Introduktion: Överrapportering till mottagande traumateam på akutrummet av traumapatienter är en viktig del i ambulanssjuksköterskans arbete. För en optimerad vårdkedja och för en ökad patientsäkerhet samt för en minimerad vårdtid är det viktigt att betydande information framkommer via en väl strukturerad kommunikation i akutrummet. Syfte: Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelse av överrapportering till traumateam på akutrummet vid ett traumalarm. Metod: En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer användes och nio ambulanssjuksköterskor deltog i studien som genomfördes i södra Sverige. Materialet analyserades med hjälp av Burnards innehållsmetods analys. Resultat: Resultatet framställdes i fyra olika huvudkategorier med sammanlagt åtta underkategorier. Slutsats: Resultatet visade på att ambulanssjuksköterskan har både positiva och negativa upplevelser av att avlägga en rapport till traumateamet och att det finns flertalet störningsmoment både i mottagandet av patienten från traumateamets sida samt störningsmoment som berodde på organisatoriska problem. Ambulanssjuksköterskan upplevde att grunden till en tydlig överrapportering var struktur och tydlighet genom hela överrapporteringen samt att det finns förbättringspotential som uppnås genom utbildning.

Aims: To describe the presence of trauma team activation and outcomes of health care interventions in two trauma team levels. Background: Trauma is the most common cause of death among Swedish men aged <44 years. Every year ca 4500 people in Sweden dies due to trauma. During the 90’s, hospitals in USA developed a two level trauma activation algorithm to speed up the initial assessment for the injured patients who needed it, and to conserve resources when patients didn’t need to see the full trauma team. Design: This study is a retrospective records audit over trauma team activations during 2 years. Methods: This study audited trauma team activations through medical records during the period 1/1 2013 - 31/12 2014 on Norrlands university hospital in Umeå, Sweden. Results: Of all the trauma team activations 35% activated the large trauma team and 65% the small trauma team. Average age was 44 years and 61% of the patients were men while 39% were women. 36,3% of the large trauma team activations were in need of anaesthesiological interventions and 1% of the small trauma team activations. 47,8% was in need of Intensive care of the large trauma team activation and 3,5% of the small trauma team activation. 41,6% of the large trauma team activation was planned for surgery within the first 24-hours and 4,5 of the small. Mean wardtime was 8,49 days for the large trauma team activation and 2,86 days for small trauma team activation. Mortality for large trauma team activation was 8,8% compared to 1,5 of the small. Conclusion: This study shows that two levels of trauma team activation can provide a safe and appropriate care. More longitudinal and multicenter studies is necessary for increased evidence. / Syfte: Att beskriva förekomst av aktiverade traumalarm samt utfall av vårdinsatser i två traumalarmsnivåer. Bakgrund: Trauma är den vanligaste dödsorsaken bland män under 44år i Sverige, totalt avlider ca 4500 personer per år till följd av trauma. I USA infördes under 90-talet två traumalarmsnivåer för att öka patientsäkerheten och spara vårdresurser. Design: Denna studie är en retrospektiv journalgranskning över traumalarm som inträffat under en 2 års period. Metod: Studien granskade aktiverade traumalarm via journaldata från perioden 1/1-2013 t.o.m 31/12-2014 på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Resultat: Av de aktiverade traumalarmen var 35% stora och 65% små. Medelåldern var 44år och 61% av patienterna var män medan 39% var kvinnor. 36,3% av de stora traumalarmen var i behov av narkoskompetens och 1% av de små. 47,8% av de stora traumalarmen var i behov av IVA-vård samt 3,5% av de små. 41,6% av stora traumalarm planerades för operation inom 24timmar och 4,5% av de små. Medelvårdtiden var 8,49 dygn för stora traumalarm och 2,86 dygn för små traumalarm. Mortaliteten för stort traumalarm var 8,8% jämfört med 1,5% av de små traumalarmen. Slutsats: Denna studie visar på att triagering enligt två traumalarmsnivåer för vuxna kan i hög grad ge en patientsäker och ändamålsenlig vård. Fler longitudinella och multicenterstudier i området är nödvändigt för ökad evidens

No description available.

