Bakgrund: Hjärtstopp skördar årligen många liv. Goda kunskaper krävs för att identifiera hjärtstopp för att tidigt kunna inleda behandling. Sjuksköterskan behöver kärnkompetenser för att kunna identifiera problem och etiska dilemman genom ett personcentrarat förhållningssätt. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans uppfattning av vad som påverkar beslutsfattandet vid hjärtstopp prehospitalt.Metod: Studien utfördes som en allmän litteraturstudie där åtta vetenskapliga artiklar granskades och analyserades. Resultat: Tre kategorier framkom: Sjuksköterskans kompetens och erfarenhet, tillgänglig information samt emotionellt ansvar. Tidigare erfarenheter av att ha behandlat patienter med hjärtstopp innebär en bearbetning av känslor och åsikter, vilket framöver kan påverka beslutsfattandet och kliniska åtgärder. Fullständig information måste vara insamlat innan ett avgörande beslut fattas om återupplivningsförsöket ska fortgå eller avslutas. Sjuksköterskor upplevde att erfarenheter av sorg kunde vara fördelaktigt både i samtalet med närstående men också i beslutsfattandet. Konklusion: Kompetens och erfarenhet påverkar sjuksköterskornas beslutsfattande. Information kring patientens sjukdomsbild och den förväntade livskvalitén kan influera sjuksköterskans uppfattning om insjuknandet vilket kan vara avgörande för beslutet. / Background: Cardiac arrests kills many patients every year. Significant knowledge is required to identify cardiac arrests before being able to start early treatment. The nurse needs skills to be able to identify problems and ethical dilemmas trough a person-centered approach. Aim: The purpose was to describe the nurse's experiences of what influences decision-making in prehospital cardiac arrest. Method: The study was conducted as a general literature study where eight scientific articles were reviewed and analyzed. Results: Tree categories emerged: The nurse competence and experience, available information and emotional responsibility. Experience in treating cardiac arrest patients leads to the management of emotions and opinions that affects decision making and the quality of care. Complete information must be gathered before a decisive decision is made as to whether the resuscitation attempt should continue or be terminated. Nurses felt that experiences of grief could be beneficial both in the conversation with relatives but also in decision-making Conclusion: Competence and experience influence the nurses’ decision-making. Information about the patient's overall illness and the expected quality of life can influence the nurses’ perception of the illness, which can be vital for the decision.

Bakgrund: Vid en allvarlig händelse krävs det att ambulanssjukvården, räddningstjänsten och polisen samverkar för att nå bästa möjliga utfall vid arbetet i skadeområdet. Arbetet i skadeområdet styrs av tydliga föreskrifter och rutiner. Då allvarlig händelse inträffar relativt sällan kan ambulanspersonalen uppleva en osäkerhet att samverka på skadeområdet. Inom diskursetiken ges det goda argumentet företräde framför maktförhållanden och manipulation i syfte att nå enighet och rationell förståelse. Patientperspektivet ska genomsyra de beslut som fattas i skadeområdet vilket möjliggörs genom enighet mellan de samverkande organisationerna. Syfte: Att undersöka ambulanspersonalens erfarenhet att samverka med polis och räddningstjänst i skadeområde. Metod: Studien utfördes genom en integrativ litteraturstudie. Systematiska databassökningar genomfördes i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Resultatet baseras på 15 vetenskapliga artiklar som bedöms vara av måttlig till hög kvalitet. Analysen genomfördes enligt Whittemore och Knafls (2005) metodbeskrivning. Resultat: Samverkan mellan organisationerna innebar utmaningar i att skapa balans mellan det egna och det gemensamma ansvaret. Ledarskapet hade i hög grad inverkan på arbetet i skadeområdet, men att iklä sig rollen som sjukvårdsledare förknippades ofta med osäkerhet hos ambulanspersonalen. Kunskap, kommunikation och en känsla av tillhörighet skapade förutsättningar för samverkan mellan organisationerna. Resultatet presenteras under fyra huvudteman: "Vi" och "dem", Härska utan att söndra, Konsten att kommunicera och Övning ger färdighet. Konklusion: Förmågan att kommunicera och att ha förståelse för varandra skapar förutsättningar för samverkan mellan ambulans, polis och räddningstjänst. Det finns ett behov av att utveckla ambulanspersonalens förmåga i radiokommunikation och att undersöka hur gemenskap kan befrämjas. / Bakgrund: Vid en större olycka är det nödvändigt att ambulansen, polisen och räddningstjänsten samarbetar för att uppnå bästa möjliga resultat när man arbetar i skadeområdet. Arbetet på olycksplatsen styrs av tydliga regler och rutiner. Eftersom större händelser inträffar relativt sällan kan ambulanspersonalen uppleva osäkerhet om samarbetet i