No description available.

Bestämmelserna om flyttningsförbud återfinns i 24 och 27 §§ lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt 24 § LVU får förvaltningsrätten meddela ett flyttningsförbud om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas vid en flyttning från familjehemmet. Om det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs och rättens beslut inte kan avvakta med hänsyn till risken för barnets hälsa eller utveckling får socialnämnden besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud, se 27 § LVU. I 28 § LVU stadgas att ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud ska underställas förvaltningsrätten. Utifrån teoribildningen om stigbundenhet kan en problematik med beslut om flyttningsförbud urskiljas. Stigbundenhet innebär att tidigare beslut bildar en utgångspunkt för senare beslut. Huvudsyftet med uppsatsen är dels att utreda i hur många beslut om flyttningsförbud socialnämnden har fått ett tillfälligt flyttningsförbud fastställt innan förvaltningsrätten meddelar ett flyttningsförbud, dels att studera antalet mål kammarrätten kommer till samma beslut som förvaltningsrätten i en process om flyttningsförbud. Om förvaltningsrätten och kammarrätten i många mål kommer till samma beslut undersöker uppsatsen om det vid beslut om flyttningsförbud finns en risk för stigbundenhet. Finns det en risk för stigbundenhet granskar uppsatsen ifall domstolen beslutar om flyttningsförbud trots att det inte är motiverat av principen om barnets bästa. Ett delsyfte med uppsatsen är att kartlägga vid vilka situationer och varför ett flyttningsförbud meddelas och ett tillfälligt flyttningsförbud fastställs. Ännu ett delsyfte med uppsatsen är att konstatera hur bestämmelsen om flyttningsförbud fungerar i praktiken och om förändringar av gällande rätt borde ske. En rättsdogmatisk metod används i uppsatsen för att utreda gällande rätt när det gäller regleringen om vård av barn och speciellt hur bestämmelserna om flyttningsförbud tillämpas. För att konstatera hur bestämmelsen om flyttningsförbud fungerar i praktiken och om förändringar av gällande rätt borde ske nyttjas en kritisk rättsdogmatisk metod. För att besvara uppsatsens huvudsyfte, delsyften och frågeställningar studeras domar där både förvaltningsrätten och kammarrätten prövat frågan om tillfälligt flyttningsförbud eller flyttningsförbud i sak. Utifrån resultatet av rättsfallsstudien är det befogat att konstatera att det finns en risk för stigbundenhet vid beslut om flyttningsförbud. Det finns en risk för stigbundenhet eftersom förvaltningsrätten och kammarrätten tog samma beslut i 85 % av målen och kammarrätten i en av fyra domar mer eller mindre endast hänvisade till förvaltningsrättens bedömning. I åtminstone majoriteten av domarna i rättsfallsstudien tog förvaltningsrätten och kammarrätten ett beslut som är i linje med barnets bästa. Rättsfallsstudien visar att ett flyttningsförbud i regel meddelas, när vårdnadshavaren uttryckt att den tänker eller vill hämta barnet från familjehemmet, efter en sammanvägning av diverse omständigheter. Det mest centrala vid bedömningen var barnets anknytning till familjehemmet och den risk för skada en separation skulle innebära för barnet. Det är genom rättsfallsstudien möjligt att se ett mönster för när ett flyttningsförbud anses behövligt. Bestämmelsen om flyttningsförbud verkar därmed fungera någorlunda. För att bestämmelsen om flyttningsförbud ska fungera mer tillfredställande borde dock en förändring av gällande rätt ske. / The regulations on prohibiting the relocation of a child in preventive care are found in sections 24 and 27 of the Care of Young Persons Act (1990: 52, LVU). According to section 24 LVU, the Administrative Court may issue a prohibition to relocate a child if there is a significant risk that the child's health or development could be damaged by the relocation from the family home. If it is plausible that a relocation ban is needed and the court's decision cannot wait, with regard to the risk for the child's health or development, the Social Welfare Committee may decide on a temporary relocation ban, see section 27 LVU. Section 28 LVU, stipulates that a decision on a temporary relocation ban shall be submitted to the Administrative Court. Based on a theory of path dependence a problem with decisions about a relocation ban can be distinguished, as the concept of path dependence entails that earlier decisions influence later decisions. The main purpose of the thesis is partly to investigate in how many cases the Social Welfare Committee has temporarily prohibited the relocation of a child before the Administrative Court announces a relocation ban, and partly to study the number of cases the Administrative Court of Appeal comes to the same decision as the Administrative Court in a relocation ban process. If the Administrative Court and the Administrative Court of Appeal come to the same decision in multiple cases the thesis will examine whether there is a risk of path dependence. If there is a risk of path dependence the thesis will further examine whether the court decides to prohibit the relocation of a child even though it is not justified by the principle of the best interests of the child. A subsidiary purpose of the thesis is to map out in which situations and why the court announce a relocation ban and establish a temporary relocation ban. Another subsidiary purpose of the thesis is to establish how the regulation of the relocation ban works in practice and if changes to applicable law should take place. A legal dogmatic method and a critical legal dogmatic method is used in the thesis. To answer the thesis' main purpose, subsidiary purposes and research questions, decisions from both the Administrative Court and the Administrative Court of Appeal about temporary relocation ban and relocation ban are examined.  Based on the results of the case study it is justified to state that there is a risk of path dependence when the court decides on a relocation ban. There is a risk of path dependence because the Administrative Court and the Administrative Court of Appeal made the same decision in 85 % of the cases. Another factor that signifies a risk of path dependence is that the Administrative Court of Appeal in one out of four verdicts more or less only referred to the Administrative Court's assessment. In at least the majority of the verdicts the Administrative Court and the Administrative Court of Appeal made a decision that is in line with the best interests of the child. The case study shows that the court usually announces a relocation ban, when the child’s guardian expresses that he or she intends or wants to move the child from the family home, depending on different circumstances. The most central circumstance was the child's connection to the family home and the risk of harm when separated. Through the case study it is possible to see a pattern for when a relocation ban is considered necessary. Thus, it can be concluded that the provision on the relocation bans seems to work reasonably well. However, to make the provision on the relocation ban function more satisfactorily a change in the applicable law should take place.

Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, är den lag i svensk rättsordning vilken reglerar tvångsvård av barn och unga. Under de senaste decennierna har lagen kontinuerligt varit föremål för diskussion och omarbetning, inte sällan i syfte att låta lagen i större utsträckning genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Betonandet av barnet som en egen rättighetsbärare har blivit särskilt relevant bland annat till följd av Sveriges åtaganden med anledning av barnkonventionen, inte minst då konventionen inkorporerades till svensk lag år 2020. Strävan mot ett starkt barnrättsperspektiv har nyligen resulterat i reformen lex lilla hjärtat, vilken trädde i kraft 1 juli 2022. Genom en ändring av 21 § LVU var reformens huvudsakliga syfte att stärka barnets bästa, trygghet och stabilitet vid upphörande av tvångsvård vilken beretts med stöd av 2 § LVU, det vill säga till följd av föräldrarnas omsorgsbrister i de s.k. miljöfallen.  I linje med den generellt uttalade viljan att stärka barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande har ytterligare en diskussion uppdagats och fortsatt pågått. I flertalet LVU-relaterade utredningar, liksom till följd av omfattande resonemang i doktrin, har framarbetats förslag om att låta införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit att beakta vid tvångvårdens upphörande. Ett välutvecklat förslag till sådan förändring har framför allt presenterats i den nya promemorian ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, vilken framarbetats på uppdrag av socialutskottet. Med förslaget om det självständiga rekvisitet förstås huvudsakligen en skyldighet för socialnämnden och förvaltningsdomstolen att överväga respektive pröva om det är förenligt med barnets bästa att låta tvångsvård, vilken beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU, upphöra eller om den i stället ska fortgå på denna grund. Trots de förekommande resonemangen på området har någon därtill knuten lagändring ännu inte kommit till stånd. Syftet med att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit, förslagsvis i en ny 21 § LVU, har förklarats vara att möjliggöra och betona att ett barns rätt till kontinuitet ska beaktas i upphörandeskedet. Som påtalas ovan avser regleringen miljöfallen enligt 2 § LVU och när ett barn på grund därav vårdats i ett familjehem. Annorlunda uttryckt ämnar den föreslagna regleringen skapa en möjlighet liksom en skyldighet för rättstillämpare att beakta det faktum att ett barn kan ha ett intresse och behov av att kvarstanna i ett familjehem, trots att föräldrarnas omsorgsbrister inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om barnet rotats i familjehemmet i sådan grad att barnet uppfattar det som sitt eget hem. En sådan känslomässig anknytning kan resultera i att barnet riskerar att skadas vid en separation från familjehemmet. Det självständiga rekvisitet har till stor del utvecklats och motiverats med hjälp av kritik gentemot gällande rätt. Särskilt relevant för diskussionen om rekvisitet har varit ett ifrågasättande av rådande praxis. HFD har nämligen genom ett uttalande uteslutit möjligheten att beakta ett barns kontinuitetsintresse inom ramen för upphörandeprövningen enligt nuvarande 21 § LVU. I stället är barnets intresse och behov av kontinuitet i dagsläget ämnat att säkerställas genom rättsordningens alternativa institut, det vill säga flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning. Även denna rättsliga konstruktion har varit föremål för omfattande kritik. Det ska understrykas att det givetvis finns motstående uppfattningar till den framhållna kritiken liksom det presenterade förslaget. Inom ramen för denna uppsats utreds förhållandet mellan förespråkare respektive motståndare till förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Därigenom beaktas såväl för- som motargument avseende om förslaget dels kan genomföras, dels om så lämpligen bör ske. Analysen och därtill knutna slutsatser grundas i detta avseende på ett barnrättsperspektiv och hur sådant kan stärkas. Vidare följer av förklarliga skäl att tvångsvård utgör en mycket rättighetsinskränkande åtgärd gentemot den vilken berörs, just eftersom det är fråga om tvång. På tvångsvårdsregleringens område är det därför av särskild vikt att befintliga krav på rättssäkerhet efterlevs. Med anledning därav, och i syfte att visa på ämnets komplexitet, omfattar denna uppsats också en rättssäkerhetsbaserad analys av förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Framför allt grundar sig denna på förslagets relation till kraven på tydlighet, förutsebarhet och objektivitet. Även i sådant sammanhang beaktas för- respektive motargument vad avser förslagets kapacitet att korrespondera med rättssäkerhetskraven. Argumenten ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dessutom i förlängningen läggas till grund för en vidareutveckling av spörsmålet om förslaget bör införas eller inte. Avslutningsvis kan framföras att diskussionen om det självständiga rekvisitet varken är entydig eller färdigutvecklad. Efter en noga avvägd bedömning av spörsmålet är min slutgiltiga uppfattning att barnets bästa såväl kan som bör införas som ett självständig rekvisit, förslagsvis i en uppdaterad 21 § LVU. En sådan författningsändring är varken förhindrad eller icke önskvärd i förhållande till gällande rätt, utan är snarare påkallad som ett led i att öka garantin för ett barns åtnjutande av sina rättigheter och att barnrättsperspektivet i LVU därigenom stärks.