Denna uppsats analyserar den inkomstskatterättsliga gällande rätten som reglerar kontinuitetsprincipen och förvärvstillfället vid benefika förvärv av skogsfastigheter och med hjälp av denna analys förtydliga hur dessa två företeelser kommer till uttryck vid ett benefikt förvärv av en skogsfastighet.

I Sverige finns barn som placerats i familjehem med liten eller ingen möjlighet till att ånyo bo i föräldrahemmet. Många av dessa barn växer upp under otrygga och instabila förhållanden. Den rättsliga grundprincipen är återförening mellan barn och förälder. Och är något som eftersträvas. Samtidigt finns rättsliga möjligheter som kan ge barnet nya vårdnadshavare antigen genom vårdnadsöverflyttning eller adoption. Därmed kan barnet få andra förutsättningar, forskning visar nämligen att långvarigt placerade barn klarar sig sämre i samhället än adopterade. Socialstyrelsens granskning visar att dessa möjligheter används i en för liten utsträckning och att socialsekreterare inte fullt förstår skillnaden mellan dessa bådan rättsliga förfaranden.   Begreppet barnets bästa är i sammanhanget av stor betydelse då det ska vara avgörande vid beslut som rör barn. Begreppet saknar dock en enhetlig definition. Domstolens bedömning av vad som är barnets bästa kan därför skilja sig beroende på den specifika situationen.  Uppsatsen ämnar undersöka vårdnadsöverflyttning och adoption av familjehemsplacerade barn utifrån den svenska rättsordningen och belysa hur barnets bästa bedöms vid domstols prövning. Enligt den rättsdogmatiska metoden har främst propositioner, lagar, praxis och SOU:er granskats. Vilket resulterat i att skillnader mellan bestämmelserna framkommit, liksom att det finns möjlighet att genomföra adoption mot förälders vilja.

No description available.

Föreliggande studies syfte är att undersöka hur elevers erfarenheter kan identifieras, synliggöras och tillvaratas i och genom bildundervisning. Frågeställningarna som studien har utgått ifrån är: På vilket sätt är elevernas erfarenheter betydelsefulla för deras lärande och hur kan lärare identifiera och synliggöra dem i undervisningen? Hur kan lärare identifiera och synliggöra elevernas erfarenheter i undervisningen? Fyra metoder har utformats och utförts i samband med två fältobservationer; en berättelse, en bildframställning, intervjuer samt frågeformulär. Fältobservationerna utfördes på två olika grupper på högstadieskolor i årskurserna 7-9. Ena gruppen tillhörde en integrerad särskola och den andra gruppen tillhörde en fristående skola. Resultatet visar att metoderna är tillämpbara och effektiva för att synliggöra elevers erfarenheter, intressen och känslor. Resultatet har sedan analyserats utifrån John Deweys teorier utifrån erfarenhetsbaserat lärande.

No description available.

Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, är den lag i svensk rättsordning vilken reglerar tvångsvård av barn och unga. Under de senaste decennierna har lagen kontinuerligt varit föremål för diskussion och omarbetning, inte sällan i syfte att låta lagen i större utsträckning genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Betonandet av barnet som en egen rättighetsbärare har blivit särskilt relevant bland annat till följd av Sveriges åtaganden med anledning av barnkonventionen, inte minst då konventionen inkorporerades till svensk lag år 2020. Strävan mot ett starkt barnrättsperspektiv har nyligen resulterat i reformen lex lilla hjärtat, vilken trädde i kraft 1 juli 2022. Genom en ändring av 21 § LVU var reformens huvudsakliga syfte att stärka barnets bästa, trygghet och stabilitet vid upphörande av tvångsvård vilken beretts med stöd av 2 § LVU, det vill säga till följd av föräldrarnas omsorgsbrister i de s.k. miljöfallen.  I linje med den generellt uttalade viljan att stärka barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande har ytterligare en diskussion uppdagats och fortsatt pågått. I flertalet LVU-relaterade utredningar, liksom till följd av omfattande resonemang i doktrin, har framarbetats förslag om att låta införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit att beakta vid tvångvårdens upphörande. Ett välutvecklat förslag till sådan förändring har framför allt presenterats i den nya promemorian ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, vilken framarbetats på uppdrag av socialutskottet. Med förslaget om det självständiga rekvisitet förstås huvudsakligen en skyldighet för socialnämnden och förvaltningsdomstolen att överväga respektive pröva om det är förenligt med barnets bästa att låta tvångsvård, vilken beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU, upphöra eller om den i stället ska fortgå på denna grund. Trots de förekommande resonemangen på området har någon därtill knuten lagändring ännu inte kommit till stånd. Syftet med att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit, förslagsvis i en ny 21 § LVU, har förklarats vara att möjliggöra och betona att ett barns rätt till kontinuitet ska beaktas i upphörandeskedet. Som påtalas ovan avser regleringen miljöfallen enligt 2 § LVU och när ett barn på grund därav vårdats i ett familjehem. Annorlunda uttryckt ämnar den föreslagna regleringen skapa en möjlighet liksom en skyldighet för rättstillämpare att beakta det faktum att ett barn kan ha ett intresse och behov av att kvarstanna i ett familjehem, trots att föräldrarnas omsorgsbrister inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om barnet rotats i familjehemmet i sådan grad att barnet uppfattar det som sitt eget hem. En sådan känslomässig anknytning kan resultera i att barnet riskerar att skadas vid en separation från familjehemmet. Det självständiga rekvisitet har till stor del utvecklats och motiverats med hjälp av kritik gentemot gällande rätt. Särskilt relevant för diskussionen om rekvisitet har varit ett ifrågasättande av rådande praxis. HFD har nämligen genom ett uttalande uteslutit möjligheten att beakta ett barns kontinuitetsintresse inom ramen för upphörandeprövningen enligt nuvarande 21 § LVU. I stället är barnets intresse och behov av kontinuitet i dagsläget ämnat att säkerställas genom rättsordningens alternativa institut, det vill säga flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning. Även denna rättsliga konstruktion har varit föremål för omfattande kritik. Det ska understrykas att det givetvis finns motstående uppfattningar till den framhållna kritiken liksom det presenterade förslaget. Inom ramen för denna uppsats utreds förhållandet mellan förespråkare respektive motståndare till förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Därigenom beaktas såväl för- som motargument avseende om förslaget dels kan genomföras, dels om så lämpligen bör ske. Analysen och därtill knutna slutsatser grundas i detta avseende på ett barnrättsperspektiv och hur sådant kan stärkas. Vidare följer av förklarliga skäl att tvångsvård utgör en mycket rättighetsinskränkande åtgärd gentemot den vilken berörs, just eftersom det är fråga om tvång. På tvångsvårdsregleringens område är det därför av särskild vikt att befintliga krav på rättssäkerhet efterlevs. Med anledning därav, och i syfte att visa på ämnets komplexitet, omfattar denna uppsats också en rättssäkerhetsbaserad analys av förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Framför allt grundar sig denna på förslagets relation till kraven på tydlighet, förutsebarhet och objektivitet. Även i sådant sammanhang beaktas för- respektive motargument vad avser förslagets kapacitet att korrespondera med rättssäkerhetskraven. Argumenten ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dessutom i förlängningen läggas till grund för en vidareutveckling av spörsmålet om förslaget bör införas eller inte. Avslutningsvis kan framföras att diskussionen om det självständiga rekvisitet varken är entydig eller färdigutvecklad. Efter en noga avvägd bedömning av spörsmålet är min slutgiltiga uppfattning att barnets bästa såväl kan som bör införas som ett självständig rekvisit, förslagsvis i en uppdaterad 21 § LVU. En sådan författningsändring är varken förhindrad eller icke önskvärd i förhållande till gällande rätt, utan är snarare påkallad som ett led i att öka garantin för ett barns åtnjutande av sina rättigheter och att barnrättsperspektivet i LVU därigenom stärks.