skadeområdet. I diskursetiken har det goda argumentet företräde framför maktrelationer och manipulation för att nå enighet och rationell förståelse. Patientperspektivet ska genomsyra de beslut som fattas inom skadeområdet, vilket möjliggörs genom överenskommelse mellan de samverkande organisationerna. Syfte: Att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter av samarbete med polis och räddningstjänst på olycksplatsen. Metod: Studien genomfördes genom en integrativ litteraturstudie. Systematiska databassökningar genomfördes i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Resultaten är baserade på 15 vetenskapliga artiklar som anses vara av måttlig till hög kvalitet. Analysen utfördes enligt Whittmores och Knafls (2005) metodbeskrivning. Resultat: Samarbetet mellan organisationerna innebar utmaningar för att skapa en balans mellan det egna och det gemensamma ansvaret. Ledarskapet hade en stor inverkan på arbetet inom skadeområdet och tog på sig rollen som ambulanssjukvårdare, men var ofta förknippat med osäkerhet bland ambulanspersonalen. Kunskap, kommunikation och en känsla av tillhörighet skapade förutsättningar för samverkan mellan organisationerna. Resultatet presenteras under fyra huvudteman: "Vi" och "dem", Avgörande utan splittring, Konsten att kommunicera och öva gör perfekt. Slutsats: Förmågan att kommunicera och ha förståelse för varandra skapar goda förutsättningar för samverkan mellan ambulanssjukvården, polisen och räddningstjänsten. Det finns ett behov av att utveckla ambulanspersonalens förmåga inom radiokommunikation och att undersöka hur känslan av samhörighet kan främjas.

No description available.

Antalet prehospitala förlossningar är lågt men ökar till följd av centralisering och att den födande kvinnan i längre utsträckning kvarstannar hemma. Ambulanssjuksköterskan ska enligt Hälso- och sjukvårdslagen utföra vård som är av god kvalitet och överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet, oberoende av om situationen är vanligt eller ovanligt förekommande. Förutsättningarna för prehospital vård är annorlunda mot slutenvård vilket avseende prehospital förlossning, orsakar stress och känsla av otrygghet hos ambulanssjuksköterskor. Få studier beskriver sjuksköterskans erfarenheter av prehospital förlossning inom ambulanssjukvården varför syftet med studien var att beskriva dessa. Kvalitativ design användes. Data samlades in med semistrukturerade intervjuer och analyserades enligt Graneheim och Lundmans innehållsanalys. I resultatet framkom två huvudkategorier; Skräckblandat uppdrag och En känsla av otrygghet/trygghet, med åtta tillhörande subkategorier. Resultatet visar att prehospitala förlossningar är sällan förekommande uppdrag som innebär blandade känslor för ambulanssjuksköterskor. Flertalet förlossningar fortlöper utan anmärkning, men ambulanssjuksköterskor beskriver oro för komplikationer varför det kollegiala stödet är viktigt för att känna trygghet i situationen. Ambulanssjuksköterskor förväntas kunna hantera prehospitala förlossningar trots att det inte tillhör deras specialistområde. Utbildning avseende prehospitala förlossningar, gärna tillsammans med barnmorska, bedöms vara nödvändigt för att säkerställa att vården vid den prehospitala förlossningen kan ges i enlighet med lagar och föreskrifter, men också för att öka ambulanssjuksköterskans trygghet avseende detta unika uppdrag. / The number of prehospital deliveries is low but is increasing as a result of centralization and the fact that the woman giving birth stays longer at home. According to Swedish law in Health and Medical Care, the ambulance nurse must perform care that is of good quality and in accordance with science and proven experience, regardless of whether the situation is common or unusual. The conditions for prehospital care are different from care provided in hospitals, which causes stress and a feeling of insecurity among ambulance nurses. Few studies describe the nurse experience of prehospital deliveries in ambulance service, why the purpose of the study was to describe these. Qualitative design was used. Data were collected with semi-structured interviews and analyzed according to Graneheim and Lundmans model for content analysis. The results revealed two main categories: "Terrifying-exciting ambulance call" and "A feeling of insecurity/security", together with eight associated subcategories. Prehospital deliveries are scary and enjoyable at the same time. Ambulance nurses describe concerns about complications, but most births proceed without any problems. Collegial support is important to feel secure in the situation. Training regarding pre-hospital deliveries, preferably together with a midwife, is considered necessary to ensure that care at the prehospital delivery can be provided in accordance with laws and regulations but also to increase the security for the ambulance nurse's regarding these unique assignments.

