Senaste åren har mer evidensbaserad forskning kring immobilisering framträtt. Denna forskning har inriktat sig på att ifrågasätta om spinal immobilisering är den mest gynnsamma behandlingsmetoden vid misstänkt spinal skada. Flera länder har påbörjat spinal rörelsebegränsning istället dock finns det inte så mycket forskning på detta område. Immobilisering kan skapa obehag och smärta för patienter, vilket är onödigt lidande om patienterna inte behöver immobiliseras, utan kan rörelsebegränsas istället. Syftet med denna systematiska och integrativa litteraturöversikt var att sammanställa de olika metodernas risker och nytta, för att kunna se vilken metod som patienten gynnas mest av. Metod som valdes var Whittemore & Knafl (2005) som är gjort för just integrativa litteraturöversikter. Resultatet av litteraturöversikten visade att forskningen inte är överens. Analysen av resultatet bildade fem underkategorier och två huvudkategorier. En av huvudkategorierna var Komplexiteten med immobilisering med underkategorier Risker med immobilisering, Positiv utveckling av immobilisering samt Upplevelser av immobilisering. Den andra huvudkategorin var Rörelsebegränsning som behandlingsmetod med två underkategorier Rörelsebegränsning utan hjälpmedel och Hjälpmedel vid rörelsebegränsning. Tidigare forskning visar att det finns svag evidens för att immobilisera patienter med misstänkt spinala skada. Rörelsebegränsning är i behov av vidare forskning för att kunna jämföra de båda metoderna. Patienternas upplevelse av att bli immobiliserad samt rörelsebegränsad är något som idag saknas inom forskning. För att veta vilken metod som är bäst lämpad, behövs ytterligare forskning kring vilken metod patienterna anser vara till mest nytta och minst risk.

Bakgrund: För att arbeta inom ambulanssjukvården krävs en hög medicinsk kompetens samt en förmåga att kunna fatta snabba beslut. Då antalet ambulansuppdrag har ökat skall fler patienter bedömas och hänvisas till lämplig vårdnivå. Ambulanssjuksköterskan ställs inför en ansvarsfull bedömning då patienten skall hänvisas till rätt vårdnivå, både för att optimera utnyttjandet av vårdresurserna och för patientens bästa.  Syfte: Belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser vid bedömning och hänvisning.  Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design. För insamling av data användes ett frågeformulär med öppna frågor. Deltagarna valdes ut genom ett strategiskt urval inom två ambulansstationer i södra Sverige. För att analysera resultatet användes Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys.  Resultat: I resultatet framkom varierande upplevelser avseende bedömning och hänvisning. Undersökningsmöjligheter och beslutsunderlag sågs av vissa respondenter som tillräckliga och av andra som otillräckliga för att kunna göra en trygg bedömning och hänvisning. Vid undersökning av sjuksköterskans upplevelser av bedömning och hänvisning framkom även vikten av ett bra vårdmöte med patient och anhöriga. Det framkom också att ett gott samarbete med andra vårdaktörer var viktigt för att kunna göra en trygg bedömning och hänvisning. Sjuksköterskans bedömning och hänvisningen präglades av ett ansvar att alltid göra sitt yttersta för patienten, det latenta temat i resultatet blev slutligen den ansvarsfulla bedömningen.  Slutsats: Sjuksköterskorna uppgav att rådande undersökningsmöjligheter och bedömningsunderlag påverkade bedömningen och hänvisningen. Även samverkan med andra vårdaktörer, patient och anhöriga var något som påverkade det prehospitala arbetet. Sjuksköterskans upplevelser av ansvar för patienten präglade bedömningen och hänvisningen, oron över att fatta fel beslut ledde många gånger till bristande hänvisning. Bristande hänvisning kunde ibland leda till att patienten inte erhöll rätt vårdnivå och att vårdresurser utnyttjades på fel sätt.

