Världen över är kvinnor utsatta för våld i nära relationer och ses idag som ett stort hälsoproblem. Hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för att upptäcka dessa utsatta kvinnor och se till så de får god vård. Med  en utgångspunkt i livsvärlden innebär vårdandet att lindra lidande och främja hälsa. Det innebär att patienten ska få känna tillit, psykisk och fysisk tillfredsställelse samt mening och sammanhang. Tyvärr osynliggörs dessa kvinnor alltför ofta. Syftet med studien är att belysa kvinnors upplevelse av vårdandet i mötet med hälso-och sjukvården efter att de blivit utsatta för våld i nära relationer. Författarna valde att göra en litteraturstudie där åtta vetenskapliga artiklar från Sverige, Finland och USA analyserades. Fynden i analysen resulterade i fyra huvudområden; Vi vill att ni ställer frågan, vikten av en vårdande relation, kvinnornas önskan om att möta kompetent vårdpersonal och sluta aldrig vårda. Kvinnorna upplevde brist på empati och engagemang från vårdpersonalen och uttryckte hur viktigt det var att få en vårdande relation med sin vårdpersonal. Kompetensen hos vårdpersonalen i ämnet våld i nära relationer har en bidragande faktor till hur kvinnor upplever sin vård. Därför kan det vara av stor vikt att hälso- och sjukvårdspersonal får utbildning i ämnet för att kunna möta dessa utsatta kvinnor.

Förlossningsvården i Sverige har under de senaste åren centraliseras, vilket medfört längre transporter för gravida kvinnor att färdas till förlossningsklinik. Tidigare forskning visar att långa avstånd till förlossningskliniker är en vanlig bakomliggande orsak till prehospitala förlossningar. I takt med att centralisering av hälso- och sjukvården ökar förväntas fler kvinnor föda prehospitalt. Syftet med denna studie är att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av vårdandet i samband med prehospitala förlossningar. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats, där tio intervjuer med specialistutbildade ambulanssjuksköterskor har genomförts. Resultatet presenteras med en huvudkategori, tre generiska kategorier och totalt elva subkategorier. Huvudkategorin är; Ambulanssjuksköterskans erfarenhet av uppdrag med prehospital förlossning kan förstås som en skräckblandad förtjusning som kräver extraordinär kontroll. Det framkommer att ambulanssjuksköterskan upplever en känslomässig ambivalens vid prehospitala förlossningar, att larm om pågående förlossning skapar stress, samt att förberedelsen inför en prehospital förlossning är av stor vikt. För att ambulanssjuksköterskan ska kunna uppleva en större trygghet vid larm om pågående förlossning krävs mer utbildning, en utbildningsform som beskrivs som mycket positiv är praktisk övning eller hospitering där det finns möjlighet att öva på vårdandet vid förlossningar tillsammans med en barnmorska.

Patienter med självskadebeteende är en vanligt förekommande patientgrupp på somatiska akutmottagningar. Självskadebeteende innebär att skada sig själv med olika metoder utan avsikt att ta sitt liv. Som akutsjuksköterska behövs det kunskap om flera olika patientgrupper. Samtidigt visar forskningen att vårdmötet med patienter med självskadebeteende på akutmottagningen brister i förståelse och bemötande. Kunskapsbristen vad det gäller akutsjuksköterskors attityder till patienter med självskadebeteende påverkar vårdandet. Att skapa ökad kunskap och förståelse för detta är av betydelse för att stärka vårdmötet. Av den anledningen var syftet att utforska tillgänglig vetenskaplig litteratur gällande hur akutsjuksköterskors attityder till patienter med självskadebeteende påverkar vårdandet på akutmottagningen. Metoden var en systematisk och integrativ litteraturstudie där 14 artiklar valdes ut och presenterades i en tematisk analys. Resultatet påvisade varierande inställningar till dessa patienter. Akutsjuksköterskorna försökte lindra det som upplevdes plågsamt för patienterna men de utvecklade även ett dömande förhållningssätt gentemot patienter med självskadebeteende. Internationell forskning visar att det finns en kunskapslucka i förhållande till denna patientgrupp och att mer utbildning krävs för att få en djupare kompetens där en stigmatisering inte förekommer.