Bakgrund: Inom sjukvården förekommer ”utebliven omvårdnad”, vilket inkluderar all omvårdnad som uteblir. Detta påverkar patientens vårdupplevelse negativt och leder till ett vårdlidande för patienten. Mest förekommande är utebliven information och kommunikation med- och till patienterna, och skälet grundas i ett komplext samband av olika faktorer. Aktuell forskning inom området baseras framförallt på intrahospital vård och kunskapen om utebliven omvårdnad prehospitalt är begränsad. Syfte: Syftet med studien var att identifiera i vilka situationer utebliven omvårdnad sker vid vård av patienter som är kritiskt sjuka inom prehospital vård samt vilken omvårdnad som uteblir och varför. Metod: Studien har en kvalitativ design och bygger på data inhämtad från ambulanssjuksköterskor, genom semistrukturerade intervjuer med induktiv ansats som analyserats med Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys. Resultat: Omvårdnad uteblir vid vård av kritiskt sjuka patienter prehospitalt. Främsta orsaken till att det sker var både en omedveten- och medveten prioritering av ambulanssjuksköterskan där direkt livräddande åtgärder prioriteras före omvårdnad ofta i kombination med tidsbrist och ett behov av att arbeta eller komma iväg till sjukhus snabbt. Den omvårdnad som uteblev var främst kommunikation och information till patienter och anhöriga, respekt för patientens autonomi och integritet samt hänsyn till patientens basala behov.  Slutsats: Omvårdnad uteblir vid kritiska patienter till följd av en prioritering av ambulanssjuksköterskan vilket skapar ett vårdlidande för patienten. Olika situationer och prehospitala förhållanden medförde att ytterligare faktorer behövde beaktas och omvårdnad uteslöts. Exempelvis uteslöts information och kommunikation till patienten. Ytterligare forskning från patient- eller anhörigperspektiv vore av intresse för att ytterligare belysa fenomenet. / Background: Missed nursing care is a problem in healthcare. Missed nursing care is all the care that is missed given to patients. This will negatively affect the patients’ health-care experience and lead to suffering. Most occurring missed nursing care is information and communication to the patient, the reason is a complex issue of various factors. Previous research on this subject lacks insight regarding missed nursing care in prehospital environment. Aim: Aim of the study was to identify in which situations missed nursing care occur within prehospital care of critically ill patients, and which care actions are left out and why. Method: This study has a qualitative design with an inductive approach. Data is collected from Swedish ambulance nurses through semi-structured interviews and analysed with content analysis in accordance with Graneheim and Lundman (2004).  Result: The cause for missed nursing care is an active prioritization by the ambulance nurse where lifesaving actions were prioritized before nursing care. This happened when caring for critically ill patients with simultaneous need for quick action and transport. There were also un subconscious prioritization as a reason for missed nursing care. The missed care was information for the patient and relatives, respect for integrity and autonomy and patient hygiene. Conclusion: Active and subconscious prioritization was the reason for missed nursing care. Suffering from given care is a result of missed nursing care. Example of missed nursing care was information and communication. Research from patient and relatives perspective would be of interest for further illuminate the phenomena.

Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar prehospitalt ska kunna bedöma om en patient är kritiskt sjuk samt kunna påbörja en adekvat behandling. Det är sällsynt med komplikationer vid luftvägshantering men det kan i stället ha allvarliga konsekvenser. Tidigare forskning presenterar att det visar en brist på utbildning vid luftvägshantering inom de prehospitala verksamheterna, där utbildning saknas för att bibehålla en viss kompetens hos sjuksköterskorna. Syfte: Syftet var att undersöka hur utbildning påverkar sjuksköterskans hantering av en ofri luftväg prehospitalt.  Metod: En litteraturstudie med kvantitativ ansats med elva vetenskapliga studier. Datainsamlingen hämtades i databaserna PubMed och Cinahl. Resultat: Genom utbildning ökade kunskap och självkänslan hos sjuksköterskor som arbetar prehospitalt. Utbildningen bör hållas frekvent för att bibehålla kompetensen hos de prehospitala sjuksköterskorna. Efter utbildning av supraglottiska enheter för luftvägshantering, insåg personalen som arbetar prehospitalt att den är både lättare att hantera och går snabbare att använda jämfört med endotrakeal intubation.  Konklusion: Det är nödvändigt med en fortsatt kontinuerlig forskning i den prehospitala vården för att kunna ge och upprätthålla en säker vård till patienterna. / Background: The pre-hospital nurses must be able to assess if a patient is critically ill, as well as start adequate treatment for the patient. Complications in respiratory management are rare but can have serious consequences. Previous research indicate that airway management is worsening in pre-hospital settings, where there is a lack of training to maintain a certain level of competence within the nurse staff. Aim: The aim of the study was to investigate how training affects the nurse’s management of an airway obstruction in a pre-hospital setting. Method: A literature review based on eleven scientific studies. The data collection was collected from the databases PubMed and Cinahl. Results: The training increased the knowledge and self-esteem of the pre-hospital nurses and should be offered regularly to maintain the competence of the staff. After the training period with supraglottic airway management devices, the pre-hospital nurses realized that the devices were easier to manage and faster to use compared to endotracheal intubation. Conclusion: Continuous research in prehospital care is necessary in order to provide and maintain safe care to patients.

I samband med att den psykiska ohälsan i samhället ökar följer ett ökat behov av omhändertagandet av patientgruppen inom ambulanssjukvården. Uppdrag där patienten har tidigare känd psykisk sjukdom beskrivs vara det näst vanligaste. Psykisk sjukdom är en stark riskfaktor för suicid. År 2019 dog 1269 personer av suicid i Sverige och 6802 personer vårdades efter suicidförsök. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda psykiatripatienter med inriktning på den suicidala. En intervjustudie genomfördes med tio informanter, som alla var specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård. Intervjuerna analyserades med kvalitativ metod med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever att de saknar stöd och har otillräcklig kunskap i bedömningen av den suicidala patienten, vilket i vissa fall leder till att bedömningen lutas mot mätvärden och somatiska symtom istället för det psykiska måendet. Att patientgruppen behöver få ta tid och att bemöta dem med ett ärligt och öppet förhållningssätt beskrivs avgörande för hur vården blir. Bättre samverkan med psykiatrin, både gällande läkarstöd och med rådfrågning och information via psykakuten är enligt resultatet önskvärt. Då riktlinjer saknas blir patientbedömningen ojämlik och beroende av den enskilda ambulanssjuksköterskans erfarenhet. / In connection with the increase in mental illness in society, there is an increased need for the care of this patient group in ambulance care. Assignments where the patient has a previously known mental illness are described as the second most common. Mental illness is a strong risk factor for suicide. In 2019, 1269 people died of suicide in Sweden and 6802 people were cared for after suicide attempts. The purpose of the study was todescribe the ambulance nurses' experience of caring for the psychiatric patient with a focus on the suicidal. An interview study was conducted with ten informants, all of whom were specialist nurses in ambulance care. The interviews were analyzed using a qualitative method with an inductive approach. The results show that the ambulance nurses feel that they lack support and do not have sufficient knowledge in the assessment of the suicidal patient, which in some cases leads to the assessment being tilted towards measured values and somatic symptoms instead of the mental state. The fact that the patient group needs to be allowed to take time and to approach them with an honest and open approach is described decisively for how the care will be. According to the results, better collaboration with psychiatry, both regarding medical support and with consultation and information through the psychiatric emergency room, is desirable. When guidelines are lacking, patient assessment becomes unequal and dependent on the individual ambulance nurse's experience.