Sepsis är ett tillstånd med livshotande organdysfunktion orsakat av ett stört systemiskt svar på infektion. Mortaliteten för sepsis beräknas vara två till tre gånger högre än vid akut hjärtinfarkt. Tidig identifiering och behandling av sepsis minskar patientens lidande och ökar patientens chanser till överlevnad. Syftet var att identifiera screeningverktyg som kan stödja ambulanssjuksköterskan att identifiera patienter med sepsis. Metod var litteraturöversikt med en systematisk ansats och en narrativ sammanställning av resultatet. Sökningarna genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL. Sammanlagt inkluderades 18 kvantitativa vetenskapliga artiklar som alla kvalitetsgranskades före inkludering och analys. Resultatet presenteras under fem kategorier, där likheter och skillnader identifierades utifrån resultatet i inkluderade studier. I de lästa artiklarna identifierades tolv olika screeningverktyg. Dessa screeningverktyg var; BAS 90-30-90, Modified Early Warning Score, Modifierat Robson screening tool, National Early Warning Score, National Early Warning Score 2, Prehospital Earley Sepsis Detecetion, Predict Sepsis Screening tool 1,2 och 3, Prehospital Servere Sepsis score (PreSS), Rapid emergency triage and treatment system for adults, Sepsis Screening Tool, Systemic Inflammatory Response Syndrome och Quick Sequential Organ Failure Assesment. Tio stycken av de inkluderade artiklarna hade studerat användbarheten av screeningsverktyget Quick Sequential Organ Failure Assesment prehospitalt. Quick Sequential Organ Failure Assesment påvisade en låg känslighet för tidig identifiering av patienter med sepsis eller septisk chock. Slutsats från studien var att inget screeningverktyg kunde identifiera sepsis i tidigt skede. Screeningverktygen kunde i viss grad påvisa på ökad mortalitet eller intensivvårds inläggningar. Mer forskning krävs för att tidigt kunna identifiera patienter med sepsis och därmed minska patienternas lidande. / Sepsis is a condition of life-threatening organ dysfunction caused by an impaired systemic response to infection. The mortality rate for sepsis is estimated to be two to three times higher than for acute myocardial infarction. Early identification and treatment of sepsis reduces patient suffering and increases the patient's chances of survival. The objective was to identify screening tools that can support ambulance nurse to identify patients with sepsis. The methodology was a literature review using a systematic approach and a comparative compilation of the results. Searches were conducted in the PubMed and CINAHL databases. A total of 18 quantitative scientific articles were included, all of which were quality reviewedberfore inclusion and analysis. The results are presented in five categories, where similarities and differences were identified based on the findings.Twelve different screening tools were identified. These screening tools are; BAS 90-30-90, Modified Early Warning Score (MEWS), modified Robson screening tool, National Early Warning Score (NEWS), National Early Warning Score 2 (NEWS2), Predict Sepsis Screening tool 1, 2 and 3, Prehospital Early Sepsis Detection (PRESEP), Prehospital Servere Sepsis score (PreSS), Rapid Emergency Triage and Treatment System for Adults (RETTS-A), Sepsis Screening Tool, Systemic Inflammatory Response Syndrome (SIRS), and Quick Sequential Organ Failure Assessment (qSOFA). Ten of the included articles had studied the usefulness of Quick Sequential Organ Failure Assessment screening tool in pre-hospital emergency care. The Quick Sequential Organ Failure Assessment demonstrated a low sensitivity for early identification of patients with sepsis or septic shock. The conclusion of the study was that no screening tool could identify sepsis at an early stage. The screening tools were able to detect increased mortality or intensive care unit admissions to some extent. More research is needed to identify patients with sepsis early and thereby reduce patient suffering.

