Fallskador är ett stort hälsoproblemen hos äldre. Ca 70 000 frakturer inträffar i Sverige årligen som kan härledas till benskörhet och av dessa är 1800 höftfrakturer. Att förebygga fallskador är av stor betydelse både för individen och för samhället. Frakturer kostade 2008-2009 ca. 200 000 kr per patient. Syftet med studien är att belysa de livsförändringar som kan uppkomma i det dagliga livet hos äldre i samband med akuta höftfrakturer. Metoden var en litteraturstudie på 16 artiklar publicerade mellan 1998-2008. Sökningen utfördes i PubMed och Cinahl. Resultatet visade att vanliga följdsjukdomar efter höftfrakturer var depressioner, undernäring, minnesnedsättningar och rädsla för att åter falla. Socialt kunde man bli isolerad och få ge upp tidigare intressen. Livet förändrades hemma. Den känslomässiga upplevelsen av en akut höftfraktur var av stor betydelse för läkningsprocessen. Depressioner eller sänkt sinnesstämning verkar prägla många gamla efter ett akut höftfraktur. För att komma igen efter en akut höft fraktur spelar en mängd olika faktorer in. Vem man är, hur man bor och vilket socialt liv man för, hur man blir bemött och i vilken mån man har tillgång till hälsovård. Fallpreventiva program fungerar om man känner till hur människor tänker vid förändringar i livet.

Bakgrund: Att råka ut för en osteoporosrelaterad höftfraktur medför ofta att personernas funktionsnivå försämras mer än vad som kan förklaras av åldrandet i sig. Syfte: Att hos personer som blir inlagda på sjukhus på grund av höftfraktur, dels beskriva könsskillnader och dels identifiera riskfaktorer för nedsatt gångförmåga och smärta i den opererade höften fyra månader postoperativt. Metod: En registerstudie där 1000 personer, 50 år och äldre, med icke patologisk höftfraktur ingick. Registermaterialet analyserades dels deskriptivt och dels med multivariata regressionsmodeller för att undersöka riskfaktorer för nedsatt gångförmåga och smärta. Resultat: Kvinnorna var äldre, friskare enligt ASA, använde mer gånghjälpmedel och bodde oftare ensamma innan frakturen jämfört med männen. Riskfaktorer för nedsatt gångförmåga var högre ålder (OR = 1,07; 95% CI, 1,05-1,10), att vara svårare sjuk enligt ASA (OR = 2,04; 95% CI, 1,50-2,77) och att inte använda gånghjälpmedel (OR = 0,36; 95% CI, 0,25-0,53). Riskfaktorer för smärta i den opererade höften var lägre ålder (OR = 0,95; 95% CI, 0,92-0,97) och att inte använda gånghjälpmedel före fraktur (OR = 0,68; 95% CI, 0,47-0,99). Slutsats: Det är viktigt att utveckla rehabiliteringsprocessen för att minska risken för nedsatt gångförmåga speciellt för äldre personer och att optimera smärtbehandlingen framför allt till de yngre. / Background: To incur a hip fracture often means that people's level of function deteriorates more than can be explained by the aging process itself. Objective: To describe gender differences and also identify risk factors for impaired walking ability and pain in the operated hip four months postoperatively. Method: A register study in which 1,000 people, aged 50 and older, with non-pathological hip fracture were included. Index was analyzed partly descriptive and partly by multivariate regression models to examine risk factors for impaired walking ability and pain. Results: The women were older, healthier according to ASA, using more walking aids and more often lived alone before the fracture compared with men. Risk factors for impaired walking ability were older age (OR = 1.07, 95% CI, 1.05-1.10), to be affected with severe illness according to ASA (OR = 2.04, 95% CI, 1.50-2.77) and not using walking aids (OR = 0.36, 95% CI, 0.25-0.53). Risk factors for pain in the operated hip were younger age (OR = 0.95, 95% CI, 0.92-0.97) and not using walking aids before fracture (OR = 0.68, 95% CI, 0.47-0.99). Conclusion: It is important to develop the rehabilitation process to reduce the risk of impaired walking ability especially for older people and to optimize pain management particular to the young.

