Kraven på kunskap inom ambulanssjukvården har med åren ökat och ambulanssjuksköterskan möts dagligen av olika oförutsedda och varierande uppdrag. Prehospitala förlossningar är en relativt sällsynt företeelse men trenden visar dock att det är fler prehospitala förlossningar nu jämfört med några år sedan. De flesta förlossningar fortlöper normalt men komplikationer kan tillstöta och det är av stor vikt att ambulanssjuksköterskan har kunskap och är stöttande i dessa situationer, då patienten ofta känner stor oro över det ofödda barnet. Även ambulanspersonalen upplever osäkerhet i dessa situationer då de endast har en grundläggande kunskap i förlossningsvård och enligt tidigare studier upplever ambulanspersonal en viss okunskap för oförutsedda händelser inom prehospitala förlossningar. Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av prehospitala förlossningar. Metoden som användes var en kvalitativ intervjustudie. 12 ambulanssjuksköterskor som deltagit vid minst en prehospital förlossning i yrket intervjuades med hjälp av en intervjuguide. Intervjuerna utfördes i två olika län i olika delar av landet. Analys av insamlad data har skett med hjälp av en induktiv kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom det tre kategorier och 12 subkategorier. De tre kategorierna var upplevda stödfaktorer av betydelse, faktorer som bidrar till en upplevelse av otrygghet samt varierande emotionella upplevelser. Slutsatsen var att prehospitala förlossningar berör ambulanssjuksköterskan på olika sätt och leder till varierande emotionella upplevelser. Prehospitala förlossningar är något som ambulanssjuksköterskan inte utsätts för särskilt ofta, därmed önskas möjlighet till mer regelbunden hospitering på förlossningsklinikerna och även mer utbildning genom fler lokala utbildningsdagar gällande förlossningar och dess risker samt komplikationer.

Bakgrund och problemformulering: Sepsis är ett akut livshotande sjukdomstillstånd som är svårt att upptäcka och har en hög mortalitet. Tid till behandling är av yttersta vikt för denna utsatta patientgrupp. På grund av diffusa symtom är sjukdomstillståndet svårt att identifiera i prehospital vård. Detta kan medföra fördröjning av behandling med vätska och antibiotika, vilket kan leda till försämrad prognos. Syfte: Syftet är att beskriva det prehospitala förloppet bland patienter med slutdiagnosen sepsis med speciellt fokus på tidig identifiering och att relatera ovanstående till utfall bedömt som död inom 30 dagar. Metod: En kvantitativ retrospektiv registerstudie genomfördes. Samtliga patienter (n=775) hade fått diagnos sepsis utifrån specifik ICD-kod någon gång under vårdprocessen på ett sjukhus i Västsverige under 2015 och 2016. I studien inkluderades de patienter (n=232) som transporterades och/eller bedömdes av ambulans före ankomst till sjukhus, samt fick huvuddiagnosen sepsis baserat på en specifik ICD-kod vid utskrivning på någon av sjukhusets vårdavdelningar. Resultat: Ambulanssjuksköterskan misstänkte diagnosen sepsis i 20 % av fallen. Majoriteten av patienterna hade en hög prioritet efter bedömning enligt RETTS. De patienter som inte överlevde hade lägre systoliskt blodtryck, lägre syremättnad och högre andningsfrekvens. Däremot var inte andelen patienter där det förelåg en prehospital identifiering av sepsis signifikant skild mellan de som överlevde och de som inte överlevde. Diskussion: Fler hjälpmedel är en möjlighet för ambulanssjuksköterskan för att bli mer pricksäker i sin bedömning av misstänkta sepsispatienter. Detta skulle kunna tidigarelägga behandlingen och förhoppningsvis därmed öka överlevnaden.