Det som är specifikt med ambulanssjukvård är att ambulanssjuksköterskan bedömer, behandlar och vårdar patienter med kritiskt sjukdomstillstånd i alla tänkbara och oförutsedda miljöer. Det kan ofta handla om kortvariga vårdmöten där vården sker under tidspress, långt ifrån medicinsk support och där resurserna är begränsade. I en kaotisk och stressande miljö behöver ambulanssjuksköterskan ha förmågan att på egen hand ansvara för vården och samtidigt inge trygghet och lugn till patienten. Patienter i behov av ambulanssjukvård kan uppleva utsatthet, kontrollförlust och att vara i en beroendeställning till ambulanssjuksköterskan. En god kommunikation med både patienten och kollegor kan skapa en säker vård. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter med kritiskt sjukdomstillstånd i ambulanssjukvården. Metoden var en litteraturöversikt med systematisk sökstrategi. Resultatet baserades på 15 vetenskapliga artiklar som inhämtats från databaserna CINAHL och PubMed. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades utifrån en integrerad analys. I resultatet framkom fyra kategorier som svarade mot syftet för studien, Kompetens och erfarenhet har betydelse, Stress över att inte hantera situationen, Kollegor och annan vårdpersonals betydelse, Barn – patientgrupp av betydelse. Slutsatsen var att vårda patienter med kritiskt sjukdomstillstånd, särskilt barn, var utmanande för ambulanssjuksköterskan. En god kommunikation var grunden för en patientsäker vård och ledde till att tryggheten ökade hos både patienten och ambulanssjuksköterskan. Var ambulanssjuksköterskan kompetent och erfaren kunde stressen minska för både patienten, ambulanssjuksköterskan och kollegor vilket i sin tur ökade patientsäkerheten. Ett gott samarbete mellan kollegor var en förutsättning för att ge specifik vård utifrån varje patientens behov. / What is specific about ambulance healthcare is that the ambulance nurse assesses, treats and cares for patients with critical conditions in all conceivable and unforseen environments. These can often be short-term healthcare meetings takes place under time pressure, far away from medical support and where resources are limited. In a chaotic and stressful environment, the ambulance nurse needs to have the ability to lead the care on her own and at the same time provide safety and calm to the patient. Patients who are in need of ambulance care may experience vulnerablility, loss of control and being in a position of dependence on the ambulance nurse. A good communication with both the patient and colleagues can create safe helathcare. The aim of the study was to describe the ambulance nurses experience of caring for patients with critical conditions in ambulance care. The method was a literature review with a systematic searchstrategy. The results were based on 15 scientific articles obtained from the CINAHL and PubMed databases. The articles were quality reviewed and analyzed on the basis of an integrated analysis. The results revealed four categories that corresponded to the aim of the study, Competence and experience matters, Stress over not handling the situation, The importance of colleagues and other healthcare professionals, Children – patientgroup of importance. The conclusion was that in the care of patients with critical condition, especially children, was challenging for the ambulance nurse. Good communication was the basis for patient-safe care and led to increased safety for both patient and ambulance nurse. Was the ambulans nurse competent and experienced, stress could be reduced for both the patient, the ambulance nurse and colleagues, which in turn increased patient safety. Good collaboration between colleagues was a prerequisite for providing specific care based on each patient´s needs.

Bakgrund - Barns upplevelse av smärta har diskuterats och forskningen har gått från sjukdomscentrerad till barncentrerad. Smärtlindring ges inte till barn i samma utsträckning som till vuxna i den prehospitala miljön. För att förstå bakomliggande orsaker krävs fler studier som belyser smärtlindring av barn utifrån ambulanssjuksköterskans perspektiv. Syfte - Syftet med den här studien var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att smärtlindra barn i åldersintervallet noll till sex år i den prehospitala miljön. Metod - Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Intervjuer hölls utifrån en temaguide och totalt åtta informanter deltog i studien. Data analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat- Resultatet presenteras utifrån tre teman som belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter. Här framgick vikten av att skapa en lugn miljö kring barnet för att på så vis bygga förtroende. Bedömning av smärta baserades på flera faktorer. Ovana med läkemedelsdoser och osäkerhet kring biverkningar ledde till försiktighet bland informanterna angående smärtlindring. Slutsats - Osäkerhet gällande