<p>Framställningens syfte är att utreda var gränsen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp skall dras. För att få en helhetsbild och en ökad förståelse för området behandlas dock hela medverkansläran. Det som får störst utrymme i uppsatsen är hur praxis gällande medgärningsmannaskap har utvecklats de senaste årtiondena. Det konstateras att medgärningsmannaskap, genom bland annat tillämpningen av BrB 23kap 4 § andra stycket, har kommit att utnyttjas i större utsträckning än tidigare. En annan viktig fråga som behandlas är på vilket sätt begreppen tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd har kommit att användas. Kritik framförs mot att ett mer kollektivt straffansvar tillämpas genom möjligheten att döma medhjälpare som gärningsmän där det ter sig naturligt (enligt 23 kap 4 § andra stycket), samt möjligheten att döma en grupp människor för att de handlat gemensamt och i samråd trots att det inte går att styrka vem av de tilltalade som har gjort vad, eller ens att alla tilltalade faktiskt deltagit vid utförande av brottet. Slutsatsen är att behovet av flexibilitet måste vägas mot behovet av rättssäkerhet. Inom medverkansläran har rättssäkerheten fått stå undan i allt för hög grad. En större tydlighet och noggrannhet i kategoriseringen av medverkande bör eftersträvas samt högre beviskrav på individnivå.Detta kan givetvis leda till att skyldiga gärningsmän frias på grund av bristande bevisning. Det måste dock accepteras att domar ibland blir felaktiga till den tilltalades fördel, detta är nödvändigt om ett rättsäkert system skall kunna upprätthållas.</p>

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att beskriva samt reflektera över hur gällande rätt har utvecklats genom rättspraxis när det gäller regleringen avseende ansvar vid medverkan till brott. Ytterligare ett syfte är att försöka tydliggöra var, och om, några juridiskt relevanta gränser mellan gärningsmän, medgärningsmän och medhjälpare kan utläsas ur praxis. För att genomföra uppsatsen har lag, förarbeten, rättsfall och doktrin studerats. De slutsatser som kan dras av praxis när det gäller gränsdragningarna är att det krävs relativt lite av en person för att han ska kunna dömas som medverkande till brott. Som utgångspunkt nämn "Rockfallet" där en man döms för medhjälp till misshandel då han hållit en bekants rock medan han misshandlar och rånar en fotgängare och där jämförelse med den straffria gärningen att med gillande min stå och se på ett slagsmål görs. I uppsatsen presenteras även flera andra rättsfall som illustrerar gränsdragningen mellan det straffbara och det straffria området. När det gäller gränsdragningen mellan en gärningsman, en medgärningsman och till viss del även en medhjälpare konstateras att praxis till viss del visar på en ojämn rättstillämpning som i några fall kan beskrivas som rättsosäker. Detta medför att några säkra slutsatser inte kan dras av materialet. Den konturen som dock kan utläsas är att ett gemensamt handlande, föregått av ett samråd, blir straffbart såsom medgärningsmannaskap. När omständigheterna medför att det brister i det gemensamma handlandet eller i samrådet blir utgången i målet i vissa fall svår att förutse. Ytterligare en aspekt är att den bristande förutsebarheten till viss del kan bero på att området endast är praxisreglerat, uttryckligt lagstöd saknas i många fall. För att komma till rätta med den bristande förutsebarheten och rättsosäkerheten är ett förslag till lösning att lagstiftaren i lag reglerar de fall där straffbarhet kan inträda trots att rekvisiten i det aktuella straffstadgandet inte uppfyllts.