För många personer är samtalet till larmcentralen en första kontakt med sjukvården. Det är här viktigt att den initiala bedömningen är optimal. Svårigheten är dock att identifiera vårdnivå över telefon. Detta kan innebära att patienter med större vårdbehov än vad som framgår via telefonsamtalet inte identifieras och därför får en lägre triagering. Att undersöka förekomst av undertriage vid Larmcentralens utalarmering av ambulans med ambulanssjuksköterskans prioritering som facit samt hur detta relaterar till ambulanssjuksköterskans bedömning av orsak(ESS kod) och till patientens slutdiagnos. Retrospektiv, kvantitativ observationsstudie (registerstudie) användes som metod. Sex månader under 2015 undersöktes. 14792 journaler granskades i Paratus. 256 av dessa motsvarade syftet. För att nå slutdiagnos undersöktes dessa i Cosmic. I studien nås ett övertriage på 75,2%. Vidare framkom ett undertriage på 1,7 %, där de mest frekvent undertriagerade ESS-koderna var Infektion/Feber, Dyspne samt Bröstsmärta/Bröstkorgssmärta. Åldrarna där det fanns mest undertriage var mellan åldrarna 68-92 år. Gruppen 83-87 år stod ut som åldersgruppen där det fanns flest undertriage. Män undertriagerades mest frekvent 55,9 %. Däremot så i åldersgruppen 83-87 var kvinnor mest frekvent undertriagerade på 59,6 %. De mest förekommande slutdiagnoser visade sig vara infektion och sepsis som stod för 23 % av de totala antal undertriagerade uppdrag. I 75 % av de undertriagerade fallen överensstämde ambulanssjuksköterskans bedömning med läkarens. Tid till behandling kan vara livsavgörande men kan också minska patientens oro och göra världen tryggare för individen.  Rätt prioritetssättning samt att operatören fattar misstanke om allvarlighetsgraden kan vara avgörande för patientens utfall. Patientnyttan med studien är att uppmärksamma var undertriage förekommer, påvisa vikten av rätt behandling vid rätt tid. Studien har nytta, både för larmcentral och ambulanssjukvården.

Förlossningsvården i Sverige har under de senaste åren centraliseras, vilket medfört längre transporter för gravida kvinnor att färdas till förlossningsklinik. Tidigare forskning visar att långa avstånd till förlossningskliniker är en vanlig bakomliggande orsak till prehospitala förlossningar. I takt med att centralisering av hälso- och sjukvården ökar förväntas fler kvinnor föda prehospitalt. Syftet med denna studie är att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av vårdandet i samband med prehospitala förlossningar. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats, där tio intervjuer med specialistutbildade ambulanssjuksköterskor har genomförts. Resultatet presenteras med en huvudkategori, tre generiska kategorier och totalt elva subkategorier. Huvudkategorin är; Ambulanssjuksköterskans erfarenhet av uppdrag med prehospital förlossning kan förstås som en skräckblandad förtjusning som kräver extraordinär kontroll. Det framkommer att ambulanssjuksköterskan upplever en känslomässig ambivalens vid prehospitala förlossningar, att larm om pågående förlossning skapar stress, samt att förberedelsen inför en prehospital förlossning är av stor vikt. För att ambulanssjuksköterskan ska kunna uppleva en större trygghet vid larm om pågående förlossning krävs mer utbildning, en utbildningsform som beskrivs som mycket positiv är praktisk övning eller hospitering där det finns möjlighet att öva på vårdandet vid förlossningar tillsammans med en barnmorska.

