Introduktion: Varje år avlider 4,4 miljoner människor till följd av våld. Forensisk omvårdnad innebär att vårda våldsoffer, förövare och familjer som drabbats av våld samt samla in och bevara potentiellt bevismaterial som senare kan användas för att fälla en eventuell förövare. Ambulanspersonal har en unik möjlighet att upptäcka om en person blir utsatt för våld då ambulanspersonal ofta är först på plats och kan utvärdera patienten i dess hemmiljö. Vidare har ambulanspersonalen möjlighet att intervjua patienten under transporten in till sjukhus och samtidigt göra en närmare undersökning utan eventuell förövare i närheten. Syfte: Beskriva forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård. Metod: En systematisk integrativ litteraturstudie genomfördes och analyserades enligt Whittemore och Knafl´s femstegsmodell. Totalt inkluderades 14 artiklar i studien. Resultat: Fyra huvudkategorier identifierades. Identifiering av ett forensiskt fall, omvårdnadsåtgärder kopplade till forensisk omvårdnad, ambulanspersonalens behov av utbildning och verktyg och rädsla att göra fel. Konklusion: Det förelåg kunskapsluckor i att upptäcka tecken och symtom på våld som inte var tydligt framträdande. Ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning inom forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård fanns. / Introduction: Every year 4.4 million people suffer as a result of violence worldwide. Forensic nursing involves caring for victims, perpetrators and families affected by violence, and collecting and preserving of evidence in the chain of custody. Paramedics have a unique opportunity to identify a person who is exposed to violence since they are often first on scene and can evaluate the patient in its home environment. Paramedics have the opportunity to interview the patient during transport to the hospital and also do a closer examination without a possible perpetrator nearby. Aim: To describe forensic nursing in ambulance care. Method: A systematic integrative literature review was used and analysed using Whittemore and Knafl's five-step model. A total of 14 articles were included in the study. Results: The analysis resulted in four main categories. Identification of a forensic case, nursing care linked to forensic nursing, paramedics need for training and tools and fear of making mistakes. Conclusion: There is gap to be filled in detecting signs and symptoms of violence that are not obvious. Evident guidelines and more training in forensic nursing are needed in ambulance medical care.

Bakgrund: Ett av de mest kritiska momenten inom vården, där risken för hotadpatientsäkerhet är som störst, är vid överrapportering av kritiskt sjuka patienter. SBAR är enstandardiserad överrapporteringsmodell som rekommenderas att användas inom all hälso- ochsjukvård och anses stärka patientsäkerheten. Aktuell forskningen går dock isär om SBAR ären bra överrapporteringsmodell. Den fungerar bra vid övningar men sämre i praktiken. Akutatidskritiska situationer anses ha en tydlig påverkan på användandet av SBAR. Komplexiteten idessa situationer anses inte tillräckligt utforskad och det behövs mer forskning om vad sompåverkar ambulanssjuksköterskors användande av SBAR. Syfte: Syftet är att beskriva vad som påverkar användandet av SBAR vid överrapportering avkritiskt sjuka patienter till vårdpersonal på akutrummet. Metod: Kvalitativ deltagande observationsstudie med efterföljande intervju med induktivansats. 20 stycken observationer utfördes på ett akutrum med intervjuer som utfördes direktefteråt. Den insamlade datan analyserades manifest med Graneheim och Lundmans (2004)kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I intervjuernas resultat framkom två kategorier: Inre och Yttre faktorer och iobservationernas resultat framkom en kategori: Yttre faktorer. Inre faktorer beskriverambulanspersonalens egna påverkan på SBAR där förberedelser och justeringar av SBARhade störst påverkan. Yttre faktorer beskriver hur vårdpersonalens mottagande av rapport påakutrummet och arbetsmiljön påverkade ambulanspersonalens användande av SBAR. Slutsats: Resultatet visar på inre och yttre faktorer som både underlättar och försvårarambulanspersonalens överrapporteringar. Denna förståelse kan leda till förbättrat användandeav SBAR och därför en ökad patientsäkerhet. / Bakground: A critical moment where the risk to patient safety is high is during handover ofcritically ill patients. SBAR is recommended for use across all healthcare settings and isbelieved to increase patient safety. However, current research diverges on whether SBAR is agood model. It performs well in exercises but not as good in practice. Acute time-criticalsituations are considered to influence the use of SBAR. The