Bakgrund och syfte: Personer som drabbas av en höftfraktur är en stor patientkategori, och till följd av en ökande andel äldre i befolkningen kommer den att bli ännu större. Majoriteten av dessa patienter kommer att åka in till sjukhus med ambulans. För att minska patientens lidande och uppkomst av komplikationer är det prehospitala omhändertagandet viktigt. Syftet med denna studie var att jämföra ambulanssjuksköterskans specifika omvårdnadsåtgärder vid vård av patient med höftfraktur före respektive efter införandet av en ny vårdkedja, ”Raka spåret”, och då framförallt se om givandet av smärtlindring förändrats. ”Raka spåret” innebär att ambulanspersonalen utför en del av de åtgärder som tidigare gjorts på akutmottagningen och transporterar patienten direkt till röntgen.   Metod: Metoden var en retrospektiv studie med komparativ design där två grupper med 15 patienter i varje grupp jämfördes mot varandra. Patienterna i båda grupperna hade haft en höftfraktur och förts in med ambulans mellan klockan 0800-2200. Den ena gruppen fördes in innan ”Raka spåret” fanns och den andra gruppen fördes in efter införandet. En anledning till ”Raka spåret” var att öka förståelsen hos ambulanspersonalen för att ett strukturerat omhändertagande, där särskilt smärtlindring och trycksårsprofylax betonades, har stor betydelse för patientens fortsatta vård.   Resultat: Resultatet visade att efter införandet av ”Raka spåret” utfördes fler prehospitala omvårdnadsåtgärder av ambulanssjuksköterskorna. Alla patienter i gruppen år 2010 fick perifer venkateter (PVK) och på 13 patienter togs EKG. Fler patienter fick smärtlindring efter införandet av ”Raka spåret”, innan fick 60 % smärtlindring mot 93 % efter ”Raka spåret. Att införa ”Raka spåret” antydde en förbättring i omhändertagandet av patienter med höftfraktur och det framkom med tydlighet att detta ledde till ett mer homogent omhändertagande.  Det visade också, att när det fanns riktlinjer för att patienten ska smärtlindras, skedde smärtlindring i större utsträckning. Detta var en pilotstudie utan möjlighet till generaliseringar av resultatet, för att kunna göra detta krävs ett större antal patienter. / Background and purpose:People who suffer from a hip fracture are a large category of patients, and as a result of an increasing proportion of older people, it will be even greater. The majority of these patients will go to the hospital by ambulance. To reduce the suffering of the patient and the occurrence of complications the prehospital care is important. The purpose of this study was to compare the specific prehospital nursing interventions for patients with hip fracture before and after the introduction of a new chain of care, "Straight track". Especially to see if the initiation of pain management has changed. "Straight track" means that ambulance nurses carry out some of the measures that earlier was done in the emergency room and transporting the patient directly to radiology.   Method:The method was a retrospective study of comparative design in which two groups with 15 patients in each group were compared against each other. Patients in both groups had a hip fracture and went in by ambulance between 08 am to 10 pm. One group was transported before the "Straight track" began and the second group was transported after the introduction. One purpose of the direct route was to increase understanding, of the ambulance nurses, that a structured treatment, especially with relief of pain and pressure ulcer prophylaxis, has great significance for the patients continued care.   Result: The results showed that after the introduction of the "Straight track" there was more pre-hospital care measures carried out by emergency nurses. All patients in the group from 2010 had peripheral venous catheter and 13 patients undergoing an ECG. More patients got pain relief after the introduction of the "Straight track". Before there were 60% that got pain relief and after there were 93% that got pain relief.Introducing “Straight track” suggested an improvement in the care of patients with hip fracture and it showed with clarity that this led to a more homogeneous treatment. It also showed that when there were guidelines for the patient to get pain relieve then it was given to a greater extent. This was a pilot study without possibility to draw any general conclusions, this requires a larger number of patients.