Ambulanssjukvården har utvecklats från att endast transportera skadade och sjuka patienter, till att idag redan prehospitalt göra bedömningar, hänvisa till rätt vårdinstans, vårda och behandla och även transportera. I den prehospitala miljön skall ambulanssjuksköterskan ensam göra en patientsäker bedömning för att sedan ta beslut om vilken vårdinstans som lämpar sig bäst för patientens upplevda besvär och symtom. Buksmärta är en återkommande sökorsak i ambulanssjukvården och inte sällan diffust och svårbedömt. Syftet med undersökningen var att utvärdera ambulanssjuksköterskans bedömning av de patienter som hänvisades till egenvård i hemmet. Detta gjordes genom att undersöka följsamheten i undersökning och åtgärder enligt gällande behandlingsriktlinjer samt kartlägga om det fanns patienter som inom fyra dygn åter sökt akutsjukvård för samma symtom. Till undersökningen valdes en retrospektiv observationsstudie med kvantitativ ansats där 223 patientjournaler från år 2020 granskades och analyserades. Könsfördelningen blev 109 kvinnor och 85 män. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskan utför i snitt 60,3% av de undersökningsmoment som skall göras i enlighet med aktuella behandlingsriktlinjer. Detta är i förhållande till tidigare forskning en indikation för relativt god följsamhet. Resultatet visade också att det var en relativt liten andel patienter (16%) som åter sökt akutsjukvård för samma symtom inom fyra dygn. Detta kan tyda på att ambulanssjuksköterskan trots brister i sin bedömning ändå hänvisat majoriteten av patienterna till rätt vårdinstans.

Ambulance care today is an essential part of emergency care and includes examination, care and treatment of patients, which imposes high demands on the competence of the specialist trained ambulance nurse. The ambulance nurse cares for all types of patients based on the patient's individual needs and sometimes complicated disease picture, and the person must daily decide on treatment and nursing in most complex patient meetings. In order to handle the different situations that characterize the work of the ambulance nurse, it is necessary for the person to have knowledge in several different areas, while the ambulance nurse uses his previous experiences in the meeting with different types of patients. This can cause difficulties and be particularly challenging if the person is new in his career as an ambulance nurse, thus lacking experience in his new career role. The purpose was to highlight the ambulance nurse's experience of being new in it`s career The method was a qualitative interview study with semi structured interviews. A total of six ambulance nurses were interviewed who worked less than 12 months in ambulance care in southern Sweden. Respondents were selected through a strategic selection. A qualitative manifest content analysis was used. The result showed that the new ambulance nurse should be educated and knowledgeable in a variety of areas, while at the same time being able to radiate peace and security for the patient. Being able to change tempo and have high level of preparedness was also considered important in the new career role. They also described that work as an ambulance nurse was a very challenging work on many levels. In addition, respondents felt diverse emotions in their new career role. Feelings like vulnerability and insecurity were encountered in situations that the ambulance nurse had not included in the past, and it was found that if the person previously had worked in the field of ambulance care, this resulted in the safety of the new occupational role. Even the importance of preparation was being addressed, reading treatment guidelines and care programs prior to the patient meeting were therefore of great importance for experiencing safety in their new occupational role. The result also affected the difference of working with a team member whose skill level was different. Furthermore, teamwork with the colleague was considered to be of great importance, as it gave an opportunity to exchange experiences, and to conduct discussions, in order to solve the difficult situations that could arise in the work. The education of the ambulance nurse was widely regarded as rewarding and developed, but it was found that respondents experienced a further need for education and skills development in the new occupational role as ambulance nurse. They felt that it was important to receive feedback in order to develop in their new career role. The study shows that ambulance nurses who are new in their career experience diverse feelings. Preparing for different situations and receiving feedback on how it has happened to the affected patient is important for their development. The study shows an increased need for further theoretical and practical training.