Bakgrund: Multisjuka äldre patienter har behov av kommunala hälso-sjukvårds insatser. Samverkan av dessa insatser sker via ett digitalt kommunikationssätt SAMSA. Planeringen inför hemgången sker mellan berörda aktörer där den ska genomföras under ett SIP-möte. Vårdandet utgår från att multisjuka äldre patient bör ge ett samtycke, därefter genomförs stegen i samverkansprocessen. Distriktssköterskors professionella roll utgår ifrån på att ge stöd och en trygg hemgång. Samverkan mellan berörda aktörer och planläggningen styrs av en ny lag om samverkan. Syfte: Belysa hur distriktssköterskor upplever arbetet utifrån den nya samverkanslagen vid utskrivningen av multisjuka äldre till hemmet. Metod: Med den kvalitativa forskningsintervjun samlades data in från fem distriktssköterskor. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Ur analysen framträdde fyra kategorier: Samverkan vid utskrivningen, Digitala kommunikationssätt, Föränderliga utskrivningsdatum och Olika aktörer som är beroende av varandra. Konklusion: I resultatet framkommer att brist på information och dokumentation mellan berörda aktörer påverkan samverkan. Patienter och anhöriga upplever ofta brister i informationen från slutenvården. De digitala kommunikationssätten fungerar men är under inlärningstid. Det är viktigt med uppdateringen i systemet innan hemgång. Aktörerna bör ta sitt ansvar där alla kompletterar och inte ersätter varandra.

No description available.

Akut förvirring är en kognitiv förändring som uppkommer plötsligt. Drabbade patienter upplevs exempelvis agiterade, rastlösa och apatiska. Patienter beskriver upplevelsen av akut förvirring som en abstrakt verklighet, vilket komplicerar vårdprocessen. Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet kring vårdandet av akut förvirrade patienter. Metoden som användes var en litteraturstudie med systematisk ansats där databearbetningen inspirerades av kvalitativ innehållsanalys. Litteraturstudien visar att sjuksköterskor som möter akut förvirrade patienter på vårdavdelningar kan uppleva ökad tidspress och stress. Den akut förvirrade påverkar även övriga medarbetare och patienter, kräver mer resurser i form av övervakning och sjuksköterskor med rätt kompetens. Sjuksköterskor fokuserar på att bevara säkerheten för de akut förvirrade patienterna, detta uppmärksammas mer än människan bakom den akuta förvirringen. Sjuksköterskors förhållningssätt till de akut förvirrade blir att försöka få kontroll över patienterna genom olika strategier. Okunskap om akut förvirring visas genom att sjuksköterskor inte använder sig av vetenskapligt baserad kunskap. Prioritering blir nödvändigt för att effektivisera arbetet och för att sjuksköterskor ska kunna vara tillgängliga åt alla patienter - effektivisering av tid faller på bekostnad av akut förvirrade patienter. God kommunikation och medvetenhet om den åldersdiskriminering som förekommer är av vikt för att patienters upplevelser ska bli optimala och leda till minskat lidande vid akut förvirring. / Acute confusion is a cognitive impairment that occurs suddenly. Affected patients are for example perceived as agitated, restless and apathetic. Patients describe the experience of acute confusion as an abstract reality, this complicates the care process. The aim of this study was to describe nurses’ experience in the care of acutely confused patients. The method was a literature study with a systematic approach where the data processing was inspired by qualitative content analysis. The literature study shows that nurses who meet acute confused patients in wards may experience a lack of time and increased stress. The patient with acute confusion also affects other health careers and patients, requiring more resources in terms of monitoring and nurses with the right skill sets. Nurses are more focused on preserving the safety of the acutely confused patients than the person behind the acute confusion. Nurses’ attitudes towards the acutely confused patients are based on gaining control of the patients through various strategies. Unawareness of acute confusion is displayed by nurses’ inconsistency of the use of evidence-based knowledge. Prioritizing work is necessary to make the work more effective, it also helps the nurse to be at hand for all patients, although, managing and using time more effectively falls at the expense of the acutely confused patients. Good communication and awareness of the ageism that occurs is of importance so that the patients’ experiences become optimal and for reduction of suffering when in or after an acute confusion state.

