I Sverige är besvär i rörelseorganen en av de största orsakerna till sjukskrivning och många personer lever med långvarig smärta. Många patienter som har långvarig smärta vill gärna prova på alternativ till medicinering och provar därför massage och olika typer av avslappningstekniker för att reducera smärtan. Forskningen kring dessa är ofta begränsad och utförd enligt kvantitativ metod. Syftet med denna uppsats är att kvalitativt undersöka hur massage och avslappning upplevs för personer med muskulära smärttillstånd. I studien ingick fyra kvinnor, som alla går regelbundet på massage, samt utövar någon form av avslappningsteknik. Kvalitativ innehållsanalys användes som analysmetod. Ur analysen framkom fem kategorier: Fysiska och psykiska effekter, fysisk aktivitet som smärtlindring, kombination av olika metoder, vikten av trygghet och tilltro samt resurskrävande. Resultatet visade att massage, avslappning och fysisk aktivitet är de tre viktigaste metoderna för smärtreducering. Deltagarna tycker att alla tre metoder är lika viktiga och att kombinera dem ger bäst resultat. Slutsatser som kan dras av studien är att avslappning, massage och fysisk aktivitet upplevs smärtreducerande och allra bäst effekt uppnås om dessa kombineras. Studiens resultat kan vara av betydelse för personer med långvarig smärta. Studien kan också vara intressant att ta del av för personer som arbetar med behandling av långvarig smärta, för att få kunskap om hur olika behandlingsmetoder upplevs.

Bakgrund: Lumbalpunktion är en av de mest ångestladdade procedurer barn kan genomgå. Den vanligaste indikationen för lumbalpunktion är misstanke om neuroborrelios. Åldersanpassad information, delaktiga föräldrar och smärtlindring är viktiga faktorer vid lumbalpunktion på barn. Syfte: Detta arbete syftade till att undersöka hur barn i åldrarna 6-18 år skattar smärta och oro vid lumbalpunktion, samt att studera om samband finns mellan oro- och smärtskattning och använd anestesimetod. Ett vidare syfte är att studera hur sjuksköterskor kan stötta barnen så att de får en bra upplevelse av lumbalpunktion. Metod: Studien är uppdelad i en kvantitativ deskriptiv tvärsnittsstudie, där enkäter delades ut till barn i åldrarna 6-18 år som genomgått lumbalpunktion och en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie, där fyra sjuksköterskor med erfarenhet inom pediatrisk vård intervjuats. Resultat: Sammanlagt 12 enkäter samlades in. Resultatet visar att tre deltagare fick samma läkemedelskombination, sammanlagt blev det tio olika läkemedelskombinationer. Intervjuerna indikerar att kommunikation, att ge stöd och lugn och ro anses viktigt vid omvårdnad av barn som genomgår lumbalpunktion. Slutsats: Då deltagandet var lågt kan resultatet endast ses som beskrivande av deltagarnas åsikter. Resultatet antyder att stora variationer finns vid val av smärtlindring på barn som genomgår lumbalpunktion. Sjuksköterskor anses ha en gemensam uppfattning om vilka omvårdnadsåtgärder som kan bidra till minskat lidande hos barn som genomgår lumbalpunktion. Mer omfattande studier behövs för bedömning av vilken anestesimetod som ger effektivast smärtlindring vid lumbalpunktion på barn.

Bakgrund: Sjuka spädbarn riskerar att utsättas för ett stort antal smärtsamma provtagningar och procedurer inom sjukvården. Det finns kunskapsluckor och bristande riktlinjer på många arbetsplatser, vilket leder till att sjuksköterskor inte alltid följer den evidensbaserade omvårdnaden som finns vid blodprovstagningar på spädbarn. Syfte: Studiens syfte var att undersöka om en intervention kan påverka sjuksköterskors val av blodprovstagningsmetod på spädbarn. Ytterligare syfte var att undersöka kunskap hos sjuksköterskor avseende smärtlindringsmetoder i samband med blodprovstagning på spädbarn. Metod: Studien genomfördes med en kvasi-experimentell design med kvantitativ ansats. En grupp sjuksköterskor fick besvara en enkät, därefter deltog de i en intervention som bestod av ett utbildningstillfälle, för att efter interventionen besvara ytterligare en enkät. Resultat: En signifikant ökning av deltagarnas kännedom om smärtlindringsmetoder kunde påvisas. Ingen signifikant skillnad avseende val av provtagningsmetod och tillämpning av smärtlindringsmetoder framkom. Sjuksköterskornas upplevda utbildningsbehov av både venös provtagning på spädbarn samt smärtlindringsmetoder minskade efter interventionen. Slutsats: Utbildning var ett lämpligt tillvägagångssätt för att öka deltagarnas kännedom om olika smärtlindringsmetoder. Det skulle kunna hjälpa sjuksköterskor att tillämpa evidensbaserad omvårdnad vid val av provtagnings- och smärtlindringsmetoder i samband med blodprovstagning på spädbarn.

