I svensk straffrätt utgör medvetenhet ett minimikrav för att dömas till straffrättsligt ansvar. Kravets innebörd regleras inte i lag och har sällan behandlats närmare i vare sig förarbeten eller doktrin. Frågor om medvetenhet ligger nära den straffrättsligt grundläggande konformitetsprincipen, som därmed kan utgöra vägledning för domstolar i oklara fall. I syfte att klargöra kravets närmare innebörd tar detta arbete sikte på hur frågor om medvetenhet behandlats i rättspraxis, hur kravet passar in i brottsbegreppet samt dess vidare förhållande till konformitetsprincipen. Mycket talar för att kravet på medvetenhet har plats i både den subjektiva och objektiva sidan av brottsbegreppet, men rättsfallsgenomgången visar att domstolarna ofta enbart prövar kravet i förhållande till den objektiva sidan. Vidare visar rättsfallsgenomgången att domstolarna ofta utför förhastade och ofullständiga bedömningar av gärningspersonerns medvetandegrad, vilket medför att människor riskerar att dömas till ansvar i strid med konformitetsprincipen. För att undvika en sådan rättstillämpning får det anses önskvärt att domstolarna strävar efter att upprätthålla konformitetsprincipen i sina bedömningar samt att de beaktar medvetenhetskravets tudelade placering i brottsbegreppet.

De senaste åren har en ny invändning framförts allt oftare i brottmål, nämligen invändningen från den tilltalades sida att gärningen företagits i sömnen, i somnambult tillstånd. Den fortsättningsvis kallade sömninvändningen ger ett antal intressanta frågeställningar inom straffrätten, men också i gränslandet där juridik och sömnforskning möts. Sömn och medvetande som neurologiska begrepp inrymmer gråskalor; sömn har fyra stadier NREM-sömn följt av REM-sömn och en persons medvetande utreds inom neurologin med hjälp av en åtta-stegsprövning. Ändå tycks juridiken ha en svart-vit föreställning av både sömn och medvetande som ett vara eller icke-vara. När straffansvar prövas förutsätts att personen är vid medvetande, utan att saken egentligen utreds. För att en person ska hållas straffrättsligt ansvarig krävs att både de objektiva och subjektiva brottsförutsättningarna är uppfyllda. Personen ska för att uppfylla de objektiva brottsförutsättningarna ha, 1) utfört en handling som är brottsbeskrivningsenlig, och 2) som inte varit rättfärdigad. I enlighet med den subjektiva brottsförutsättningen måste personen även kunna tillskrivas personligt ansvar för handlingen. Personer som anses ha agerat i somnambult tillstånd går fria från ansvar. Men på vilken grund inträder ansvarsfriheten? Tidigare ansågs rörelser företagna i sömnen inte utgöra handlingar i och med att de saknat bakomliggande vilja, och uteslöts således redan i den objektiva prövningen. I det studerade rättsfallsmaterialet och doktrin verkar det som att domstolarna hanterar sömn såsom brist på med medvetenhet i uppsåtsprövningen, vilket utesluter ansvar inom ramen för den subjektiva prövningen. Troligtvis uppkommer denna förvirring till följd av dels den starka presumtionen för att kroppsrörelser är samma sak som handlingar, dels att tillstånden ”vid medvetande” och ”medveten” ses som samma sak. En kroppsrörelse som företagits i sömnen bör enligt min mening anses ha företagits utan att personen var vid medvetande och således prövas som en objektiv brottsförutsättning. Måltypen ger även en del processuella överväganden. Den tilltalade måste göra sömninvändningen så pass sannolik att den inte kan lämnas utan avseende, varvid åklagaren har att göra invändningen obefogad. Bevisningen förs framför allt med hjälp av sakkunnigutlåtanden av olika sömnforskare. Ett antal sömnforskare är framstående inom måltypen och har etablerat en stark praxis kring hur sannolikheten för somnambulism ska prövas. Risken med de sakkunnigas utlåtanden är att de innebär en stolpig checklista som inte alltid ger utrymme för olika upplevelser av sömngång. Det riskerar att få till följd att den prövning som till sin natur måste förbli en gråskala riskerar att präglas av juridikens svart-vita förhållningssätt.

I och med den föreslagna sexualbrottslagstiftningen baserad på frivillighet har brottet våldtäkt och dess utformning återigen blivit föremål för livlig politisk diskussion. Opinionen för den föreslagna regleringen formades i stort efter ett antal uppmärksammade våldtäktsmål i början av 2010-talet. Vissa jurister kritiserade rättsfallen för hur frågan om uppsåt hanterats, men denna fråga har inte uppmärksammats särskilt vid framarbetandet av den föreslagna regleringen.Hur gränsdragningen mellan uppsåtligt respektive oaktsamt handlande ska dras har länge diskuterats i juridisk doktrin. I rättsfallet NJA 2004 s. 176 slogs det fast att likgiltighetsuppsåt är den uppsåtsform som utgör uppsåtets nedre gräns i svensk rätt. Likgiltighetsuppsåt innebär i korthet att en gärningsperson inser risken för att en viss följd kan inträda genom sitt handlande, samt att hen är likgiltig inför att följden faktiskt inträder. Att följden inträder genom hens handlande är inte ett skäl för gärningspersonen att avstå från handlandet.Underrätter verkar ha haft problem med att tillämpa kriterierna för likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål. Domstolar tenderar att beskriva hur bedömningen av uppsåtet gått till på ett kortfattat sätt, att använda sig av begrepp som snarare för tankarna till en mer kvalificerad uppsåtsform och att underkänna uppsåt, trots att en korrekt tillämpning av kriterierna för likgiltighetsuppsåt i vissa fall hade kunnat innebära att uppsåt förelegat. Detta kan möjligen bero på att våldtäkt är ett brott som inte kräver att en viss följd inträder, utan endast att vissa omständigheter föreligger vid vissa sexuella handlingar, vilket innebär att kriterierna för likgiltighetsuppsåt inte passar för våldtäktsbrottet. Det är även tänkbart att underrätterna tycker att kriterierna för likgiltighetsuppsåt är så svårtillämpade, att de helst undviker att använda sig av dem.Om den föreslagna sexualbrottslagstiftningen baserad på frivillighet skulle antas, så kommer inte tillämpningen av likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål påverkas i praktiken. Detta eftersom våldtäktsbrottet inte heller med den föreslagna regleringen skulle innebära att en följd inträder. Att det även föreslås att våldtäkt begången av oaktsamhet ska kriminaliseras är inte heller något som nämnvärt skulle påverka tillämpningen av likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål.För att domstolar ska kunna tillämpa likgiltighetsuppsåt korrekt i mål som rör brott som inte innefattar någon följd, som är fallet vid våldtäkt, samt för att uppnå ett fullgott skydd för den sexuella integriteten och den sexuella självbestämmanderätten borde Högsta domstolen lämna vägledning om hur kriterierna för likgiltighetsuppsåt bör tillämpas i våldtäktsmål.

