Personer med demens har en ökad risk att ramla och åsamka sig en höftfraktur vid fall i hemmet. Att drabbas av en höftfraktur orsakar akut smärta och lidande. Flertalet internationella studier visar på att patienter som är dementa och får en höftfraktur bedöms i mindre utsträckning avseende smärtskattning vilket kan försvåra optimal prehospital smärtlindring. Utebliven individuell smärtskattning och smärtlindring medför onödigt lidande. Syfte med studien är att belysa metoder för smärtskattning och smärtlindring för patienter med demens och suspekt höftfraktur prehospitalt och som metod valdes en litteraturstudie. Författarnas smalspåriga avgränsning och urval gav inte så många träffar som önskat och sju artiklar ligger till grund för resultatet och som var kopplat till vårt syfte med frågeställningar. Resultaten visar att fördröjd smärtlindring och individuell utvärdering med bra, enkla implementerade smärtskattningsinstrument saknas. Idag finns VAS mätinstrument för generell smärtlindring inom prehospitala sjukvården. Det saknas evidensbaserade beslut på individuell skattning av smärtan prehospitalt hos patienter med kognitiv svikt (demens) i samband med höftfraktur. PAINAD och Abbey Pain Scale är två (av 35) mätinstrument som skulle kunna vara användbara inom den prehospitala akutsjukvården hos denna patientgrupp.

SAMMANFATTNING Buksmärtor är en av de vanligaste orsakerna till att människor söker sjukvård. Historiskt sett har smärtlindring till patienter med buksmärta varit restriktiv. Otillräcklig smärtlindring kan bero på rädsla för att smärtlindrande läkemedel ska dölja viktiga kliniska tecken som kan leda till diagnostiska svårigheter. Syfte: Att undersöka i vilken omfattning ambulanssjuksköterskan smärtlindrar patienter med buksmärta, i vilken utsträckning patienter smärtskattas samt om det föreligger någon skillnad mellan män och kvinnor när det gäller administrering av smärtlindrande läkemedel och omfattning av smärtskattning prehospitalt. Metod: En retrospektiv jämförande deskriptiv journalgranskning med kvantitativ ansats. Ett konsekutivt urval gjordes och sammanlagt granskades 200 journaler, varav 100 omfattade kvinnor och 100 omfattade män. Resultat: 21 % (n=42) av patienterna smärtlindrades. Det fanns ingen statistisk signifikans som visade att kvinnor och män smärtlindrades i olika omfattning. Det var 34,5 % (n=69) av patienterna som smärtskattades, och ingen skillnad mellan könen påvisades. Denna studie är av betydelse för specialistsjuksköterskor och andra personalkategorier som omhändertar patienter med buksmärta. Studien bidrar med kunskap som kan leda till att det prehospitala omhändertagandet av patienter med buksmärta utvecklas och förbättras. / ABSTRACT Abdominal pain is one of the most common reasons for seeking medical care. Historically, pain relief in patients with abdominal pain has been restrictive. Causes of inadequate pain relief could be fear that analgesics will mask important clinical signs that can lead to diagnostic difficulties. Aim: To investigate to what extent patients with abdominal pain receive analgesics, the extent to which patients’ pain is rated and if there is any difference between men and women in the administration of analgesics and the extent of prehospital pain measurement. Method: A retrospective comparative descriptive medical record review with quantitative data. A consecutive selection was made and a total of 200 medical records were reviewed, 100 involved women and 100 involved men. Result: 21 % (n=42) of the patients were given analgesics. Men and women were treated equally in terms of pain relief. There were 34,5 % (n=69) of the patients who were asked to estimate their pain, and no difference between sexes was detected. This study is relevant to healthcare professionals who treat patients with abdominal pain. The result of this study can be used in the development and the improvement of the prehospital care of patients with abdominal pain.