Bakgrund:De flesta patienter drabbas av akut smärta vid en höftfraktur. Långvarig smärta upplevs av många patienter med coxartros innan elektiv höftplastik. Upplevelsen av smärta hos dessa patienter är både sjukdoms- och vårdlidande. Författarna av denna systematiska litteraturstudie vill beskriva och förtydliga patienternas upplevelse av smärta och smärtlindring vid höftfraktur och höftplastik. Syfte: Att beskriva patienters upplevesle av smärta och smärtlindring vid höftfraktur eller höftplastik. Metod: Systematisk litteraturstudie. Under datainsamlingen framkom sammanlagt 12 vetenskapliga artiklar som ingick i litteraturstudien. Sökningarna gjordes i databaserna CINAHL och PubMed. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades. Tre teman framkom: Smärtupplevelsen, mobilisering och kommunikation. Resultat: Smärtan hos patienterna som opererats för höftfraktur/höftplastik är fortfarande en smärtsam upplevelse. Smärtlindringen upplevs av många patienter inte vara tillräcklig. Många avstår smärtlindring av rädsla för biverkningar som kan orsaka konfusion och illamående. Om patienterna inte blir smärtlindrande ordentligt uteblir maximal mobilisering. Slutsats: Att kunna se patientens smärta och att ge en adekvat smärtlindring både för fysisk och psykisk smärta är av stor vikt för att kunna lindra denna. Ny kunskap behövs vad gäller smärtlindring/läkemedels verkan samt ökad kunskap kring bemötande av äldre.

Vårdprogram för höftfraktur har tidigare använts vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.  Höftspår är en ny process och målet är att underlätta flödet genom hela vårdkedjan. Syfte: Syftet är att studera hur Höftspår har påverkat omvårdnaden inom områdena; smärtskattning, smärtbehandling, vårdtid, förekomst av hudinspektion samt förekomst av trycksår hos patienter med höftfraktur, i jämförelse med Vårdprogram för höftfraktur. Metod: Journalgranskning utfördes med en retrospektiv, deskriptiv och komparativ design. Urvalet utgjordes av 30 patientjournaler i grupp I, före införandet av Höftspår, och 30 patientjournaler i grupp II, från införandestart för Höftspår. Inkluderade patientjournaler var diagnosgrupp höftfraktur, >60 år, ankomst till akutmottagning med ambulans, bedömas av läkare som operationsfall med inläggning på samma sjukhus. Av de 30 granskade patientjournalerna i grupp II var inklusionskriteriet även fascia-iliaca blockad. Resultat: Resultat som framkom var kortare vårdtid på akutmottagning och en minskning i administrerad opiat. En förbättrad dokumentation av hudinspektion och smärtskattning sågs på akutmottagningen. Prehospitalt mättes ingen större skillnad i antal milligram administrerad opiat. På vårdavdelning minskade vårdtiden något och smärtskattning gjordes sällan. Hudinspektion utfördes överlag ofta på vårdavdelning men minskade något efter införandet av Höftspår. Slutsats: Vi ser en kvalitetshöjning för patienten med höftfraktur, i och med kortare vårdtider och bättre smärtbehandling. / Care-programmes for hip-fracture were previously employed at Akademiska hospital in Uppsala. Hip-track is a new process and the objective is to facilitate the flow through the entire chain of care. Objective: The aim of this study was to investigate how the care-programme Hip-track has affected nursing within the areas: pain-assessment, pain-treatment, care-time, skin-inspection and pressure-ulcer of patients with hip-fracture compared with previous care-program. Method: A review of health-records was carried out with a retrospective, descriptive and comparative design. The sample consisted of 30 health-records, before the introduction and 30 health-records after the introduction of Hip-track. Included health-records: diagnosis-group hip-fracture, > 60 years of age, arrival to the emergency-departement with ambulance, assessed by doctors as a surgical-case and admitted to the hospital. After the introduction was fascia-iliaca-block a criteria for inclusion.  Results: The results that emerged were shorter care-time at the emergency-department and a reduction in administered opioid. Improved documentation of skin-inspection and  pain-assessment were seen at the emergency-departement. In prehospital-care, there were no notable differences observed of opioid administered. Care-time decreased at the ward and pain-assessment. Skin-inspection was in general often done but decreased with introduction of Höftspår. Conclusion: Hip-track is quality-improvement, shorter care time and better pain-treatment.