Introduktion:Forskning visar inadekvat smärtlindring hos barn generellt och speciellt hos barn fem år och yngre. Flera kvantitativa studier har utgått från akutmottagning men det saknas studier från det prehopitala perspektivet. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av att bedöma och lindra akut smärta hos barn i åldern fem år och yngre. Metod: Kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer och induktiv innehållsanalys utfördes. Totalt deltog nio ambulanssjuksköterskor med minst två års erfarenhet samt erfarenhet av att ha vårdat barn fem år och yngre med akut smärta prehospitalt. Resultat: Två teman med efterföljande kategorier och subkategorier framkom. Temat Samspel mellan ambulanssjuksköterska, barn och förälder för optimal bedömning av smärta utgjordes av kategorierna Klinisk blick och Vårdrelation. Temat Att skapa förutsättningarna för barnets smärtlindrande åtgärder utgjordes av kategorierna Trygghetsskapande förhållningssätt, Påverkande omständigheter och Resurser. Konklusion: Samspelet ambulanssjuksköterska, barn och förälder var den viktigaste förutsättningen för att bedömning och smärtlindrande åtgärder skulle fungera. Brist på smärtskattningsskalor, alternativa administreringssätt av läkemedel och i övrigt anpassad utrustning för barn framkom. Kunskap kring icke farmakologisk behandling var stor men det saknades utrustning och hjälpmedel att utföra den på ett tillfredsställande sätt. Kontinuerlig utbildning och träning både i bedömning och smärtlindrande åtgärder efterfrågades.

Abstrakt Bakgrund: Sjuksköterskor har en betydelsefull roll för patienter som vårdas palliativt där smärtlindring utgör ett primärt ansvarsområde. Tidigare studier inom ämnet påvisar att det finns bristfällig kunskap bland sjuksköterskor som påverkar patientens smärtlindring negativt. Syfte: Syftet med studien var att utforska sjuksköterskors erfarenheter av smärtlindring inom palliativ vård. Metod: Metod var litteraturstudie med integrerad analys. Metoden inleddes med en systematisk sökning i två olika databaser för vetenskapliga artiklar, CINAHL och PubMed. Totalt valdes 11 artiklar ut och kvalitetsgranskades. Artiklarnas innehåll analyserades genom en integrerad analys. Resultat: Analysen resulterade i att tre kategorier identifierades. Smärtlindringens betydelse; Kommunikationens betydelse för en adekvat smärtlindring; Kunskap och Utvecklingens betydelse för en adekvat smärtlindring. Resultatet tyder på att sjuksköterskor upplever underlättande och förhindrande omständigheter till att smärtlindra patienter på ett adekvat sätt inom palliativ vård. Slutsats: Sjuksköterskor upplever att det finns tre kategorier som påverkar smärtlindringen inom palliativ vård. Detta kan bero på geografiska, kulturella samt ekonomiska skillnader. Det finns ett behov av kompetensutveckling inom palliativ vård för att bemöta behovet av smärtlindring inom denna utsatta patientgrupp vid livets slutskede.

Bakgrund: Tonsillektomi är en vanligt förekommande operation på barn. Anestesi- och intensivvårdssjuksköterskor kommer ofta i kontakt med nyopererade patienter. Smärtskattningen bildar grunden till all smärtbehandling då smärta är en subjektiv och personlig upplevelse som inte kan mätas objektivt. Anestesisjuksköterskan har en stor roll då hen kan förebygga den postoperativa smärtan redan i den preoperativa fasen och under anestesin. Intensivvårdssjuksköterskan tar över smärtlindringen i det postoperativa skedet på uppvakningsavdelning. Syfte: Syftet med studien var att beskriva i vilken utsträckning smärtskattning utfördes samt beskriva vilken smärtbehandling som gavs postoperativt efter en tonsillektomi bland barn mellan sex och tio år. Syftet var även att jämföra postoperativ smärtintensitet före och efter smärtbehandlingen.Metod: Studien omfattade 60 barn mellan sex och tio år. Den genomfördes som en retrospektiv observationsstudie med kvantitativ ansats och deskriptiv-analytisk design.Huvudresultat: Studiens resultat visade att smärtskattningen inte alltid utfördes efter en tonsillektomi. Faktum är att de flesta barnen efter tonsillektomin inte fick någon form av smärtlindring. När smärtlindring gavs handlade det i de flesta fall om icke-farmakologisk behandling i form av glass. När farmakologisk smärtlindring gavs visade resultatet att den var effektiv. Smärtintensitet före och efter smärtbehandlingen visade statistisk signifikanta skillnader (p=0,020). Slutsats: Tonsillektomi är en vanligt förekommande operation på barn. Alla barn blir inte smärtskattade. Få barn var i behov av farmakologisk smärtlindring efter operationen och smärtlindringen visade sig vara bra. Lokala vårdrutiner för postoperativ smärtskattning och utskrivningskriterier bör utvecklas och användas inom uppvakningsavdelningar. Flera studier är nödvändiga för att undersöka postoperativ smärta.

