Syftet med studien var att kartlägga svenska förlossningsklinikers PM angående urinretention postpartum, samt att studera om dessa överensstämmer med de rekommendationer som återfinns i litteraturen. Chefsbarnmorskan/avdelningschefen på alla svenska förlossningskliniker tillfrågades via e-post och telefon om de kunde skicka in sina PM angående urinretention postpartum. De insamlade dokumenten bearbetades genom kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. De flesta PM förespråkar att bedömning om urinretention föreligger ska ske inom fyra timmar postpartum. I hälften av förlossningsklinikernas PM anges både tappningskateter och ultraljud/bladderscan som diagnosmetod. Endast tre av 28 insamlade PM tar upp omvårdnadsåtgärder som underlättar för kvinnan att tömma blåsan. Åtgärder som föreslogs vid urinretention postpartum varierade beroende på mängd residualurin. Den vanligast förekommande urinmängden för tappning av urinblåsan var mellan 300 och 600 ml och tappningen upprepades var fjärde timme. Avbrytande av tappning när residualurinen understeg 100 ml. När större urinmängder uppmättes valde man att sätta en kateter à demeure. De mest förekommande riskfaktorerna för urinretention postpartum som omnämns i PM är förlängt förlossningsförlopp, epiduralbedövning, instrumentell förlossning och bristningar/perineotomi. Inga klara rekommendationer för handläggning av urinretention postpartum har återfunnits i litteraturen, och vår slutsats är att detta är anledningen till de stora skillnader man ser i PM.

Bakgrund: Både kateteranvändning och residualurin kan leda till flera komplikationer i efterförloppet. Att studera detta ansågs betydelsefullt ur ett kvalitetssäkerhetsperspektiv. Syfte: Att beskriva förekomst av postoperativ residualurin efter neurokirurgi relaterat till kateteranvändning. Syftet var även att belysa hur sjuksköterskor dokumenterade detta och om eventuella riktlinjer fanns och hur de i så fall följdes. Metod: Kvantitativ, retrospektiv studie med deskriptiv ansats. En journalgranskning genomfördes och de 144 patientjournaler som studerades på den aktuella vårdenheten valdes ut genom ett konsekutivt urval. Resultat: Nästan samtliga patienter vars journaler studerades hade haft urinkateter under operationen. För de patienter där residualurin hade förekommit var detta dokumenterat i standardvårdplanen hos samtliga. Bland några få patienter fanns detta även dokumenterat i en individuell vårdplan under sökord elimination. Sju av 10 patienter som hade mer än 400 ml urin i blåsan vid ultraljudsundersökning urintappades med hjälp av ren intermittent kateterisering. 3 patienter blev urintappade trots mindre än 400 ml urin i blåsan. Dokumentationen av residualurin var delvis bristfällig och de riktlinjer som fanns följdes inte fullt ut. Slutsats: Tydliga riktlinjer för dokumentation av residualurin är något som gynnar både patient och vårdgivare. Det leder sannolikt till att omvårdnadsåtgärder kan utföras i rätt tid och att komplikationer av olika slag kan undvikas.

Syftet med denna systematiska litteraturstudie var att ta reda på vilka faktorer som påverkar uppkomsten av postoperativ urinretention, POUR, i tidigt postoperativt skede. Artikelsökning har skett i databaserna CINAHL, MEDLINE och PsycINFO. Artiklarna kvalitetsbedömdes utifrån en modifierad granskningsmall för artikelgranskning. Sexton artiklar inkluderades i studien. Resultatet visade att med stigande ålder ökade risken för POUR, speciellt för män. Patienter med tidigare urinvägsproblem och andra sjukdomar som påverkade innervationen av urinblåsan hade större risk att utveckla POUR. Ju större volym intravenös vätska som givits, desto större incidens av postoperativ kateterisering. Läkemedel som sympatomimetika, antikolinergika och narkotiska läkemedel givna var vanliga orsaker till POUR. Patienter som fått ryggbedövning eller narkos hade större risk för POUR än de som fått lokalbedövning, men de som fått ryggbedövning hade högre risk än de som fått narkos. Patienter opererade med thorakotomi, för knä- och höftprotes och med öppen bukkirurgi hade större risk för överfylld urinblåsa, vilket kunde utvecklas till POUR. En blåsvolym på mer än 270 ml vid ankomst till uppvakningsavdelningen ökade risken för POUR. Slutsatsen var att det är ett komplext samspel mellan patient-, anestesi och kirurgiska faktorer som påverkar uppkomsten av POUR

