rådet för hjärt-lungräddning, är det de närståendes rätt att få närvara vid återupplivningen. Trots detta menar viss sjukvårdspersonal att det inte är lämpligt att närstående närvarar vid återupplivningen. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka upplevelser av att närvara under återupplivning av närstående. Metod: Litteraturstudien bygger på nio kvalitativa artiklar som alla rör individers upplevelser av att närvara vid återupplivning av en närstående. Kvalitativ innehållsanalys har genomförts för att analysera artiklarnas resultat. Resultat: De flesta individer ville närvara vid återupplivningsförsök av en närstående, då de kan se vad som händer med deras närstående samt trösta och lugna denne. Även informationsutbyte mellan vårdpersonal och närstående var något som också var viktigt. En del informanter kände rädsla, men genom att få information och/eller att få närvara gjorde att de kände sig trygga. Slutsats: Av resultatet i denna studie kan förstås att mer kunskap kring närståendes upplevelser av att närvara vid återupplivning skulle gynna välbefinnandet för både de närstående, patienten men också för sjukvårdspersonal.

Bakgrund: Enligt internationella riktlinjer, bör anhöriga erbjudas möjlighet att närvara under återupplivning. Rekommendationen är att sjuksköterskor skall finnas till för att ge information till de anhöriga under pågående återupplivning. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur vanligt det är sjuksköterskan erbjuder anhöriga att närvara vid återupplivning, samt vilka faktorer som kan inverka på sjuksköterskans beslutstagande. Metod: Studien är en deskriptiv tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Från Länssjukhuset i Kalmar rekryterades 240 kliniska sjuksköterskor som deltog i enkätstudie. Data bearbetades genom bivariatanalysmetod, där deskriptiv data redovisas genom frekvenser, procent, spridning och medelvärde. Samband mellan variabler undersöktes genom korrelationsanalys. Resultat: Antal sjuksköterskorna som varit med om en återupplivning var 82,9 % (n=199). Antalet sjuksköterskor som angav att det fanns anhöriga på avdelningen i samband med återupplivning var 45,2 % (n=90), varav 38,9 % (n=35) av de sjuksköterskorna erbjöd anhöriga att närvara. Det fanns ett statistiskt signifikant samband mellan sjuksköterskors erbjudande till anhöriga att närvara vid återupplivning och sjuksköterskors ålder, år i yrket samt antal hjärtstopp sjuksköterskan har varit med om i sin yrkesroll. De flesta sjuksköterskor tror att de skulle erbjuda anhöriga att närvara om det finns personal som tar hand om den anhörige. Enligt 50,4 % (n=121) av sjuksköterskorna var skälet till att anhöriga inte var närvarande vid återupplivning, att de inte var på plats på sjukhuset vid återupplivningstillfället. Slutsats: Baserat på aktuellt underlag, dras slutsatsen att ju mer erfarenhet sjuksköterskor har av återupplivning desto mer tenderar de att erbjuda anhöriga att närvara under förutsättning att de anhöriga finns på plats på sjukhuset.