Kommunikation är en viktig del inom ambulanssjukvård, framför allt i samband med överlämning av patienter och vid den överrapportering som sker mellan ambulanssjuksköterskan och mottagande hälso- och sjukvårdspersonal på exempelvis en akutmottagning. Bristfällig kommunikation kan i sin tur leda till att information missas att rapporteras och kan leda till att patientsäkerheten blir lidande. Det handlar inte bara om bristande kommunikation som påverkar patientsäkerheten utan även om stress eller brist på erfarenhet hos ambulanssjuksköterskor. Forskning kring kommunikation inom omvårdnad finns, men forskningen inom området överrapportering mellan ambulanssjuksköterskor och övrig hälso- och sjukvårdspersonal är begränsad. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av överrapportering av patienter på akutrummet. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Nio ambulanssjuksköterskor med yrkeserfarenhet mellan 2,5 till 14 år intervjuades med semistrukturerade intervjuer. För att analysera den insamlade datan användes kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundmans (2004) modell. Resultatet visade att SBAR (situation, bakgrund, aktuell bedömning, rekommendation) är den modell som ambulanssjuksköterskorna i grunden försöker använda sig av på akutrummet, men med viss modifikation av modellen beroende på vilken typ av patient som de har framför sig. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var ett stressmoment när hälso- och sjukvårdspersonal avbröt eller kom in under deras överrapportering på akutrummet, främst var det ambulanssjuksköterskorna som var nya inom yrket som upplevde det. Däremot uttryckte ambulanssjuksköterskorna med erfarenheter (>5 år) inom verksamheten att överrapporteringen på akutrummet fungerade bra överlag men att det kan behövas tydligare strukturer. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att de blev ifrågasatta trots erfarenheter, mer än vad de blev bemötta med respekt. / Communication is an important part of ambulance care, above all in connection with the handover of patients and in the over-reporting that takes place between the ambulance nurse and the receiving healthcare staff in, for example, an emergency department. Inadequate communication can in turn lead to information being omitted in the reporting which can threaten patient safety. It is not only lack of communication that affects patient safety, but also stress or lack of experience on the part of ambulance nurses. Research on communication in nursing exists, but there is a knowledge gap regarding over-reporting between ambulance nurses and other healthcare personnel. The purpose of the study was to describe the experiences of ambulance nurses when overreporting patients in the emergency room. A qualitative interview study with an inductive approach was carried out. Nine ambulance nurses with professional experience between 2.5 and 14 years were interviewed using semi-structured interviews. To analyze the collected data, qualitative content analysis was used according to Graneheim and Lundman's (2004) model. The result showed that SBAR (situation, background, assessment, recommendation) is the model that the ambulance nurses basically try to use in the emergency room, but with some modification of the model depending on the type of patient they have in front of them. The ambulance nurses felt that it was a stressful moment when health and medical personnel interrupted or entered during their overreporting in the emergency room. But it was mainly the ambulance nurses who were new in the profession who experienced it. In contrast, the ambulance nurses with experience (>5 years) in the operation expressed that the over-reporting in the emergency room worked well overall, but that clearer structures may be needed. The ambulance nurses felt that they were questioned despite their experience, more than they were treated with respect.

Bakgrund: Prehospitala smärtbedömningar är en utmaning för ambulanssjuksköterskan. Korrekt smärtbedömning är viktig då akut smärta som inte lindras kan ge allvarliga konsekvenser för patienten. Smärta definieras som en obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse som kan vara förknippad med vävnadsskada eller en upplevelse som liknas vid detta. Smärtbedömning prehospitalt består av flera olika metoder och tillvägagångssätt vilka sjuksköterskan anpassar efter patientens tillstånd och situation samt sin egna erfarenhet, förmåga och kompetens. Syfte: Syftet med denna studie är att belysa sjuksköterskors erfarenheter av smärtbedömning inom ambulanssjukvård. Metod: Genom kvalitativ intervju av 10 deltagare inhämtades datamaterial som analyserades induktivt genom manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Efter innehållsanalysen delades resultatet upp i 3 huvudkategorier: smärtans subjektiva karaktär, värdera patienters smärta och smärtskattning. Sjuksköterskans tidigare erfarenheter av att möta patienter med olika smärtbeteende och smärtuttryck påverkar förmågan att värdera och relatera till patientens smärtupplevelse. I smärtbedömningen vägs en värdering av patientens smärtskattning in och i de fall sjuksköterskans och patientens bild av situationen inte överensstämmer riskeras patienten att inte bli trodd. Förutfattade meningar beskrivs kunna påverka en smärtbedömning och vissa grupper riskeras att stigmatiseras. Kommunikationen påverkar vårdrelationen och i de fall patienten har en oförmåga att kommunicera verbalt finns risk för bristande smärtbedömning. Slutsats: Smärtans subjektivitet har stor inverkan vid prehospital smärtbedömning, vilket ställer krav på ambulanssjuksköterskan att skapa en professionell vårdrelation. Att kunna relatera till patientens smärttillstånd underlättar vid smärtbedömning, motsatt kan sjuksköterskans svårighet att relatera till patientens smärta öka risken för vårdlidande genom misstroende. / Background: Prehospital pain assessments is challenging for theambulance nurse. Correct pain assessment is important as unalleviatedacute pain can have serious consequences for patients. Pain is definedas an unpleasant sensory and emotional experience that may be associatedwith tissue damage or an experience similar to such damage. Prehospitalpain assessment consists of several different methods and approacheswhich the nurse adapts to the patient's condition and situation as wellas their own experience, ability and competence. Purpose: The purpose of this study is to highlight nurses' experiencesof pain assessment in prehospital healthcare. Method: Through a qualitative interview of 10 participants, datamaterial was obtained and analyzed inductively through manifestqualitative content analysis. Results: After the content analysis, 3 main categories emerged: The subjective nature of the pain, Evaluate patients' pain, and Pain Assessment. The nurse's previous experiences of meeting patients withdifferent pain behaviours and pain expressions affect the ability tovalue and relate to patients' pain experience. In the pain assessment, avaluation of patients' self-assessment is weighed in, and in cases wherethe nurse's and the patient's view of the situation do not match, thepatient risks not being trusted. Preconceived notions are described asbeing able to influence a pain assessment and certain groups are at riskof being stigmatized. Communication affects the care relationship and incases where patients have an inability to communicate verbally there isa risk of insufficient pain assessment. Conclusion: The subjectivity of pain has a major impact on prehospitalpain assessment, which places demands on the ambulance nurse to create aprofessional care relationship. Being able to relate to the patient'spain condition facilitates pain assessment. Conversely, the nurse'sdifficulty in relating to patients' pain can increase the risk of caresuffering through mistrust.

