Ambulanssjukvården har de senaste decennierna utvecklats från transportverksamhet till avancerad vård. Som sjuksköterska inom ambulanssjukvård kan du möta patienter i alla åldrar och med alla tänkbara akuta och mindre akuta tillstånd. Barn är en patientgrupp som står för nästan 10% av dessa uppdrag och innehar samma rätt till individualiserad vård som vuxna. Barn skiljer sig dock från vuxna, både fysiologisk och mentalt. Att med dessa patienter kunna skapa en god vårdande relationen med korrekt omhändertagande, bedömning och behandling kan därför ställa höga krav på sjuksköterskan inom ambulanssjukvården. Forskning visar att oro är en vanligt förekommande känsla hos sjuksköterskan inom ambulanssjukvård när det är barn som är patienter. Hur denna oro upplevs är dock lite utforskat. Syftet med studien var därför att beskriva sjuksköterskans upplevelsen av oro vid vård av barn prehospitalt. I studien, som är av kvalitativ ansats, användes semistrukturerade intervjuer för inhämtning av data. Åtta sjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvård med varierande erfarenhet, både specialiserade och grundutbildande, intervjuades. Den insamlade data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys vilket resulterade i fyra huvudkategorier; vård av barn kräver kunskap, bra bemötande är en utmaning, akuta bedömningar och behandlingar väcker starka känslor och tid och erfarenhet är påverkande faktorer. Oron som beskrivs av sjuksköterskorna är utbredd och mångfacetterad. Svårt sjuka barn väcker nästan alltid starka känslor, både hos den erfarne men även den mindre erfarna sjuksköterskan inom ambulanssjukvården. Den kunskapsrelaterade oron skulle kunna mildras med trygghet i kollegans kunskap eller med mer teoretisk och praktisk kunskap genom utbildning och hospitering.

Sepsis är en diagnos med hög mortalitet, men svår för ambulanssjukvården att upptäcka. Ett snabbt förlopp till behandling är av största vikt och en utmaning för ambulanssjuksköterskans förmåga att korrekt bedöma patienter med misstänkt sepsis. Syftet med studien var att undersöka utlarmningsprioritetens betydelse för tid till olika behandlingsinterventioner för patienter med ett svårt infektionstillstånd samt hur ambulanssjuksköterskans bedömning och behandling av dessa påverkade vårdförloppet avseende tid till antibiotikabehandling, vårdtid och mortalitet. Forskningsansats var retrospektiv journalgranskning. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan uppgraderat larmcentralens prioritering till högsta prioritet i 33,4 % av fallen. Patienterna fick vänta längre på ambulans vid lägre utlarmningsprioritet. Ambulanssjuksköterskan identifierade en svårt sjuk patient lika fort oberoende av utlarmningsprioritet. En misstanke om sepsis fanns redan i ambulansen i 64,4 % av patientfallen. Denna misstanke var associerad till förkortad tid till antibiotikabehandling på akutmottagningen. Denna patientgrupp fick också administrering av prehospital läkemedelsbehandling i större utsträckning. Mortaliteten vid sepsis har i tidigare studier halverats vid en sådan misstanke, men det kunde inte påvisas i denna studie. Möjligen beror det på ett lite annorlunda arbetssätt inom svensk ambulanssjukvård samt annorlunda inklusionskriterier för studien. Det finns idag en mängd olika screeninginstrument för sepsis. Valideringen av dessa pågår och frågan hur ambulanssjuksköterskan på bästa sätt skall tidigt upptäcka sepsis kvarstår. Behandlingsriktlinjerna vid sepsis är inte i linje med senaste forskning och tydliga behandlingsanvisningar saknas för ambulanssjukvården. Det är behov av ytterligare forskning rörande ambulanssjuksköterskans bedömningar och hur beslutsvägar görs.