Bakgrund: Urinretention och överfylld blåsa är vanliga komplikationer i samband med operation och anestesi. Överfylld blåsa kan orsaka permanenta skador på blåsmuskeln och stort lidande hos den drabbade. Syfte: Att undersöka förekomsten av peroperativt överfylld urinblåsa och eventuella samband mellan den peroperativa urinmängden och patientens ålder respektive anestesins längd samt eventuell skillnad i peroperativ blåsvolym mellan kvinnor och män. Metodbeskrivning: Femtiotvå patienter planerade för öron-, näsa-, hals- och plastikkirurgi rekryterades konsekutivt under en tvåveckorsperiod. Vid ankomst till den postoperativa avdelningen mättes blåsvolymen med portabelt ultraljud. Resultatet antecknades i ett protokoll utformat för studiens syfte. Datamaterialet analyserades i statistikprogrammet SPSS statistics 24. Spearmans rangkorrelationskoefficient användes för att analysera samband. MannWhitneys test användes för att analysera skillnader. Resultat: Studiens resultat visade att mängden urin i blåsan vid ankomst till den postoperativa avdelningen varierade mellan 11 ml och 693 ml. En blåsvolym ≥400 ml uppmättes hos 14% av patienterna. Inget samband kunde ses mellan blåsvolymen vid ankomst och patientens ålder. Ett svagt positivt samband kunde påvisas mellan anestesitiden och blåsvolymen. Ingen statistiskt signifikant skillnad mellan män och kvinnor i fråga om blåsvolymen kunde påvisas. Slutsats: Studiens resultat visade på stora skillnader i patienternas blåsvolym vid slutet av anestesin. Skillnaderna var oberoende av kön och ålder. Ett svagt samband kunde ses mellan blåsvolymen och anestesins längd. Variationen var dock stor mellan individer med liknande anestesitid. Resultatet tyder på att det är rimligt att blåsövervaka alla patienter peroperativt, oavsett ålder, kön och anestesitid. / Background: Urinary retention and bladder distention are common complications associated with surgery and anaesthesia. Bladder distention can cause permanent damage to the detrusor muscle and cause great suffering for the patient. Purpose: To study the incidence of perioperative bladder distention and the correlation between the perioperative urine volume and the age of the patient and the correlation between bladder volume and the length of anaesthesia. Differences in the perioperative bladder volume between men and women was also studied. Method: Fifty-two patients planned for ear-, nose-, throat- and plastic surgery were recruited consecutively over a two-week period. The patient’s bladder volume was measured on the arrival at the postoperative care unit with an ultrasound bladder scanner. The data was analysed with the statistics programme SPSS statistics 24. Results: The study showed that the bladder volume upon the arrival at the postoperative care unit ranged between 11 ml and 693 ml. A bladder volume of ≥400 ml was measured in 14% of the patients. There was no correlation between the bladder volume and the age of the patient. A weak positive correlation could be seen between the length of anaesthesia and the bladder volume. No statistically significant difference between men and women related to bladder volume could be detected. Conclusion: The study showed a wide difference between the patient’s bladder volume independent of age and gender. The result indicates that it is suitable to monitor all patient’s bladder volume perioperatively, regardless of age, gender and length of anaesthesia.

No description available.

No description available.