Bakgrund: En förändring inom ambulanssjukvården har skett där efterfrågan på vård ständigt ses öka. För att möta efterfrågan krävs innovativa lösningar för att kunna möjliggöra en god och säker vård utifrån varje patientens behov. En del i detta är införandet av en mobil akutläkare. Syfte: Syftet var att kartlägga utfall av genomförda uppdrag samt beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av mobil akutläkare. Metod: En mixad metodstudie med induktiv ansats genomfördes. Den kvalitativa delen baserades på tio intervjuer med öppna frågor. Deltagarna valdes genom ett strategiskt urval. Intervjumaterialet analyserades utifrån Lundman och Hällman Granheim (2017) som manifest innehållsanalys. Den kvantitativa delen baserades på variabler från det genomförda projektet med mobil akutläkare. Datan analyserades genom deskriptiv statistik. Båda resultaten integrerades sedermera för att tillsammans nå en övergripande syntes (Creswell & Plano Clark, 2017). Resultat: Resultatet pekade på ett behov av mobil akutläkare prehospitalt, vilka fördelar det har givit samt förslag på förbättringar. Det kvalitativa resultatet delades in i fyra huvudkategorier; ambulanspersonalens utmaningar, vikten av samarbetet mellan professioner, för patientens bästa och vägen framåt. Det kvantitativa resultatet kartlagde utfallet av den mobila akutläkarens uppdrag genom olika variabler vilka presenterades i procent, frekvens och tabeller. Slutsats: Behov av mobil akutläkare framkommer för att bidra med stöd och trygghet i ambulanssjuksköterskan arbete och skapa en god vård för patienten. Området kring en mobil akutläkare med ett bredare och mer generellt fokus likväl ambulanssjuksköterskans erfarenhet av detta är relativt outforskat vilket föranleder behov av vidare forskning. / Background: There has been a change in ambulance healthcare where the demand for care is increasing. In order to meet this demand, innovative solutions are required to enable good and safe care based on each patient's needs. Part of this is introduction of a mobile emergency doctor. Purpose: The purpose was to map the outcome of completed assignments and describe the ambulance nurse's experiences with mobile emergency doctors.  Method: A mixed methods study with an inductive approach was carried out. The qualitative part was based on ten interviews with open questions. The participants were chosen through a strategic selection. The interview material was analyzed based on Lundman and Hällman Granheim's (2017) manifest content analysis. The quantitative part was based on variables from the completed project with a mobile emergency doctor. The data was analyzed through descriptive statistics. Both results were later integrated to achieve an overall synthesis (Creswell & Plano Clark, 2017). Results: The results indicated the need for a mobile emergency physician in the pre-hospital setting, the advantages it has provided and suggestions for improvements. The qualitative result were divided into four main categories; the challenges of the ambulance nurse, the importance of collaboration between professions, for the good of the patient and the way forward. The quantitative result mapped the outcome of the mobile emergency physician's assignment through various variables which were presented in percentage, frequency and tables. Conclusion: It appears that there is a need for a mobile emergency doctor to contribute with support and security in the work of an ambulance nurse and to create good care for the patient. The area surrounding a mobile emergency physician with a broader and more general focus, moreover the ambulance nurse's experience of this is relatively unexplored, which leads to the need for further research.