Introduktion/Bakgrund: Alla människor har rätt till vård på lika villkor.  En av de vanligaste orsakerna till att personer söker vård i Sverige är på grund av smärta. Smärtlindring hos personer med nuvarande eller tidigare substansmissbruk är en utmaning relaterat till rädsla för att skapa eller gynna ett missbruk. Personer med nuvarande eller tidigare substansmissbruk riskerar därför att utsättas för diskriminering och undermålig behandling.  Syfte: Syftet med studien är att belysa sjuksköterskors erfarenheter av smärtlindrande läkemedelsbehandling hos personer med nuvarande eller tidigare substansmissbruk. Metod: Studien är utformad enligt Polit & Beck (2017)’s nio steg. Författarna har systematiskt sökt i databaserna Cinahl, PubMed samt PsycInfo. Åtta kvalitativa artiklar, en kvantitativ artikel samt en artikel med mixad metod har granskats kritiskt utifrån Polit & Beck’s (2017) granskningsmallar.  Resultat: Resultatet redovisas i fyra kategorier; Misstro och misstänksamhet, Känsla av osäkerhet, Förståelse för patientens situation och Vikten av kommunikation.  Slutsats: Sjuksköterskor har erfarenheter av bristfällig smärtlindring på grund av, kunskapsbrist, förutfattade meningar samt rädsla inför arbete med patientgruppen. De största faktorerna till bristfällig smärtbehandling är sjuksköterskors förutfattade meningar till personer med substansmissbruk samt kunskapsbrist.

Tidigare forskning visar att smärta är det vanligaste symtomet hos patienter som söker sig till akutmottagningar. Trots detta är otillräcklig smärtlindring, oligoanalgesia, ett känt problem inom akutsjukvården. Långa väntetider och under- eller obehandlad smärta orsakar både fysiskt och psykiskt lidande hos patienter och är oförenligt med sjuksköterskans yrkesetik, särskilt då specialistsjuksköterskor inom akutsjukvård ska ha kompetens att självständigt påbörja behandling på akutmottagning. Syftet med studien var att belysa hur sjuksköterskeinitierad smärtlindring [NIA/NIPP] påverkar patienter på akutmottagning ur ett patientsäkerhetsperspektiv. En litteraturöversikt användes som metod. Sexton originalstudier som undersökte effekter av NIA/NIPP på akutmottagningar valdes ut från databaserna PubMed och CINAHL samt via manuell sökning. Studierna kvalitetsgranskades och en integrerad analys utfördes. Resultatet visade på att NIA/NIPP kan leda till en signifikant minskning av väntetiden för smärtlindring och mer specifikt, tiden för opiatbehandling. Dessutom anses NIA/NIPP kunna leda till att en mer adekvat/effektiv smärtbehandling ges. Smärtlindring administrerades mer frekvent. Inga allvarliga negativa händelser registrerades i samband med NIA/NIPP. Däremot kunde ingen klinisk effekt på totala vårdtiden på akutmottagning fastställas. Samband mellan NIA/NIPP och patienttillfredsställelse kunde inte bevisas, dock sågs en tendens mot ökad nöjdhet hos patienter när NIA/NIPP användes. Emellertid visar vissa av de studerade artiklarna att väntetider till smärtlindring förblir långa, trots förbättringar med NIA/NIPP-protokoll. Slutsats som dras är att denna studie tyder på att NIA/NIPP är en strategi som har potential att förbättra smärtbehandling på akutmottagning och därmed öka patientsäkerheten. Fler studier behövs för att fastställa faktorer som hindrar respektive underlättar implementering av sjuksköterskeinitierad smärtbehandling.

No description available.

Den grundutbildade sjuksköterskan saknar idag utbildning för att kunna hantera smärta samt ge en adekvat smärtlindring till barn vid procedursmärta. Då barn inte endast vårdas på barnavdelningar utan även inom slutenvården där allmänsjuksköterskan arbetar, bör hen ha kunskap kring ett så viktigt område som smärtlindring utgör. Barn inom vården blir oftast utsatta för procedursmärta som kan ha långsiktiga konsekvenser. Vikten av att åtgärda smärta och lindra smärta ansågs väsentligt och skall inte bero på huruvida sjuksköterskan besitter en specialistutbildning inom pediatrisk vård eller inte. Syftet med studien var att studera tidigare forskning gällande sjuksköterskors erfarenheter av smärtlindring vid procedursmärta hos barn. Detta uppnåddes genom en litteraturöversikt där 11 vetenskapliga artiklar både kvalitativa och kvantitativa granskades och analyserades. Utifrån granskningen utvecklades tre huvudteman: osäkerhet hindrar adekvat smärtlindring, organisatoriska faktorer samt vårdande handlingar. Osäkerheten som sjuksköterskorna upplevde hade sin grund i okunskapen gällande val av smärtlindring. Sjuksköterskorna upplevde barriärer relaterat till organisatoriska faktorer så som tidsbrist, resursbrist samt hög arbetsbelastning som bidrog till att smärtlindringen inte alltid kunde tillgodoses. Vikten av att göra barnet och föräldrar delaktiga samt skapa ett förtroende var fortsättningsvis viktiga aspekter för att kunna smärtlindra vid smärtsamma procedurer. Studiens resultat kan ligga till grund för vidare utveckling och skapande av riktlinjer som kan underlätta för sjuksköterskan och hens utveckling av kunskap i detta område