Bakgrund: Den vanligaste orsaken till dödsfall i Sverige inom ålderskategorin 15-44 år är relaterat till trauma. Antalet inrapporterade traumalarm ökade från 7335 (2013) till  8711(2020). Inom sjukvården används traumateam för att vårda trauman, deltagare på traumalarm är bland andra specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård. Syfte: Syftet var att beskriva upplevelser av traumalarm för specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård. Metod: Studien genomfördes med beskrivande design med kvalitativ ansats. De semistrukturerade intervjuerna gjordes med fem anestesisjuksköterskor och fem intensivvårdssjuksköterskor. Analys av data genomfördes med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analys av data resulterade i 4 kategorier med 2 subkategorier som sedan tilldelades; Att ha struktur och olika förutsättningar, Att samarbeta och kommunicera, Subkategori Trygghet i teamet, Subkategori Ansvar, Behov efter traumalarm, Att ha upplevelser som stannar kvar. Deltagarna efterfrågade möjlighet till mängdträning på lättare larm, deltagare uppgav behov av debriefing. Stress var återkommande bland deltagarna. Faktorer för lyckade omhändertaganden var god kommunikation samt struktur i teamet och erfarenhet av traumalarm. Slutsats: Att arbeta i team är mångfacetterat och ger stöd inte bara i att utföra uppgiften men även i efterspelet, att delta på traumalarm kan påverka både den fysiska och psykiska hälsan. Författarna önskar att det genomförs longitudinella studier i svensk kontext för att undersöka behoven och utmaningarna under och efter ett deltagande på traumalarm.

Intensivvårdssjuksköterskans vanligaste arbetsplats är intensivvårdsavdelningen där hon ska kunna ge avancerad omvårdnad i en högteknologisk miljö till svårt sjuka patienter. Idag blir det allt mer vanligt att intensivvårdssjuksköterskan medverkar vid traumalarm på akutmottagningen för att ta emot den skadade patienten med övriga traumateamsmedlemmarna. När traumapatienten anländer till akutrummet, som kan upplevas som en okänd och otrygg miljö, befinner sig den skadade i en utsatt situation och kan uppleva en beroendeställning till vårdpersonalen. Upplever intensivvårdssjuksköterskorna sig otrygga och osäkra skulle detta kunna påverka omhändertagandet av traumapatienten. Syftet med studien var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att medverka i traumateam på akutmottagningen vid traumalarm. Studiens design hade en kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer användes för att besvara syftet. Datamaterialet analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Tio intensivvårds sjuksköterskor rekryterades från ett medelstort sjukhus i södra Sverige. I studiens resultat framkom tre kategorier vilka var Press, Otrygghet och Trygghet. Intensivvårdssjuksköterskor upplevde press från teammedlemmarna där de upplevde att det fanns förväntningar på att klara sina uppgifter snabbt och problemfritt. De ställde även höga krav på sig själva. Att bli tilldelad dubbla roller i teamet kunde också upplevas som pressande. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde känslor av otrygghet av att arbeta i en okänd miljö på akutmottagningen och att den minskade larmfrekvensen skapade osäkerhet i situationen. Ett tydligt ledarskap av traumateamet kunde dock bidra till känslor av trygghet och att ett lugn infann sig i akutrummet. Regelbundna rutiner där intensivvårdssjuksköterskorna får tillfälle att uppdatera sig i miljön på akutrummet samt att medverka vid traumaövningar kan öka deras möjligheter till trygghet för att i förlängningen förbättra kvalitén i vården av traumapatienter. / Intensive care nurses usually work in the intensive care unit where she will be able to provide advanced care in a high tech environment for seriously ill patients. Today it is becoming more common that intensive care nurses are involved in the trauma care in the emergency department. When the trauma patient arrives at the emergency room, which can be perceived as an unknown and insecure environment, the injured patient is in a vulnerable position and may experience a dependency on caregivers. If the intensive care nurses feel insecure and uncertain, this could affect the care of the trauma patient. The aim of the study was to examine critical care nurses experiences in participating in the traumateam at the emergency department at the trauma alarm. The study design was a qualitative approach in which semi-structured interviews were used to answer the purpose. The data was analyzed using a content analysis. Ten intensive care nurses were recruited from a medium-sized hospital in southern Sweden. The results of the study revealed three categories; Press, Insecurity and Security. Intensive care nurses experienced pressure from the team members as