Varje år genomför cirka 1100 personer i Sverige ett suicid. Varje suicid föregås av i genomsnitt 10 suicidförsök. Detta orsakar förutom kostnader i form av oerhörda summor pengar för samhället också otroligt mycket lidande för anhöriga. Ambulanssjuksköterskan är många gånger den första resursen i vårdkedjan som den suicidnära kommer i kontakt med. Detta ställer stora krav på bemötandet av patienten men också krav på kunskap om medicinska åtgärder för att rädda personen till livet. Detta arbete avser att studera ambulanssjuksköterskans bemötande och egna upplevelser av mötet med den suicidnära patienten genom att intervjua ambulanssjuksköterskor i Uppsala. Studien visar att få ambulanssjuksköterskor upplever sig ha tillräcklig kompetens för att bemöta den här typen av patienter. Vidare framgår att ambulanssjuksköterskan i mycket stor utsträckning känner en misstro till den vård som patienten erhåller från psykiatrin och att det förekommer stora skillnader i hur ambulanssjuksköterskan resonerar kring sin egen säkerhet i mötet med patienten. Studien visar också att de flesta av ambulanssjuksköterskorna bemöter patienterna enligt POSP-riktlinjerna (Prehospitalt Omhändertagande av Suicidnära Patienter). Patienten skriker ofta efter hjälp i samband med ett suicidförsök och vågar man identifiera syftet med handlingen så möts man ofta med tacksamhet. / Annually around 1100 individuals in Sweden end their lives by committing suicide. Prior to every completed suicide estimate shows that 10 attempts have been made. This results in both high costs for the society and unmeasurable suffering for their relatives. The nurses that are working in the Swedish ambulance system are often the first medical resources with whom the suicidal patient has contact. This means high demands are placed on the nurse both regarding the meeting itself with the patient but also with the medical knowledge that could prove to be lifesaving in an acute situation. This paper seeks to study the professional interaction and the strategies that the nurse uses to help the suicidal patients and their own experiences of the meeting by interviewing nurses working in the Uppsala ambulance service. This study shows that the nursing staff experiences a lack of knowledge in the meeting with the patients and a clear disbelief in the care that the patients receive at the psychiatric ward. Furthermore the study shows that most nurses in the study interact with the patients in accordance with the POSP-guidelines. The patient is often crying for help in connection to a suicide attempt and if the nurse has the courage to identify the purpose with the action one is most often met with gratitude.

No description available.

Syfte: Att undersöka vad ambulanssjuksköterskor upplever kan finnas för problemområden vid arbete på skadeplats med maximalt fyra drabbade. Metod: Studien har en kvalitativ ansats. Nio ambulanssjuksköterskor i Uppsala, mellan 27 och 53 år, intervjuades. Ett bekvämlighetsurval gjordes. Tillstånd för studien anskaffades hos ambulansstationens verksamhetschef. Intervjuerna var semistrukturerade och spelades in med ljudupptagning. Intervjuerna transkriberades sedan och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet gav 11 kategorier och 19 underkategorier.Resultat: Prehospitala problem på skadeplats är mörker, dåligt väder samt trafik. Prehospital sjukvårdsledning används inte i tillräcklig mån. Mental förberedelse är viktigt inför ankomst till skadeplats. Det nya radiosystemet fungerar inte optimalt och därmed försvåras kommunikationen mellan ambulans, räddningstjänst och polis. Samarbetet med räddningstjänst på skadeplats behöver förbättras. Mer interprofessionell övning och utbildning efterfrågas. De svåraste patientgrupperna är barn samt traumafall. Slutsats: Prehospital sjukvårdsledning används för lite vid arbetet på en mindre skadeplats. Radiosystemet fungerar inte optimalt och det försvårar kommunikationen och samarbetet mellan ambulans, polis och räddningstjänst. Mer övning och utbildning behövs kring barn samt trauma. Mer interprofessionell övning och gemensamma utbildningar efterfrågas. / Purpose: To study problems that ambulance nurses experience at the scene of accident with a maximum of four affected persons. Methods: The study is qualitative. Nine ambulance nurses in Uppsala, between 27 and 53 years, were interviewed. A convenience sample was chosen. The semi-structured interviews were sound recorded. Permission was acquired from the ambulance manager. After transcription a qualitative content analysis was performed. 11 categories and 19 subcategories were found. Results: Pre-hospital problems are bad weather and traffic. Pre-hospital leadership is not used enough. Mental preparation is important before arrival at scene of accident. The new radio communication system is not working properly, which hinders interprofessional communication. Collaboration with the rescue service needs to be improved. The ambulance nurses request more training and education together with the other professions. The most demanding patient groups are children and trauma cases. Conclusions: Pre-hospital leadership is not used enough at a small scene of accident. The new radio system is not working properly which hinders the interprofessional communication. More training and education is needed when it comes to children and trauma. The ambulance nurses request more inter professional training and joint education. 