Bakgrund: Sjuksköterskor som vårdar akut sjuka patienter hamnar många gånger i situationer där närstående önskar närvara vid återupplivning. Det är en del av sjuksköterskans arbete att tillgodose såväl patient som anhörigas behov. För anhöriga som närvara under återupplivning kan det upplevas både traumatiskt och skrämmande även om anhöriga ofta vill närvara enligt flera studier. Syfte: Att genom en litteraturöversikt beskriva sjuksköterskans inställning till, och upplevelse av att ha patientens anhöriga närvarande vid återupplivningsförsök. Metod: Denna studie är en litteraturöversikt som omfattar 15 artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats. Artikelsökningar genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl samt manuellt. Huvudresultat: Studiens resultat redovisas under sju kategorier, Erfarenhet, Arbetsplatsens betydelse, Blödning och överlevnad, Personal som tar hand om anhöriga, Anhörigas förväntningar, Kommunikation och missförstånd, Stress eller motivation. Resultatet visade på en stor variation mellan positiva och negativa upplevelser och inställningar av att ha anhöriga närvarande vid återupplivning. Faktorer som påverkade kunde identifieras och handlade bland annat om sjuksköterskans erfarenhet och utbildningsnivå, tillgängliga resurser och riktlinjer på arbetsplatsen. Många sjuksköterskor upplevde även en oro över hur anhöriga skulle reagera. Slutsats: Resultatet visade att det fanns en stor variation i påverkande faktorer där negativa inställningar och upplevelser kunde kopplas till bland annat organisatoriska brister och oro för anhörigas psykiska mående. Anhörig närvaro upplevdes som positivt var när rätt resurser fanns att tillgå och bland sjuksköterskor som var vana att arbeta personcentrerat

Bakgrund Hjärtat är livsviktigt för den kroppsliga funktionen och ansvarar för syresättning till alla kroppens organ. När ett plötsligt hjärtstopp inträffar slutar hjärtats pumpförmåga att fungera och blodtillförseln till kroppen och hjärnan avtar. Vid ett hjärtstopp skall sjuksköterskan påbörja hjärt- och lungräddning, initiera defibrillering samt kontakta akutteam. Allt detta skall ske inom ett fåtal minuter för att öka överlevnadschanserna för patienten. Sjuksköterskan skall även finnas som stöd till anhöriga om de närvarar under en sådan situation. Det påvisas dock en bristfällighet gällande sjuksköterskans utförande av arbetsuppgifter vilket leder till intresse för det professionella ansvar som sjuksköterskan har vid det akuta omhändertagandet av patienter som drabbats av hjärtstopp på sjukhus. Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskans professionella ansvar vid det akuta omhändertagandet av patienter med hjärtstopp på sjukhus. Metod Den metod som valts är en icke-systematisk litteraturöversikt. De 18 inkluderade artiklar som använts har antingen varit av kvalitativ eller kvantitativ ansats och har analyserats genom en integrerad analys. De inkluderade studierna återfanns i databaserna CINAHL och PubMed. Resultat De granskade vetenskapliga artiklarna i resultatet framhäver brister gällande sjuksköterskans utförande av arbetsuppgifter. Litteraturöversikten påvisade att det föreligger ett tillkortakommande hos sjuksköterskan gällande utförandet av arbetsuppgifter då en osäkerhet och rädsla kunde beskådas i samband med behandlingsåtgärder vid ett inträffat hjärtstopp. I studierna framkommer det även en bristande händelseregistrering samt en farhåga att kontakta akutteamet. Slutsats Åtskilliga brister råder i sjuksköterskans agerande vid hjärtstopp som sker på sjukhus. Dokumentering är bristfällig, en rädsla förekommer för att kontakta akutteam samt en bävan för att använda defibrillatorn föreligger. Konklusionen av denna litteraturöversikt är att sjuksköterskan ständigt är i behov av utbildning för att upprätthålla sin kompetens. Kontinuerligt lärande kommer även leda till en högre självsäkerhet hos sjuksköterskan, vilket resulterar i en mer patientsäker vård.

