The principles of integrative nursing and caring science align with the unitary paradigm in a way that can inform and shape nursing knowledge, patient care delivery across populations and settings, and new healthcare policy. The proposed policies may transform the healthcare system in a way that supports nursing praxis and honors the discipline’s unitary paradigm. This call to action provides a distinct and hopeful vision of a healthcare system that is accessible, equitable, safe, patient-centered, and affordable. In these challenging times, it is the unitary paradigm and nursing wisdom that offer a clear path forward.

Studiens syfte är att beskriva hur människor som lever med hiv, i en stad i västsverige, erfar den egna hälsan. Studien har genomförts med semistrukturerade intervjuer och analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Genom bearbetning av textdata blev resultatet fyra kategorier: vitalitet för människan som lever med hiv, kampen med mitt liv, utsatthet på grund av fördomar och okunskap och sorg är att inte kunna leva ett önskat liv. Med tillhörande underkategorier: accepterad för den jag är, strävan efter balans, mognat som människa, frihet att kunna leva mitt liv, livet är som det är, klar med livet, skuldbelagd på grund av hiv, livrädd för okunskap, objektifierad som människa, stort ansvar är en börda, tar min energi, ledsen över människors fördomar, begränsad i livet, jag har förändrats och oärlig då jag inte kan berätta. Resultatet visar att Vitalitet för människan som lever med hiv upplevs då informanterna bland annat erfar mod att vara öppen om hiv. Kampen med mitt liv upplevs då informanten beskriver svårigheten att acceptera ett liv med hiv. Rädsla beskrivs som en kamp i samband med att bli avvisad. Utsatthet på grund av fördomar och okunskap upplevs till exempel då vårdpersonal avslöjar informanternas hiv öppet. Sorg är att inte kunna leva ett önskat liv och beskrivs i samband med hur livet förändrats efter hivdiagnosen. Diskussionen skildrar  bland annat hur informanterna upplever att livet blivit begränsat på grund av biverkningar och rädslan att inte våga avslöja hiv för närstående. Välbefinnande upplevs då informanterna erfar frihet. Stigma är förekommande från samhället och informanterna själva.

Aim: The overall aim is to examine how a patient perspective, grounded in caring science, can be preserved and developed in the context of hospital care.   Methods: The first study examines attitudes towards caring science in a clinical practice. Data were collected through focus group interviews with seven nurses, three head nurses and four senior preceptors. An interpretive approach guided the study. The results called for collaboration between clinical praxis and the academy, according to how caring science can be preserved and developed. Study II–III functioned in accordance with this goal and were conducted in collaboration with a hospital ward for people over seventy-five years of age. In an attempt to develop care the patients were invited to attend a team meeting. The data in these studies were collected using interviews and observations. Fifteen patients (study II) and nine nurses (study III) who had experienced patient participation in a team meeting participated. In these studies, a reflective lifeworld approach guided the research process. Study IV is presented as a general structure and philosophical examination in the light of Heidegger and Merleau-Ponty’s philosophies.   Main Findings: To preserve and develop a patient perspective is strongly connected to existential issues, such as lived time, intersubjectivity and a meaningful existence. For the patients, vulnerability is exposed and increased when the need for hospital care arises. The team meeting is experienced as an emotional situation where existential dimensions need to be recognized. The nurses desire to develop caring is challenged by organizational and economic demands. Time presents both a possibility for an encounter as well as a threat to excellent care.   Conclusions: There is a need to challenge narrow processes in modern health care that value the staffs’ work and the patients’ vulnerability in quantifiable measures of efficiency. The challenge is to take into account something that is invaluable - human existence.