Ungefär 40 procent av de som insjuknar i stroke varje år drabbas av afasi som följd. Hjärnskadan som uppstår påverkar personens förmåga att uttrycka sig i ord vilket leder till kommunikationssvårigheter. Inom vården utgör kommunikationen en viktig roll för att skapa delaktighet för patienten. Då patienten lever med kommunikationssvårigheter behöver sjuksköterskan anpassa sitt sätt att kommunicera på. Syftet med denna studie är att beskriva sjuksköterskans levda erfarenhet av att kommunicera med patienter med afasi efter stroke och användandet av strategier vid kommunikationen. Valet av metod är en litteraturstudie som baseras på 11 vetenskapliga artiklar, både av kvalitativ och kvantitativ metod. Resultatet presenteras i fyra teman med två underteman vardera. De olika teman visar negativa upplevelser relaterat till kommunikationen ur ett sjuksköterskeperspektiv, hinder för kommunikation, användandet av samtalsstrategier och kommunikationsprogram. I diskussionen lyfts och diskuteras fynd som framkommit i resultatet, bland annat behovet av ökad kunskap och träning för sjuksköterskor inom kommunikation med denna patientgrupp. Slutsatserna som kunde dras utifrån resultatet var att ytterligare forskning krävs inom området för att vidareutveckla strategier för kommunikationen och att undervisning kring icke-verbal kommunikation borde utgöra en större del av sjuksköterskeutbildningen.

Bakgrund: En grundsten i sjuksköterskeprofessionen är att främja hälsa och motverka onödigt lidande hos patienter och anhöriga. Onödigt lidande kan uppstå om det föreligger en bristande förståelse hos sjuksköterskor för vårdandet i livets slutskede. Att beskriva sjuksköterskors upplevelser kan bidra till att öka förståelsen för hur det är att vårda dessa patienter samt att kunna förebygga lidandet. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter i livets slutskede. Metod: Systematisk litteraturstudie med kvalitativ ansats med en beskrivande syntes. Resultat: Sjuksköterskor upplevde vården tillfredsställande eftersom de fick vara en del av patienters sista tid i livet. Det upplevdes meningsfullt med en god kommunikation. Samtidigt upplevdes hinder i samarbetet när patienters bästa inte kom i första hand. Frustration uppstod när vården påverkade patienter negativt på grund av tidsbrist och hög arbetsbelastning. Vård i livets slutskede upplevdes så pass krävande att de ibland blev så känslomässigt överväldigade att de önskade byta arbetsplats. Slutsats: Sjuksköterskor behöver mer tid till patienter och anhöriga för att kunna skapa ett tillfredsställande samarbete, för att kommunikationen skall upplevas betydelsefull liksom vården som skall bedrivas. Att våga vara nära kan bidra till ökad insikt för patienter och anhörigas behov i livets slutskede, vilket på längre sikt kan innebära en god och kvalitativ vård. / Background: A cornerstone of the nursing profession is promoting health and counteracting unnecessary suffering in patients and relatives. Unnecessary suffering can occur if there is a lack of understanding among nurses for care at the end of life. Describing nurses' experiences can help to increase understanding of what it is like to care for these patients and to be able to prevent suffering. Aim: To describe nurse’s experiences to care for patients at the end of life. Method: A systematic literature study with a qualitative approach with a descriptive synthesis. Result: Nurses experienced satisfactory care because they were part of patients' last time in life. It was meaningful with good communication. At the same time, barriers to collaboration were experienced when patients' best interests did not come first. Frustration arose when care had a negative impact on patients due to lack of time and high workload. Care at the end of life was so demanding that they sometimes became so emotionally overwhelmed that they wanted to change jobs. Conclusion: Nurses need more time for patients and relatives to be able to create a satisfactory collaboration, in order for the communication to be perceived as important as well as the care to be performed. Dare to be close can contribute to increased insight for patients and the needs of relatives in the end stage of life, which in the long term can mean good and quality care.