Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan, som utgörs av en legitimerad sjuksköterska med specialistutbildning, har i uppgift att bedöma varje patients tillstånd för att avgöra vilken vårdnivå som är lämplig. För att optimera vårdresurserna är det viktigt att kunna urskilja vilka patienter som kan utföra egenvård eller kräver sjukhusvård. Detta ställer krav på att ambulanssjuksköterskan har förmåga att se patienten utifrån ett helhetsperspektiv för att få med alla dimensioner i bedömningen.  Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelse av att göra bedömningen att patienten kan kvarstanna i hemmet utan efterföljande vårdkontakt. Metod: En kvalitativ intervjustudie där deltagarna valdes ut genom ett bekvämlighetsurval. Elo och Kyngäs (2007) induktiva innehållsanalys användes för att analysera de tio semistrukturerade intervjuerna.  Resultat: Resultatet visar att det finns bra bedömningsverktyg som stöd men att det saknas vårdinstanser och tydliga riktlinjerna från verksamheten. Ambulansuppdragen upplevdes tendera att allt mer falla utanför professionen vilket skapade en känsla av bristande kompetens och erfarenhet. Att arbeta två legitimerade sjuksköterskor var däremot något som gjorde bedömningen tryggare förutsatt att kollegan var samarbetsvillig och hade rätt inställning. Slutsats: Resultatet i denna studie visar att beslutsstöd, vårdinstanser och riktlinjer måste inkludera patientens livsvärld för att en optimal bedömning ska kunna göras. För att förstå patientens livsvärld och göra en bra bedömning utifrån den krävs det god kommunikation med patienten samt engagemang och kompetens hos ambulanssjuksköterskan och kollegorna. Vidare forskning utifrån patientens perspektiv är önskvärt för att säkerställa att patientens livsvärld inkluderas i bedömningen.

Bakgrund: Teamarbete vid akut omhändertagande mellan distriktssköterskan och ambulanssjuksköterskan inom primärvården avser en kort tid och snabba och korrekta beslut om vård och behandling är viktigt, för att inte mista värdefull tid eller information som kan spela roll för patientens vidare vård och hälsotillstånd. Brister i teamarbete kan leda till medicinska fel, skada kommunikationen och samarbetet mellan teammedlemmarna. Det kan leda till att patienten inte får den professionella vård patienten har rätt till. Syfte: Syftet med studien var att undersöka teamarbete mellan distriktssköterskan och ambulanssjuksköterskan vid akut omhändertagande inom primärvården. Metod: Webbaserad enkätstudie genomfördes i Södra Sverige med kvantitativ ansats där 168 distriktssköterskor och ambulanssjuksköterskor ingick. Resultat: Resultatet visade att det fanns signifikanta skillnader mellan professionerna avseende teamarbete. Distriktssköterskor var mer nöjda med kommunikationen och överrapporteringen jämfört med ambulanssjuksköterskor. Ambulanssjuksköterskor var mer nöjda med samarbetet i teamet jämfört med distriktssköterskor. Slutsats: För att kunna möta patientens omvårdnadsbehov, stärka patientsäkerheten och förbättra resultaten för patienten behöver samarbetet och kommunikationen mellan teammedlemmarna fungera. Ett bra teamarbete innebär att medlemmarna används mer effektivt för att skapa en helhetssyn kring patienten.

Introduktion: Arbetet som ambulanssjuksköterska i en prehospital miljö är ett brett och komplext område. Arbetet ställer höga krav på kompetens och förmåga att genomföra avancerad sjukvård. Ofri luftväg är ett livshotande tillstånd vilket kräver att ambulanssjuksköterskan har kunskap och förmåga att skapa och bibehålla en fri luftväg. Forskning ifrågasätter om prehospital personal innehar tillräcklig kunskap och erfarenhet att hantera patienter med ofri luftväg. I Sverige utbildas personal yrkesverksamma i ambulans genom konceptutbildningarna PHTLS och AMLS. En av de första åtgärderna vid vård av patienter enligt dessa utbildningar är att bekräfta en säker luftväg. Studier som undersöker ambulanssjuksköterskans upplevelser kring att hantera patienter med ofri luftväg är ringa utforskat. Syfte: Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskans erfarenheter av att vårda vuxna patienter med ofri luftväg prehospitalt. Metod: En kvalitativ empirisk intervjustudie genomfördes med elva intervjuer där fokus var att undersöka individers erfarenheter från verkligheten. Datainsamlingen bearbetades enligt Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultat:  Kategorier med underkategorier framkom: Inför patientmötet: Hjärtstopp som vanligast orsak, Mental förberedelse och informationstillgång. Under patientmötet: Arbetsgången hos patienten, Komplexiteten vid hanteringen av en patient med ofri luftväg prehospitalt, Ambulanssjuksköterskans känslor vid omhändertagandet, Utbildning och yrkeserfarenhet skapar trygghet. Konklusion: Hanteringen av patient med ofri luftväg prehospitalt ställer ambulanssjuksköterskans kompetens på sin spets. Det visar sig att mental förberedelse skapar en trygghet i att möta det oväntade i de mest komplexa situationer. Ambulanssjuksköterskor känner sig mest trygga med att använda basala metoder för att skapa en fri luftväg. Att använda sig av de avancerade metoderna medför en känsla av osäkerhet då de upplever en brist på kunskap och färdighetsträning i utövandet av dessa.