Sjuksköterskan spelar en huvudsaklig roll vid smärtbedömning och lindring i den postoperativa kontexten. Bristfällig smärtlindring hos dessa patienter kvarstår som ett problem trots att mycket forskning gjorts på ämnet de senaste decennierna.  Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans smärtbedömning och lindring i postoperativ vård hos vuxna.  Denna litteraturstudie har en beskrivande design och är baserad på tio vetenskapliga artiklar, som är kvalitetsgranskade.  Studiens resultat visar att postoperativ smärtbedömning oftast sker på ett osystematiskt sätt och med olämpliga verktyg. En adekvat smärtbedömning innebär en flytande kommunikation (bland vårdpersonal och med patienten), att använda lämpliga verktyg för smärtbedömning, och att förstå smärta från en multidimensionell synpunkt, för att på så sätt behandla patienten ur en holistisk synvinkel. Resultatet visar också olika farmakologiska och icke farmakologiska åtgärder som sjuksköterskor använder sig av vid smärtlindring av postoperativ smärta, samt de orsaker som kan leda till en bristfällig smärtlindring hos postoperativa patienter.  Diverse åtgärder i vårdkedjan borde implementeras för att uppnå optimal smärtlindring hos postoperativa patienter. Dels krävs det en systematisk postoperativ smärtbedömning som utgångspunkt, dels bör sjuksköterskans kunskaper om smärtbedömning och lindring utökas. Kommunikationen mellan patienter och vårdpersonal bör förbättras och sjuksköterskornas arbetsöverbelastning bör minskas.  Nyckeln till en förbättrad omvårdnadsprocess i postoperativ smärtbedömning och lindring ligger i en kontinuerlig uppdatering inom evidensbaserad omvårdnadspraxis och därmed i att maximera sjuksköterskans antagande av evidensbaserad omvårdnad.

Bakgrund: Smärtlindring under förlossning och amning är två stora kompetensområden inom barnmorskans profession vilket medför att barnmorskan bör ha kunskap om eventuella samband mellan olika smärtlindringsmetoder och amning. Tidigare forskning om smärtlindringsmetoder och dess samband med amning har oftast fokuserat på enstaka smärtlindringsmetoder samt belyst sambandet med amningsinitiering efter förlossningen. Studier saknas således där hela spektrumet av smärtlindringsmetoder och dess samband med amning fram till två månaders ålder studeras. Syfte: Att undersöka förekomst av smärtlindringsmetoder under vaginal förlossning av fullgångna barn, vilka faktorer som är associerade med respektive smärtlindringsmetod samt eventuella samband mellan smärtlindringsmetod och amning vid två månaders ålder. Metod: Populationsbaserad, prospektiv kohort studie där 31 150 moder-barn par i Uppsala och Örebro län ingick. Material inhämtades från Medicinska Födelseregistret, Statistiska Centralbyrån samt Barnhälsovården. Statistiska analyser inkluderade Chi-två test, binär logistisk regressionsanalys samt multivariat logistisk regressionsanalys. Resultat: Inhalation av lustgas var den mest använda smärtlindringsmetoden. Användningen av smärtlindringsmetoder hade flest samband med län, etnicitet, paritet och moderns ålder. Risken för användning av epiduralblockad var nästan sex gånger så hög för förstföderskor. Intramuskulära injektioner med petidin/morfin eller epiduralblockad medförde en risk för avslutad amning innan två månaders ålder, men för TENS ochakupunktur fanns ett samband med fortsatt amning vid två månaders ålder. Slutsats: Det finns ett samband mellan smärtlindringsmetod och amning två månader postpartum. Barnmorskor bör ha kunskap om detta samband för att kunna stödja mödrarnas val av smärtlindringsmetod och amningsutfall.

Syfte: Att undersöka intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att smärtlindra respiratorvårdade patienter där både verbal och icke verbal kommunikation är en utmaning. Bakgrund: Intensivvårdssjuksköterskor möter dagligen respiratorbehandlade patienter som vårdas på grund av svåra sjukdomstillstånd. Denna patientgrupp upplever måttlig till svår smärta och intensivvårdssjuksköterskan ställs inför utmaningen att ge en adekvat smärtlindring. När dessa patienter inte kan kommunicera verbalt måste bedömningen av patientens behov ske utifrån tolkningar av kroppsspråk, ansiktsuttryck och fysiologiska reaktioner. Design: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Metod: Sex intensivvårdssjuksköterskor från två intensivvårdsavdelningar vid samma sjukhus i norra Sverige intervjuades hösten 2014 med stöd av en semistrukturerad intervjuguide. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys där tre kategorier och elva subkategorier framkom. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: att hitta en hållbar medicinsk och omvårdnadsmässig smärtbehandling, att skapa en ömsesidig kommunikation är en utmaning, samarbete och utbildning skapar förutsättningar för en patientsäker vård. Konklusion: För att optimera smärtlindring till respiratorvårdade patienter krävs både omvårdnadsåtgärder samt farmakologisk behandling. Det finns en rädsla att underbehandla smärta vilket kan skapa känslor av otillräcklighet och frustration. Den icke verbala kommunikationen är inte alltid tillräcklig och då krävs en kreativitet hos intensivvårdssjuksköterskorna för att tolka patienternas smärta. Vilka utmaningar intensivvårdssjuksköterskorna än ställs inför har de alltid patienternas bästa i åtanke.