Tidigare forskning har identifierat bristande överrapportering mellan yrkesgrupper som en av riskfaktorerna i samband med en interhospital transport. Studiens syfte var att utifrån kritiska händelser beskriva upplevelser av oro och farhågor hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården i samband med överrapportering av patienter som transporteras av ambulans mellan två vårdinrättningar. Metoden för studien var kritisk incidentteknik (CIT). Datainsamlingen utfördes i ett landsting i södra Sverige där sex sjuksköterskor inom ambulanssjukvård deltog. Intervjuerna transkriberades och analyserades enligt kritisk incidentteknik. I resultatet framkom fem huvudkategorier av oro och farhågor hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården i samband med överrapportering; Oro och farhågor för att nedgraderas till transportör, Oro och farhågor för rationalisering och slarv, Oro och farhågor för den prehospitala arbetsmiljön, Oro lindras genom att mottagande personal efterfrågar ytterligare information och Oro lindras genom tydligt medicinskt ansvar. Studien visar att oro och farhågor i samband med överrapportering av patienter som transporteras av ambulans mellan två vårdinrättningar kan relateras till ett patientansvar, yrkesrollen och arbetsmiljö. Den interhospitala transporten har en betydelsefull påverkan både på vårdrelationen till patienten och ambulanssjuksköterskans yrkesidentitet. Då sjuksköterskor inom ambulanssjukvård upplevt en adekvat och god överrapportering beskrevs det bidra till en patientsäker vård och upplevelse av lugn och trygghet i yrkesrollen. Överrapporteringen bör därför betraktas som en grundförutsättning för professionellt vårdarbete inom ambulanssjukvård.

No description available.

Ambulanssjukvården i Sverige har under de senaste åren fått mer möjlighet för avancerade prehospitala bedömningar och samtidigt ett ökande antal uppdrag. Under denna period ses ingen ökning i antalet ambulansresurser vilket har lett till minskad en hög belastning på både verksamhet och personal. Många ambulansområden har utvecklat arbetssätt för att kunna kvarlämna, hänvisa eller beställa alternativ transportsätt, detta för att kunna frigöra mer ambulanser. Med dessa nya arbetssätt sätts personalen under nya krav som har upplev både positivt och krävande. Brist på återkoppling, otillräckligt stöd från ledning och brist på utbildning är några av de bekymmer som tidigare upplevts. Syftet med denna studie är att beskriva hur ambulanspersonalen vid Kungälvs sjukhus upplever att arbeta med det nya arbetssättet där hänvisning till annat transportsätt eller vårdnivå och överlämnande av VIPP-dokument samt uppföljning av handläggningen ingår. Studien har baserats på en kvalitativ intervjustudie där tio ambulanssjuksköterskor eller sjuksköterskor, med eller utan annan specialistutbildning, som arbetar med detta arbetssätt intervjuats med förbestämda frågor. Resultatet visar att sjuksköterskorna i Kungälv upplever arbetssättet generellt som positivt. Det lyfts fram att återkoppling till patienterna upplevdes som mycket givande. Diskussion: Informanterna upplever i många fall samma bekymmer som i tidigare studier. Dock inte bekymret med att inte få någon återkoppling vilket visar att Kungälvs arbetssätt har hittat en lösning på en de tidigare upplevda besvären med att kvarlämna eller hänvisa patienter.

Hälsa är ett av fyra konsensusbegrepp inom vårdvetenskaplig teoribildning, som på ett övergripande plan bygger upp den teoretiska basen för vårdandet. Ett vårdvetenskapligt patientperspektiv inbegriper även ett intresse för vårdarna. Studier om vårdarna, deras kompetens och erfarenheter av specifika vårdsituationer, bidrar till att utveckla vårdarens välbefinnande, men bidrar också till att patienterna får en bättre vård. Ambulanssjuksköterskans arbetsmiljö är dock oförutsägbar och omgiven av osäkerhet, till exempel riskfyllda vårdmiljöer i samband med en pandemi. Syftet i föreliggande studie är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av det prehospitala vårdandet av patienter under pågående pandemi. Studien är en kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats och med åtta öppna intervjuer. I resultatet presenteras huvudkategorin Osäkert och riskfyllt för patient och vårdare. Vårdandet under pågående pandemi kan på en övergripande nivå förstås som ett risktagande, det finns en ovisshet beträffande smittorisk inför varje nytt vårdmöte. Det prehospitala vårdandet blir osäkert i förhållande till egen hälsa men också i förhållande till den drabbade patienten som möts med ett avståndstagande bakom skyddsutrustning istället för ett inbjudande vårdmöte. Ambulanssjuksköterskan förhåller sig följsamt till ny kunskap som revideras samt ett förändrat vårdande som börjar ta form. Trots egen exponering för potentiell fara drivs ambulanssjuksköterskan av en idealbild av ett vårdande förhållningsätt och att vilja hjälpa människor oavsett sjukdomstillstånd. Resultatet byggs upp av följande sex generiska kategorier: Vårdsammanhang, Kunskapsprocess, Skyddsmedvetenhet, Patientmötet bakom masken, Egen utsatthet samt Anpassning. Utifrån resultatet dras slutsatsen att under en pågående pandemi blir vårdandet av patienter som misstänks ha en smittsam sjukdom riskfyllt både för patient och vårdare.

