Inom ambulanssjukvården förekommer i olika sammanhang begreppet professionalism. En profession kännetecknas av att den har samhällelig sanktion, egen kultur, auktoritet, etiska regler och systematisk teori. De inom professionen verksamma utövarnas beslut styrs av allmänhetens behov. Ambulanssjuksköterskan är en relativt ny profession och yrkesrollen är under konstant utveckling. Yrkesrollen skiljer sig delvis från andra sjuksköterskor med en ständigt varierande arbetsmiljö. Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors uppfattningar av professinalism. Metoden var intervjuer som kvalitativ datainsamlingsmetod och som forskningsansats valdes fenomenografi. Sju specialistsjuksköterskor arbetande inom ambulanssjukvård intervjuades och i analysen framkom fem kategorier: förväntningar, patientens behov styr vården, uppträdande, att ta ansvar samt en dynamisk ambulanssjuksköterska. Under diskussionen togs det sista steget i analysen och ledde fram till konklusionen att professionalism uppfattas som ett dynamiskt och mångfacetterat fenomen som är en del av utövaren och syftar till att göra gott för patienten.

Ambulanssjuksköterskans arbete innebär många vårdmöten varje dag med patienter i olika åldrar och livssituationer, vilket medför att en bred kompetens efterfrågas. Detta betyder vidare att ambulanssjuksköterskan behöver en förmåga att möta patienter med olika sjukdomstillstånd, som förutsätter olika behandlingsåtgärder. Ett viktigt område är att bedöma och hantera luftvägen hos en patient. Bristande kompetens i att skapa fri luftväg riskerar att leda till att patienten avlider. Forskning kring ambulanssjuksköterskans upplevda kompetens att hantera svår luftväg är begränsad, speciellt ur en svensk kontext. Syftet med detta arbete är därför att undersöka hur svenska ambulanssjuksköterskor upplever sin kompetens att vårda patienter med en svår luftväg. Kvalitativ intervjustudie genomfördes med 11 ambulanssjuksköterskor där insamlad data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys enligt Granheim och Lundman. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever en kunskaps- och kompetensbrist inom luftvägshantering. En stor önskan om praktisk träning finns hos ambulanssjuksköterskorna. Resultatet visar också en otrygghet som kan leda till en ökad oro och stress i vårdmötet med patienter med en svår luftväg. Slutsatsen är att det finns en upplevd kompetensbrist att vårda patienter med svåra luftvägar och en önskan om mer teoretisk och praktisk utbildning för att skapa trygghet i yrkesrollen.

Hot och våld har blivit allt mer vanligt i ambulanssjuksköterskans vardag. Det är därför viktigt att lyfta fram ambulanssjuksköterskornas upplevelser av detta. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse i en hotfull eller våldsam vårdsituation. Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie där nio ambulanssjuksköterskor intervjuades om deras upplevelse i samband med en hotfull eller våldsam vårdsituation. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna värnar om sin egen säkerhet genom att ha en säker vårdplats, hålla ryggen fri och ha en flyktväg redo. Ambulanssjuksköterskorna känner också att de tar kontroll över situationen genom att ligga steget före, göra upp en strategi, ha handlingsberedskap och tänker förutseende. I mötet med den hotfulle eller våldsamme patienten väcks en rad känslor och reaktioner hos ambulanssjuksköterskan som rädsla, obehag och oro, känslan av maktlöshet, frustration och irritation samt ilska. Ambulanssjuksköterskorna försöker skapa ett bra möte med patienten genom att hålla en låg profil och inte provocera. Ambulanssjuksköterskorna försöker nå patienten genom att skapa en relation och vara lyhörd och följsam. Ambulanssjuksköterskan har alltid en vilja att vårda men ibland är möjligheterna begränsade och då kan de endast göra de allra nödvändigaste kontrollerna på patienten. Ibland kan polisen ha en negativ inverkan på vårdandet. Ambulanssjuksköterskorna känner att de behöver mer eller kontinuerlig utbildning i hur man hanterar en hotfull eller våldsam vårdsituation. Stödjande samtal efter en jobbig händelse är något ambulanssjuksköterskorna känner är bra och att de behöver. I diskussionen diskuteras hur studien genomfördes. Vidare diskuteras ambulanssjuksköterskors upplevelser av en hotfull eller våldsam vårdsituation och hur detta påverkar ambulanssjuksköterskan själv, möjligheten att vårda samt polisens inverkan på situationen.