Kvinnors upplevelse i samband med akuta kejsarsnitt har belysts i flertalet studier. Beskrivning av upplevelsen är kantad av oro, smärta och svårigheter att först vad som hänt. Definitionen på omedelbara kejsarsnitt är otydligt vilket har resulterat i att många studier använder begreppet akut och inkluderar där både akuta och omedelbara kejsarsnitt. Renodlade studier på den allvarligaste formen av kejsarsnitt, det omedelbara kejsarsnittet, har inte gått att finna. Då tidsaspekten anses vara en faktor som kan påverka upplevelsen framstod det som intressant att undersöka hur omedelbara kejsarsnitt upplevs. Syftet var att undersöka kvinnors upplevelse av omedelbara kejsarsnitt. Studien har en kvalitativ ansats. Datainsamlingen har genomfört genom semistrukturerade djupintervjuer och analyserats enligt en kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom att omedelbara kejsarsnitt många gånger upplevs traumatiska. Utdragna förlossningsförlopp var vanliga och kvinnan kände oro för om hon och barnet skulle överleva. När larmet hade gått skedde det ibland så snabbt att patienten inte hade förstått vad som var på väg att ske. Informationen brast. Vårdande kommunikation ansågs avgörande i detta skede. Efterförloppet präglades av mycket smärta som hindrade kvinnorna att ta hand om sig själva och barnet. Behovet av en god smärtlindringsregim var tydlig. Uppföljning var betydande och många gånger avgörande för hur kvinnorna kunde leva med sina minnen efteråt. Det var viktigt att kunna se ett sammanhang. Huvudkategorierna som framkom var; information från vårdgivare till patient, utlämnad i sin otillräcklighet samt behovet av en utförlig uppföljning.

Smärtlindring i livets slutskede är rekommenderad och högt prioriterad av socialstyrelsen för en god vård i livets slutskede. Bristande smärtlindring kan leda till minskat välbefinnande då smärtan påverkar hela människan. Distriktssköterskor har en betydelsefull roll för patienter i livets slutskede genom att utföra smärtskattning och vidta åtgärder som patienten är i behov av. Därför är det viktigt att distriktssköterskor har kunskap om smärta och hur smärtlindring påverkar patienter. Studiens syfte var att beskriva distriktssköterskans upplevelse av smärtlindring i hemmet hos patienter som befinner sig i livets slutskede. För att svara på studiens syfte valdes en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta intervjuer inkluderades i resultatet. Studiens resultat visar att distriktssköterskorna upplever att en god relation och en god kontakt med andra professioner och befattningar ökar möjligheten för en god smärtlindring för patienter. Distriktssköterskorna upplever att smärtskattning är ett redskap som underlättar arbetet för att kunna bedöma smärtan hos varje individ och därmed ge individanpassad smärtlindring till patienter i livets slutskede. Författarna vill belysa att distriktssköterskorna upplever att det är viktigt att arbeta aktivt med smärtlindring i livets slutskede så att utvecklingen går i rätt riktning och för att distriktssköterskorna ska kunna erbjuda en god vård till patienter i livets slutskede.

Bakgrund:  Palliativ vård är när bot inte längre är möjligt och vården är inriktad på att lindra. Denna vård vilar på en grund, där symtomlindring är en av de fyra hörnstenarna. Smärta är en subjektiv upplevelse och ett vanligt symtom hos patienter inom palliativ vård. Smärta kan delas in i olika dimensioner; fysisk-, psykisk, social- och existentiell smärta. Det finns olika instrument som kan användas för att skatta smärtupplevelsen hos patienten. Smärtlindring inom palliativ vård består av två delar; farmakologisk och icke-farmakologisk lindring. Sjuksköterskans roll inom den palliativa vården innebär att vara en spindel i nätet och föra en nära dialog med patienten och närstående. Hemmiljö syftar till den plats där patienten bor och har sina tillhörigheter och är en plats där palliativ vård ofta sker. Arbetet i någons hemmiljö kan vara både ensamt och svårt för sjuksköterskan och kräver en förståelse för platsens betydelse. Syfte: Syftet med studien var att belysa sjuksköterskans upplevelser av smärtlindring vid palliativ vård i hemmiljö. Metod: Metoden var en icke-systematisk litteraturöversikt med induktiv ansats. Elva kvalitativa artiklar analyserades enligt integrerad analysmetod.  Resultat: Resultatet visade på tre huvudteman och sex underteman baserade på sjuksköterskans upplevelser. Sjuksköterskorna upplevde brister i arbetsmiljön, främst tidsbrist men även personalbrist, och brister i sin egen kunskap. Det framkom att tillgången på utbildning inom palliativ vård var bristfällig samt att bristen på kunskap skapade oro hos sjuksköterskorna. Sjuksköterskorna upplevde även hinder i det praktiska utförandet främst kopplat till svårigheter att administrera läkemedel men även i samspelet med läkare.  Slutsats: Palliativ vård i hemmiljö har utmaningar där omvårdnaden kan påverkas på olika sätt genom arbetsmiljön, sjuksköterskans kunskap och möjligheten att utföra arbetsuppgifterna i praktiken. Utbildning är en viktig del för att säkerställa kvaliteten på den palliativa vården. Vidare kvalitativ forskning i kontexten smärtlindring i hemmiljö vid palliativ vård är av intresse för att ytterligare belysa vilka problemområden som finns.