läkemedel och ovana att vårda barn i den prehospitala miljön leder till att ambulanssjuksköterskor vidtar extra försiktighet vid smärtlindring. Fortsatta studier inom området kan förtydliga kunskapsluckor och hinder och på så vis möjliggöra utveckling och förbättringsarbeten. / Background - Children's experience of pain has been discussed and research has gone from disease-centered to child-centered. Pain relief is not given to children to the same extent as to adults in the prehospital environment. To understand the underlying reasons for this, more studies are needed on pain relief for children from the ambulance nurse's perspective. Aim - The aim of this study was to illustrate the ambulance nurses experience of relieving pain in children in the age range 0-6 years in the prehospital environment. Method - The study was conducted as a qualitative interview study with an inductive approach. Interviews were held based on a theme guide and a total of eight informants participated in the study. Data were analyzed based on a qualitative content analysis. Findings - The result is based on three themes that shows the ambulance nurse's experience of assessment and pain relief of children. The importance of creating a calm environment around the child was emphasized to build trust. Assessment was based on several factors. Unfamiliarity with drug doses and adverse effects, caused a general caution regarding pain relief. Conclusion - Uncertainty about the effect and side effects of drugs and the inexperience of caring for children leads to ambulance nurses taking extra caution when relieving pain. Continued studies in the field can clarify knowledge gaps and obstacles and thus enable development and improvement work

Akut buksmärta är en av de vanligaste orsakerna till att människor i dagens samhälle larmar efter ambulans. För att ambulanssjuksköterskan prehospitalt skall kunna utföra en adekvat bedömning av en patient som upplever akut buksmärta, finns idag utarbetade behandlingsriktlinjer. En avgörande faktor är den tidiga bedömningen, vilken bör resultera i rätt vårdnivå samt att de kritiskt sjuka patienterna får snabb och korrekt behandling. Syftet var att utifrån ett ålders- och könsperspektiv beskriva symtom, tecken och behandling hos dessa patienter samt belysa ifall svaga länkar i vårdkedjan kunde påvisas utifrån vald inriktning av vården. Av 807 inkluderade patienter visar resultatet att fler kvinnor (56 %) än män (44 %) söker akut. Av de 89 % som kördes till en akutmottagning blev enbart 42 % inlagda till slutenvård. Avseende smärta skattade 57 % av patienterna sin smärta, varav 60 % av dessa uppgav en svår smärta (NRS 7-10) vilket var vanligare bland de yngre. Totalt fick 66 % någon form av smärtlindring administrerat av ambulanssjuksköterskan, där opioider och NSAID-preparat gavs i större utsträckning till de yngre än till de äldre. Den äldre patientgruppen tenderade att få mindre smärtlindring över lag. Männen var i större omfattning bleka eller kallsvettiga medan kvinnorna istället uppgav att de varit illamående eller kräkts, utan signifikant skillnad för ålder. Kvinnor som sökte akut för buksmärta hade en mer utbredd sjukhistoria av psykiatriska besvär och diagnostiserades mer frekvent med ICD-kod Buksmärta UNS. Män erhöll i högre grad en tidskänslig slutdiagnos, där njursten utmärkte sig specifikt.

Ambulanssjuksköterskans arbete består till stor del av att vårda patienter i komplexa situationer. Våld i nära relation är vanligt förekommande, vilket innebär att ambulanssjuksköterskan möter våldsutsatta i stor utsträckning. Ambulanssjukvården har därför goda möjligheter att identifiera och uppmärksamma våldsutsatthet, men för detta krävs kunskap och samverkan mellan olika instanser. Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter där det kan antas eller misstänkas att våld i nära relation förekommer. Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie där totalt nio ambulanssjuksköterskor deltog. Innehållet granskades med hjälp av en manifest innehållsanalys. Ur analysen framkom det två kategorier: "Det komplexa mötet" och "Det betydelsefulla omhändertagandet". Ambulanssjuksköterskan beskrev att det uppstod en konstig känsla i mötet med patienten, vilket ledde till att de fattade misstanke om våldsutsatthet. Det krävdes kännedom om att sökorsak och våldsutsatthet inte alltid har något samband och att det finns svårigheter i att identifiera tecken på våld. Det är en känslig situation att vårda våldsutsatta, vilket kräver att ambulanssjuksköterskan vågar ställa frågan och har kunskap i att bemöta svaret. Det finns faktorer som påverkar ambulanssjuksköterskans möjlighet till ett betydelsefullt omhändertagande. Att ambulanssjuksköterskan vågar fråga om våld i nära relation och att ambulanssjukvården implicerar en rutin för handläggning samt genomför en utbildningsinsats inom området kan leda till ett bättre omhändertagande av våldsutsatta.