they felt there were expectations on managing their duties quickly and smoothly. They also set high standards for themselves. To be assigned the dual roles of the team could also be perceived as strenuous. Intensive care nurses experienced feelings of insecurity of working in an unknown environment in the emergency department and that the reduced frequency of trauma alarms created uncertainty in the situation. Clear leadership of the traumateam, however, could contribute to feelings of security and a sense of calm appeared in the emergency room. Regular routines where intensive care nurses have the opportunity to keep themselves updated in the environment of the emergency room and to participate in trauma exercises can increase their chances of security to ultimately improve the quality of care of trauma patients.

Bakgrund: Den svårt skadade traumapatienten kräver ett multidisciplinärt och tvärprofessionellt omhändertagande vid ankomst till akutmottagningen. En av anestesisjuksköterskans arbetsuppgifter är att delta i omhändertagandet av traumapatienter. Detta kräver att anestesisjuksköterskan kan arbeta i ett anpassat arbetstempo samt kunna arbeta tvärprofessionellt i en stressad miljö. Rött traumalarm ökar kraven på anestesisjuksköterskan som skall inneha fördjupade medicinska- och omvårdnadskunskaper vid omhändertagandet av traumapatienter. Syfte: Studiens syfte var att belysa hur anestesisjuksköterskor upplevde deltagandet vid rött traumalarm. Metod: En kvalitativ design användes och besvarades med semistrukturerade intervjuer. Studien innefattade tio anestesisjuksköterskor från två mellanstora sjukhus i södra Sverige. Intervjuernas datamaterial analyserades med hjälp av en kvalitativ latent innehållsanalys. Resultat: Anestesisjuksköterskor i studien beskrev ett engagemang till det akuta omhändertagandet samt en vilja till att leverera en kvalitativ vård. Traumaomhändertagandet upplevdes ibland som utmanande, framförallt om det var flertalet skadade eller om patienten var svårt skadad. Samtidigt beskrevs ett ansvar över att vara en resurs för teamet och en länk för patienten under omhändertagandet. Struktur och trygghet var viktiga faktorer till ett lyckat teamsamarbete. För att arbetet kring patienten skulle ske på ett systematiskt och patientsäkert sätt, betonade anestesisjuksköterskorna vikten av utbildning inom traumasjukvård. Slutsats: Anestesisjuksköterskans deltagande i rött traumalarm kräver god kunskap inom såväl traumasjukvård som förmågan till samarbete och kommunikation. Kommunikation och samarbete visade sig oftast fungera väl, men då brister uppstod påverkades traumaomhändertagandet negativt, vilket även innefattade patientsäkerheten. Studien visar att traumaledaren har en avgörande betydelse gällande teamets förmåga till ett lyckat traumaomhändertagande. / Background: The severely injured trauma patient requires a multidisciplinary and interdisciplinary medical care on arrival to the emergency department. One of the nurse anaesthetists tasks is to participate in the care of trauma patients. This requires that the nurse anaesthetists can work in an adapted pace of work and be able to work interdisciplinary in a stressed environment. Red-trauma emergency increases the demand for nurse anaesthetist who shall hold in-depth medical and nursing skills in the care of trauma patients. Objective: The aim of this study was to illustrate the nurse anaesthetist experiences of taking part in red-trauma alarm. Method: The study had a qualitative approach and was answered by semi-structured interviews. The study included ten nurse anaesthetists from two middle large hospitals in southern Sweden. The data from the interviews were analyzed by using a qualitative latent content analysis. Results: Nurse anaesthetists in the study described an attraction to the acute care and a desire to deliver quality care. Trauma care perceived sometimes as challenging, especially if it was the most damaged, or if the patient was seriously injured. At the same time the nurse anaesthetists described a responsibility as being a resource for the team and a link to the patient during care. Structure and security were important factors in a successful team collaboration. So, that the work around the patient would be done in a systematic and patient safely, the nurse anaesthetists emphasize the importance of education in trauma care. Conclusion: The nurse anaesthetist attending in red-trauma emergency requires good knowledge in both trauma care as the ability to co-operation and communication. Communication and co-operation shown to usually work well, but when the deficiencies arose impacted negatively trauma care, which also included patient safety. The study have shown that the trauma leaders expertise have an essential role for a successful trauma-care.