Upphovsrätt i en digital miljö är ett dynamiskt och ständigt föränderligt rättsområde som ställer höga krav på den gällande rättens flexibilitet. Ny teknik kräver nya angreppssätt för att skydda upphovsrättshavare på Internet. I denna uppsats belyser vi hur det svenska rättssystemet anpassas för att bekämpa problemen med illegal fildelning, genom att studera gällande rätt och analysera hur den tillämpas av Sveriges domstolar. Vi har under arbetets gång kunnat se att domstolarnas huvudsakliga angreppssätt är att tillämpa medverkansansvarsbestämmelsen i BrB och utdöma ansvar för medhjälp till huvudbrottet i URL. Bland annat analyserar vi det i media mycket uppmärksammade målet om The Pirate Bay (TPB). Vi har kunnat se en markant skillnad i hur påföljder bestäms beroende på huruvida medhjälparen haft ett vinstsyfte eller inte, samt i vilken omfattning medhjälparens verksamhet bedrivits. Angående vinstsyftet tycks anledningen till att utdöma strängare påföljder vara att motverka uppkomsten av en marknad på vilken det går att försörja sig på att tillhandahålla tjänster som möjliggör upphovsrättsintrång. I uppsatsen förklarar vi att det som saknas i gällande rätt är en tydligt dragen nedre gräns för medhjälpsansvar, d v s hur liten koppling till huvudbrottet en handling ska ha för att inte räknas som medhjälp till brott. Domstolarna gör ingen skillnad på vilken roll någon har haft i en verksamhet som främjar upphovsrättsintrång. Den som har utfört en gärning som, direkt eller indirekt, främjar sådan verksamhet har dömts efter vad som ligger honom till last. I samtliga fall saknas dessutom en gärningsman för huvudbrottet, men detta utgör inte ett hinder mot att hålla någon ansvarig som medhjälpare. Vår slutsats är att de generella medverkansbestämmelserna i BrB kräver ytterligare förtydliganden för att skapa en klar bild av rättsläget, antingen i praxis eller genom utökad lagstiftning. Det mest flexibla sättet att göra detta är genom domstolspraxis, eftersom denna typ av rätt har större möjlighet att utvecklas i takt med tekniken, vilket kommer att krävas även i framtiden.

I ett av RN:s disciplinfall ser vi att en revisor har varit den utsedda revisorn i företaget under hela räkenskapsåret och företaget har inte utfört den löpande bokföringen i tid, om revisorn då under året underlåter att vidta åtgärder vid misstanke om brott som denne är skyldig att vidta och även åsidosätter god revisionssed riskerar denne disciplinära påföljder från RN. En revisor riskerar även att dömas för medhjälp till bokföringsbrottet om denne har främjat bokföringsbrottet. Detta gör det intressant att studera hur revisorn ska agera om den löpande bokföringen inte har utförts tid för att leva upp till sina skyldigheter som revisor. Studien studerar detta utifrån reglerna i ABL och hur revisorn ska hantera dessa regler och dess kompletterande seder. Syftet med studien är att skapa tydliga riktlinjer för hur revisorn ska agera vid fall där den löpande bokföringen inte har utförts i tid. Riktlinjerna ska hjälpa revisorerna att inte hamna i situationer där de riskerar disciplinära påföljder från RN samt riskerar dömas för medhjälp till bokföringsbrott. Studiens viktigaste resultat är att om en revisor upptäcker att den löpande bokföringen inte har skett i enlighet med BFL och god redovisningssed finns det grund för en sådan misstanke om bokföringsbrott som avses i ABL 9 kap 42 §. Brottsmisstanken uppkommer därför under revisionen och därigenom måste revisorn senast i samband med sin revision underrätta styrelsen om sin brottsmisstanke. Styrelsen kan avhjälpa bristen genom att i efterhand bokföra affärshändelserna om revisorn i sin granskning inte finner att den försenade löpande bokföringen har orsakat bolaget eller dess intressenter någon skada. Avhjälpandet av bristen ska enligt huvudregeln ske inom dem fyra veckorna efter underrättelsen och om detta inte uppfylls måste revisorn anmäla en misstanke om bokföringsbrott till åklagare. Efter anmälan om revisorn stannar kvar ska denne även anmärka i sin revisionsberättelse över de allvarliga bristerna i bokföringen.