Det övergripande syftet med avhandlingen var att utforska, beskriva och förstå äldre människors upplevelser och erfarenheter av välbefinnande utifrån intervjuer och berättelser, berättade på plats (insitu) vid särskilt boende för äldre (så kallat äldreboende). Intervjuer genomfördes med tjugo äldre personer inom boendeformen äldreboende, vilkas erfarenheter och berättelser ligger till grund för avhandlingens resultat. Studiedesignen är kvalitativ. Vid intervjuerna användes dels formen av vardagligt samtal (studie I) vilket analyserades enligt innehållsanalys, dels narrativ metod (studie II) vilken analyserades med hjälp av dialogisk performativ analys. Substantiellt bidrar avhandlingen till förståelse av hur äldremänniskor som bor på äldreboende upplever och beskriver sitt välbefinnande. Välbefinnandet beskrivs genom att ange olika kvalitativa värden. Det första värdet anger välbefinnandet som (i) att få behålla sin autonomi genom självbestämmande och deltagande i vardagslivets beslut, oavsett boende. Det andra värdet anger (ii) behovet av kontinuitet i den egna identiteten och det tredje värdet; (iii) att få vara individuell tillsammans med andra, dvs., att jag-känslan som identitetsupplevelse är viktig att hävda gentemot andra men att den känslan samtidigt är beroende av interaktion med andra. Denna identitetsupplevelse baseras på livsloppets individuella upplevelser av och i relationer med andra människor, där relationer med närstående är relationens innersta kärna. Vid äldreboendet är identitetsupplevelsen baserat på relationer till vårdarna. Välbefinnandet beskrivs som en totalupplevelse oavsett fysisk förmåga inom ramen för äldreboendet som ett hem och en vårdinstitution. Teoretiskt bidrar avhandlingen med kunskaper om det vårdvetenskapliga perspektivet på välbefinnande och då grundat i äldres upplevda och levda erfarenheter av välbefinnande, dels som upplevelse av autonomi, dels som upplevelse av kontinuitet inom identiteten. Välbefinnandet handlar då i sammanhanget ”äldreboende” om att vid äldreboendet få möjligheter till egenmakt och stöd för den egna jagkänslan. Begreppet välbefinnande som sådant, är direkt kopplat till sociala situationer och samtalsmöten med vårdare och den äldre. Välbefinnandet kan således ses som en dynamisk kategori. Avhandlingen ger därmed en bredare innebörd av välbefinnandet hos den äldre personen, än enbart upplevelser av hälsa. Avhandlingens teoretiska kunskapsbidrag till den vårdvetenskapliga omvårdnadsforskningen om äldres välbefinnande under den sista tiden i livet, bekräftar de sociala relationernas och interaktionernas betydelse. Studiens kunskapsbidrag namnges här som interaktionistisk vårdvetenskap vilken ger insikter i komplexiteten i de välbefinnandeupplevelser inom äldreboendet och som enligt de äldres beskrivningar framkom som producerade interaktivt och situerat (insitu). Praktiskt bidrar avhandlingen med kunskaper om hur äldres välbefinnande kan stödjas i vårdandet inom ramen för äldreboendet, både utifrån aspekten som ett hem och utifrån aspekten som en vårdinstitution. Stödet handlar då om att överföra avhandlingens teoretiska kunskapsbidrag till praktiskt vårdhandlande genom att stödja den äldres autonomi och kontinuitet i identiteten. Detta kan göras genom att den äldre får möjligheter till delaktighet i beslut (empowerment), möjligheter till sociala kontakter och att vara social i samvaro med andra (sociala interaktioner), samt att bli lyssnad till (presence). När det gäller praktiska överväganden inom ramen för äldreboendets vårdpolicy, bidrar avhandlingens resultat till kunskapen om att ta hänsyn till och efterfråga den äldres perspektiv på välbefinnande som utgångspunkt för vården. Detta kan göras genom att uppmuntra äldre personer att prata om sitt välbefinnande. Vårdares roll i detta sammanhang blir då i denna interaktion, att lyssna väl och inte endast ställa frågor. Slutsatsen som kan dras är att välbefinnande enligt de äldres upplevelser och beskrivningar relaterat till de kvalitativa värden för välbefinnandet som framkommit i denna studie, visar att den äldre blir mycket beroende av andra människor för att kunna uppleva välbefinnande. Detta, då den äldre kan ha en svag egen aktivitet och hälsa och saknar egen handlingskraft. Den äldres beroende av vårdpersonalen gör relationers och interaktioners betydelse i omvårdnaden och i omvårdnadshandlingar än mer betydelsefull för äldre människor. Detta i sin tur ställer krav på ökade kunskaper hos vårdare om vårdandets interaktiva betydelse, dvs. hur människor står i ett dynamiskt förhållande till sin omgivning både fysiologiskt och psykologiskt, trots svag egen aktivitet och hälsa. Emellertid, även om den äldres kropp och förmåga är svag, utgör den ett existentiellt villkor och roll i skapandet av välbefinnande i interaktion med andra. Välbefinnande kan därför stödjas i vårdandet genom social och emotionell stimulans. Intressant för vidare studier är då hur detta konkret görs. / The aim of this thesis was to explore, describe and understand elderly people's experience of well-being, based on interviews and narratives and told in situ at nursing homes. This thesis is based on two studies, I) Elderly people’s descriptions of becoming and being respite