Ambulanssjukvården ska ta hand om människor i nöd oavsett kön, ålder eller bakgrund. Av alla uppdrag ambulanser skickas på, brukar pediatriska patienter ses som de svåraste. Barn skiljer sig på flera sätt från vuxna, och ambulansens utrustning passar inte alltid på dem. Att arbeta under sådana omständigheter ökar riskerna för vårdskador. Alla patienter har rätt till en säker vård, och arbetet med att minska risker och skador inom vården kallas patientsäkerhet. I Sverige kräver Hälso- och sjukvårdslagen att all sjukvårdspersonal tillgodoser patienters säkerhet, och prehospitalt är det ambulanssjuksköterskan som skall upprätthålla denna säkerhet. Forskningen inom prehospital patientsäkerhet är sparsam, och den forskning som sker inom området inriktar sig framförallt på lättillgängliga ämnen som trafikolyckor, medicineringsfel och avvikelserapportering. Syftet med studien var att belysa patientsäkerheten under ambulanssjuksköterskans omhändertagande av pediatriska patienter. Metoden för studien var litteraturöversikt, 15 artiklar publicerade mellan 2006 och 2016 inkluderades. Sökningar gjordes i databaserna PubMed och Cinahl. Både kvantitativa och kvalitativa artiklar har inkluderats. Artiklarna har kvalitetsvärderats, och därefter analyserats utifrån en innehållsanalys. I resultatet framkom tre huvudfaktorer som påverkade patientsäkerheten. Dessa var kunskap, läkemedelshantering och trafiksäkerhet. Underkategorier till kunskap som identifierades var utbildning, erfarenhet, bedömning, färdigheter, kommunikation, utrustning och kultur. Underkategorier till läkemedelshantering var läkemedelsberäkning, läkemedelsadministrering och viktbedömning, och underkategorier till trafiksäkerhet var kunskap och attityder och beteende. Brister hos ambulanssjuksköterskan och den prehospitala organisationen medför risker för patientsäkerheten för barn som vårdas prehospitalt. Det krävs insatser både på individ- och systemnivå för att komma tillrätta med dessa brister. Samtidigt gör avsaknaden av publicerade studier inom prehospital patientsäkerhet att generaliserbarheten av dessa fynd är låg.

Ambulanssjuksköterskan är ofta den första patienten möter inom akutsjukvården, och varje enskilt uppdrag är unikt gällande både person och situation. På grund av det oförutsägbara i varje patientmöte prioriteras den egna säkerheten, vilken säkerställs innan vårdandet kan börja. Tidigare forskning var visat att ambulanspersonal är en grupp som löper ökad risk för att drabbas av hot och våld i sitt arbete, vilket kan få konsekvenser i form av mer avvaktande beteende hos ambulanssjuksköterskan. Det har inte gått att finna någon forskning gällande ambulanssjuksköterskan och terrorattentat. År 2017 befann sig Sverige på en förhöjd hotnivå gällande terrorattentat, på en femgradig skala bedömdes hotet vara på nivå tre. Vid svåra skador är tiden en avgörande faktor, varför patientomhändertagande i möjligaste mån måste gå fort. Syftet med denna studie var att beskriva ambulanssjuksköterskans känslor inför att verka i en prehospital miljö i samband med ett potentiellt terrorattentat. Den valda metoden för studien var en kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats. Urvalet bestod av ett strategiskt och ett bekvämlighetsurval och bestod av tio ambulanssjuksköterskor. Inklusionskriterier var att informanterna skulle varit verksam som specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård i minst ett år, vara verksamma inom ett för studien utvalt län i Mellansverige, samt både kvinnor och män. Semistrukturerade intervjuer genomfördes utifrån ett förutbestämt frågeformulär med följdfrågor. Den insamlade datan analyserades sedan via en kvalitativ innehållsanalys med ett manifest förhållningssätt. Resultatet utgjordes av sju underkategorier, vilka sedan resulterade i två kategorier; Betydelsen av samverkan och Ambulanssjuksköterskans yrkesroll. Det framkom att ambulanssjuksköterskan upplevde en osäkerhet inför hur samverkan med polis, räddningstjänst och SOS skulle kunna ske vid ett terrorattentat, såväl gällande kommunikation, den egna säkerheten samt informationsinhämtningen. Vidare framkom det en känsla av bristande utbildning gällande arbetet vid ett terrorattentat, en känsla av att erfarenhet i yrket skulle spela stor roll vid ett terrorattentat och att den mentala förberedelsen och vikten av att alltid tänka brett ansågs mycket viktigt. Ur resultatet framkom även en känsla av inre spänning inför att verka vid ett potentiellt terrorattentat. Slutsatser som kunde dras av denna studie var att ambulanssjuksköterskan kände en oro inför hur samverkan med polis, räddningstjänst och SOS skulle kunna komma att se ut vid ett terrorattentat. Vidare noterades en känsla av bristande utbildning hos ambulanssjuksköterskan i det prehospitala arbetet vid ett terrorattentat. Ökad utbildning i detta är nödvändigt för att öka möjligheterna för ambulanssjuksköterskan att göra ett bra jobb, och genom detta öka möjligheten till ett väl fungerande patientomhändertagande.

