I svensk straffrätt utgör medvetenhet ett minimikrav för att dömas till straffrättsligt ansvar. Kravets innebörd regleras inte i lag och har sällan behandlats närmare i vare sig förarbeten eller doktrin. Frågor om medvetenhet ligger nära den straffrättsligt grundläggande konformitetsprincipen, som därmed kan utgöra vägledning för domstolar i oklara fall. I syfte att klargöra kravets närmare innebörd tar detta arbete sikte på hur frågor om medvetenhet behandlats i rättspraxis, hur kravet passar in i brottsbegreppet samt dess vidare förhållande till konformitetsprincipen. Mycket talar för att kravet på medvetenhet har plats i både den subjektiva och objektiva sidan av brottsbegreppet, men rättsfallsgenomgången visar att domstolarna ofta enbart prövar kravet i förhållande till den objektiva sidan. Vidare visar rättsfallsgenomgången att domstolarna ofta utför förhastade och ofullständiga bedömningar av gärningspersonerns medvetandegrad, vilket medför att människor riskerar att dömas till ansvar i strid med konformitetsprincipen. För att undvika en sådan rättstillämpning får det anses önskvärt att domstolarna strävar efter att upprätthålla konformitetsprincipen i sina bedömningar samt att de beaktar medvetenhetskravets tudelade placering i brottsbegreppet.