Framställningens syfte är att utreda var gränsen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp skall dras. För att få en helhetsbild och en ökad förståelse för området behandlas dock hela medverkansläran. Det som får störst utrymme i uppsatsen är hur praxis gällande medgärningsmannaskap har utvecklats de senaste årtiondena. Det konstateras att medgärningsmannaskap, genom bland annat tillämpningen av BrB 23kap 4 § andra stycket, har kommit att utnyttjas i större utsträckning än tidigare. En annan viktig fråga som behandlas är på vilket sätt begreppen tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd har kommit att användas. Kritik framförs mot att ett mer kollektivt straffansvar tillämpas genom möjligheten att döma medhjälpare som gärningsmän där det ter sig naturligt (enligt 23 kap 4 § andra stycket), samt möjligheten att döma en grupp människor för att de handlat gemensamt och i samråd trots att det inte går att styrka vem av de tilltalade som har gjort vad, eller ens att alla tilltalade faktiskt deltagit vid utförande av brottet. Slutsatsen är att behovet av flexibilitet måste vägas mot behovet av rättssäkerhet. Inom medverkansläran har rättssäkerheten fått stå undan i allt för hög grad. En större tydlighet och noggrannhet i kategoriseringen av medverkande bör eftersträvas samt högre beviskrav på individnivå.Detta kan givetvis leda till att skyldiga gärningsmän frias på grund av bristande bevisning. Det måste dock accepteras att domar ibland blir felaktiga till den tilltalades fördel, detta är nödvändigt om ett rättsäkert system skall kunna upprätthållas.

No description available.

I arbetet utreder författaren det straffbara området för både uppsåtlig och oaktsam uppmaning till självmord. Brotten kriminaliserades den 1 maj 2021, genom BrB 4 kap. 7 a §. Författaren avser därtill att utreda brottens avgränsning gentemot medhjälp till självmord samt att identifiera eventuell problematik som kriminaliseringen föranleder vid tillämpningen.

Våldtäktsbrottet var år 2018 föremål för en omfattande reform. Det avgörande är numera om den sexuella handlingen har genomförts med någon som inte deltar frivilligt. Sedan ett avgörande från HD år 2015 anses våldtäkt inte längre vara ett egenhändigt brott, vilket har betydelse för vem som kan anses vara gärningsman vid våldtäkt. Sexualbrott är även de enda brottstyper där det uttryckligen framgår av lagtexten att fleras deltagande är en kvalifikationsgrund för grovt brott. I uppsatsen analyseras den straffrättsliga rollfördelningen vid en våldtäkt där flera personer deltar eller närvarar. / Sexual offense is the penal law area where the perception of crime has changed most radically over time. The Swedish provision on rape crime in Chapter 6 Section 1 of the Penal Code (Sw. Brottsbalken) has been subject to several changes during the last decades. When the Penal Code came into force in 1965 the provision on rape was reserved for situations where a man had forced a woman into intercourse with violence or serious threat. Since then the provision on rape has been expanded to also include other sexual violations, and the requisites for violence or threat has diminished over the years. In July of 2018 the legislation on sexual offenses in Chapter 6 of the Penal Code was subject to a comprehensive reform. Since then, to be charged with rape a perpetrator no longer needs to have used violence, threat, duress, or to have unduly exploited that the victim was in a particularly vulnerable situation. The decisive circumstance to be charged with rape is nowadays that the sexual act is performed with someone who doesn’t voluntarily participate in the act” (Sw. ”frivilligt deltar”). In 2015 the Supreme Court (Sw. Högsta domstolen) ruled that a sexual assault against a child can be committed from distance, without physically touching the child. This ruling confirmed that sexual offenses no longer are to be considered crimes that require the perpetrator to have physically performed the sexual act (Sw. egenhändigt brott). In 2018 the legislator stated that all sexual offenses, including rape, can be committed without physical action from the perpetrator. This thesis aims to analyze and discuss the objective conditions for criminal liability for perpetration, co-perpetration and complicity to a rape crime. The question of whom to consider perpetrator, co-perpetrator or accomplice to rape has been somewhat complicated since the recent reform of the rape provision as it is unclear what kind of behaviour will cause liability for complicity to rape, and what kind of behaviour will be non-punishable. It is also unclear in what kind of situation a person can be considered to have ”participated” in such way that it constitutes an aggravating circumstance for rape. All this means that, although the recent reform on sexual offense is laudable in its intent to safeguard sexual integrity, its lack of clarity potentially risks fundamental legal principles.

