Bakgrund: I arbetet med barn och tonåringar inom den slutna sjukvården sätts perifer venkateter (PVK) när det krävs tillgång till blodbanan för att ge mediciner eller vätskor. Proceduren är smärtsam, men ofta bedöms inte tonåringen vara i behov av smärtlindring. Syfte: Studiens syfte var att undersöka i vilken utsträckning tonåringar erbjuds Emla® vid insättning av PVK och tonåringarnas uppfattning om Emla® i samband med proceduren. Metod: Studien var en kvantitativ empirisk studie med deskriptiv design. Datainsamlingen gjordes med en enkät och urvalet bestod av 29 tonåringar mellan 13-18 år som hade fått en PVK insatt. Resultat: Resultatet visar att 59 % av tonåringarna inte fick Emla® i samband med insättning av PVK. Tjugofyra procent av tonåringarna uppfattade att de inte blev informerade om hur det går till att sätta en PVK. Det fanns ingen skillnad i skattad smärta mellan de tonåringar som fått smärtlindring med hjälp av Emla® och de som inte fått. De tonåringarna som skattade sig högt på den tiogradiga skalan om rädsla inför PVK-sättningen uppgav högre smärta (r2= 0,701; p<0,001). Medianen (vidd) på tonåringarnas skattning på en tiogradig skala av sjuksköterskan och föräldrarnas förmåga att bedöma om bedövning behövdes var 9 (0-10). Korrelationsanalys visade att tonåringarna som skattade föräldrarnas förmåga att bedöma om bedövning behövdes som god också skattade sjuksköterskans förmåga som god. Slutsats: Vid insättning av PVK ska tonåringarna informeras om att Emla® finns och själva få bestämma om de vill att det ska användas eller inte.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Introduktion/bakgrund: Att fysisk aktivitet är en del av ett hälsosamt liv är det säkert många människor som är överrens om. Många studier som har bedrivits inom området pekar på att fysisk aktivitet är viktigt för att förebygga skador av olika karaktär. Dessa skador kan vara av både fysisk och psykologisk karaktär. Fysisk aktivitet har även visat sig ha en positiv effekt på människor i rehabilitering. Beroende på skadans karaktär så finns det möjlighet att behandla problemet med fysisk aktivitet, istället för att bara se till den medicinska behandlingen som ofta får mycket utrymme i behandlingsstrategin. Människor som är drabbade av en belastningsskada i nacke och skuldror har alla ett gemensamt problem, nämligen den smärta som uppkommer i samband med problematiken. Att behandla smärta med fysisk aktivitet vid belastningsskada i nacke och skuldra är en relativt ny företeelse. Det bedrivs forskning på området, men man har inte hunnit utvärdera hur effektiv fysisk aktivitet egentligen är emot smärtproblematiken som följer en belastningsskada. Syfte: att undersöka hur verksam hälsofrämjande fysisk aktivitet är som smärtlindring vid belastningsskador i nacke och skuldror. Metod: En litteraturstudie valdes som arbetsmetod. Vetenskapliga artiklar har granskats och sökningen efter dessa har skett i olika databaser. Genom utgå ifrån ett antal frågeställningar i granskningen så har författaren lyft fram likheter och skillnader inom artiklarna. Resultat: Resultatet pekar på hur viktigt det är för en individ att känna sig förstådd när det kommer till sin smärtproblemtik, framförallt när man är drabbad av belastningsskada i nacke och skuldror. En klar skillnad kunde även konstateras mellan hur kvinnor respektive män i de aktuella studierna relaterar till sin smärtproblematik. Granskningen visade också att det är av central betydelse att ta individuell hänsyn vid ordination av motion till smärtpatienter, som ofta har en låg fysisk prestationsförmåga. Den multidimensionella rehabiliteringen var den som hade godast effekt gentemot smärtproblematiken som en belastningsskada för med sig. Slutsats: Fysisk aktivitet som smärtlindring vid belastningsskada i nacke och skuldror ger positiv effekt så länge träningen individanpassas. Smärtproblematiken som följer kan vara svår att förstå och förklara inom rehabiliteringsprocessen. Multidimensionell rehabilitering med anpassad fysisk aktivitet var den som hade godast effekt gentemot smärtan och kunde avsevärt förbättra tillståndet för de drabbade individerna.

Bakgrund: Smärta är en av de postoperativa komplikationer som operationspatienten fruktarmest. Grunden för en god postoperativ vård, där patienten känner trygghet och välbefinnande,är en god smärtlindring. Syfte: Litteraturstudiens syfte var att undersöka vilka faktorer somleder till att intensivvårdssjuksköterskan ger otillräcklig postoperativ smärtlindring. Metod:Åtta vetenskapliga artiklar analyserades och granskades utifrån en kvalitativ ansats ochpresenteras här i form av en litteraturstudie. Resultat: Resultatet visade att olika brister inomvården ledde till att patienterna blev otillräckligt smärtlindrade; brister i organisationen, i detprofessionella förhållningssättet, i vårdrelationen och i kommunikationen. Slutsats: Det ärintensivvårdsjuksköterskans ansvar att se till att uppmärksamma och åtgärda brister iorganisationen som leder till vårdlidande för patienten. Det krävs mer utbildningen i smärtaoch smärtbehandling. Utbildning ger mer kunskap vilket leder till mindre förutfattademeningar, ändrade attityder och mer förståelse. Det är oerhört viktigt att patienten gesförutsättning att skapa ett förtroende för och en relation till intensivvårdssjuksköterskan för attsedan kunna ta till sig den information som ges och förstå betydelsen av att vara smärtlindrad