complexity of these situations isdeemed insufficiently explored and further research about factors influencing ambulancenurses use of SBAR is needed. Aim: The aim of this study is to describe the factors influencing the use of SBAR duringhandover of critically ill patients to healthcare personnel in the emergency room. Method: Qualitative participatory observational study followed by interviews using aninductive approach. Twenty observations were conducted in an emergency room followed byinterviews. The collected data was analyzed manifest and by using Graneheim and Lundmans(2004) qualitative content analysis method. Results: The interviews revealed two categories: Internal factors and external factors. Theobservations revealed one category: External factors. Internal factors describes theambulance personnel´s own influence on SBAR, where preparations and adjustments toSBAR had the greatest impact. External factors describes how the reception of the patienthandover and the work environment affected the ambulance personnel´s use of SBAR. Conclusion: The result indicates that internal and external factors both facilitates and hinderambulance personnel´s handovers. This understanding can lead to improved use of SBAR andthus increase patient safety.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan är verksam i en komplex miljö utanför sjukhusets väggar och ställs inför att möta, vårda och behandla alla typer av sjukdomar och skador. Vissa tillstånd inträffar mer sällan, såsom exempelvis traumatiskt hjärtstopp, vilket leder till en begränsad möjlighet att skaffa sig kliniska erfarenheter kring det. Detta tillstånd har dessutom en mycket låg överlevnadsfrekvens samtidigt som behandlingsmöjligheterna utanför sjukhuset är begränsade, vilket ökar komplexiteten ytterligare då tidsfaktorn är av avgörande betydelse. Genom att ta del av erfarenheter från ambulanssjuksköterskor i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp kan viktiga lärdomar fås. Syfte: Var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats där åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet frambringade kategorier, vilka var följande: Förberedelser är essentiellt, balansera mellan adrenalinpåslag och fokus, trygghet av att ha stöd, omgivningen påverkar samt känslor och reaktioner som väcks i efterförloppet. Ambulanssjuksköterskorna upplevde en trygghet då de kände sig förberedda samt då stöd fanns på platsen. Trots en stressfylld situation upplevde ambulanssjuksköterskorna att de blev fokuserade och lösningsorienterade på uppgiften. Efter avslutat omhändertagande upplevdes att ha stöd från kollegor som viktigt. Slutsats: För att öka tryggheten vid händelse av traumatiskt hjärtstopp är stöd från kollegor, kontinuerlig utbildning och tidigare erfarenheter viktiga aspekter. Samarbete och samverkan underlättar omhändertagandet samt anses stöd från kollegor som en hjälp i bearbetningen av händelsen. / Background: An ambulance nurse operates in a complex environment outside the walls of the hospital and is faced with encountering, caring for and treating all types of illnesses and injuries. Some conditions occur less often, such as traumatic cardiac arrest, which leads to a limited opportunity to gain clinical experiences of it. In addition, this condition has a very low survival rate and the treatment options outside the hospital are limited, which increases the complexity further since the time factor is of crucial importance. Important lessons can be learned by sharing the experiences of ambulance nurses in connection with the care of patients with traumatic cardiac arrest. Aim: The aim was to investigate ambulance nurses' experiences of the care of patients with traumatic cardiac arrest. Method: A qualitative design with an inductive approach in which eight ambulance nurses were interviewed. The interviews were transcribed and analysed using a qualitative content analysis. Results: Results yielded five categories, which were named as follows: Preparation is essential, balance between adrenaline rush and focus, support is a security, the effects of the surroundings as well feelings and reactions evoked in the aftermath. The ambulance nurses experienced increased security when they felt prepared and when support was available at the scene. Despite a stressful situation, they became focused and solution-oriented. After completion of care, having support from colleagues was perceived as important. Conclusion: To increase safety in traumatic cardiac arrest situations, the following things are necessary: support from colleagues, continuous education, and previous experiences. Cooperation made the caretaking easier, and to process the incident, support from colleagues is important.