SAMMANFATTNING Patienter som drabbas av höftfrakturer är en vårdkrävande och utsatt patientgrupp inom sjukvården. Riktlinjer för handläggning av misstänkta höftfrakturer har utformats för ett snabbare omhändertagande, så kallat snabbspår. Dessa används för att optimera och förkorta handläggningstiden, förbättra behandlingen samt minska risken för komplikationer. I Västernorrlands län tillämpas detta snabbspår, vilket medför att delar av den behandling som tidigare utfördes på akutmottagningen, nu utförs av ambulanssjuksköterskor redan i den prehospitala vården. Dessa medicinska och omvårdnadsmässiga åtgärder utförs i varierande och ibland svåra vårdmiljöer. Därför finns ett behov av att studera ambulanssjuksköterskornas upplevelser och erfarenheter av att vårda patienter med misstänkt höftfraktur. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser och erfarenheter vid omhändertagande av patienter med misstänkt höftfraktur. Kvalitativ ansats användes och designen var semistrukturerade intervjuer som analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Studiepopulationen bestod av åtta ambulanssjuksköterskor stationerade i Ångermanland. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskorna innehar både positiva och negativa erfarenheter av att arbeta med misstänkta höftfrakturer. Äldre människor utgjorde den största patientgruppen och dessa patienter led ofta av demenssjukdomar samt andra sjukdomar och tillstånd som försvårade kommunikation och interaktion, vilket skapade svårigheter i handläggningen av dessa patienter. Vårdmiljön försvårade arbetet ytterligare för ambulanssjuksköterskorna och innebar ofta svåra förflyttningar och lyft. Positivt för både patienten och ambulanssjuksköterskorna var att det strukturerade omhändertagandet gav en snabbare vårdkedja och likvärdig vård för patienterna samt mer tid för omvårdnad. Andra aspekter som framkom var att ambulanssjuksköterskorna hade en del förutfattade meningar gällande patientgruppen och svårigheter att få patienten tillräckligt smärtlindrad. Själva omhändertagandet uppgavs vara alltför strukturerad, handläggningen tog lång tid och att det var svårt att få patienten tillräckligt smärtlindrad utan biverkningar. Slutsatsen var att ambulanssjuksköterskorna hade både positiva och negativa erfarenheter kring det strukturerade omhändertagandet, samt en del förutfattade meningar. Samtliga informanter ansåg att de hade mer tid för omvårdnaden och att de på så vis fick lära känna patienten bättre, därför kunde de enklare utvärdera behandlingsresultatet. De positiva erfarenheterna var att omhändertagandet gav en snabbare handläggning med bättre struktur och därigenom en likvärdig vård i hela länet gällande denna patientgrupp. Det accepterades att uppdragen tog längre tid och därför fick personalen även mer tid tillsammans med patienterna. Ambulanssjuksköterskorna kunde se ett konkret resultat av omhändertagandet. De negativa erfarenheterna innefattade att patientgruppen var svårbedömd på grund av eventuella tidigare sjukdomar och läkemedelsbehandlingar. Att anhöriga och vårdpersonal ibland trängde sig in i vårdrummet, med syfte att vara behjälplig, men flyttade istället fokus från patienten. / ABSTRACT Patients with hip fractures are a care-intensive and vulnerable patient population in health care. Guidelines for dealing with suspected hip fractures have been designed for a faster disposal, so-called fast track. These are used to optimize and shorten the processing time, improve treatment and reduce the risk of complications. Västernorrland county has applied a fast track, which means that parts of the processing previously performed in the emergency department, now is performed by ambulance nurses already in the prehospital care. These medical and nursing activities performed in varying and sometimes difficult healthcare environments. Therefore there was a need to study the ambulance nurses' experiences of caring for patients with suspected hip fracture. AIM: The aim of the study was to describe Ambulance nurses experiences of treatment of patients with suspected hip fracture. Qualitative approach was used and the design was semi-structured interviews were analyzed using qualitative