Inledning: I Sverige drabbas årligen ca 10 000 personer av hjärtstopp, av dem överlever ca 300 personer. Under 2005- 2008 drabbades 2973 personer av hjärtstopp på sjukhus, av dessa kunde endast 30 % skrivas ut levande. Bakgrund: De första fallen av närståendes närvaro vid återupplivning inträffade vid Foote Hospital i Michigan, USA, 1982. Personalen blev då tvungna att ifrågasätta sina egna riktlinjer som uteslöt närstående vid återupplivning. Internationella riktlinjer för hjärt- lungräddning (HLR) rekommenderar att närstående bör få närvara vid återupplivning. Syfte: Att belysa erfarenheten av närståendes närvaro vid återupplivning. Metod: Detta är en litteraturstudie som bygger på 11 st. vetenskapliga artiklar. Resultat: Majoriteten närstående anser att det är positivt att få närvara vid återupplivning då de får se att allt gjorts för att hjälpa deras anhörige. Främsta anledningen till att närstående inte vill närvara var att de trodde situationen skulle bli svår att hantera. Även en majoritet av sjukvårdspersonal är positiva till att närstående närvarar vid återupplivning, men antalet positivt inställda skulle öka om det fanns skriftliga riktlinjer på området. Av dem som var negativt inställda av sjukvårdspersonalen ansåg en majoritet att närstående störde/ distraherade dem i arbetet.

Introduktion: En dryg femtedel av alla som får hjärt-lungräddning överlever men neurologiska komplikationer förekommer. Ett EJ HLR-beslut innebär att på förhand besluta om att avstå från hjärt-lungräddning. Hos medicinskt sjuka fattas ofta detta beslut utan den berördes vetskap. Syfte: Att belysa medicinskt sjuka personers tankar kring och delaktighet i ett beslut om att avstå från eventuell hjärt-lungräddning. Metod: Litteraturstudie med resultat från 15 vetenskapliga artiklar. Resultat: Flertalet tillfrågade (deltagare) ville vara delaktiga i beslutsprocessen om sitt EJ HLR-beslut. Samtalet om återupplivning upplevdes inte jobbigt, men tidpunkten måste väljas med omsorg. Det fanns en tvetydighet i vem som skulle ta beslutet, läkaren, deltagaren eller de tillsammans med viss fördel åt deltagaren. Faktorer som påverkade var aktuell hälsa, livskvalitet och sociala relationer. Diskussion: Att få vara delaktig i sitt EJ HLR-beslut är att respektera den personliga autonomin. Läkaren rekommenderas informera och därefter låta patienten ta ett eget beslut. Sjuksköterskan spenderar mycket tid med patienten och har en viktig stödjande roll. Slutsats: Ämnet är etiskt laddat, men medicinskt sjuka vill vara delaktiga i ett beslut om EJ HLR. Sjuksköterskan kan introducera ämnet och vara ett stöd. Rutiner för EJ HLR-beslut är idag otydliga och kan förbättras. Vidare forskning om tidpunkten för samtalet behövs.

No description available.

<p>Länge ansågs det både bland allmänhet och bland läkare, att då hjärtat slutar att slå, var döden oundviklig. Det faktum att hjärtat kan startas på nytt och att människor kan överleva har skapat etiska dilemman. Det optimala är om återupplivningsförsök endast påbörjas på patienter med potential för långt överlevande, vilket kan vara svårt att avgöra i ett tidigt stadium. Vid hjärtstillestånd krävs beslut inom sekunder. Den diskussion som förs av bland andra Svenska Rådet för hjärt-lungräddning handlar dels om hur man kan öka chanserna till överlevnad vid hjärtstillestånd men även om att försöka minimera omotiverade återupplivningsförsök. Syftet med studien var att bland ambulanspersonal i Sverige kartlägga uppfattningar i frågor som rör beslut om att påbörja återupplivningsförsök. Den empiriska studien byggde på en enkätundersökning med tvärsnittsdesign. Resultatet visade att ambulanspersonalen som helhet anser att vissa faktorer, vilka är förknippade med låg överlevnadschans, ska ha betydelse vid beslut om att påbörja återupplivningsförsök. Skillnader förelåg dock beroende på yrkeskategori (ambulanssjukvårdare/sjuksköterska) eller antal år inom yrket. Hur personalen faktisk agerade har inte kartlagts. I diskussionen konstaterades en tydlig variation i ambulanspersonalens uppfattningar. Om denna variation speglade det faktiska agerandet vid omhändertagande av patienter med hjärtstopp innebar detta ett betydande godtycke.</p>