Ambulanssjukvården får allt oftare larm om suicidnära patienter. Det är ett komplext område som ställer höga krav på ambulanssjuksköterskan i det vårdande mötet med dessa patienter. Negativa vårdupplevelser hos patienten kan öka risken för upprepade suicidförsök, således är det av stor vikt att skapa en bra relation. Utbildningsprogrammet akut omhändertagande av självmordsnära person (AOSP) har införts för att öka kompetensen och rusta ambulanssjuksköterskor med nödvändiga verktyg och färdigheter. Syftet var att belysa ambulanssjuksköterskans tidigare erfarenheter samt upplevelser i det vårdande mötet med suicidnära patienter efter genomförande av utbildningen “Akut omhändertagande av självmordsnära person” (AOSP). Examensarbetet är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats och ett ändamålsenligt urval av tio ambulanssjuksköterskor. Ambulanssjuksköterskorna som intervjuades har alla genomfört AOSP-utbildningen. Intervjuerna har analyserats enligt Erlingsson och Brysiewicz (2017) beskrivning av kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom åtta subkategorier och tre övergripande kategorier Komplexa utmaningar, Empatiskt omvårdnadsengagemang samt Insikter efter utbildningen. Det rådde delade meningar om huruvida utbildningen har haft någon påverkan på de deltagande ambulanssjuksköterskornas möte med den suicidnära patienten. Erfarenhet verkade spela en större roll i sammanhanget. Utbildningens påverkan varierade beroende på hur länge ambulanssjuksköterskorna arbetat i yrket. Upplevelser av att den efterföljande vården inte alltid verkar kunna hjälpa patienterna även om ambulanssjuksköterskorna upplevdes göra en bra insats, skapade frustration. Slutligen finns ett behov av kontinuerlig utbildning och stöd för ambulanssjuksköterskorna för att stärka kunskapen och kompetensen inom området.

Hot- och våldssituationer har generellt blivit ett mer förekommande fenomen i samhället, som påverkar ambulanssjuksköterskorna då de riskerar hamna i situationer som medför att de blir utsatta för hot och våld. Samverkan med polis i hot- och våldssituationer har därför blivit allt viktigare för både omhändertagandet av en patient i hot-och våldssituationer men även för ambulanssjuksköterskornas arbetsmiljö. Det finns sparsamt med tidigare kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelser i dessa situationer därav intresset till föreliggande studie. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av samverkan med polis under hot-och våldssituationer. Genom intervjuer insamlades upplevelser från sju ambulanssjuksköterskor verksamma i Västra Götaland. Intervjuerna analyserades enligt Elo och Kygnäs (2008) metod för kvalitativ innehållsanalys. Dataanalysen genererade tre generiska kategorier; Kommunikationens betydelse för samverkan med polis, Samverkans betydelse för patientsäkerheten och Samverkans betydelse för den egna säkerheten. I resultatet framkom att kommunikationen var betydande för att samverkan mellan ambulanssjuksköterskorna och polisen skulle fungera. Det sågs en väsentlig skillnad mellan radiokommunikationen på talgruppen RAPS och den verbala kommunikationen på insatsplats. I situationer när samverkan var bristande på grund av otillräcklig kommunikation riskerade patientsäkerheten att äventyras, vilket resulterade i att ambulanssjuksköterskorna inte vågade åka fram till en hot-och våldssituation utan stöd av polis. Konsekvensen kunde bli en fördröjning eller utebliven vård, vilket riskerade ett lidande för patienten. Gemensamma samverkansövningar ansågs kunna vara en framgångsfaktor för att erhålla ökad förståelse om varandras professioner och arbetssätt. För att främja framtida samverkansinsatser under hot- och våldssituationer och tillsammans kunna stärka patienten i att eftersträva hälsa samt upprätthålla en säker och trygg arbetsmiljö.