Bakgrund: Många ambulanssjuksköterskor upplever att kraven på dem stiger samt att arbetsrelaterad stress ökar allt mer. Ambulanssjuksköterskor måste ha kunskap inom många områden och samtidigt bedriva en patientsäker vård. Arbetsmiljön upplevs i många lägen bristfällig och har betydelse för upplevelsen av arbetsrelaterad stress. Motiv: Vid granskning av tidigare forskning observeras att många sjuksköterskor upplever att kraven på dem ökar samt att den arbetsrelaterade stressen stiger. Mer kunskap behövs om arbetsrelaterad stress i prehospital akutsjukvård och hur ambulanssjuksköterskor upplever och hanterar den i sitt arbete.Syfte: Att belysa hur ambulanssjuksköterskor upplever och hanterar arbetsrelaterad stress i prehospital akutsjukvård.Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes på fyra ambulansstationer i Region Västernorrland som är belagda i både glesbygd och storstad. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys.Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: ”känslomässig belastning”, ”strävan efter kontroll” och ”vikten av stöd från kollegor och organisation”.Konklusion: Det framkom i studien att flera aspekter påverkar ambulanssjuksköterskors upplevelse av arbetsrelaterad stress. Dessa aspekter kan leda till konsekvenser för patientsäkerheten och personalens egen hälsa om inga åtgärder vidtas. Mängden krav som ställs och graden av kontroll som upplevs i arbetssituationer kan vara avgörande för om arbetet skapar stress. Den arbetsrelaterade stressen upplevs som ett allt mer stigande problem i arbetet som kräver förbättringsåtgärder. Dessa åtgärder bör tas fram gemensamt med personal och ledningen. Detta för att personalen kan och känner sin egen arbetsmiljö mest och kan förmedla problemen men också komma med förslag till förbättring.

Bakgrund: Hjärtstopp på barn är ovanliga larm som ambulanssjuksköterskor kan behöva ställas inför. Inför dessa larm behöver ambulanssjuksköterskor förbereda sig utifrån den information som ges av SOS. Ambulanssjuksköterskor har ett stort ansvar eftersom rollen innebär den högsta medicinska kompetensen i ambulansen. Att vårda ett barn med hjärtstopp kan ge starka reaktioner hos ambulanssjuksköterskor och reaktionerna behöver bearbetas för att minska risken för psykisk ohälsa.  Motiv: Studiens strävan är att ge en djupare förståelse av svårigheter ambulanssjuksköterskor ställs inför, deras tankar och känslor under och efter dessa larm samt se hur de hanterar dessa reaktioner. Syfte: Syftet med studien är att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter av larm som berör barn med hjärtstopp. Metod: Studien har en kvalitativ design. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med nio specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård. Med induktiv ansats utfördes en kvalitativ innehållsanalys av datan från intervjuerna. Resultat: Analysen belyser fyra kategorier av erfarenheter: “Förberedelser inför hjärtstopp”, “Rollen som medicinskt ansvarig”, “Utföra HLR på barn” och ”Bearbetningen när insatsen är över”. Konklusion: Studien belyser betydelsen av utbildning, riktlinjer och information från SOS alarm för att ambulanssjuksköterskor ska kunna förbereda sig inför ankomst till ett barn med hjärtstopp. Rollen som medicinskt ansvarig kan underlättas genom delat ansvar, beslutsstöd och copingstrategier. HLR-arbetet upplevs gå bra att utföra men vara stressande och kunna leda till starka känslor och reaktioner. När insatsen är över behöver ambulanssjuksköterskor stöd från kollegor, chef och stödåtgärder. Studien belyser erfarenheter som kan ge både nya och erfarna ambulanssjuksköterskor en insikt i vad det innebär att vårda ett barn med hjärtstopp och arbetsgivare en förståelse för sin roll vid dessa larm.