No description available.

In recent years, a new objection has been raised more often in criminal matters, namely the objection of the accused that the act has been committed in a somnambulate state, when he or she was sleepwalking. The so-called sleepdefence entails a number of interesting issues in criminal law, but also in the merging of law and neurology. Sleep and consciousness are neurological concepts that consist of grayscales; sleep has four stages of Non Rapid Eye Movementsleep (NREM), followed by Rapid Eye Movement-sleep (REM), and a person's consciousness is established in neurology using an eight-step method. Nevertheless, the law seems to have a black and white idea of sleep and consciousness as a being, or non-being, and a person’s consciousness is assumed without further examination when examining criminal liability. In order for a person to be held criminally responsible, both the objective and subjective crime prerequisites must be met. In accordance with the objective prerequisites, the person must have, 1) performed an act that meets the prerequisites of a criminal offense, and 2) that was not justifiable. In accordance with the subjective prerequisite, the accused must be attributed personal responsibility for the act. People considered to have acted in a somnambulate state are free of liability. But on what grounds are they free of liability? Previously, movements undertaken while sleeping were not considered acts at all, since they lacked underlying will, thus generating a deficiency in the objective prerequisites. However, in the studied case material and doctrine, it seems that movements while sleepwalking are treated as a lack of criminal intent, thus excluding responsibility within the context of subjective prerequisites. Probably this confusion arises as a result of the strong presumption that body movements are the same as actions, and partly that the mental states "conscious" and "aware" are considered the same. The author argues that sleepwalking is a state in which the person lacks consciousness, and movements undertaken in this state should not be considered acts. This type of indictment also involves some procedural considerations, in which the accused must make the episode of somnambulism likely, and the prosecutor has to disprove it. Evidence in these cases often includes expert reports from different sleep researchers. A few sleep researchers are prominent and have established a practice on how to investigate the probability of somnambulism. The risk of this practice, however, is that it consists of a checklist that does not always provide room for different experiences of somnambulism. It is likely that the trial, which by its nature must remain a grayscale, will be characterized by the black and white approach of the law.

No description available.

Denna uttpsats utforskar frågan om hur nödvärnssituationer med flera angripare ska bedömas i svensk straffrätt. Det huvudsakliga temat är dels vad som kan sägas om rätt till nödvärn i relation till respektive angripare, dels vad som kan sägas gällande försvarlighetsbedömningen av det våld som riktas mot respektive angripare  när en person utsätts för ett brottsligt angrepp från flera personer. Uppsatsen är skriven inom ramen för den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att det material som används utgörs av författning, förarbeten, rättspraxis, och juridisk litteratur. Uppsatsen inleds med en översikt av motiven och principerna för rätten till nödvärn. Det konstateras att frågan om nödvärnssituationer med flera angripare inte har behandlats av lagstiftaren, i rättspraxis, eller i doktrinen. Uppsatsen tillhandahåller sedan tre förslag på faktorer som kan vara relevanta i bedömningen av nödvärnssituationer med flera angripare: gemensamt uppsåt hos angriparna; graden av kausalt bidrag till den skada som åsamkas; och den aggregerade våldsutövningen sedd från den angripnes perspektiv. I uppsatsen förs argumentet att det främst är graden av deltagande i det brottsliga angreppet som avgör hur mycket våld som får användas i nödvärn gentemot respektive angripare. / This paper explores self-defense situations with multiple aggressors in the context of Swedish criminal law. The main focus of the work is to see what can be said about the right to self-defense and the proportionality assessment when a person faces an unlawful attack from several people. The theoretic framework for the paper is the jurisprudential dogmatic method, entailing that the source material that is used in the work are legislation, preparatory works, case law and legal doctrine. The paper starts by giving an overview of the motives for and the principles limiting the right to self-defense. It is stated that the issue of multiple aggressors is not explicitly discussed at length by the legislator, in the case law or by legal scholars. The paper then gives three suggestions to what factors could be relevant for assessing self-defense situations with multiple aggressors. These suggestions include a common intent among the aggressors; the degree of causal contribution to the harm inflicted on the assailed; and the aggregated harm or risk as seen from the perspective of the assailed. In the paper it is argued that it is primarily the degree of participation in the unlawful attack that decides how much force the attacked person may use in self-defense.

No description available.

No description available.

No description available.