care recipients. II) Elderly women’s subjective sense of well-being from their course of life perspective. Methods used were interviews conducted with 20 older residents whose experiences and stories form the basis of the results. The method was qualitative and the interviews were conducted in the form of casual conversations (Study I), and was analyzed by content analysis, and narrative method (Study II), which was analyzed using dialogic performative analysis. In substantial, this thesis contributes to an understanding of how elderly people living in nursing homes experience and describe their well-being. They did this by specifying different qualitative values for well-being. The first value indicates well-being that is (i) to retain their autonomy through self-determination and participation in everyday life decisions regardless of accommodation. The second value indicates (ii) the need for continuity of one's identity, and the third one (iii) dealt with being an individual along with others, i.e. the notion of the ego strength is important when to assert their individuality, but this notion is simultaneously dependent on the interaction with others. This identity is based on the experience in life and the individual experiences of relationships with other people, where relationships with family members are the relationship's innermost core. At the nursing home, identity-based experience is based on the relationship with the nursing aids. Well-being is described as a total experience regardless of physical ability, in the context of residential care which constitutes both a home and a care institution. From a theoretical viewpoint this thesis contributes to knowledge of a caring scientific perspective on well-being, with a foundation in the elderly’s experiences of well-being, autonomy and continuity of identity. The study contributes to knowledge here called Interactionistic Caring Science, and it provides insights into the complexity of the experience of well-being in the nursing home described by these elderly people as interactively and situated produced (in situ). Practically, this thesis contributes knowledge about how the well-being of elderly people can be supported in caring situations at nursing home, which are both a home and a health care institution. The conclusion show that the elderly are becoming very dependent on other people to experience their wellness. This, as the elderly often have weak intrinsic activity and health and suffer from lack of their own ability to act, this makes relations and interactions an important part of nursing and nursing acts, and even more important for old people. This in turn requires increased knowledge by caregivers about this interactive meaning of caring, i.e. how people interacts in a dynamic relationship with their environment, both physiologically and psychologically, despite weak intrinsic activity and health. The old person’s dependence in their nursing aides makes those relations and interactions of even more importance in the nursing caring and in the nursing acts of the elderly.

This thesis explores the phenomenon of touch and describes its meaning in the healthcare context. Caring science theory based on a lifeworld approach forms the theoretical perspective of the dissertation and consequently the patient perspective is guiding the research. The ontological, epistemological and methodological framework of the thesis is phenomenology. The overall aim was to describe the phenomenon of touch in the healthcare context. Touch showed to be a phenomenon with several diverse aspects being differentially explicit in different contexts. Four empirical studies were therefore conducted in different contexts. Further, a synthesis of the empirical results was carried out to show the invariant meanings and structure of the phenomenon. Furthermore, a philosophical illumination of the results was carried out to further deepen and expand the understanding of touch related to healthcare. The phenomenon of touch is described as a complex caring movement, as an interplay between lived bodies forming a foundation to understand health, suffering, well-being, and care. The results show how touch has the power to both alleviate the patients’ suffering and to experience joy and deep connectedness, as well as how touch can frighten and cause or worsen suffering. In order to take advantage of the caring potential, the person who touches must be fully present in all senses of the word. Caring touch of different kinds can never be reduced to a “method”. It is much more than a mechanical and static act or a treatment. Moreover, touch that is objectifying may be understood as an obstacle or detrimental for the caring relationship and well-being since it lacks the necessary pliable interpersonal room. Such touch creates distance and alienation rather than closeness, trust and togetherness. If the potential of touch for caring is to be used and the threat of non-caring warded off, then the intentionality of touch must be balanced visavi the existential vulnerability of the individual. Therefore carers need to be open and attentive to the lifeworld of the patients to enhance their health-processes and avoid hurting them.