När Covid-19-pandemin bröt ut i Sverige förstärktes och förändrades hygienrutinerna inom ambulanssjukvården och heltäckande skyddsutrustning infördes. Tidigare forskning visar att skyddsutrustning är avgörande för att minska smittspridning vid utbrott av allvarliga luftvägsinfektioner. Dock kan skyddsutrustning påverka vårdsituationen och samspelet mellan människor negativt. Detta på grund av att den kan upplevas som skrämmande och orsaka såväl psykiskt som fysiskt obehag samt problem med att kommunicera. Kommunikation, vårdande möten och vårdande samtal anses avgörande för att mötet mellan livsvärldarna ska bli gott och en god vårdsituation uppstå. Syftet med studien var att beskriva hur ambulanssjuksköterskor upplever och hanterar vårdsituationen när heltäckande skyddsutrustning används under Covid-19- pandemin. Studien utfördes som en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats där tolv ambulanssjuksköterskor intervjuades. Resultatet visar att skyddsutrustningen påverkade ambulanssjuksköterskornas identitetsuppfattning, skrämde patienter och försvårade verbal och icke-verbal kommunikation. Den orsakade både psykiskt och fysiskt obehag samt gav upphov till etiska dilemman. Skyddsutrustningen utgjorde ett hinder i vårdsituationen som försvårade mötet mellan patientens och ambulanssjuksköterskans livsvärld. Humor, förvarning och information kunde till viss del motverka de negativa effekter skyddsutrustningen hade på vårdsituationen. Det fanns ett fåtal positiva aspekter med skyddsutrustningen. Dessa bestod i att lukt och smuts i mindre utsträckning störde vårdandet, möjlighet att dölja sina känslor och att ambulanssjuksköterskans förhållningssätt till hygienrutiner förändrades. Ny skyddsutrustning som inte skadar kommunikationen, är bekvämare, mer hållbar och bättre anpassad behöver utformas. Humor och information kan underlätta svåra vårdsituationer och generera delaktighet. Etisk träning och diskussion kan vara av vikt för att ambulanssjuksköterskan skall känna sig bättre förberedd på etiska dilemman.

De senaste åren har kraven på ambulanssjukvården ökat och i takt med vårdens centralisering står ambulanssjuksköterskan allt oftare inför uppdrag med prehospital förlossning. Uppdraget är förknippat med höga förväntningar på att ambulanssjuksköterskan ska kunna hantera förlossningssituationen. Syftet är att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av vårdandet vid prehospital förlossning. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats och åtta kvalitativa intervjuer. I resultatet redovisas huvudkategorin ”Stressande vårdmöten med en önskan om att skapa förtroende trots oförbereddhet”. Ambulanssjuksköterskan bär på en önskan om att få möta kvinnan som ska föda barn utanför sjukhus på ett professionellt och värdigt sätt som även inrymmer partnern. Medvetenheten om sina egna brister och tillkortakommanden är dock överhängande. Bemästring av alla negativa känslor beträffande bristande kompetens och att inte kunna leva upp till upplevda förväntningar tar ett uttryck i ett oäkta förhållningssätt som försöker dölja okunskapen. Räddningen för den oerfarna ambulanssjuksköterskan återfinns i en barnmorska på telefon och den erfarna kollegan. Huvudkategorin föregås av sex generiska kategorier: Mental förberedelse och förförståelse, Kvinnan i fokus och partnerns delaktighet, Otillräcklighet och komplikationsrädsla, Handlingsberedskap och kollegialt stöd, Eufori och skräck samt Utbildningsbehov och snabb kompetens. Studiens slutsats är att patientsäkerheten kan förbättras på ett enkelt sätt genom att ambulanssjuksköterskan erbjuds ökad utbildning i prehospital förlossning och därigenom kunna få ökad trygghet i sitt vårdande förhållningssätt.