Bakgrund: Anestesisjuksköterskans främsta uppgift vid traumalarm är att säkra fria luftvägar. Hur anestesisjuksköterskor hanterar dessa situationer är individuellt och vårdandet ställer krav på teamarbete, tydlig kommunikation, ledarskap och möjlighet till debriefing. Tidigare forskning visar att dessa element är viktiga för att skydda patientsäkerheten under traumalarm. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av traumalarm på akutmottagning och hur de hanterar dessa situationer. Metod: Kvalitativ ansats med beskrivande design. Ändamålsenligt urval har använts för att inkludera tio anestesisjuksköterskor från två sjukhus i Mellansverige. Semistrukturerade intervjuer har genomförts. Data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: I resultatet framkom tre huvudkategorier; Trygghet i yrkesprofessionen, Teamarbetes betydelse och Debriefing och beskrivna under åtta subkategorier; Att känna sig mentalt förberedd, Att känna trygghet i yrkesrollen, Att behålla lugnet, Att ha ett koncept att följa, Att ha ett tydligt ledarskap, Att ha en tydlig kommunikation, Att få prata med kollegor och att få återkoppling på sin insats, vilka speglade anestesisjuksköterskors upplevelser av traumalarm på akutmottagning samt hur de hanterade dessa situationer. Slutsats: Anestesisjuksköterskorna beskrev en mental trygghet i yrkesrollen baserad på tidigare erfarenheter. Teamarbete och tydlig kommunikation var viktigt för samarbetet vid traumalarm. Otydligt ledarskap och brist på struktur bidrog till minskat samarbete. Det framkom även att debriefing med kollegor var betydelsefullt. Formell debriefing och mer tid för återkoppling och traumateamövningar efterfrågades. / Background: The main task of nurse anaesthetists during trauma calls is to secure the patients airway. How they experience and handle these situations are individual and depend on teamwork, communication, leadership and the possibility for debriefing. Previous studies have shown that these elements are of importance to ensure patient safety during trauma calls. Aim: To describe nurse anaesthetist’s experiences of trauma calls on the emergency room and how they cope with these situations. Method: Qualitative approach and descriptive design was used. Ten nurse anaesthetists from two hospitals in the middle part of Sweden were included. Data were collected through semi-structured interviews and analysed with qualitative content analysis. Findings: Based on the data collected three main categories emerged; Confident in the profession, The role of teamwork and Debriefing. These categories were described in eight subcategories; To be mentally prepared, To feel confident in the profession, To keep calm, To have a concept to follow, To have clear leadership, To have direct communication, To talk with colleagues and To get feedback on their efforts. These reflected nurse anaesthetist’s experiences of trauma calls in the emergency room and how they manage these situations. Conclusion: The nurse anaesthetists described mental confidence in the profession based on previous experience. Teamwork and communication was of importance for the cooperation in the emergency room, while unclear leadership and lack of structure contributed to less collaboration. It also emerged that debriefing with colleagues were of importance. Formal debriefing and more time for feedback were demanded.