Det livslånga lärandet har stor betydelse för framtidens sjukvård. Dessvärre reagerar sjukvården alltför långsamt på denna förändring. Möjligen kan en kombination av grupphandledning och vårdvetenskap vara rätt medicin. Grupphandledning fungerar som en förändringsprocess med syfte att tillvarata och utveckla gruppens samlade kompetens med den lärande är i fokus där vårdvetenskapen mycket väl skulle passa in. Vårdvetenskapen i sin tur är en humanistisk vetenskap som karakteriseras av en holistisk människosyn som stöttar människans grundbehov och tar hänsyn till dennes personliga värderingar och erfarenheter. Syftet med studien är att klargöra om det finns något gemensamt mellan vårdvetenskapen och innehållet i yrkesmässig grupphandledning för vårdpersonal. Studien är en kvalitativ metasyntes där resultatet redovisar fyra grundteman; lära i gemenskap, stärkas som person, ta in den andre och samhörighet vilket tillsammans beskriver vilken påverkan grupphandledningen har för professionalismen. Dock finns det inget gemensamt mellan vårdvetenskapen och innehållet i grupphandledningen, vårdarna utför vården i en vårdvetenskaplig anda utan att vara medvetna om det. Det gemensamma mellan vårdvetenskapen och innehållet i grupphandledningen liknas därför vid ett isberg vilket också är studiens centrala metafor. I syfte att skapa en bättre vård bör grupphandledningen förankras i vårdvetenskapen och då kanske hejda den cynism, nonchalans och arrogans som dessvärre går att hitta i dagens sjukvård och ersätta dem med vårdvetenskapliga begrepp som tillit, förtroende och trygghet. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Obesitas är idag ett stort hot mot folkhälsan och förekommer i alla åldersgrupper. Som en följd av detta skrivs fler kvinnor med obesitas in på Mödrahälsovården än tidigare. Detta resulterar i att barnmorskan allt oftare vårdar gravida kvinnor med obesitas. De medicinska riskerna som föreligger för en kvinna med obesitas är identifierade, men kring barnmorskans upplevelser av detta bemötande finns endast begränsade studier. Syftet med denna studie var därför att undersöka barnmorskans upplevelser av att möta den gravida kvinnan med obesitas, det vill säga ett Body Mass Index >30. Metoden som användes var en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Sju barnmorskor på Mödrahälsovården intervjuades. Intervjuerna analyserades och resulterade i fyra kategorier med tillhörande underkategorier. Kategorierna var ”Betydelsen av kvinnans självinsikt”, ”Relationens värde”, ”Motivera kvinnan till förändring” samt ”Uppgivenhet”. Studiens resultat visade att den gravida kvinnan med obesitas har en självinsikt men upplevs omotiverad till förändring av sin livsstil. Detta resulterar i att barnmorskan upplever uppgivenhet i form av känslor som otillräcklighet, frustration och likgiltighet. Barnmorskan ska förutsättningslöst skapa en professionell relation med kvinnan. Först då kan ett samspel äga rum och barnmorskan kan stödja kvinnan utifrån hennes livssituation. Det åligger barnmorskan att informera kvinnan om de risker som föreligger vid obesitas under en graviditet. Fokus bör dock inte ligga här utan på graviditeten. Kvinnan är ansvarig för sin egen och sitt ofödda barns hälsa, barnmorskan kan dock stärka kvinnans självkänsla och härigenom motivera till förändring. / Program: Barnmorskeutbildning

The number of men and women suffering from alcohol dependency is increasing.Today there are shortcomings in knowledge about the lived experiences of being a woman or a man with alcohol dependency; knowledge which might be of importance for meeting these individual’s specific care needs. The overall aim of the study was to obtain a deeper understanding of women and men's experience of living with alcohol dependency and being professionally cared for. The qualitative investigation design was exploratory and founded in a life world perspective. Data were collected from fourteen women and fifteen men with alcohol dependency by means of open in-depth interviews and subjected to a phenomenological-hermeneutic analysis. It was found that living with alcohol dependency encompasses a complex but limited life situation in which both women and men strive for social acceptance and adjustment. Women turned out to live a more introverted life than men and presented false facades. Men turned out to live a life in action, risk taking and control. Professional caring was shown to mean availability and confirmation of needs. For men with alcohol dependency professional caring meant support and gentle guidance in their active struggle against their alcohol dependency. For women, professional caring meant having an active caregiver who cherished them and enabled them to rest. Professional caring reduced senses of shame in both women and men. It may be concluded that in order to offer care for men and women with alcohol dependency professional carers have to consider gender specific needs of support and guidance. In addition, in order to alleviate suffering, professional caregivers have to be accessible, supportive and directed toward the alcohol dependent women's and men’s everyday world.

