Bakgrund: Förlossningsrädsla grundar sig på fyra olika bakgrundsfaktorer, den biologiska, psykiska, traumatiska händelser och rädsla för framtida föräldraskap. Många gravida kvinnor upplever en rädsla inför sin förlossning och några upplever att rädslan är så outhärdlig att den utgör ett hinder i vardagen. Barnmorskans/sjuksköterskans närvaro och stöd är en viktig del som kan påverka hela förlossningsupplevelsen. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att belysa kvinnans upplevelse och hantering av förlossningsrädsla samt barnmorskans/sjuksköterskans omvårdnad. Metod: Denna litteraturstudie är uppbyggd av vetenskapliga artiklar som söktes i databaserna Cinahl, Pubmed och PsycInfo. Artiklarna har kvalitetsgranskats, bearbetats samt analyserats. Resultat: Kvinnors tidigare erfarenheter och negativa upplevelser kring graviditet och förlossning ökar risken att utveckla förlossningsrädsla. För att kunna hantera sin rädsla är det viktigt för kvinnan att känna sig delaktig och hitta egna strategier. Barnmorskan/sjuksköterskan har en viktig roll när det gäller att skapa en god relation till kvinnan, vara närvarande och utbilda kvinnan och partnern. Diskussion: Resultatet visar hur viktigt det är att barnmorskan/sjuksköterskan är lyhörd, uppmärksam och delaktig för att kunna identifiera kvinnans tidigare negativa upplevelser och utifrån det hjälpa kvinnan på bästa sätt. Slutsats: Barnmorskans/sjuksköterskans närvaro och bemötande kan vara avgörande för hur varje kvinna upplever hela sin graviditet och förlossning.

Syfte Syftet med denna studie är att beskriva föräldrars upplevelse av bemötande, stöd och information i samband med födseln av ett barn med Downs syndrom, DS.                         Bakgrund Ungefär 120 barn per år föds med Downs syndrom i Sverige och vårdas den första tiden på nyföddhetsavdelningar. Tidigare forskning har visat att föräldrarna upplevt otillräckligt stöd och information under den första tiden. Idag finns konkreta råd för hur det tidiga föräldrastödet ska se ut.                                                                                            Design En kvalitativ studie.                                                                                                 Metod Enkäter med öppna breda frågor skickades ut till 47 föräldrar till barn med DS. Av dessa analyserades 28 enkäter. Enkäterna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Data insamlades under april 2015. Resultat: Fyra teman identifierades vilka illustrerar föräldrars upplevelser i samband med födseln av ett barn med DS. När misstanken väcktes beskriver föräldrarnas upplevelser av hur och av vem misstanken väcktes att deras barn hade DS. Otydlig och bristfällig information Trots att goda exempel finns, är det många föräldrar som har dåliga erfarenheter av den första tiden. De beskriver hur personalen har undanhållit information samt att informationen har varit otydlig. Föräldrarna vill ha tydlig och ärlig information Vi har fått barn, inte bara en diagnos Vårdpersonalens attityder till DS har haft betydelse för föräldrarnas upplevelse på gott och ont, vilket även har påverkat deras copingstrategier.  Viktig att bli bekräftad beskriver hur föräldrarna önskar mer tid för samtal, många föräldrar har upplevt sig utelämnade. De önskar att vårdpersonalen vågat vara personliga och ge sitt stöd.

<p>Urininkontinens är en sjukdom erkänd av Världshälsoorganisationen(WHO)1998. The International Continence of Society(ICS) har definierat urininkontinens: "Det är ett urinläckage som är objektivt påvisbart och utgör ett socialt och hygieniskt problem för individen" urininkontinens drabbar ofta kvinnor i förbindelse med graviditet, förlossning eller kejsarsnitt. Det kan räcka med att bli gravid. Syftet med litteraturstudien var att belysa riskfaktorer som kan orsaka stressinkontinens under graviditet och efter vaginal förlossning. Resultatet visar att vaginal förlossning som avslutas med forceps utgör störst risk att drabbas av stressinkontinens. Det behövs fler studier för att upplysa barnmorskor om hur de kan ge evidensbaserad vård till kvinnor som föder vaginalt för att undvika urodynamiska skador.</p>