Bakgrund: I Sverige drabbas årligen tusentals människor av trauman. Beroende på skademekanism och verkliga skador som patienten ådragit sig aktiveras ett traumalarm utifrån de nationella traumalarmskriterierna. Vid nivå 1 larm sammankommer ett fullskalig traumateam där intensivvårdssjuksköterskan blir delaktig. Intensivvårdssjuksköterskan besitter kunskap och erfarenhet av att vårda kritiskt sjuka och skadade patienter. Syfte: Studiens syfte var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda trauma 1 patienter på akutmottagningen. Metod: En kvalitativ metod användes med ett strategiskt urval för att finna informanter. Tolv stycken semistrukturerade intervjuer utfördes. En kvalitativ innehållsanalys på latent nivå användes för att analysera data. Resultat: Består av tre teman, Upplevelser innan, under och efter traumaomhändertagandet, följsamhet i traumaomhändetagandet och att vara förberedd. Att som intensivvårdssjuksköterska gå på traumalarm innebär olika känslor innan, under och efter traumaomhändertagandet. Skillnaden i arbetet mellan IVA och akutrummet. Hur det är att vara delaktig i teamet, upplevelser att vara med och följa patienten. Yrkeserfarenhet, simulering och utbildning påverkar intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av omhändertagandet. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskor har olika erfarenheter av att vårda traumanivå 1 patienter på akutmottagningen. Det är associerat med både positiva och negativa känslor och tankar. Det är fördelaktigt med utbildning och övning vid vårdandet av patienter med trauma. / Background: Thousands of people suffer every year from trauma in Sweden. Due to damage mechanism and actual damage the patient suffers from is a trauma call activated through the national trauma criteria. In case of a level one trauma call a trauma team assembles that intensive care nurse becomes participants. The intensive care nurse has knowledge and experience in caring for critical and injured patients. Purpose: The purpose of the study was to investigate intensive care nurses' experiences of caring for trauma 1 patients in the emergency department. Method: A qualitative method was used with a strategic selection to find informants and 12 semi-structured interviews were conducted. A manifest level of qualitative content analysis was used to analyse the data. Results: Consists of three themes; experiences before, during and after trauma call, compliance in trauma care and being prepared. As an intensive care nurse, going to the trauma call involves different emotions before, during and after trauma care. The difference in work between the ICU and the emergency room. What it is like to be part of the team, experiences of being with and following the patient. Professional experience, simulation and training influence intensive care nurses' experiences of care. Conclusion: Intensive care nurses have different experiences of caring for trauma level 1 patients in the emergency department. It is associated with both positive and negative feelings and thoughts. Education and practice in the care of patients with trauma is beneficial.

Bakgrund: Omhändertagande av traumapatienter är en vanligt förekommande situation för en röntgensjuksköterska. Flera studier har visat att vidareutbildning och återkommande traumaövningar bidrar till säkrare vård och färre dödsfall. Det är därför viktigt att ha handlingsberedskap och förmåga att genomföra undersökningar av svårt skadade patienter. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga röntgensjuksköterskors, med maximalt två år i yrket, utbildningsgrad inom traumavård, samt deras upplevda känsla av handlingsberedskap inför omhändertagandet av traumapatienter. Metod: Denna studie genomfördes som en tvärsnittsstudie i form av en kvantitativ enkätundersökning, där enkäten utformades efter examensarbetets syfte och besvarades av deltagarna som en webbenkät. Inklusionskriterierna var legitimerade röntgensjuksköterskor med maximalt två år i yrket och som tog emot eller förväntades ta emot traumapatienter. Resultat: Totalt deltog 39 röntgensjuksköterskor som gått sin grundutbildning i Sverige. Majoriteten av de som deltagit vid traumalarm hade ingen specialinriktad vidareutbildning inom