Aim: The aim was to investigate the ambulance nurses experiences during a specific ambulance missions that led to usage of LUCAS ™.Method: Participating ambulance nurses were randomly assigned from a total sample group of 12 women and 39 men. Five women and five men participated. Qualitative interviews were conducted, where the Critical Incident Technique approach was used. Collected interviews were valued using qualitative content analysis.Result: Interview texts were divided into three domains, 10 subcategories could be identified which were sorted into three categories. A theme was finally formulated.The initial alarm data from SOS Alarm is important for the ambulance nurses preparation. There where cardiac arrest situations when the work went well, as well as situations where problems arose. The informants expressed that they should practice on LUCAS ™ to a greater extent than they now are doing. Staff in the emergency room, some time was perceived as stressful and they did not listen. The informants expressed frustration with the major administrative tasks after a LUCAS™ case, on the other hand, the "team spirit" where highlighted, they solve the task together.Conclusion: Developments during ambulance missions where LUCAS ™ will be used depends on, alarm data, resources, situation at the scene, planning, roles, supervision, handling of LUCAS ™ and Case Report Form, relatives and viewer reactions, the receipt at the emergency department and finally that ambulance staff cooperates after the LUCAS ™ mission. / Syfte: Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser under ett bestämt ambulansuppdrag som ledde fram till begagnande av LUCAS™. Metod: Deltagande ambulanssjuksköterskor lottades ur en total urvalsgrupp bestående av 12 kvinnor och 39 män. Fem kvinnor och fem män deltog. Kvalitativa intervjuer genomfördes, där Critical Incident Technique metoden användes. Insamlade intervjudata värderades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Intervjutexten kunde delas in i tre domäner, 10 underkategorier kunde identifieras som sorterades i tre kategorier. Slutligen formulerades ett tema. De initiala larmuppgifter från SOS Alarm är viktiga för ambulanssjuksköterskornas förberedelser. Det förekom hjärtstoppssituationer där arbetet gick bra, likväl situationer där problem uppstod. Informanterna uttryckte att de borde öva på LUCAS™ i större utsträckning än de gör i nu läget. Vid en del situationer upplevdes mottagande personal på akutmottagningen som stressade och att de inte lyssnade. Betecknande för informanternas upplevelser vad gäller de administrativa uppgifterna efter LUCAS™ uppdraget var inte positivt, dock betonades "team work". Slutsats: Utvecklingen under ambulansuppdrag där LUCAS™ kommer till användning är beroende av; larmfakta, resurser, situationen på plats, planering, roller, arbetsledning, hanterandet av LUCAS™ och Case Report Form, anhöriga och åskådares reaktioner, mottagandet på akutmottagningen och slutligen att ambulanspersonalen samarbetar efter LUCAS™ uppdraget.

År 2011 uppgick antalet personer som suiciderat i Sverige till 1387. Studier visar att den suicidbenägna patientens första kontakt med sjukvården är avgörande för hur det kommande vårdförloppet kommer att utvecklas. Ambulanspersonal är en av många yrkesgrupper som möter suicidbenägna patienter. Studier visar även på att om patienten möts av dåliga attityder så kan det medföra negativa konsekvenser för patienten. Syftet med studien var att översätta, re översätta och validera en engelsk enkät: the Suicide Behavior Attitude Questionnaire (SBAQ): för användning i den svenska ambulanssjukvården. Metoden i att översätta, re översätta och validera SBAQ följde de tio stegen som tagits fram av the translation and cultural adaptation group. Elva ambulanssjuksköterskor medverkade i valideringen av den svenska SBAQ. Resultatet åskådliggör att det är möjligt att översätta och validera den engelska enkäten SBAQ till svenska. Studien kan därför ligga till grund för en mer omfattande studie inom ambulanssjukvården med den svenska SBAQ som instrument. Det här kan bidra till ökad uppmärksamhet och vid behov förbättringar avseende ambulanspersonalens bemötande i framtida situationer med suicidbenägna patienter. / In 2011, the number of persons who committed suicides in Sweden amount to 1387. Studies show that the suicide-prone patient's first contact with health services is crucial for how the future care process develops. Ambulance personnel is one of many professional groups that meet suicide prone patients and studies make clear that if the patient is met with bad attitudes it can result in negative consequences for the patient. The aim of the study was to translate, retranslate and validate an English questionnaire: the Suicide Behavior Attitude Questionnaire (SBAQ) for use in the Swedish ambulance service. The method to translate, retranslate and validate SBAQ followed the ten steps developed by the translation and cultural adaptation group. Eleven ambulance nurses participated in in the validation of the Swedish translated SBAQ. The results illustrate that it is possible to translate and validate the English SBAQ survey to Swedish. The study can therefore be the basis for a more comprehensive study within the ambulance service with the Swedish SBAQ as tool. This may help increase attention and, if necessary, improvements by ambulance personnel treatment in future situations with suicidal patients.