Andnöd är en av de vanligaste kontaktorsakerna inom ambulanssjukvården. Det finns flera olika bakomliggande diagnoser till upplevelsen av andnöd, både kardiella och icke kardiella tillstånd. Dyspné definieras som en subjektiv upplevelse av andningsbesvär. Andnöd och dyspné är därför att betrakta som synonyma begrepp. Andnöd kan ge upphov till obehag och lidande för patienten, oavsett om det är ett livshotande- eller icke livshotande tillstånd. Det är av vikt att behandlingsriktlinjerna följs upp och att bedömningen dokumenteras för att ambulanssjuksköterskan skall kunna utvärdera patientens vårdbehov. Bristande bedömning medför en patientsäkerhetsrisk och kan bidra till ett ökat lidande för patienten. Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans följsamhet till behandlingsriktlinjerna för patienter som erhåller sökorsak dyspné (ESS 4). Studien är en retroperspektiv journalgranskningsstudie med kvantitativ jämförande design och slumpmässigt obundet urval. Trehundra journaler har granskats som påvisar en äldre patientgrupp med en medianålder på 80 år med hög samsjuklighet. Följsamheten till behandlingsriktlinjer är låg när det gäller de riktade undersökningarna EKG (54%) och lungauskultation (62%). Vitalparametrar bedöms i 86% av fallen oavsett kön. Följsamheten till behandlingsriktlinjer och bedömning av samtliga vitalparametrar för patienter med andnöd är bristfällig. Fler studier efterfrågas beträffande följsamheten till behandlingsriktlinjer för att öka patientsäkerheten och synliggöra en sårbar patientgrupp. Med stöd i föreliggande resultat och i linje med tidigare studier rekommenderas för bedömning av patienter som söker ambulanssjukvård för andnöd: Öka följsamheten till behandlingsriktlinjerna; Förbättra dokumentationen av utförda bedömningar och Ökad kunskap om åldrandet.

Bedömningsuppdragen blir allt vanligare inom ambulanssjukvården där hänvisning till egenvård sågs öka allt mer. Det sågs också en frekvent ökning av invånare i samhället och även en ökning av människors livslängd trots sjukdomar. Detta resulterade i att allt fler var i behov av sjukvård samt ett ökat behov av ambulansuppdrag. Kraven på ambulanssjuksköterskan har därmed ökat och ambulanssjuksköterskan ställs inför komplexa bedömningar gällande om patienten är i behov av sjukhusvård eller kan lämnas hemma och bedriva egenvård i hemmet. Syftet för studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av att hänvisa patient till egenvård. En kvalitativ intervjustudie gjordes där ambulanssjuksköterskor valdes ut ur ett bekvämlighetsurval inom region Jönköping. Totalt intervjuades sju stycken i studien där det fanns en spridning på deltagarnas ålder och erfarenhet. Data samlades in via telefonintervjuer. Resultatet av intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys där resultatet visade att deltagarna ansåg att det var positivt att ha möjligheten att kunna hänvisa till egenvård, att erfarenhet tillsammans med bedömningsunderlag och riktlinjer hade en stor betydelse för att ambulanssjuksköterskan skulle känna sig trygg i sin bedömning att hänvisa till egenvård. I resultatet framgick även att bedömningen av hänvisning till egenvård blev lättare med tiden. Det fanns också en frustration när ambulanssjuksköterskan hade underlag för egenvård men patienterna blev missnöjda och ville ha vård på sjukhuset. Detta är någonting som det ses finnas en stor utvecklingspotential inom för att kunna underlätta bedömningen vid hänvisning till egenvård för ambulanssjuksköterskor.  Genom utnyttjande av rätt kompetens på rätt plats, bidrog till att en mer patientsäker vård med kontinuitet.