traumaomhändertagande. Även om deltagarnas känsla av trygghet i sin yrkesroll skattades hög vid mottagandet av traumapatienter gav mer vidareutbildning ytterligare ökad självsäkerhet. För bästa effekt av simuleringsövningar och teoretisk undervisning var det betydelsefullt med upprepade traumaövningar. Tydliga rutiner från arbetsgivaren ökade beredskapen hos röntgensjuksköterskan. Handledning av erfarna kollegor ansågs av deltagarna som en viktig del i kompetensutvecklingen. För att ytterligare öka tryggheten ansågs vidareutbildning inom omhändertagande ha stor betydelse. Variation i de utbildningar deltagarna erbjudits önskades, samt att delta vid traumaövningar tillsammans med andra professioner som medverkar i traumakedjan. Slutsats: En kartläggning av nyexaminerade röntgensjuksköterskors utbildning inom traumaomhändertagande kan ge en indikation på deras nuvarande utbildningsgrad och deras känsla av handlingsberedskap vid mötet med en traumapatient. Genom att sammanställa deltagarnas önskemål av kursinnehåll kan framtida utbildningar och övningar utvecklas för att skapa en förhöjd handlingsberedskap vid mötet med traumapatienter. Önskvärt hade varit mer forskning om hur röntgensjuksköterskans roll i traumateamet kan utvecklas genom vidareutbildningar i traumaomhändertagande.

Bakgrund: Trauma är den vanligaste primära dödsorsaken bland individer upp till 44 års ålder i Sverige, vilket påvisar betydelsen av en utvecklad traumavård. Inom kontexten av traumalarm på sjukhus är anestesisjuksköterskans roll avgörande. När traumapatienter anländer till sjukhus, larmas dedikerade traumateam enligt förutbestämda protokoll för att möta patienten och dennes behov. Specifikt för traumalarm nivå 1, vilket indikerar en högre grad allvar, är att anestesisjuksköterskan tillsammans med en anestesiläkare mobiliseras. I dessa situationer lämnar anestesisjuksköterskan den vanliga arbetsmiljön på operationsavdelningen för att arbeta under akuta och oförutsedda förhållanden på akutmottagningen. Syfte: Att undersöka anestesisjuksköterskors upplevelse av traumalarm nivå 1. Metod: Datamaterialet samlades in genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med tio deltagare från samma sjukhus. Datamaterialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Utifrån datamaterialet utformades nio underkategorier med tre tillhörande kategorier; förutsättningar för säkert traumaomhändertagande, stress vid traumalarm och känslomässiga aspekter vid traumalarm. Utifrån dessa kategorier framkom ett tema; kan det oförberedda förberedas. Konklusion: Anestesisjuksköterskor upplever att god och tydlig kommunikation under traumalarm är centralt och att framgång i arbetet underlättas mycket av en stark traumaledare. Anestesisjuksköterskorna upplever känslomässiga reaktioner både före, under och efter traumalarm. Mest framträdande i de emotionella aspekterna är den eftervarande responsen då larmet och situationen är hanterad. / Background: Trauma is the leading primary cause of death for individuals up to 44 years old in Sweden, underscoring the need for advanced trauma care. Nurse anaesthetists play a crucial role in hospital trauma alerts. When trauma patients arrive, specialized teams are mobilized following specific protocols. For level 1 trauma alerts, indicating severe cases, nurse anaesthetists work with anaesthesiologists, leaving their regular operating room duties for emergency department conditions. Purpose: This study investigates nurse anaesthetists’ experiences with level 1 trauma alerts. Method: Data were gathered from qualitative semi-structured interviews with ten hospital staff members working at the same hospital. A qualitative content analysis was conducted. Results: The analysis yielded nine subcategories and three main categories: prerequisites for safe trauma care, stress during trauma alerts, and emotional aspects of trauma alerts. From these categories a theme emerged: can the unprepared be prepared? Conclusion: Effective communication is vital during trauma alerts, and successful outcomes are often aided by strong leadership. Nurse anaesthetists experience emotional responses before, during, and after trauma alerts, with notable emotional impacts following the resolution of the situation.