manifest content analysis. The study population consisted of eight ambulance nurses stationed in Ångermanland, Sweden. The result showed that ambulance nurses possess both positive and negative experiences of working with suspected hip fracture. Older people represented the largest group of patients and these patients often suffered from dementia and other diseases and conditions that impeded communication and interaction, which created difficulties in dealing with these patients. The healthcare environment complicated the work further for the ambulance nurses and often includes difficult movements and lifting. Positive for both the patient and ambulance nurses was that it structured the care provided faster care chain and equivalent care for patients as well as more time for care. Other aspects that emerged were that the ambulance nurses have some preconceptions regarding the patient group and the difficulties in getting the patient adequate pain relief. The fast track was described to be too structured, the processing takes a long time and that it was difficult to get the patient enough pain relief without side effects. The conclusion was that it emerged that the ambulance nurses had both positive and negative experiences of the structured care, and had some preconceptions. All the respondents felt that they had more time for care, and that they got to know the patient better, because they could more easily evaluate the treatment outcome. The positive experience was that the fast track provided faster processing with better structure and thereby an equal treatment throughout the county regarding this population. It was accepted that missions took longer therefore the staff spent more time with the patients. The ambulance nurses could see concrete result of the fast track. The negative experiences included that the patient group was difficult to assess because of past illnesses and drug treatments. Relatives and caregivers are sometimes forced into the nursing room, with the aim to be helpful, but instead moved focus from the patient.

Väntetiden för patienter som ådragit sig höftfraktur till operation är ofta lång och kan uppgå till över ett dygn. I första delen av vårdkedjan är det ambulanssjuksköterskan som möter patienter som ådragit sig höftfraktur och omhändertagandet där smärtbehandling ingår genomförs med stöd av upprättade vårdriktlinjer. Ambulanssjuksköterskan har ett ansvar enligt svensk lag att den prehospitala akutsjukvården som genomförs ska vara evidensbaserad. Syftet med denna studie var att undersöka specialistutbildade ambulanssjuksköterskors uppfattningar om möjligheten att bedriva evidensbaserad vård vid prehospital smärtbehandling av patienter med höftfraktur. Detta är en kvalitativ studie med beskrivande design. Resultatet visade att den specialistutbildade ambulanssjuksköterskan uppfattade generellt att vårdriktlinjerna var tydliga och lätta att förhålla sig till. De uppfattade att smärtbehandling var väl fungerande och evidensbaserad. Vårdriktlinjerna var tydliga och lätta att förhålla sig till och informanterna uppfattade att smärtbehandlingen var väl fungerande och evidensbaserad. / The waiting time for patients that sustain hip fractures is often long and can be more than twenty-four hours. The Ambulance nurse provides the first care for those whom sustain a hip fracture.  These patients receive pain management care from the ambulance nurse as recommended by given guidelines.  The ambulance nurse has a responsibility by Swedish law to administer care in an evidence based care, prehospital in the emergency care. The intention of this study was to investigate the specialist educated ambulance nurses current opinions of the possibility to give evidence based care, during prehospital pain management to patients who have a hip fracture. This is a qualitative study with descriptive design. The outcome of this study shows that the specialist educated ambulance nurses believe that the guidelines are clear and easy to follow in general.  Their opinion was that the pain management was functional and evidence based. The guidelines were clear and easy to relate to and the informants experienced the pain management as evidence based.