Bakgrund: Ambulanssjukvården i Sverige har över 1 miljon ärenden varje år, varje enskilt ärende innebär ett nytt möte med patienter och anhöriga. I mötet med patient och anhöriga ingår bedömning av patientens vårdbehov, för att göra en bedömning och kunna ge en god omvårdnad krävs mer än bara faktabaserad kunskap. Ambulanssjuksköterskan behöver även kunna besitta empatisk förmåga att förstå patientens känslomässiga tillstånd. Syfte: Att belysa vad som påverkar den empatiska förmågan hos ambulanssjuksköterskan i samband med bedömning av patientens omvårdnadsbehov. Metod: Kvalitativ intervjustudie med sex specialistutbildade sjuksköterskor som arbetar kliniskt i ambulansen i ett län i södra Sverige. Studien analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som påverkade den empatiska förmågan berör resursanvändningen av ambulans som påverkar arbetsmiljön, samspelet mellan ambulanssjuksköterska, patient och anhörig samt ambulanssjuksköterskans förmåga att relatera till patientens situation Diskussion: Tidigare forskning som berör ämnet inom intrahospital akutsjukvård stödjer studiens resultat. Samtidigt menar en del omvårdnadsteoretiker att det finns svårigheter att beskriva och definiera begreppet empati. Slutsats: Den empatiska förmågan påverkas av ambulanssjuksköterskans egen referensram. Referensramen bygger på perspektiv från tidigare erfarenheter och händelser.

Ambulansverksamheten arbetar efter ett nationellt ledningskoncept på skadeplats som kallas för prehospital sjukvårdsledning. Det är ett koncept som syftar till att på ett strukturerat sätt samla och delge information och fördela resurser på ett effektivt och korrekt sätt, samt tillåter samverkan mellan andra aktörer att snabbt initieras och verka tillsammans på en skadeplats. Trots ett väletablerat ledningssystem framkommer det att ambulanssjuksköterskor fortfarande upplever att det finns brister i hur samverkan mellan ambulans och räddningstjänsten fungerar. Syftet var att utforska ambulanssjuksköterskors upplevelser av samverkan med räddningstjänst på skadeplats. Analysen genomfördes enligt Elo och Kyngäs (2008) metod för kvalitativ innehållsanalys. Åtta ambulanssjuksköterskor verksamma i Västra Götalandsregionen deltog i studien. Dataanalysen resulterade i fyra generiska kategorier; Kommunikation, erfarenhetsutbyte, ledningsstruktur och samverkansarbetet som en del av patientnyttan. Det framkommer att en av de främsta orsakerna till att samverkan brister var kommunikationen mellan ambulanssjuksköterskan och personal från räddningstjänsten. Det framkommer också att arbetet som ett team var av stor vikt för att främja det gemensamma arbetet och strävan mot ett gemensamt mål. Att ha kunskap om varandras ledningsstruktur var också något som kunde främja samverkan. Att god samverkan är en grundpelare för patientens omvårdnad och omhändertagande lyftes fram av deltagarna. En önskan om en starkare gemenskap präglar resultatet och det finns en förhoppning om att en mer etablerad gemensam övningsverksamhet skulle kunna gynna framtida samverkansuppdrag mellan ambulans och räddningstjänst.