Prehospital akutsjukvård är första länken i vårdkedjan och de unika interaktionerna mellan patient, eventuella närstående och ambulanssjuksköterska benämns vårdmöten. Det innebär att möta människor som är i behov av vård i den miljö de befinner sig. En djupare förståelse för hur vårdmötet erfars av ambulanssjuksköterskor under speciellt utmanande förutsättningar då skyddsåtgärder måste vidtas, är därför betydelsefullt. Syftet med denna studie är att beskriva prehospitala vårdmöten vid misstanke om Covid-19, såsom det erfars av ambulanssjuksköterskor. Föreliggande studie är en kvalitativ intervjustudie omfattande nio intervjuer genomförda med en induktiv ansats. Det insamlade materialet analyserades genom innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs (2008). Resultatet presenteras i huvudkategorin Professionell vanmakt i en avhumaniserande vård - utan att kunna se slutet på avståndstagandet till patienten. Prehospitala vårdmöten under Covid-19 pandemin kan förstås som att ha förlorat sin professionella autonomi och stolthet, där den individuella ambulanssjuksköterskan möter patienten i nära och personliga relationer. I stället har autonomin ersatts med en försvagad yrkesroll med föränderliga vårddirektiv, som förmedlas utan dialog med de professionella. I en situation med okunskap och frustration blir vården avhumaniserad med olika grader av avståndstagande till patienten i behov av vård, utan ett fastställt slutdatum. Detta tydliggörs ytterligare genom fem generiska kategorier: Avskärmande trygghetsmask; Fluktuerande policyrevideringar; Mållös frustration; Olustigt patientmöte och Medicinsk dominans och nedprioriterad omvårdnad. Slutsatsen är att en avhumaniserad vård av patienten som vårdats inom prehospital akutsjukvård för misstanke om Covid-19 kan ha lett till att patienterna blivit utsatta för vårdlidande exempelvis i form av bristande delaktighet i vårdmötet. Bristande autonomi och nya prioriteringar för vad som är viktigt i vården kan ha bidragit till etiska dilemman hos ansvariga ambulanssjuksköterskor.

Bakgrund: Inom sjukvården förekommer ”utebliven omvårdnad”, vilket inkluderar all omvårdnad som uteblir. Detta påverkar patientens vårdupplevelse negativt och leder till ett vårdlidande för patienten. Mest förekommande är utebliven information och kommunikation med- och till patienterna, och skälet grundas i ett komplext samband av olika faktorer. Aktuell forskning inom området baseras framförallt på intrahospital vård och kunskapen om utebliven omvårdnad prehospitalt är begränsad. Syfte: Syftet med studien var att identifiera i vilka situationer utebliven omvårdnad sker vid vård av patienter som är kritiskt sjuka inom prehospital vård samt vilken omvårdnad som uteblir och varför. Metod: Studien har en kvalitativ design och bygger på data inhämtad från ambulanssjuksköterskor, genom semistrukturerade intervjuer med induktiv ansats som analyserats med Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys. Resultat: Omvårdnad uteblir vid vård av kritiskt sjuka patienter prehospitalt. Främsta orsaken till att det sker var både en omedveten- och medveten prioritering av ambulanssjuksköterskan där direkt livräddande åtgärder prioriteras före omvårdnad ofta i kombination med tidsbrist och ett behov av att arbeta eller komma iväg till sjukhus snabbt. Den omvårdnad som uteblev var främst kommunikation och information till patienter och anhöriga, respekt för patientens autonomi och integritet samt hänsyn till patientens basala behov.  Slutsats: Omvårdnad uteblir vid kritiska patienter till följd av en prioritering av ambulanssjuksköterskan vilket skapar ett vårdlidande för patienten. Olika situationer och prehospitala förhållanden medförde att ytterligare faktorer behövde beaktas och omvårdnad uteslöts. Exempelvis uteslöts information och kommunikation till patienten. Ytterligare forskning från patient- eller anhörigperspektiv vore av intresse för att ytterligare belysa fenomenet. / Background: Missed nursing care is a problem in healthcare. Missed nursing care is all the care that is missed given to patients. This will negatively affect the patients’ health-care experience and lead to suffering. Most occurring missed nursing care is information and communication to the patient, the reason is a complex issue of various factors. Previous research on this subject lacks insight regarding missed nursing care in prehospital environment. Aim: Aim of the study was to identify in which situations missed nursing care occur within prehospital care of critically ill patients, and which care actions are left out and why. Method: This study has a qualitative design with an inductive approach. Data is collected from Swedish ambulance nurses through semi-structured interviews and analysed with content analysis in accordance with Graneheim and Lundman (2004).  Result: The cause for missed nursing care is an active prioritization by the ambulance nurse where lifesaving actions were prioritized before nursing care. This happened when caring for critically ill patients with simultaneous need for quick action and transport. There were also un subconscious prioritization as a reason for missed nursing care. The missed care was information for the patient and relatives, respect for integrity and autonomy and patient hygiene. Conclusion: Active and subconscious prioritization was the reason for missed nursing care. Suffering from given care is a result of missed nursing care. Example of missed nursing care was information and communication. Research from patient and relatives perspective would be of interest for further illuminate the phenomena.