The purpose of this thesis is to describe what it is like to suffer from malignant lymphoma and to highlight the care given to these patients. A reflective lifeworld approach, founded in phenomenological philosophy, has been used. Data have been collected using interviews and have been analyzed using essence-seeking analysis. The results are founded upon three empirical studies and a philosophical excursus. The results are presented in four sections. The thesis describes how patients with malignant lymphoma live in limbo characterized by existential uncertainties, partly caused by the mortal threat of the disease and by failings in the actions of the healthcare staff. Patients fear dying when suffering from malignant lymphoma, regardless of whether the disease is a genuine medical threat to their life. Thus, there is a substantial need for existential support for these patients. However, the results show that deficiencies in existential support can lead to patients feeling objectified, which in turn increases their existential uncertainties. Care that is solely directed towards the physiological body and excludes the human as a subject can be experienced as a disparagement. Care that includes the patients’ lifeworld provides alleviated suffering and a possibility for the patients themselves to take an active part in the health process. Despite the healthcare staff’s genuine ambition to alleviate the suffering, patients’ existential questions are met with a degree of conflict; on the one hand they are a natural part of healthcare, and on the other the questions are of such character that they are not part of professional healthcare. A healthcare culture that does not fully acknowledge the importance of existential questions appears to be one of the greatest obstacles to a holistic healthcare approach. Furthermore, there appears to be a lack of shared strategies among the healthcare staff when meeting the patients’ existential questions. A conflict arises in an unnecessary battle between biology and existence, which in turn increases the patients’ existential insecurities. Medical knowledge is insufficient in caring for patients with malignant lymphoma. An understanding of caring science is needed in order for the care to become caring and able to meet the needs as described by patients with malignant lymphoma. Healthcare staff most be provided with sufficient support to meet the patients’ existential questions. The organization of healthcare is characterised by being a culture in which existential questions are not given sufficient attention. It seems that healthcare staff give priority to medical/technical tasks rather than conversations of existential character.

This thesis is focusing on the lived experience of dementia. Both living with a partner as well as living alone. There is no unequivocal picture of how it is to live with dementia and few studies have been carried out in homes of afflicted persons. A deeper understanding of how it is to live with dementia can be a good starting-point for caring and the organisation of care.    The aim of this thesis is to describe, clarify and explain the lived experience of dementia from a lifeworld theoretical point of view. Another aim is to illuminate how decision makers look upon persons with dementia, their life and their care. Interviews and observations have been used to collect data. Participating informants have been couples with one partner suffering from dementia, persons with dementia living alone, politicians, administrators and social workers. Data was analysed with a phenomenological and a hermeneutical approach.   To live as a couple where one part has dementia (study 1) implies to live in a heteronomous existence where both the person with dementia and the partner become strangers in a world that should be the most well-known and familiar. The couple’s existence is narrowed and controlled by the impact of the dementia disease and the existence  is characterised of hopelessness and homelessness.   To live alone with dementia (study 2) means to live with a broken identity when the person with dementia gradually loses the memory of himself and his life. It becomes a life where the world of the individual is reduced to a quiet background that does not demand attention. The person with dementia does not longer know how he or she should relate to the world. The existence is characterised by a strong sense of loneliness and only a vague knowledge of the situation. The person with dementia longs for other people and gets a sense of boredom in the existence.   The comprehensive interpretation (study 3) shows that life with dementia is characterised by a gradual loss of meaning in life due to a disturbed intentionality. With disturbed intentionality the person with dementia gets increasingly more difficulties in understanding the meaning of the use of everyday objects. The person with dementia fights this and tries to create meaningfulness in the existence – something which gets very difficult and strenuous in time, since even the easiest everyday chores have to be thought through to make sense and even to be accomplished. The effort can in time become overpowering for the person with dementia who then stops doing the chores and becomes passive.   Politicians, administrators and social workers (study 4) are well aware that dementia gives suffering to the afflicted and the partner. The care is not designed to meet their needs for home care, and the decision makers don’t know how to change this. The person with dementia becomes like an object when the social workers don’t includes them in a dialogue about their needs and care. The partner is left alone in solving difficult problems and in making difficult decisions.   The theory of intentionality can help the professionals in the care of persons with dementia. By helping the cared-for-person to ‘stretch the intentional threads’ the caregivers can give the person a possibility to be rooted in the world. A care that supports intentionality and identity and reaches all the way in to the homes of the person with dementia would improve their situation and increase their well-being. This is possible when engaging the person in every-day chores that promote meaning. This kind of care contributes to the possibility for the person with dementia to be rooted in language, time and space.