No description available.

SAMMANFATTNING Ambulanssjukvården har på några decennier gått från att vara en transportorganisation till en egen specialitet inom sjuksköterskeyrket. Under början av 2000-talet utvecklades ett radiokommunikationssystem, Rakel, för samhällsinstanser som arbetar med skydd och säkerhet. Huvudmotiv bakom införandet av Rakel var att öka medborgarnas trygghet. Med systemet skulle fler liv kunna räddas samtidigt som samhällsekonomin skulle komma att gynnas, och idag används Rakel av ambulanssjukvården i alla Sveriges landsting/regioner. För ambulanssjuksköterskan är Rakel ett centralt system, då denne i sina arbetsuppgifter har hantering av kommunikationsutrustning, samverkan och ledning av sjukvårdsinsatser. Ambulanssjuksköterskan är samtidigt ansvarig för den vård som ges samt för upprätthållandet av patientsäkerheten, vilket gör det intressant att veta hur ambulanssjuksköterskorna upplever att Rakel påverkar patientsäkerheten. Kunskaperna på området tycks idag vara begränsade. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av Rakel ur ett patientsäkerhetsperspektiv. En kvalitativ intervjustudie genomfördes där tio ambulanssjuksköterskor berättade om sina upplevelser utifrån studiens syfte i semistrukturerade intervjuer. Den data som samlades in bearbetades med manifest innehållsanalys. I resultatet beskrev ambulanssjuksköterskorna hur de använde Rakel för kommunikation med larmcentralen, annan ambulanspersonal och samverkan med andra instanser. Upplevelsen var att brister fanns i kompetensen kring Rakel, vilket fick till följd att systemets fulla potential ej utnyttjades. Den utbildning och övning inom Rakel som ambulanssjuksköterskorna erhållit upplevdes som otillfredsställande och samövning med räddningstjänst, polis och akutmottagning efterfrågades. Samtliga ambulanssjuksköterskor beskrev Rakel som i grunden positivt för patientsäkerheten, där snabb och effektiv kommunikation i det vardagliga arbetet möjliggjordes. Täckningen och möjligheten att föra krypterade samtal med bevarande av sekretessen upplevdes som positivt. Ambulanssjuksköterskorna upplevde dock att patientsäkerheten kunde hotas, då utrustningen var förlegad och trasig, kompetensen var bristfällig och sekretessen hotades av att privat avsedda samtal hördes på publika talgrupper. Det framkom att ambulanssjuksköterskorna upplevde en attityd där Rakel betraktades som mindre viktigt än annan utrustning, med följd att brister i såväl kompetens som utrustning accepterades i högre utsträckning. Slutsatsen blev att ambulanssjuksköterskorna upplevde att Rakel påverkar patientsäkerheten positivt. Systemet möjliggjorde effektiv kommunikation med bibehållen sekretess mellan enheter inom ambulanssjukvården, larmcentral och samverkande instanser. Ett behov fanns dock av utbildning, övning och översyn av Rakel-utrustningen, då ambulanssjuksköterskorna ansåg att brister förelåg på dessa områden. Dessa brister upplevdes kunna hota patientsäkerheten då kommunikationen hindrades eller nådde andra mottagare än den som kommunikationen var avsedd för. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det fanns en utbredd attityd att Rakel inte var lika viktigt som annan utrustning, med följd att brister tolererades i högre utsträckning.