<p>Inom ambulanssjukvården utsätts personalen dagligen för olika stressmoment och detta kan leda till att ambulanssjuksköterskor drabbas av posttraumatiskt stress syndrom. Flera olika stressfaktorer påverkar arbetet och därmed den enskilde ambulanssjuksköterskans psykiska och fysiska hälsa. Syftet med denna litteraturstudie är att belysa yrkesrelaterade stressfaktorer inom ambulanssjukvården och vilka copingstrategier som ambulanssjuksköterskan använder sig av i sitt dagliga arbete. Studien har en deskriptiv design och genomfördes som en litteraturstudie. Vi har använt oss av tre olika databaser, PsycINFO, PubMed och CINAHL. Vi har använt oss av 10 artiklar, 3 artiklar med kvalitativ och 7 med kvantitativ ansats. Artiklarna var från Sverige och engelsktalande länder. Resultatet visar att traumatiska incidenter som involverar barn är de jobbigaste att hantera och att stress kan inverka negativt på individens psykiska och fysiska hälsa samt att detta kan få sociala konsekvenser.</p><p>Socialt stöd, kognitiva metoder samt humor är viktiga copingmetoder för att kunna hantera traumatiska incidenter.</p>

Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av risker i den prehospitala arbetsmiljön vid pågående A-HLR under transport. Bakgrund: Ambulanssjukvården innebär risker i arbetsmiljön relaterat till bland annat vård under transport i höga hastigheter vid till exempel A-HLR. De risker som det innebär för ambulanssjuksköterskor att arbeta obältade kan även få konsekvenser för patientsäkerheten. Hjälpmedel så som LUCAS bröstkompressionssystem och ventilatorer finns utformade för att underlätta bältesanvändning. Design: Till datainsamlingen användes semistrukturerade intervjuer och till dataanalysen användes kvalitativ innehållsanalys. Metod: Data samlas in under oktober 2015 genom semistrukturerade intervjuer med tio ambulanssjuksköterskor inom ambulanssjukvården i Blekinge län. En intervjuguide användes som stöd i intervjuerna, tre pilotintervjuer genomfördes för att testa intervjuguiden, två av dem inkluderades sedan i materialet. Materialet har bearbetats i en kvalitativ innehållsanalys, och resulterar i ett tema, tre kategorier och sju subkategorier. Resultat: Informanterna upplevde stora risker med att utföra A-HLR under pågående transport i vårdhytten och framhöll att det såväl är personalens som arbetsgivarens ansvar att upprätthålla rutiner och material för att minska risker för en osäker arbetsmiljö. Finns inte tillgång till adekvat utrustning var det omöjligt att utföra ett säkert arbete vilket upplevdes som en känsla av otrygghet för såväl ambulanssjuksköterskan som för patienten. Betydelsen av regelbunden utbildning beskrivs av informanterna kunna öka upplevelsen av trygghet vid pågående A-HLR under transport. Slutsats: När ambulanssjuksköterskorna känner sig trygga i sin arbetsmiljö upplever de sig kunna ge patienten en bättre och mer kvalitetssäker vård. Såväl LUCAS bröstkompressionssystem som ventilatorer är hjälpmedel som ambulanssjuksköterskor upplever bidrar till en säkrare arbetsmiljö och vårdmiljö men ska inte användas på regelbunden basis.