Bakgrund: Att möta barn med smärta i den prehospitala miljön är inte vanligt förekommande och ärenden kopplade till barn kan därför generera känslor som osäkerhet och stress hos ambulanssjuksköterskan. Det beskrivs finnas otillräcklig erfarenhet och utbildning för att hantera ärendet utan att ifrågasätta den egna kompetensen och känna stress. Både mötet med barnet och mötet med barnets närstående kan kännas obekvämt för ambulanssjuksköterskan. Att etablera en venös infart och administrera läkemedel ger ambulanssjuksköterskan känslor av stress. På grund av detta föredrar vissa ambulanssjuksköterskor att avvakta med att administrera smärtstillande läkemedel till barnet och barnet blir lidande. Syfte: Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att smärtlindra barn inom den prehospitala vården. Metod: Kvalitativ design med induktiv ansats. Ett ändamålsenligt urval användes och datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med nio ambulanssjuksköterskor på två ambulansstationer i Skåne. En konventionell innehållsanalys användes för att analysera resultatet. Resultat: Deltagarna upplevde påtaglig stress när de blev utlarmade till et smärtpåverkat barn. De upplevde att de inte hade tillräckligt med utbildning eller erfarenhe både på grund av brister i grund- och specialistutbildningen men också deras egna ansvar kopplat till inlärning, gällande bemötandet men också smärtlindringen. Deltagarna uttryckt svårigheter att bemöta både barnet och de närstående. Kommunikationssvårigheter främst med de minsta barnen bidrog till stress. De upplevde att de närstående både kunde hjälpa och förvärra situationen beroende på om de var lugna eller stressade. Kollegan hade en betydande roll i hur resultatet av ärendet blev. Konklusion: Det finns en osäkerhet blan ambulanssjuksköterskor gällande ärenden där barn är i behov av smärtstillande läkemedel.Sparsam utbildning samt klinisk erfarenhet beskrivs vara orsaken, vilket ger upphov till stress. Bristen på kunskap och erfarenhet kan leda till utebliven smärtlindring vilket kan leda till lidande för barnet. Enligt studien krävs utbildning, praktisk träning, erfarenhet och egenansvar för inlärningen för att ambulanssjuksköterskan ska känna trygghet i att administrera smärtstillande läkemedel till barn prehospitalt.

Att arbeta som ambulanssjuksköterska är mångfacetterat. Ambulanssjuksköterskan ska vara beredd på att möta situationer som hen inte varit med om tidigare. En av situationerna är att gå in i en ledarroll i ett skadeområde. Forskningen på ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vara ledare i ett skadeområde är bristfällig. Syftet med studien är ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vara ledare och samverka för ett optimalt vårdande i ett prehospitalt skadeområde. Studien är genomförd som en kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer med en induktiv ansats. Sammanlagt åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades. Analysen av datan gjordes genom en kvalitativ innehållsanalys. Analysen utmynnade i fyra generiska kategorier och tio subkategorier. Fördelningen var två till tre subkategorier per generisk kategori. Resultatet visar på upplevelser av yttre förutsättningar, leda arbetet, gränsöverskridande teamarbete och reaktion på händelsen. Ett välfungerande ledarskap och en god samverkan ger bäst förutsättningar för ett optimalt vårdande för patienten. Utbildning, erfarenhet och en bra bearbetning efter en särskild händelse är viktiga aspekter för att kunna leda och samverka på ett bra sätt i ett skadeområde.