Urininkontinens är en sjukdom erkänd av Världshälsoorganisationen(WHO)1998. The International Continence of Society(ICS) har definierat urininkontinens: "Det är ett urinläckage som är objektivt påvisbart och utgör ett socialt och hygieniskt problem för individen" urininkontinens drabbar ofta kvinnor i förbindelse med graviditet, förlossning eller kejsarsnitt. Det kan räcka med att bli gravid. Syftet med litteraturstudien var att belysa riskfaktorer som kan orsaka stressinkontinens under graviditet och efter vaginal förlossning. Resultatet visar att vaginal förlossning som avslutas med forceps utgör störst risk att drabbas av stressinkontinens. Det behövs fler studier för att upplysa barnmorskor om hur de kan ge evidensbaserad vård till kvinnor som föder vaginalt för att undvika urodynamiska skador.

De senaste åren har kraven på ambulanssjukvården ökat och i takt med vårdens centralisering står ambulanssjuksköterskan allt oftare inför uppdrag med prehospital förlossning. Uppdraget är förknippat med höga förväntningar på att ambulanssjuksköterskan ska kunna hantera förlossningssituationen. Syftet är att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av vårdandet vid prehospital förlossning. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats och åtta kvalitativa intervjuer. I resultatet redovisas huvudkategorin ”Stressande vårdmöten med en önskan om att skapa förtroende trots oförbereddhet”. Ambulanssjuksköterskan bär på en önskan om att få möta kvinnan som ska föda barn utanför sjukhus på ett professionellt och värdigt sätt som även inrymmer partnern. Medvetenheten om sina egna brister och tillkortakommanden är dock överhängande. Bemästring av alla negativa känslor beträffande bristande kompetens och att inte kunna leva upp till upplevda förväntningar tar ett uttryck i ett oäkta förhållningssätt som försöker dölja okunskapen. Räddningen för den oerfarna ambulanssjuksköterskan återfinns i en barnmorska på telefon och den erfarna kollegan. Huvudkategorin föregås av sex generiska kategorier: Mental förberedelse och förförståelse, Kvinnan i fokus och partnerns delaktighet, Otillräcklighet och komplikationsrädsla, Handlingsberedskap och kollegialt stöd, Eufori och skräck samt Utbildningsbehov och snabb kompetens. Studiens slutsats är att patientsäkerheten kan förbättras på ett enkelt sätt genom att ambulanssjuksköterskan erbjuds ökad utbildning i prehospital förlossning och därigenom kunna få ökad trygghet i sitt vårdande förhållningssätt.

When childbirth was medicalized and institutionalized in the West during the early 20th century people raised concerns about the degree to which anesthetics were used. Within that context some obstetricians and midwives began advocating for childbirth without what they considered to be unnecessary anesthetics. They also advocated for obstetricians to start providing young women with fundamental knowledge about how the body functions during pregnancy. Obstetricians hoped that this knowledge would prevent unnecessary fear these young women might otherwise have felt during their pregnancies. This was a key element of their teachings as they believed that fear of childbirth was a contributing factor to labor pains.  In this essay I explore three books about pregnancy and childbirth from the perspective of medicalization and phenomenology. I wanted to combine these two theoretical tools since I saw that pregnancy and labor pains brought about a duality connected to medicalization; since pregnancy is medicalized even though it is not considered an illness.  Furthermore I explore the way the authors discuss childbirth without anesthetics, which methods they advocate for and how they relate their theories to a bigger narrative. I found that all three authors had strong ideas about gender, medicine, and what role they thought that medicine should play during childbirth. In addition, all authors expressed ideas about the importance of mind and body coherence and how the pregnant woman should work together with the natural flow of the body during labor.

Syftet med studien var att kartlägga svenska förlossningsklinikers PM angående urinretention postpartum, samt att studera om dessa överensstämmer med de rekommendationer som återfinns i litteraturen. Chefsbarnmorskan/avdelningschefen på alla svenska förlossningskliniker tillfrågades via e-post och telefon om de kunde skicka in sina PM angående urinretention postpartum. De insamlade dokumenten bearbetades genom kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. De flesta PM förespråkar att bedömning om urinretention föreligger ska ske inom fyra timmar postpartum. I hälften av förlossningsklinikernas PM anges både tappningskateter och ultraljud/bladderscan som diagnosmetod. Endast tre av 28 insamlade PM tar upp omvårdnadsåtgärder som underlättar för kvinnan att tömma blåsan. Åtgärder som föreslogs vid urinretention postpartum varierade beroende på mängd residualurin. Den vanligast förekommande urinmängden för tappning av urinblåsan var mellan 300 och 600 ml och tappningen upprepades var fjärde timme. Avbrytande av tappning när residualurinen understeg 100 ml. När större urinmängder uppmättes valde man att sätta en kateter à demeure. De mest förekommande riskfaktorerna för urinretention postpartum som omnämns i PM är förlängt förlossningsförlopp, epiduralbedövning, instrumentell förlossning och bristningar/perineotomi. Inga klara rekommendationer för handläggning av urinretention postpartum har återfunnits i litteraturen, och vår slutsats är att detta är anledningen till de stora skillnader man ser i PM.