Bakgrund: Forskning har visat att förlossningsupplevelsen har betydelse för kvinnansframtida inställning till barnafödande. Forskningsresultat har huvudsakligen presenterats för normala graviditeter eller där urvalet varit blandat (normala och komplicerade graviditeter). Begränsad forskning finns om hur komplicerad graviditet kan påverka förlossningsupplevelsen.Syfte: Att jämföra förlossningsupplevelse bland kvinnor som haft normal graviditet respektive graviditetsdiabetes samt studera sambandsfaktorer för förlossningsupplevelsen.Metod: Studien är en retrospektiv kohortstudie där data insamlats med hjälp av enkäter. Deltagarna (n=444) är slumpmässigt valda bland kvinnor i Sverige med normal graviditet och kvinnor med graviditetsdiabetes. Kvinnor som fött tvillingar och som inte angivit barnetsfödelsevikt exkluderades från fördjupningsstudien, vilket innebar att data för 429 kvinnor, 326 med normal graviditet och 103 med graviditetsdiabetes ingick. Parametriska och ickeparametriska analyser har genomförts för att analysera materialet.Resultat: Nästan två tredjedelar av kvinnorna (62,9%) hade en positiv förlossningsupplevelse. Kvinnor med graviditetsdiabetes hade oftare en negativ förlossningsupplevelse jämfört med kvinnor med normal graviditet. Nöjdhet med smärtlindringen visade ettsignifikant samband med förlossningsupplevelsen, de som var nöjda med smärtlindringen var mer nöjda med sin förlossningsupplevelse.Slutsats: Gravida kvinnor med komplicerad graviditet i form av graviditetsdiabetes har signifikant sämre förlossningsupplevelse jämfört med kvinnor som haft en normal graviditet.

SAMMANFATTNING   Bakgrund: Smärta är en subjektiv upplevelse som omfattar kroppsliga, känslomässiga och andliga komponenter. Smärta och lidande kan vara övergående som vid den akuta smärtan men kan också förekomma under en längre period. Akut smärta förekommer vid vävnadsskada i samband med operation, trauma, reumatiska sjukdomar samt tumörsjukdom. Den akuta smärtan avtar i samband med att vävnadsskadan läker. Svensk sjuksköterskeförening beskriver att lidande, som är en av värdegrunderna för omvårdnad, är kopplat till en persons upplevelse av sin situation samt en unik och individuell känsla. Litteraturen beskriver hur patienter upplever en bristfällig smärtlindring på akutmottagningar. Syfte: Syftet var att undersöka patienters tillfredsställelse av smärtlindring på akutmottagning samt vilka interventioner som beskrivs för att patienterna ska få en adekvat smärtlindring. Metod: En litteraturstudie som baseras på 11 originalartiklar från sökningar i PubMed och CINAHL. Resultat: Tre faktorer som för patienten ledde till en ökad tillfredsställelse med smärtbehandling på akutmottagning var: kommunikation mellan vårdgivare och patient, minskning i smärtintensitet samt adekvat smärtlindring. Det fanns olika resultat i artiklarna om sjuksköterskeinitierad smärtlindring hade positiv inverkan på patienternas tillfredsställelse eller inte. Interventionerna i studierna som analyserades var bland annat utbildning av personal och sjuksköterskeintiterad smärtprotokoll vilka ledde till att antalet patienter som erhöll smärtlindring ökade och tiden till smärtlindring minskade. Slutsats: Denna studie visar att kommunikation, information samt adekvat smärtlindring leder till en ökad tillfredsställelse med smärtbehandlingen, för patienten. Studien markerar också att det finns förbättringsåtgärder för smärtbehandling på akutmottagningar, så som utbildning för vårdpersonal, riktlinjer samt smärtbedömning. Dessa åtgärder leder till att patienterna erhåller adekvat smärtlindring. Nyckelord: Smärtlindring, Smärtbehandling, Patienttillfredsställelse, Akutmottagning.

Bakgrund: Tidigare forskning visar att smärta är ett vanligt förekommande fenomen. Vården brister inte bara i att bedöma smärtan men även att behandla den och bidrar då indirekt till ett ökat lidande för patienterna som skulle kunna undvikas. Smärtlindring är en viktig del i omvårdnaden; både att lindra, förebygga och eliminera smärta. Syfte: Syftet är att översiktligt beskriva faktorer av betydelse för specialistsjuksköterskans hantering av smärtlindring i det prehospitala patientmötet. Metod: Scoping review. Resultatdelen består av 20 vetenskapliga artiklar. Resultat: Detta arbete identifierade 7 primära faktorer som hade betydelse för den prehospitala behandlingen av smärta. Styrning/riktlinjer, smärtskattning/bedömning, farmakologiska och icke farmakologiska kunskaper om smärtlindring, ålder, kön/etnicitet, patientens delaktighet och transportsträcka/tid till sjukhus. Kunskapsluckor inom prehospital smärtlindring identifierades primärt hos äldre patienter. Slutsats: Smärta är ett av de vanligaste symtomen inom akutsjukvården. Det fanns brister i smärtbehandlingen prehospitalt och flera studier visade på brist på kunskap i området, för lite träning, erfarenhet och bristfälliga riktlinjer. De grupper som ansågs vara svåra att bedöma och smärtlindra var barn, äldre patienter, patienter med demens och patienter med missbruksproblematik.