Antalet personer som avlider till följd av trafikolyckor ökade enligt Världshälsoorganisationen [WHO](2015) med 300 000 mellan åren 2000-2014. Vidare förutspår WHO att olyckorna kommer att öka ytterligare och år 2030 kommer detta vara världens sjunde vanligaste dödsorsak och även i Sverige spås denna siffra öka. Stora bussolyckor inträffar med jämna mellanrum och Socialstyrelsen (2010) har listat flertalet mellan 1997-2007 och påvisat faktorer som spelar in i omhändertagandet av skadade. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser vid utlarmning och arbete på skadeplats vid bussolyckan utanför Tranemo. För att svara an till syftet gjordes kvalitativa forskningsintervjuer. Åtta personer intervjuades och materialet sammanfogades som ledde fram till fem kategorier samt elva subkategorier. Resultatet visade att flertalet intervjupersoner upplevde att arbetet på olycksplatsen fungerade bra utefter rådande förutsättningar. Olika känslor upplevdes vid mottagande av larmet och under arbetets gång, bland annat oro och rädslor men även fokusering. Vidare beskrev intervjupersonerna vikten av att ha en öppen och god kommunikation med sin kollega under framkörning och under själva insatsen. Vikten av att öva olycksscenarion ansågs också vara värdefullt för att möta olyckor som denna i framtiden. Samarbetet med räddningstjänst och polis upplevdes fungera bra. Resultatet kan komma att användas för att bidra med en djupare förståelse av hur ambulanssjuksköterskan upplever och hanterar denna typ av olyckor. Forskning stärker intervjupersonernas upplevelser av att kamratskap och god kommunikation kan underlätta hanteringen av svåra situationer som uppstår.

AbstraktBakgrund: Ambulanssjukvården som arbete och yrke har utvecklats de senaste årtiondena, från att enbart haft krav på att köra ambulans utan sjukvårdsutbildning till att idag vara bemannad med specialiserade ambulanssjuksköterskor. Med hjälp av en korrekt första bedömning kan patienter hänvisas till rätt vårdnivå. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva patienter som inte medföljer ambulans utifrån ambulanssjuksköterskans bedömning av sökorsak eller symtom, SOS prioritet, ålder samt variation över dygnet.Metod: En retroperspektiv journalgranskning med en kvantitativ ansats vilken 120 journaler inkluderades. Resultat: Svårigheten som SOS operatören står inför är att under tidspress göra en adekvat bedömning av sökorsak och brådskandegrad. Resultatet visar på 91 % av ambulansuppdragen, där patienter som inte medföljde ambulans, visade att SOS har prioriterat utkörning med prioritet 1 och 2. Det var en jämn fördelning mellan åldrarna, men två åldergrupper som lämnades hemma mer frekvent var mellan åldrarna 0-9 år och 60-69 år. Tidpunkten på dygnet var jämn spridning, men visade viss ökning mellan kl 18-21 och kl 21-00. Det ambulanssjuksköterskan klassade in som vanligast sökorsak var övrigt, då det inte finns någon annan sökorsak som anses lämplig. De andra större grupperna som lämnades i hemmet var sökorsaken bröstsmärta/bröstkorgsmärta, feber och andningsbesvär/dyspne/andnöd. Slutsats: Det visar på vikten av att SOS operatörens bedömning kompletteras med en bedömning av en sjuksköterska som har möjlighet att se patienten och mäta vitalparametrar. Samtidigt som patienten behöver bli bekräftad i sin upplevelse av sin akuta sjukdom. Ambulanssjuksköterskan besitter en kompetens och är en viktig resurs i vårdkedjan för att lotsa patienten till rätt vårdnivå.