Prehospital akutsjukvård är första länken i vårdkedjan och de unika interaktionerna mellan patient, eventuella närstående och ambulanssjuksköterska benämns vårdmöten. Det innebär att möta människor som är i behov av vård i den miljö de befinner sig. En djupare förståelse för hur vårdmötet erfars av ambulanssjuksköterskor under speciellt utmanande förutsättningar då skyddsåtgärder måste vidtas, är därför betydelsefullt. Syftet med denna studie är att beskriva prehospitala vårdmöten vid misstanke om Covid-19, såsom det erfars av ambulanssjuksköterskor. Föreliggande studie är en kvalitativ intervjustudie omfattande nio intervjuer genomförda med en induktiv ansats. Det insamlade materialet analyserades genom innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs (2008). Resultatet presenteras i huvudkategorin Professionell vanmakt i en avhumaniserande vård - utan att kunna se slutet på avståndstagandet till patienten. Prehospitala vårdmöten under Covid-19 pandemin kan förstås som att ha förlorat sin professionella autonomi och stolthet, där den individuella ambulanssjuksköterskan möter patienten i nära och personliga relationer. I stället har autonomin ersatts med en försvagad yrkesroll med föränderliga vårddirektiv, som förmedlas utan dialog med de professionella. I en situation med okunskap och frustration blir vården avhumaniserad med olika grader av avståndstagande till patienten i behov av vård, utan ett fastställt slutdatum. Detta tydliggörs ytterligare genom fem generiska kategorier: Avskärmande trygghetsmask; Fluktuerande policyrevideringar; Mållös frustration; Olustigt patientmöte och Medicinsk dominans och nedprioriterad omvårdnad. Slutsatsen är att en avhumaniserad vård av patienten som vårdats inom prehospital akutsjukvård för misstanke om Covid-19 kan ha lett till att patienterna blivit utsatta för vårdlidande exempelvis i form av bristande delaktighet i vårdmötet. Bristande autonomi och nya prioriteringar för vad som är viktigt i vården kan ha bidragit till etiska dilemman hos ansvariga ambulanssjuksköterskor.

Bakgrund och problemformulering: Första fallet av SARS-Co-2 rapporterades i Kina i slutet på år 2019 och tidigt år 2020 förklarades smittspridningen av viruset vara en pandemi. I frontlinjen av pandemin finns ambulanssjuksköterskan som dagligen möts av utmaningarna som pandemin innebär. Det går inte att med säkerhet fastställa vilka patienter som bär på viruset vilket innebär att samtliga patienter måste betraktas som potentiella smittbärare. Ambulanssjuksköterskan arbetar nära patienten och ofta i trånga utrymmen vilket innebär en ökad risk för smittspridning. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelser av hur vårdandet av patienten påverkas under COVID-19 pandemin. Metod: För att besvara syftet genomfördes en intervjustudie med induktiv innehållsanalys. Urvalet innefattade sex ambulanssjuksköterskor. Resultat: Ambulanssjuksköterskorna beskrev att skyddsutrustningen har påverkat vårdandet genom att vården fördröjs, kommunikationen försvåras samt att vårdarbetet försvåras. Hygienrutinerna har ändrats och vården av patienterna påverkas i dels bedömning och behandling, dels i handläggningen av patienterna. Okunskap gällande det nya viruset skapade en osäkerhet. Resultatet påvisar även en rädsla för att bli smittade hos ambulanssjuksköterskorna. Diskussion och slutsats: COVID-19 pandemin har påverkat det prehospitala vårdandet av patienten på flera sätt. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att informationen och rutinerna gällande vården under pandemin var bristfällig vilket stämde överens med annan befintlig forskning. Upplevelsen av fysiska hinder och kommunikationssvårigheter som förekom under användning av skyddsutrustning var fynd som framkom även i tidigare forskning och slutsatsen gjordes att COVID-19 pandemin komplicerat vårdande av patienterna prehospitalt. Ökad beredskap inför framtida kriser och utveckling av skyddsutrustningen för att minska negativ påverkan på vårdarbetet är förslag på förbättringsarbete.