Bakgrund: Enligt statistiken har ambulansutryckningarna ökat men ambulanstätheten minskat. Det behövs därför en väl fungerande prioritering av patienterna som söker akut vård från larmcentralen. De som inte är i akut behov av ambulanstransport till sjukhus ska kunna omdirigeras till att söka annan vård som vårdcentral eller stanna hemma med egenvård.   Syfte: är att jämföra patienter med samma ESS kod i ambulansjournalerna som endera transporterades till sjukhus eller kvarstannande med egenvård vid prio ett larm. Metod: En retrospektiv fallkontroll studie med en kvantitativ ansats. En journalgranskning med 139 inkluderade ambulansjournaler från södra Sverige.   Resultat: Andelen prio ett uppdrag där patienten lämnades hemma med egenvård i föreliggande studie var 193 stycken, 7,2 procent. Utifrån resultatet fanns det inga skillnader i åldern mellan patienter som stannade kvar respektive transporterades med ambulans till akuten på respektive sjukhus. Det fanns heller inga signifikanta skillnader mellan könen utifrån tid på dygnet. Dock fanns det en signifikant skillnad då det gällde avstånd till sjukhus. För patienterna som bodde ≤ 8 km radie från ett sjukhus stannade 83st (59,7%) kvar i hemmet med egenvård. För patienter med ≥ 8 km ifrån ett sjukhus stannade 106 (76,3 %) kvar i hemmet med egenvård. Totalt för patienter som transporterades överensstämde larmcentralens index med ambulanssjuksköterskans ESS-kod vid 52%. För patienter som kunde kvarstanna i hemmet var överensstämmelsen 42% mellan larmcentralens index och ambulanssjuksköterskans ESS.   Slutsats: Studien kunde inte påvisa någon skillnad mellan kön och tidpunkt av de som transporterades mot de som kunde stanna hemma, dock fanns det en signifikant skillnad på antal patienter som transporterades och kunde stanna hemma beroende på avstånd mellan deras boende och sjukhus. Även fanns det en förbättringspotential mellan SOS index och ambulanssjuksköterskans ESS kod, att denna skulle stämma mer överens. För ambulanssjuksköterskan är det viktigt att behandla alla patienter lika oberoende på yttre faktorer, i denna studie framkom att avståndet hade en betydelse. Detta får vi som ambulanssjuksköterskor ta till oss och inte låta ha en avgörande betydelse för den vård vi beslutar oss för att ge patienten. / Background: According to statistics, ambulance emergency were increased but the density decreases, which requires a well-functioning prioritization of patients seeking emergency care from the central station. Those who are not in need of urgent ambulance transport to the hospital to be redirected to seek other care medical center or stay at home with self-care.   Purpose: is to compare patients with the same ESS Code of ambulance records that are either transported to a hospital or keeping people with self-care at priority alarm. Method: A retrospective case-control study with a quantitative approach. A medical record review of 139 included ambulance records from southern Sweden.   Results: The proportion of priority a mission in which the patient was at home with self-care in this study were 193 pieces, 7.2 per cent. Based on the results, there were no differences in age between patients who remained and was transported by ambulance to the emergency room and hospital. There were also no significant differences between the sexes based on time of day. However, there was a significant difference as regards the distance to the hospital. For patients who lived ≤ 8 km radius of a hospital stayed 83st (59.7%) remain in the home with self-care. For patients with ≥ 8 km from the hospital stayed 106 (76.3%) remain in the home with self-care. Total of patients transported consistent monitoring center index with the ambulance nurse ESS Code at 52%. For patients who were able to remain in the home was the consistency 42% between the central station's index and the ambulance nurse ESS. Conclusion: The study did not demonstrate a difference between gender and time of the transported toward those who could stay at home, however, there was a significant difference in the number of patients who were transported and could stay home, depending on the distance between their accommodation and hospitals. Although there was an improvement in potential between SOS Index and the ambulance nurse ESS code. For ambulance nurse, it is important to treat all patients equally regardless of external factors, in this study revealed that the distance had a meaning. This we get that ambulance nurses bring to us and not let be crucial for the care we decide to give.