SAMMANFATTNING Ambulanssjuksköterskan har en komplex arbetssituation, hon ska självständigt bedöma och behandla akuta tillstånd hos patienten. Arbetet försvåras av flera faktorer, tiden med patienten är i regel kort, möjligheten till rådfrågning är liten, utrymmet och tillgången till hjälpmedel är begränsade. Trots det ställs höga krav på vården i ambulansen, många gånger samma krav som på vården på en akutmottagning. Ett av dessa krav är en god dokumentation, kraven på patientjournalen är desamma i ambulansen som i övriga vården. I journalen dokumenteras uppgifter om iakttagelser, omvårdnadsåtgärder, medicinska åtgärder och information rörande transporten. Journalen från ambulanssjuksköterskan innehåller uppgifter som är av stort värde för den fortsatta vården såsom observationer, åtgärder och behandling på hämtplats och under transport. Dessa uppgifter är unika då sjuksköterskan i ambulansen är den första vårdpersonal som träffar patienten. Dessutom utgör journalen ett viktigt verktyg för en korrekt överrapportering. Syftet med studien var att belysa kvalitet på journaler, skrivna av sjuksköterska i ambulans, avseende dokumentation av observationer med speciell hänsyn till patientsäkerheten vid prioritet 1 uppdrag. Studien är en retrospektiv deskriptiv journalgranskningsstudie med kvantitativ ansats. Trehundra journaler granskades och poängsattes med hjälp av ett journalgranskningsinstrument. Resultatet redovisas som deskriptiv statistik. I studien var medianvärdet av antal relevanta observationer dokumenterade 68 procent med ett lägsta värde på 25 procent och ett högsta på 86 procent. Samtliga parametrar ingående i Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS) och en Emergency Symtoms and Signs (ESS) kod var dokumenterade i 77 procent av journalerna. Samtliga parametrar från Global Trigger Tool (GTT) inom slutenvården som är möjliga att dokumentera i ambulans var dokumenterade 66 procent av journalerna. Sjuksköterskor med specialistutbildning i ambulanssjukvård uppnår i studien ett resultat på 72 procent (median) av relevanta observationer dokumenterade. Det kan jämföras med allmänsjuksköterskor och övriga specialistsjuksköterskor som uppnår ett resultat på 67 procent (median). Studien visar ingen skillnad på resultatet avseende relevanta observationer dokumenterade mellan manliga och kvinnliga patienter. Det finns tydliga brister i dokumentationen av observationer i ambulansjournaler. Inga skillnader finns i resultat för manliga och kvinnliga patienter. Dokumentation av parametrar ingående i RETTS sker i stor utsträckning. Journaler skrivna av sjuksköterskor med specialistutbildning i ambulanssjukvård och journaler skrivna vid uppdrag med längre vårdtid har bättre resultat jämfört med övriga.

Syfte: Undersöka sjuksköterskor inom ambulanssjukvårdens erfarenheter och upplevelser av hot och våld i arbetslivet. Metod: Empirisk studie med kvalitativ ansats. Sex semi-strukturerade intervjuer genomfördes. Materialet analyserades med en innehållsanalys. Resultat:  Hot om våld och patienter med ett hotfullt beteende är en del av arbetet i ambulansen enligt informanterna. Med stöd av direktiv och riktlinjer från arbetsgivfaren prioriteras personalens säkerhet alltid först och vid varje patientkontakt görs en samlad analys av hotbilden. Ambulanssjuksköterskans bemötande är viktigt vid mötet av en hotfull patient. Studien ger en bild av att flera av informanterna beskriver att arbetet inom ambulanssjukvården kan upplevas otryggt eftersom man många gånger befinner sig i okända miljöer med begränsade resurser och vårdutrymmet i ambulansen upplevs som problematiskt då utrymmet är begränsat. På grund av en rädsla för att provocera patienten till ett våldsamt beteende görs endast de undersökningar som är mest nödvändiga. Undersökningar som gör ont eller som kan uppfattas provocerande av patienten eller andra närvarande utförs med försiktighet för att minska risken för att väcka agitation gentemot personalen. Kompletterande utbildning i hantering och bedömning av psykotiska och drogpåverkade ansågs relevant och efterfrågades. Några informanter påpekar även att larmcentralen bör bli bättre på att skicka med polis till misstänk hotfulla arbetsmiljöer. Slutsats: Prehospitalt arbete medför en stor risk att exponeras för hot och våld. Studien ger en bild av att ambulanssjuksköterskorna efterfrågar mer utbildning inom hantering och bemötande av hot och våld. / Objective: To study paramedics’ experiences and views of threats and violence in their daily work. Method: Empirical study with a qualitative approach. Six semi-structured interviews were performed. Results: Threats, violence and people with threatning behavior are a part of paramedics' daily work according to the participants in the study. With the support of directives and guidelines from the employer the safety of the staff is always to be prioritized first. At each patient contact, an overall threat assessment is performed. Ambulance staff attitude is important in the meeting of a threatening patient. The study provides a picture where several of the participants describe that working within the ambulance service may feel unsafe. This is due to the fact that they often find themselves in unfamiliar environments with limited resources. Fear of causing violent behaviour in the patient limits the staff to only adressing the most important vital parameters. Examinations that cause pain or might be percieved as provocative by the patient or others present on the scene are performed with caution to minimize the risk for aggression towards the staff. Also, the workspace in the ambulance is perceived as problematic as space is limited. Additional training in handling and assessment of psychotic and intoxicated patients is considered relevant and requested. Some patricipants also point out that the monitoring center should be better at sending the police to work environments that can be potentially threatening. Conclusion: Prehospital work involves a large risk of exposure to threats and violence. The study provides a picture of the ambulance personnel asking for more training in handling and addressing threats and violence.

No description available.