Introduktion: Traumatiska hjärtstopp är en av de vanligaste dödsorsakerna hos unga vuxna i världen. Överlevnadsstatistiken har historiskt sett varit väldigt låg. På senare tid har det dock visat sig att chansen till överlevnad har ökat. Detta tros bero på en förändrad syn gällande patofysiologi, prioritering av att snabbt åtgärda reversibla orsaker och utveckling av behandlingsriktlinjer inom ämnet. De reversibla orsakerna bör prioriteras före hjärtkompressioner, som visat sig ha en mindre betydande roll i det initiala skedet av ett traumatiskt hjärtstopp jämfört med ett icke-traumatiskt hjärtstopp. Syfte: Syftet med studien är att undersöka beredskapen för omhändertagande av patienter med traumatiskt hjärtstopp bland sjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvården. Metod: För att besvara studiens syfte genomfördes en kvantitativ enkätstudie med egenkonstruerade frågor. 100 sjuksköterskor deltog i studien. Resultat: Resultatet visade att det råder en blandad beredskap bland studiedeltagarna att omhänderta patienter med traumatiska hjärtstopp. Att åtgärda en övertryckspneumothorax och hjärttamponad visade på lägre beredskap jämfört med att åtgärda kritisk hypovolemi och asfyxi/hypoxi. De som tidigare tränat praktiskt på att omhänderta en patient med traumatiskt hjärtstopp kände sig säkrare på momenten bilateral nåldekompression, ventilera med mask och blåsa, applicera endotrakealtub, applicera bäckengördel, samt att arbeta utifrån handlingsplanen för traumatiska hjärtstopp, än de som inte hade tränat praktiskt. Slutsats: Studien belyser hur praktisk träning är en viktig faktor för sjuksköterskors beredskap att hantera traumatiska hjärtstopp prehospitalt. Med denna insikt bidrar studien till tidigare forskning, och kan också vara till nytta för HLR-instruktörer, stations- och verksamhetschefer, beslutsfattare inom ambulanssjukvården, och sjuksköterskor.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan är verksam i en komplex miljö utanför sjukhusets väggar och ställs inför att möta, vårda och behandla alla typer av sjukdomar och skador. Vissa tillstånd inträffar mer sällan, såsom exempelvis traumatiskt hjärtstopp, vilket leder till en begränsad möjlighet att skaffa sig kliniska erfarenheter kring det. Detta tillstånd har dessutom en mycket låg överlevnadsfrekvens samtidigt som behandlingsmöjligheterna utanför sjukhuset är begränsade, vilket ökar komplexiteten ytterligare då tidsfaktorn är av avgörande betydelse. Genom att ta del av erfarenheter från ambulanssjuksköterskor i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp kan viktiga lärdomar fås. Syfte: Var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats där åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet frambringade kategorier, vilka var följande: Förberedelser är essentiellt, balansera mellan adrenalinpåslag och fokus, trygghet av att ha stöd, omgivningen påverkar samt känslor och reaktioner som väcks i efterförloppet. Ambulanssjuksköterskorna upplevde en trygghet då de kände sig förberedda samt då stöd fanns på platsen. Trots en stressfylld situation upplevde ambulanssjuksköterskorna att de blev fokuserade och lösningsorienterade på uppgiften. Efter avslutat omhändertagande upplevdes att ha stöd från kollegor som viktigt. Slutsats: För att öka tryggheten vid händelse av traumatiskt hjärtstopp är stöd från kollegor, kontinuerlig utbildning och tidigare erfarenheter viktiga aspekter. Samarbete och samverkan underlättar omhändertagandet samt anses stöd från kollegor som en hjälp i bearbetningen av händelsen. / Background: An ambulance nurse operates in a complex environment outside the walls of the hospital and is faced with encountering, caring for and treating all types of illnesses and injuries. Some conditions occur less often, such as traumatic cardiac arrest, which leads to a limited opportunity to gain clinical experiences of it. In addition, this condition has a very low survival rate and the treatment options outside the hospital are limited, which increases the complexity further since the time factor is of crucial importance. Important lessons can be learned by sharing the experiences of ambulance nurses in connection with the care of patients with traumatic cardiac arrest. Aim: The aim was to investigate ambulance nurses' experiences of the care of patients with traumatic cardiac arrest. Method: A qualitative design with an inductive approach in which eight ambulance nurses were interviewed. The interviews were transcribed and analysed using a qualitative content analysis. Results: Results yielded five categories, which were named as follows: Preparation is essential, balance between adrenaline rush and focus, support is a security, the effects of the surroundings as well feelings and reactions evoked in the aftermath. The ambulance nurses experienced increased security when they felt prepared and when support was available at the scene. Despite a stressful situation, they became focused and solution-oriented. After completion of care, having support from colleagues was perceived as important. Conclusion: To increase safety in traumatic cardiac arrest situations, the following things are necessary: support from colleagues, continuous education, and previous experiences. Cooperation made the caretaking easier, and to process the incident, support from colleagues is important.