Internettjänsten The Pirate Bay fälldes av Svea hovrätt den 26 november 2010 för medhjälp till brott mot URL med motiveringen att denna tjänst främjat fildelning av upphovsrättsligt skyddat material utan upphovsmännens samtycke. Bestämmelsen i 23 kap 4 § 2 st. BrB lyder, ”ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Detsamma skall gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse är föreskrivet.” I dagsläget finns ett flertal tjänster av liknande karaktär såsom söktjänsten Google och videotjänsten Youtube. Dessa har inte prövats av svensk rätt men åtnjuter skydd av E-handelslagen trots att de i praktiken kan anses fungera som The Pirate Bay. Skillnaden är att dessa aktivt handlar för att förebygga förekomsten av upphovsrättsligt skyddat material utan upphovsmännens samtycke. Trots detta förekommer en betydande mängd upphovsrättsligt skyddat material som med stor sannolikhet inte gjorts tillgängligt för allmänheten med upphovsmännens samtycke. Dessa aktörer kan teoretiskt sätt upprätta en policy mot spridning av olovligt material som är tillräcklig för att väga upp den skadan som tillförs upphovsmännen, på så sätt åtnjuter de titeln informationssamhällets tjänst, de vill säga samhällsnyttan väger över den tillförda skadan enligt E-handelslagen. Hovrättens deldom i Pirate Bay-målet är nu en milstolpe för dessa aktörer avseende tolkningen av medhjälpsbegreppet i BrB, men det är ändock av vikt att HD samt EU-domstolen klargör den diffusa gränsen mellan definitionen informationssamhällets tjänst och tolkningen av ordalydelsen i 23 kap 4 § 2 st. BrB (medhjälpsbegreppet). / The Pirate Bay was convicted by the Svea Court of Appeals in November 26, 2010 for aiding in crime against Swedish Copyright Law on the grounds that this service promoted the sharing of copyright material without the authors’ consent. The wording in chapter 23, paragraph 4, part 2 of the Swedish Criminal Code reads, "responsibilities in this section are prescribed for a specific act, it shall be imposed not only on those who carried out the deed, but also the one that facilitated this by giving advice or carrying out deeds. The same shall apply in relation to another law or constitutional criminal offense for which imprisonment is prescribed." Nowadays there are several services of similar nature such as the search engine Google and the video streaming service Youtube. These services have not been tested by Swedish law, since they are protected by the Swedish E-Commerce Law. Google and Youtube actively take actions to prevent the occurrence of copyrighted material without the authors' consent. However, there is a considerable amount of copyright material, which most probably has been made available to the public without the authors' consent. These companies can in theory establish a policy against the proliferation of unauthorized materials in an amount sufficient to offset the damage which affects the copyright owners, but still enjoy the title of information society services in the E-Commerce Law, since the social benefits are larger than the caused injury. The Swedish Court of Appeal's judgement is now a landmark for similar services when it comes to the interpretation of aiding crime against the Swedish copyright law. It is nevertheless important that the Supreme Court of Sweden and the EU-court defines the cloudy boundary between the definition information society services and the interpretation of the wording in the 23 chapter 4 § 2 part, Swedish penal code.

No description available.