Bakgrund: Att vara illamående påverkar människan negativt och den som upplever illamående känner ofta samtidigt ett lidande. Ett av sjuksköterskans grundläggande arbeten är att lindra lidande och främja hälsa. För att på bästa sätt kunna lindra lidande behöver ambulanssjuksköterskan behärska både sina vårdvetenskapliga och medicinska kunskaper. Illamående inom ambulanssjukvården är ett relativt outforskat område som förtjänar ett större fokus. Syfte: Studiens syfte var att kartlägga förekomsten av illamående hos patienter inom ambulanssjukvården samt om faktorer som kön, ålder, vårdtid i ambulans och mottagande klinik relaterat till sjukdomstillstånd utgör skillnader i förekomsten av illamående. Metod: Undersökningen genomfördes som en retrospektiv journalgranskning med en kvantitativ ansats där 362 journaler granskades. Även demografisk data och farmakologisk behandling med antiemetika registrerades. Resultatet analyserades och hypotesprövningar genomfördes med chitvåtest. Resultat: Studien visade att 17,1% av patienterna var illamående, 17,4% var inte illamående och dokumentation om illamående saknades i 65,5% av journalerna. Patienter som led av kirurgiska tillstånd upplevde mer illamående jämfört med patienter med ortopediska eller medicinska tillstånd, p = 0,0303. En tendens till mer illamående hos kvinnor än män kunde tydas, liksom hos yngre jämfört med äldre. Det fanns även en trend till att illamåendet ökade vid längre vårdtider i ambulansen. Totalt 40,3% av patienterna som upplevde illamående behandlades med antiemetika. Slutsats: Studien visade att både dokumentation om illamående i ambulansjournaler och behandling av illamående var otillräcklig. Det fanns ett samband mellan mottagande klinik och frekvensen av illamående, där patienter med kirurgiska tillstånd upplevde mest illamående. Vidare forskning om avsaknad av dokumentation av illamående och vilka faktorer som påverkar förekomsten av illamående skulle kunna leda till en utveckling av behandlingsriktlinjer och beslutstöd inom ambulanssjukvården. / Background: Nausea is an unpleasant sensation that can cause considerable suffering. One important task for nurses is to relieve suffering and promote wellbeing. In order to relieve suffering paramedics need to be proficient in both medical and caring skills.  Nausea amongst patients within the ambulance service is a relatively sparsely researched field that deserves a greater focus. Aim: To examine the prevalence of nausea amongst patients within the ambulance service and whether the prevalence is affected by factors such as gender, age, time in the ambulance or clinic. Method: In this study 362 ambulance journals from a Southern region in Sweden were examined retrospectively for documentation of nausea. Demographic data and treatment with antiemetics were also recorded. Statistical analysis of significance levels was performed using the Chi-squared test. Results: In 17.1% of cases the patient suffered from nausea and in 17.4% there was documentation that the patient was not nauseous, while there was a lack of documentation in 65.5% of the journals. A significantly larger proportion of patients with surgical conditions suffered from nausea than those with medical or orthopaedic conditions (p = 0.0303). The prevalence of nausea was slightly greater for women than men and for patients under age 60 than over age 60 and there was a trend towards more nausea the longer the time in the ambulance was. Only 40.3% of those who reported nausea were given antiemetics Conclusions: The study showed that both documentation and treatment of nausea were inadequate. There was a connection between which hospital clinic the patients were handed over to and the frequency of nausea, with surgical patients showing the most nausea. Further studies are needed to investigate the lack of documentation of nausea within the ambulance service and factors influencing the prevalence of nausea. This could lead to a predictive instrument to help paramedics detect nausea and better protocols for treating and helping to alleviate nausea.

No description available.