Syfte: Beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenhet av att använda snabbspår. Bakgrund: Inom ambulanssjukvården används begreppet snabbspår. Det är en arbetsmodellsom arbetats fram för att effektivisera vårdprocessen av patienterna. Där snabbspår används,ses ett snabbare omhändertagande av patienterna genom hela vårdkedjan, snabbare återhämtningoch minskad återinläggning. Ambulanssjuksköterskor arbetar på vetenskaplig grund ochefter beprövad erfarenhet, och ska efter undersökning av patientens hälsotillstånd bedöma ompatienter skall inkluderas i något snabbspår. Design: En kvalitativ intervjustudie. Metod: Hösten 2015 genomfördes nio intervjuer bland yrkesverksamma ambulanssjuksköterskorinom en region. Intervjuerna granskades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier identifierades: Patientsäker vård och risk för vårdlidande. Subkategoriernavar; tydliga rutiner och riktlinjer, arbetslivserfarenhet, tydlig patientinformation, bristpå helhetssyn, fördröjd vårdtid, resurs och kompetensbrist och kommunikationsbrist. I berättelsernalyftes perspektiv utifrån ambulanssjuksköterskors, patienters och sjukvårdens synvinklar .Brister i användandet identifierades både regionalt och nationellt. Resultatet kundestort delas in i patientsäker vård och risker för att vårdlidande kunde uppstå för patienterna. Förbättringsförslag på sjukdomar/ skador som inte omfattas av snabbspår lyftes även fram. Slutsats: Snabbspår som ett arbetsverktyg för ambulanspersonalen ansågs vara en säkerhet,eftersom det garanterar likabehandling av personer med liknande sjukdomar/skador. Mennationella riktlinjer efterlystes, då dessa kan skilja sig mellan olika sjukhus och regioner. Efterfråganpå förbättringar för både regional och nationell nivå efterfrågades.

Bakgrund: PCV är en kärnkompetens för sjuksköterskor vilket höjer kvaliteten på vården. Tidspress och stress påverkar personcentrerade vården negativt. Inom den prehospitala akutsjukvården ökar belastningen eftersom antalet vårdärenden ökar vilket kan försämra den personcentrerade vården. Indikation från tidigare studier visar att PCV inte tillämpas väl inom prehospital akutsjukvård. Syfte: Syftet var att beskriva hur personcentrerad vård tillämpades prehospitalt för patienter ur ambulanssjuksköterskans perspektiv. Metod: En kvalitativ intervjustudie med tio ambulanssjuksköterskor. Intervjuerna hade ett semistrukturerat format och analyserades med konventionell kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade utifrån ambulanssjuksköterskornas perspektiv att PCV initierades tidigt under första kontakten till både patienten och dess närstående. Vikten av ett bra och tydligt informationsutbyte har framkommit samt att patienterna bör göras delaktiga i deras egen vård om omständigheterna tillåter det. Genom ett gott bemötande, informationsutbyte och delaktighet ges tid för att en relation ska kunna skapas mellan ambulanssjuksköterska och patient. Svårigheter att tillämpa PCV framkom då patienterna var alkohol- eller drogpåverkade, alternativt då det fanns språkbarriärer. Slutsats: Resultatet visar på hur ambulanssjuksköterskan ur ett personcentrerat perspektiv tar hand om patienter prehospitalt. Ambulanssjuksköterskan ser personen bakom sjukdomen och försöker skapa en helhet vilket är viktigt i PCV. Ytterligare forskning behövs för att utforska patientens upplevelse hur personcentrerad vård tillämpas prehospitalt.

Bakgrund: Hot och våld mot ambulanspersonal är ett fenomen som ökar i samhället. Trots den ökade frekvensen av hot och våld är dess inverkan på vårdandet ofta något som förbises. Den rådande forskningen gällande hur hot och våld påverkar vårdandet är bristfällig. Därför behövs det mer forskning kring detta ämne. Syfte: Syftet med föreliggande studie var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av hur hot och våld påverkar vårdandet. Metod: En kvalitativ intervjustudie med öppna frågor, resultatet baseras på åtta intervjuer från tre olika ambulansstationer samtliga belägna i södra Sverige. Resultat: I resultatet framgick det att vid uppkomna hot eller våld situationer påverkades vårdandet negativt. Tre kategorier identifierades och dessa var: Konsekvenser för vårdandet, den hotfulla ambulanstransporten och den egna säkerheten. Slutsats: Vårdandet påverkas på en rad olika sätt när hot och våld förekommer. Mer utbildning behövs gällande detta hög aktuella ämne och aktuell forskning behövs uppdateras för att belysa detta problemområde ytterligare.