SammanfattningBakgrund: Pappors upplevelse av en förlossning är viktigt för att föra förlossningsvården framåt i Sverige. Pappors upplevelse av sugklocka är ett område som inte är undersökt och det är viktigt att göra detta för att skapa kvalité i förlossningsvården.Syfte: Undersöka pappors upplevelser av förlossning med sugklocka.Metod: En tvärsnittsstudie som ingår i en större longitudinell studie i Västernorrlands län.Resultat: Många pappor hade en mer negativ förlossningsupplevelse om förlossningen avslutats med sugklocka som i jämförelse med de pappor som varit med om en förlossning utan instrumentell avslutning (p=<0,001). De upplevde inte heller att de fick stöd i sin situation och att informationen före och efter förlossningen var bristfällig. De upplevde dock att de får prata igenom sin förlossning med sin barnmorska om man jämför de pappor som varit med om en förlossning utan instrumentell avslutning (p=0,008). Slutsats: Det är oerhört viktigt att papporna får känna en trygghet och tillit till vården under förlossningen. Papporna som deltar vid en förlossning med sugklocka upplever den ofta negativt. Upplevelsen av att känna stöd och uppmärksamhet kan göra att bearbetningen av en instrumentell förlossning går lättare. Att få möjlighet att prata igenom händelseförlopp är väldigt viktig.

En procent av alla barn i Sverige föds extremt eller mycket för tidigt (före vecka 33). Dessa barn löper ökad risk för att drabbas av olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Föräldrar som upplever att få ett barn fött för tidigt möter många utmaningar både under barnets första kritiska tid, liksom senare. Forskning visar på ett särskilt behov av att stödja dessa föräldrar, så att de i sin tur klarar av att tillgodose sina barns behov. Syftet med studien var att få en förståelse för familjernas situation , liksom deras uppfattning av samhällets stöd till dem. En kvalitativ intervjustudie med elva föräldrar till extremt eller mycket för tidigt födda barn genomfördes. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultaten visade på föräldrarnas stora oro kring barnets liv och hälsa samt familjens isolering, främst under barnets första tid. Föräldrarnas erfarenheter av hälso- och sjukvård i samband med barnets födsel, sjukhusvård samt övergång till generell hälso- och sjukvård undersöktes. I föräldrarnas beskrivningar sågs en process av både empowerment och "disempowerment". Det slutliga utfallet var övergivna föräldrar med tillit till sin egen förmåga.

Syftet med min uppsats har varit att undersöka hur tre kvinnor genom sina berättelser om jobbiga förlossningar gjort sina upplevelser begripliga i relation till normer om kvinnlighet. Undersökningen består av tre semistrukturerade intervjuer vilka jag, med ett narrativt angreppssätt, analyserat genom att göra en innehållsanalys och en formanalys. Resultatet visar att det i kvinnornas berättelser framkommer tydliga normer kopplade till kvinnlighet. Normerna är flera, men handlar på det stora hela om att barnafödande är någonting naturligt som kvinnor ska klara av utan problem. Då kvinnornas berättelser handlar om upplevelser som avviker från denna norm måste de hela tiden positionera sig själva och sina upplevelser i relation till normen för att kunna förstå sin upplevelse och göra den legitim. Mina slutsatser är att normer kring en ”normal” förlossning är ett sätt att genom upprepning upprätthålla vad det betyder att vara kvinna i dagens Sverige. Kön är ingen fast kategori, utan konstrueras hela tiden; också genom förlossningar. Även fast det finns en normerande makt i strukturerna tar mina informanter också själva makten över sitt subjektsskapande när de genom sina berättelser konstruerar sina upplevelser.