Syftet med denna uppsats är att utreda och analysera vilka villkor som skall vara uppfyllda för att uttagsbeskattning skall underlåtas vid en blandad överlåtelse av lagerfastighet i enskild näringsverksamhet och vilka skatteeffekter en underlåten uttagsbeskattning leder till för en enskild näringsidkare. I uppsatsen utreds och analyseras den praxis som utvecklats för underlåten uttagsbeskattning vid blandade överlåtelser av lagerfastigheter fram tills det att underprislagen trädde i kraft. Genom upplägg har det varit möjligt för enskilda näringsidkare att minska skattebelastningen vid överlåtelser av lagerfastigheter från över 60 procent till runt 13 procent. Centrala förhandsbesked i utredningen är bland annat RÅ 1981 not. 709, RÅ 1981 not. 710 och RÅ 1989 ref. 112 där Regeringsrätten godtagit benefika överlåtelser som givit den lägre beskattningen utan att givaren uttagsbeskattades. I ett nästa steg utreds lagstiftningsåtgärderna för att reglera i vilka fall uttagsbeskattning skall underlåtas och hur förändringarna förhåller sig till tidigare praxis. I utredningen är huvudsaklighetsprincipen och tillgångars skattemässiga karaktär tillsammans med kontinuitetsprincipen viktigt och har därför en central roll. Förhandsbeskedet RÅ 2004 ref. 42 är av stort intresse för uppsatsens syfte då frågan i förhandsbeskedet avsåg just vilka villkor som skulle vara uppfyllda för underlåten uttagsbeskattning vid benefika överlåtelser av lagerfastigheter. Förhandsbeskedet RÅ 2004 ref. 42 har tolkats av bland annat Skatterättsnämnden som att reglerna om underprisöverlåtelse i 23 kapitlet inkomstskattelagen är tillämpliga vid benefika överlåtelser av lagerfastigheter. Ett undantag är att ersättning som lämnas av mottagaren vilken överstiger omkostnadsbeloppet men understiger taxeringsvärdet för givaren inte skall tas upp som en intäkt i inkomstslaget näringsverksamhet vid benefika överlåtelser av lagerfastigheter. Detta är en följd av huvudsaklighetsprincipen som tillämpas vid blandade överlåtelser av fastigheter. Vid blandade överlåtelser av andra tillgångar än lagerfastigheter skall dock ersättning som överstiger omkostnadsbeloppet tas upp som en intäkt i inkomstslaget näringsverksamhet för enskilda näringsidkare, vilket gör att det finns en skillnad i beskattning mellan olika tillgångar. Det måste anses föreligga en viss osäkerhet i Regeringsrättens resonemang och en tolkning enligt ovan är inte helt säker. Regeringsrätten antyder att lagstiftningen inte ger anledning att avvika från praxis avseende just benefika överlåtelser av lagerfastigheter. En tolkning som innebär att 23 kapitlet inkomstskattelagen är tillämpligt innebär dock att i princip all praxis skall bortses ifrån vad avser de villkor som skulle vara uppfyllda för underlåten uttagsbeskattning enligt praxis. Regeringsrättens formulering är därför märklig. Den slutsats som kan dras av det utredda området är att uttagsbeskattning kan underlåtas vid blandade överlåtelser av lagerfastigheter under förutsättning att villkoren i 23 kapitlet inkomstskattelagen är uppfyllda. Detta innebär att något mer komplicerade upplägg är nödvändiga efter lagstiftningsåtgärderna för att minska skattebördan för enskilda näringsidkare som innehar lagerfastigheter och skall avyttra dem. Den tolkning av förhandsbeskedet RÅ 2004 ref. 42 som gjorts av Skatterättsnämnden kan inte garanteras vara korrekt och ett försiktigt tillvägagångssätt bör vara att föredra. Enligt reglerna i 23 kapitlet inkomstskattelagen är det bland annat möjligt med blandade överlåtelser av enskilda lagerfastigheter i ett större bestånd. Sådana överlåtelser var inte möjliga enligt tidigare praxis då endast överlåtelser av hel näringsverksamhet godtagits. Viss försiktighet bör som nämnt därför iakttagas.