Ambulanssjukvård som kompetensområde baseras på ambulanssjuksköterskans bedömning av patienter med fokus på en anpassad vårdnivå utifrån patientens individuella vårdbehov. Olika vårdsituationer kräver varierande kompetens och ambulanssjuksköterskan behöver utveckla en handlingsberedskap för oförutsedda händelser. Traumasjukvården är ett vårdområde som präglas av otydlig ansvarsfördelning och styrning. Att arbeta som specialistsjuksköterska i ambulanssjukvård innebär således ett stort ansvar och en utvecklad förmåga att fatta genomtänkta och ibland snabba beslut i en ofta kaotisk miljö, inte sällan med bristfällig erfarenhet av trauma. Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskans omhändertagande av patient som drabbats av trauma. Studien är en integrerad systematisk litteraturöversikt och datainsamlingen genomfördes i databaserna Cinahl och Pubmed. Det var tretton artiklar som identifierades och bedömdes svara på examensarbetets syfte. Resultatet redovisas i följande fyra kategorier: Förberedelse, Strategier och kompetens, Mod och Utsatthet. Förmågan att skapa sig en bild av olyckan formar bedömningen och de medicinska besluten. Förberedelse ger ökad kvalitet på vårdarbetet och reducerar den inre stressen och hjälper ambulanssjuksköterskor att samla kraft inför vårdmötet. Ett reflekterande tankesätt stärker interaktionen mellan patient och ambulanssjuksköterska. Det är en pågående och ständigt föränderlig process att inneha handlingsberedskap samtidigt som ambulanssjuksköterskans arbete bygger på anpassningsförmåga och flexibilitet, att kunna se sårbarheten hos patienten och möta dess behov oavsett plats och situation. Slutligen ses ett behov av kompetensutveckling gärna i form av simulering, bättre bedömningsinstrument som är specifikt anpassade för sårbara grupper samt en utveckling mot enbart legitimerade vårdare i ambulanssjukvården.

Introduktion: Ambulanssjuksköterskors möte med akut sjuka barn är få och larmen med sjuka spädbarn är ännu färre. Med en ökad centralisering ökar även fenomenet av prehospitala förlossningar och i förlängningen exponeringen av det nyfödda barnet och deras eventuella komplikationer. Syftet: Beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av prehospital hantering av ofri luftväg hos spädbarn. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes med sju ambulanssjuksköterskor där datan analyserades med innehållsanalys. Resultat: Två kategorier: Att vara i behov av ökad kompetens och Att ge och få stöd är viktigt var resultatet av analysen. Ambulanssjuksköterskorna beskrev att de hade lite erfarenhet av luftvägshantering prehospitalt på spädbarn. De upplevde att deras utbildning var bristfällig i området. Allt detta beskrevs vara faktorer som skapade en negativ stress runt hela processen av omhändertagandet. De fann trots detta möjligheten att ge föräldrarna stöd och fann själva stöd hos sina kollegor både kompetensmässigt under tiden av omhändertagande och känslomässigt efteråt. Slutsats: Spädbarn med ofri luftväg är en patientgrupp med komplexa vårdbehov, där ambulanssjuksköterskan utmanas kompetensmässigt och känslomässigt. För att säkerställa en optimal och säker vård till dem, finns ett behov av ökad kunskap inom området. Detta skulle kunna skapa en känsla av trygghet hos personalen i en osäker situation som ett spädbarn med ofri luftväg innebär. Fortsatt forskning rekommenderas inom föräldrarnas perspektiv inom området.

Ambulanssjukvården är i ständig utveckling. Det som en gång var taxiverksamhet är idag en avancerad akutsjukvård som bedrivs utanför sjukhusen. Ambulanspersonal möter dagligen olika utmaningar och svårigheter i sitt yrke. En särskild utmaning är då de ställs inför att möta barn. År 2020 blev barnkonventionen lag i Sverige. Denna stärker barnets rättigheter, inte bara i samhället utan även i sjukvården. Smärtlindring för barn fortsätter att vara undermålig. Tidigare forskning har främst fokuserat på föräldrars eller ambulanspersonalens upplevelse vid omhändertagandet av barn. Därigenom uteblir barnets egna unika perspektiv och berättelser. Syftet är att belysa barnets upplevelser av smärta och smärtlindring i en prehospital kontext. En kvalitativ design användes och tio ostrukturerade narrativa intervjuer med barn genomfördes. Dessa analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Analysen genererade en huvudkategori, tre generiska kategorier och sju subkategorier. Essensen av resultatet är den smärtsamma händelsens aspekter. Det är en mångfacetterad upplevelse att för barn drabbas av smärta. Negativa känslor skapas av smärtan och gör att barnet upplever ett lidande. Smärtlindringen upplever barnet är effektiv och baseras både på omvårdnad och farmakologi. Barnets strategier vid smärtlindring prehospitalt liknar de som används av barn intrahospitalt. Upplevelsen av mötet med ambulanspersonal har även likheter med hur vuxna patienter beskriver fenomenet. Det behövs mer forskning på barn avseende det prehospitala omhändertagandet, främst kvalitativ för att få mer nyanser av deras upplevelse. Genom en ökad förståelse om barnets smärtupplevelse och dess syn på smärtlindring kan omhändertagandet av smärtpåverkade barn förbättras. Ambulanssjuksköterskan bör fokusera på att inge trygghet i situationer då barnet upplever smärta för att skapa förutsättningar för en effektiv smärtlindring.