Bakgrund: Varje år drabbas 18 000 personer av höftfraktur, den vanligaste orsaken är fall. Behandlingen av höftfraktur har utvecklats från att patienter ligger i sträck under flera veckor till operation med mobilisering direkt efter. Ålderdom leder till att kroppen blir mer sårbar och att patienten har svårare att hantera återhämtningen både fysiskt och psykiskt efter en höftfraktur. Syfte: Att beskriva den äldre patientens upplevelse av återhämtningen från en höftfraktur efter utskrivning från sjukhuset. Metod: En litteraturöversikt innehållande 15 vetenskapliga artiklar, artiklarna söktes i databaserna PubMed och CINAHL. De inkluderade artiklarna är av kvalitativ och mixed-metod ansats. I analysen sammanställdes artiklarnas resultat, sammanställningen presenteras i litteraturöversiktens resultat under tre huvudkategorier. Resultat: Resultatet visar att patienterna upplever ensamhet och isolering då de upplever sig fångade i sitt eget hem, de har svårt att komma ut och röra på sig på grund av begränsad rörlighet och smärta. Patienterna upplevde att deras egen attityd och inställning återspeglades i återhämtningen. Stunder när patienterna upplevde livet som innan höftfrakturen gav styrka och motivation. Slutsats: Resultatet visar att de flesta äldre upplever återhämtningen på liknande sätt, begränsad rörlighet leder till ensamhet och isolering och behov av hjälp från andra upplevs som frustrerande av vissa och motiverande av andra. De äldre som haft tillgång till information kring operation och återhämtning samt möjlighet att utnyttja fysioterapeut har upplevt återhämtningen som lättare än de som upplever en brist på information. / Background: Each year 18 000 people suffer from hip fracture, the most common cause is fall. The treatment of hip fracture has evolved from patients were on stretch for several weeks to surgery with mobilization immediately after. Aging causes the body to become more vulnerable and the patient has a harder time to handle the recovery both physically and mentally following a hip fracture. Aim: To describe the older patient's experience of the recovery from a hip fracture after discharge from the hospital. Method: A literature review containing 15 scientific articles, the articles were searched in the PubMed and CINAHL databases. The included articles are of qualitative and mixed method. In the analysis, the results of the articles were compiled, the compilation is presented in the results of the literature review under three main categories. Result: The results show that patients experience loneliness and isolation when they feel trapped in their own home, they have difficulty getting out and moving due to limited mobility and pain. The patients felt that their own attitude and mindset were reflected in the recovery. Moments when patients experienced life as before the hip fracture provided strength and motivation. Conclusion: The results shows that most elderly people experience recovery in similar ways, limited mobility leads to loneliness and isolation and the need for help from others is perceived as frustrating by some and motivating others. The elderly who have had access to information around surgery and recovery as well as the ability to exploit physiotherapist have experienced the recovery as easier than those who experience a lack of information.

Bakgrund: Höftfrakturer är en vanlig och allvarlig händelse som främst drabbar äldremänniskor. Risken för komplikationer är stor, dödligheten efter frakturen är hög och vägentillbaka till sitt vanliga liv kan för patienterna vara lång. Då livskvalitet ofta är kopplat till denegna hälsan är det viktigt att identifiera vad som påverkar livskvaliteten hos just dessa patienter. Syfte: Syftet med detta examensarbete var att studera vilka faktorer som påverkat livskvalitetenhos patienter över 60 år efter en höftfraktur.Metod: Designen i detta examensarbete var en deskriptiv, induktiv design med kvantitativ ansatssom gjordes i form av en litteraturstudie. Resultatet baserades på tretton kvantitativa studier ochstudiernas kvalitet granskades med hjälp av en kvalitetsgranskningsmall. Resultatet analyserades,likheter och skillnader identifierades. Resultat: Sex kategorier återfanns gällande vad som påverkat livskvaliteten efter höftfraktur hospatienter över 60 år: patientkaraktäristika, mental hälsa, fysisk hälsa, vården, förmåga att utföraADL samt social situation. Slutsats: Hög ålder, depression, kognitiv nedsättning, smärta, nedsatt förmåga till rörelse ochADL samt att drabbas av vårdrelaterade komplikationer var alla faktorer som visade sig påverkapatienternas självskattade livskvalitet negativt. Faktorer som visade sig positivt influeralivskvaliteten var att ha ett gott socialt stöd, erhålla god rehabiliterande träning, samt informationoch utbildning om sitt sjukdomstillstånd. Sjuksköterskan har en viktig roll i arbetet med attförbättra patienters livskvalitet då många av de påverkande faktorer som