Hot och våld mot ambulanspersonal blir allt vanligare i samhället. Frekvensen av hot och våld mot ambulanspersonal är hög. Ambulanspersonal rapporteras ha den största risken att utsättas för våld på arbetsplatsen då de oftast är dem som först möter patienten när akutsjukvård behövs. Arbetsrelaterat hot och våld på arbetsplatser påverkar arbetsgivare och arbetstagare i form av trivsel, ekonomi och vårdkvalitet. Syftet var att belysa det vetenskapliga underlaget för ambulanspersonalens upplevelse och hur de påverkas av arbetsrelaterat hot och våld. Metoden var litteraturöversikt där 18 vetenskapliga artiklar ingick där resultatet analyserades med en integrerad dataanalys och redovisas i kategorier och underkategorier. I kategorin, ambulanspersonalens yttre påverkan av hot och våld som baserats på underkategorierna Oro för egen säkerhet och teamets betydelse, Risker i arbetet samt kategorin, Att kunna värna om patientsäkerheten, visade resultatet en oro för egen säkerhet, vikten av stöd från arbetsgivare och kollegor. Resultatet visade hur risken att utsättas för hot och våld ökade då patienterna var påverkade av droger eller alkohol samt arbete under natten. Möjlighet och svårigheter att kunna värna om patientsäkerheten vid våldsamma situationer uppstår. Kategorin ambulanspersonalens inre påverkan av hot och våld, baserad på underkategorierna Långvarig stress och utsatthet samt Posttraumatiskt stressyndrom PTSD, påvisade resultatet hur personalen upplevde långvarig stress, personlighetsförändring och i en del fall hade en ökad risk att utvecklade posttraumatiskt stressyndrom vid upprepad utsatthet av arbetsrelaterat hot och våld. Studiens resultat visar att arbetsrelaterat hot och våld hos ambulanspersonalen är ett stort problem både för arbetstagaren som arbetsgivaren och påverkar i sin tur patienternas omvårdnad och det egna välbefinnandet. Ambulanspersonalen påverkas både mentalt som kroppsligt av utsattheten av hot och våld. Upplevelsen av välbefinnandet för ambulanspersonalen försämras och arbetsinsatserna i omvårdnaden påverkas. / Threats and violence towards ambulance staff is getting more common within the society. The frequency of threats and violence towards ambulance staff is high. Ambulance staff are reported to have the highest risk of being exposed to threats and violence at work since they are likely the first to meet the patients in need for emergency care. Work related threats and violence at work affects employers and employees in the shape of comfort, economic and quality of care. The aim was to highlight the scientific substrate for the ambulance staff experience and how that they are affected by work related threats and violence. Method used was a literature review where 18 scientific articles were included, where the results were analyzed with an integrated data analysis and reported in categories and subcategories. In the category ambulance staff´s external impact of threats and violence based on subcategories Worries about self-safety and the importance of the team, Risks at work, and the category Being able to protect patient safety, showed concern for personal safety, the importance of support from employer and colleagues. Result showed that the risk of being exposed to threats and violence increased when patients were affected by drugs or alcohol and work at night. Opportunity and difficulty in protecting patient safety in violent situations arise. In the category ambulance staff´s internal impact of threats and violence based on subcategories Long-term stress and vulnerability as well as Post-traumatic stress disorder PTSD, showed how the staff experienced long-term stress, personality change and in some cases showed higher risk to develop posttraumatic stress syndrome at repeated work-related threats and violence. The study results show that work-related threats and violence among ambulance staff is a major problem both for employees and employers and in turn affects patients care and their well-being. Ambulance staff are affected both mentally and physically by the vulnerability of threats and violence. Well-being for the ambulance staff is impaired and the workload in nursing is affected.