<p>Syftet med denna uppsats är att utreda och analysera vilka villkor som skall vara uppfyllda för att uttagsbeskattning skall underlåtas vid en blandad överlåtelse av lagerfastighet i enskild näringsverksamhet och vilka skatteeffekter en underlåten uttagsbeskattning leder till för en enskild näringsidkare.</p><p>I uppsatsen utreds och analyseras den praxis som utvecklats för underlåten uttagsbeskattning vid blandade överlåtelser av lagerfastigheter fram tills det att underprislagen trädde i kraft. Genom upplägg har det varit möjligt för enskilda näringsidkare att minska skattebelastningen vid överlåtelser av lagerfastigheter från över 60 procent till runt 13 procent. Centrala förhandsbesked i utredningen är bland annat RÅ 1981 not. 709, RÅ 1981 not. 710 och RÅ 1989 ref. 112 där Regeringsrätten godtagit benefika överlåtelser som givit den lägre beskattningen utan att givaren uttagsbeskattades. I ett nästa steg utreds lagstiftningsåtgärderna för att reglera i vilka fall uttagsbeskattning skall underlåtas och hur förändringarna förhåller sig till tidigare praxis. I utredningen är huvudsaklighetsprincipen och tillgångars skattemässiga karaktär tillsammans med kontinuitetsprincipen viktigt och har därför en central roll. Förhandsbeskedet RÅ 2004 ref. 42 är av stort intresse för uppsatsens syfte då frågan i förhandsbeskedet avsåg just vilka villkor som skulle vara uppfyllda för underlåten uttagsbeskattning vid benefika överlåtelser av lagerfastigheter.</p><p>Förhandsbeskedet RÅ 2004 ref. 42 har tolkats av bland annat Skatterättsnämnden som att reglerna om underprisöverlåtelse i 23 kapitlet inkomstskattelagen är tillämpliga vid benefika överlåtelser av lagerfastigheter. Ett undantag är att ersättning som lämnas av mottagaren vilken överstiger omkostnadsbeloppet men understiger taxeringsvärdet för givaren inte skall tas upp som en intäkt i inkomstslaget näringsverksamhet vid benefika överlåtelser av lagerfastigheter. Detta är en följd av huvudsaklighetsprincipen som tillämpas vid blandade överlåtelser av fastigheter. Vid blandade överlåtelser av andra tillgångar än lagerfastigheter skall dock ersättning som överstiger omkostnadsbeloppet tas upp som en intäkt i inkomstslaget näringsverksamhet för enskilda näringsidkare, vilket gör att det finns en skillnad i beskattning mellan olika tillgångar. Det måste anses föreligga en viss osäkerhet i Regeringsrättens resonemang och en tolkning enligt ovan är inte helt säker. Regeringsrätten antyder att lagstiftningen inte ger anledning att avvika från praxis avseende just benefika överlåtelser av lagerfastigheter. En tolkning som innebär att 23 kapitlet inkomstskattelagen är tillämpligt innebär dock att i princip all praxis skall bortses ifrån vad avser de villkor som skulle vara uppfyllda för underlåten uttagsbeskattning enligt praxis. Regeringsrättens formulering är därför märklig.</p><p>Den slutsats som kan dras av det utredda området är att uttagsbeskattning kan underlåtas vid blandade överlåtelser av lagerfastigheter under förutsättning att villkoren i 23 kapitlet inkomstskattelagen är uppfyllda. Detta innebär att något mer komplicerade upplägg är nödvändiga efter lagstiftningsåtgärderna för att minska skattebördan för enskilda näringsidkare som innehar lagerfastigheter och skall avyttra dem. Den tolkning av förhandsbeskedet RÅ 2004 ref. 42 som gjorts av Skatterättsnämnden kan inte garanteras vara korrekt och ett försiktigt tillvägagångssätt bör vara att föredra. Enligt reglerna i 23 kapitlet inkomstskattelagen är det bland annat möjligt med blandade överlåtelser av enskilda lagerfastigheter i ett större bestånd. Sådana överlåtelser var inte möjliga enligt tidigare praxis då endast överlåtelser av hel näringsverksamhet godtagits. Viss försiktighet bör som nämnt därför iakttagas.</p>