Ansiktstäckande skyddsutrustning har blivit en del av ambulanssjuksköterskors skydds-utrustning under pågående pandemi orsakad av SARS-CoV-2. Skyddsutrustningen syftar till att skydda både patient och vårdare från smittspridning. Ansiktstäckande skyddsutrustning har visat sig kunna försvåra kommunikationen mellan ambulanssjuksköterska och patient. Fungerande verbal och icke-verbal kommunikation är en förutsättning för att kunna skapa en god patientrelation. Genom icke-verbala handlingar såsom ansiktsuttryck och tonläge kan vårdaren signalera välvilja och trygghet. Hinder i kommunikationen kan resultera i professionella fel vilket är ett hot mot patientsäkerheten. Syftet med aktuell studie är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av hur kommunikationen med patienter påverkas vid användning av ansiktstäckande skyddsutrustning. Metoden är kvalitativ intervjustudie med innehållsanalys och induktiv ansats där 10 ambulanssjuksköterskor har intervjuats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskor upplever ansiktstäck-ande skyddsutrustning som ett hinder i mötet med patienten då både verbal och icke-verbal kommunikation försämras, vilket leder till att negativa känslor upplevs. Skyddsutrustningen gör att ambulanssjuksköterskor uppfattar sig själva som anonyma och skrämmande för patienten. Den försämrade kommunikationsförmågan är en konsekvens för vårdrelationen och patientsäkerheten. För att lyckas med patientkommunikationen har ambulanssjuksköterskor utvecklat nya strategier. För ambulanssjuksköterskor är välfungerande kommunikation en viktig komponent för att kunna säkerställa en god och säker vård.

Buksmärtor är ett av de vanligaste sjukdomssymtomen som ambulanssjukvården i Halland ställs inför. Orsakerna till buksmärtan kan vara många av både kirurgisk och medicinsk karaktär. Detta gör smärtan ofta komplex för ambulanssjuksköterskans anamnestagning samt även komplex för patienten själv. Vissa av de bakomliggande orsakerna till buksmärtor är mer brådskande och behöver sjukhusvård inom en snar framtid för ett bättre utfall. Dessa patienter har så kallade tidskänsliga tillstånd och här blir det extra viktigt för ambulanssjuksköterskan att kunna misstänka att det handlar om ett tidskänsligt tillstånd redan prehospitalt. Detta är även viktigt för att kunna skapa ett bra vårdmöte och optimal vårdkedja som främjar god omvårdnad. Att i triageringen kunna finna prediktorer som tyder på tidskänsligt tillstånd vore gynnsamt i både vården av patienten och för organisationen utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Ambulanssjuksköterskan får då möjlighet att lättare bedöma vårdtempo samt vårdnivå och vilka resurser som bör användas vid nästa steg i vårdkedjan för patienten. Studiens syfte var att identifiera prediktorer för tidskänsliga tillstånd bland patienter med buksmärta i det prehospitala vårdmötet. En retrospektiv journalgranskning med kvantitativ ansats användes och urvalet skedde genom ett stickprov på 75 fall per månad under 2019 där totalt 807 journaler inkluderades. Resultat visar att tidskänsliga tillstånd förekommer i 34 % hos män och i 19 % hos kvinnor. De tre vanligaste tidskänsliga slutdiagnoserna var njursten/uretärsten, ileus och pankreatit. Patienter som uttryckte stark smärta vid anamnestagning eller var bleka och/eller kallsvettiga löpte större risk att ha ett tidskänsligt tillstånd. Patienter med sjukdomshistorik av cancer och/eller hypertoni föreföll också att ha en ökad risk, medan patienter med en psykiatrisk sjukdomshistorik hade en minskad risk. Forskning kring stark smärta eller manligt kön styrker att risken är större för tidskänsligt tillstånd. Patienter med cancer har ett något annorlunda sökmönster och kan ha större risk för komplikationer från tidigare bukkirurgi vilket skulle kunna vara en delförklaring men detta behöver studeras mer. Däremot var risken för ett tidskänsligt tillstånd oberoende av ålder. Tidigare forskning kring tidskänsligt tillstånd relaterat till buksjukdom är knapphändigt studerat.