Bakgrund: Smärta är ett vanligt förekommande symtom inom ambulanssjukvården. Smärta kan påverka patienten negativt varför den är viktig att behandla. Smärtlindringen styrs av behandlingsriktlinjer men påverkas även av bland annat situationen, patientens bakgrund och ambulanssjuksköterskans erfarenheter och kunskaper. Esketamin beskrivs vara ett smärtlindrande läkemedel som borde användas mer inom ambulanssjukvården. Detta då dess analgetiska och anestetiska effekt utgör goda indikationer för användning inom ambulanssjukvård. Motiv: Det saknas idag kunskap om specialistutbildade ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att använda Esketamin och vad som påverkar deras val av smärtlindring vid svåra smärtor och procedursmärtor. Att studera dessa erfarenheter kan bidra till förbättringar i användandet av Esketamin och smärtlindringen vid svåra smärtor och procedursmärtor.  Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att smärtlindra med Esketamin. Metod: Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes med specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i kategorierna Behov av kunskap och erfarenhet, Vikten av att anpassa smärtlindringen utifrån situationen, Val och administrering lämplig dos och Behov av stöd samt temat Känslor av trygghet respektive otrygghet. Konklusion: Studien visar att brist på erfarenhet gör ambulanssjuksköterskor osäkra och otrygga med att använda Esketamin. Att frekvent använda Esketamin till olika patientgrupper i olika kontexter, med olika skador och bakgrundssjukdomar ger en erfarenhetsbank som genererar trygghet. Studien framhäver vikten av att vara påläst om Esketamin före användning och att utveckling som ambulanssjuksköterska kräver att verksamheten skapar möjligheter till kompetensutveckling och reflektion mellan medarbetarna.

Bakgrund: Det är vanligt att barn som genomgår vårdrelaterade procedurer upplever smärta och oro i samband med dessa. Många gånger är denna smärta underdiagnostiserad och underbehandlad. Smärta och oro i samband med vårdrelaterade procedurer kan även leda till komplikationer vid framtida procedurer. Genom att använda distraktion som en form av smärtlindring kan sjuksköterskan potentiellt minska lidandet för både barnet och föräldrarna. Syfte: Syftet var att undersöka effekter av distraktionsmetoder på barn noll till tolv år avseende procedurrelaterad smärta. Syftet var också att visa eventuella styrkor och svårigheter med distraktionsmetoderna. Metod: En litteraturöversikt med systematisk ansats, där 15 artiklar ingick vilka utgjordes av randomiserade kontrollerade studier. Dessa söktes fram i databaserna PubMed och CINAHL. Resultat: I de artiklar som granskats undersöktes flera olika typer av distraktion för att lindra procedurrelaterad smärta hos barn. Metoderna som undersöktes var teknologiska distraktionsmetoder, analoga distraktionsmetoder, standarddistraktion och sinnliga distraktionsmetoder. Majoriteten av dessa metoder visade sig ha god effekt avseende smärtlindring vid procedurrelaterad smärta hos barn noll till tolv år. Distraktionsmetoderna hade även oros- och stressreducerande effekt i samband med vårdrelaterade procedurer. Utöver nämnda fördelar påträffades ett antal styrkor och svårigheter med metoderna, så som ekonomiska fördelar, föräldrars belåtenhet och utbildning av vårdpersonal. Slutsats: Det finns ett flertal distraktionsmetoder att tillgå för att lindra procedurrelaterad smärta hos barn i åldrarna noll till tolv år. Majoriteten av dessa har effekt när det kommer till att minska den procedurrelaterade smärtan. Utöver detta kunde även ett antal hinder och ytterligare fördelar med distraktion ses, däribland minskad stress och oro i samband med procedurerna, förkortad läkningsprocess och minskad tidsåtgång för proceduren samt att metoderna var lättanpassade och lämpliga i en pressad vårdmiljö. Eftersom smärtskattning och smärtlindring fortsätter vara en utmaning för vårdpersonalen anser vi att den här typen av kunskap bör kunna spridas och implementeras.