identifierats i dettaexamensarbete faller under sjuksköterskans ansvarsområde. / Background: Hip fractures are both common and serious injuries that primarily affect theelderly. There is a high risk of complications, mortality is high and the road of rehabilitation is along one. Quality of life is often intertwined with health, wherefore it is important to identify thatwhich affects quality of life for these patients. Aim: The aim of this bachelor thesis was to study which factors affect the quality of life ofpatients aged 60 and older after having suffered a hip fracture.Method: The design of this bachelor thesis was a descriptive, inductive design with aquantitative approach in the form of a literature study. The results are based on thirteenquantitative studies, which quality was assessed with the aid of a quality review template. Theresults were analyzed, similarities and differences were noted. Results: The elements that have been found to influence quality of life after a hip fracture wereorganized in six categories: patient characteristics, mental health, physical health, the health caresystem, ability to perform ADL and social situation. Conclusion: Old age, depression, cognitive impairment, pain, reduced ability to move andperform ADL independently, as well as suffering from care-related complications were elementsthat were shown to affect patients' self-rated quality of life negatively. Elements that positivelyinfluenced the quality of life were having good social support, receiving good rehabilitativetraining, as well as getting information and education about their illness. The nurse has animportant role when it comes to improving patients' quality of life, since many of the influencingelements identified in this degree project fall within the nurse's area of responsibility.

There are 18 000 cases of hip fracture in Sweden every year. Dementia is the strongest risk factor for hip fractures in the age of 60 to 90-year. According to current research, the most common method to assess pain is VAS (Visual Analogue). However, VAS is unreliable in assessing pain in patients with dementia or impaired communication disorders. The elderly experience pain in the same way as younger people. Inadequate pain relief is a risk factor for general health. An important cause of misinterpretation and/or underestimation of pain among the elderly is cognitive impairment and cognitive loss, which is relatively common in this age group. The work of an ambulance nurse is complex with ever shifting environments and situations. At the same time, the ambulance personnel have to make several independent decisions and carry them out. The aim of this study was to describe the treatment of pain in patients with suspected hip fracture within the ambulance care context. The method used was retrospective case control study with record analysis. Data were collected from a quality record regarding the “Hip track” in a midswede County. Two groups were created, the study group included patients with suspected dementia/ confusion and known dementia. The control group were patients where the record stating fully aware. The data were analyzed, accordance with quantitative descriptive and analytic design to answer the study questions. The study questions were how pain relief varied in relation to the patient's mental status and how the assessment of VAS differs in relation to the patient's mental status. The results showed that patients with suspected or known dementia received pain relief equally to cognitively intact patients. Likewise did the dosing of pain medication not differ significantly between the two groups. The usage of VAS in assessment and monitoring of pain was significantly lower in patients with suspected/known dementia compared to patients with intact cognition. The administration of pain relief to patients undergoing Xrays was limited in both groups, even though these patients rated high on VAS. In particular, the patients in the control group received small amounts of pain relief in relation to their assessed VAS.
 In conclusion, for patients with hip fractures the first medical contact is often the ambulance nurse. In patients with dementia/suspected dementia/confusion, the assessment using VAS occurs to a lesser extent compared to cognitively intact patients. There is room for improvement in the assessment of pain in patients with dementia due to difficulties in assessing VAS. Partly to confirm that pain is present, but also to assess its intensity in order to provide satisfying analgesia through the continuum of care, where the ambulance nurse is responsible for the patient. To the same extent, patients with hip fracture receive analgesia in the ambulance regardless of their mental status or whether pain assessment is performed in accordance with VAS. This might indicate that the ambulance nurse has the knowledge and skills to foresee the pain that the hip fractured patient is exposed to.