I närmare 100 år har sociala frågor diskuterats i Sverige och i takt med att samhället förändras, ändras även synen på människan och samhällets normer och värderingar. Synen på vad som är sociala problem och vad som orsakar dem har förändrats och även det sociala arbetet genomgår förändringar och påverkas kontinuerligt av både lokala och globala processer. De sociala skillnaderna har de senaste årtiondena ökat både mellan och inom länder och sociala skillnader kan idag även ses mellan geografiska områden i städer. När en förvaltningsrätt ska avgöra frågan om ett barn ska vårdas av samhället, övergår det sociala arbetet till att även bli en rättslig process. Syftet i den här studien har varit att undersöka rättstillämpningen av 2 § LVU vid förvaltningsrätten i Luleå och Malmö. Genom valet av de två förvaltningsrätterna får studien med en samhällskontext vilket gjorde det möjligt att närmare undersöka om förändringar av samhällets normer och värderingar även kan ses vid beslut om beredande av vård för barn genom tvång. I studien undersöktes vilka rekvisit de båda förvaltningsrätterna grundat sina beslut på och vilka likheter som kunde ses i det fattade besluten gällande bifall eller avslag på socialnämndernas ansökningar om vård enligt 2 § LVU. En kvalitativ ansats med innehållsanalys som metod har använts för studien som omfattar 31 förvaltningsrättsbeslut och berörde 42 barn. I studien har domskälen i förvaltningsrätternas beslut använts för att identifiera de rekvisit och argument som förvaltningsrätterna angett som grund för sina beslut. Resultatet av de i studien ingående 42 ärendena, med 37 bifall respektive fem avslag, var jämnt fördelade mellan de båda förvaltningsrätterna. Av de fyra rekvisiten i 2 § LVU har de båda förvaltningsrätterna nämnt rekvisitet brister i omsorgen i nästan samtliga bifallna beslut. I de ansökningar som rätterna avslog, angavs också liknande rättsliga argument. Studiens resultat visar på slutsatser om att liknande fall har bedömts på liknande sätt och med liknande rättsliga argument av de båda förvaltningsrätterna.

Gängkriminalitet är ett allvarligt problem och betraktas som ett av Sveriges absolut största och mest akuta samhällsproblem. Rekrytering av nya gängmedlemmar sträcker sig allt lägre ner i åldrarna och det rör sig idag om barn som rekryteras som spejare, hantlangare och ibland till och med mördare i stället för att gå i skolan. Det kan i dessa fall röra sig om situationer där den egna familjen utgör en riskmiljö för att fostras in i kriminalitet. Det är socialtjänstens ansvar att verka för att barn och unga garanteras trygga uppväxtförhållanden och de har bland annat lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) till stöd för sin verksamhet. Socialtjänsten ansvarar för att ingripa i de fall barn och unga riskerar att fara illa i sin hemmiljö med stöd av 2 § LVU. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om möjligheten finns att omhänderta barn i enlighet med 2 § LVU när de växer upp i familjer med vårdnadshavare och syskon som har koppling till grov organiserad brottslighet och gängkriminalitet. Vidare har 2 § LVU granskats i ljuset av de samhällsförändringar som ägt rum sedan lagens ikraftträdande med ett barnrättsligt fokus. Rättsutredningen visar att den omständighet att barnets vårdnadshavare är aktivt gängkriminell inte utgör en självständig grund för ett tvångsingripande med stöd av lagen. Däremot kan familjemedlemmars involvering i gängkriminella kretsar medföra andra relaterade problem som kan ta sig till uttryck på ett sådant sätt att det faller inom ramen för lagrummets uppställda rekvisit och som därmed motiverar ett tvångsingripande i enlighet med 2 § LVU. I de fall vårdnadshavares och syskons inblandning i gängkriminalitet utgör en påtaglig risk för skada på barnets hälsa och utveckling blir det aktuella lagrummet tillämpbart.

<p>The intention with the study is to describe the home and life conditions for boys at the age range between 13 to 18 year, who has been under custody according to the § 2 LVU.</p><p>The empiric is 21 real court cases, judged in Stockholm and to Stockholm counted surround-ings 2006, in which the range of the boys were representative.</p><p>A text analyze method is used to execute the study. The study penetrates the life situation of the caregiver and how their situation affects the boy and the boys actions.</p><p>The total conclusion of the study, based on an ecological evolution perspective, is that life-situation of the caregiver affects the boys and the boys actions.</p><p>The boys are affected negatively by the situation of their caregivers, and according to the study, the boys have established own problems, like difficulties in school, criminality, or other psychological diagnoses. They are also often exposed to physical or psychological violence by the caregiver. Additionally the conclusion is that the caregiver neglect the boys in many other ways, prior themselves and their needs before the boys.</p>

The intention with the study is to describe the home and life conditions for boys at the age range between 13 to 18 year, who has been under custody according to the § 2 LVU. The empiric is 21 real court cases, judged in Stockholm and to Stockholm counted surround-ings 2006, in which the range of the boys were representative. A text analyze method is used to execute the study. The study penetrates the life situation of the caregiver and how their situation affects the boy and the boys actions. The total conclusion of the study, based on an ecological evolution perspective, is that life-situation of the caregiver affects the boys and the boys actions. The boys are affected negatively by the situation of their caregivers, and according to the study, the boys have established own problems, like difficulties in school, criminality, or other psychological diagnoses. They are also often exposed to physical or psychological violence by the caregiver. Additionally the conclusion is that the caregiver neglect the boys in many other ways, prior themselves and their needs before the boys.

Synen på barns behov och föräldraskap varierar i takt med att samhället förändras och varje samhälle har sin syn på barn och föräldrar. Det existerar debatter i samhället gällande vad sociala problem är och när samhället behöver ingripa för en individs skydd. Årligen omhändertas tusentals barn i Sverige för vård utanför det egna hemmet. Denna uppsats syftar att genom ett diskursanalytiskt perspektiv undersöka görandet av barns behov och föräldraskap i 2 § LVU-domar från 2015 samt hur tvångsomhändertaganden motiverades med hjälp av dessa konstruktioner. Frågorna som ämnar besvara syftet är; hur talas det om barns behov och föräldraskap samt vilken betydelse tillmäts barn och föräldrars utsagor i domarna? För att besvara detta genomfördes en diskursanalys av 21 domar som avgjordes av Luleå förvaltningsrätt 2015. Utifrån analysarbetet framträdde en diskurs om barns behov och en diskurs om föräldraskap. Diskurserna visade sig både vara beroende och i ständig påverkan av varandra. Inom barndiskursen sågs barn främst som skyddsvärda medan det aktiva aktörskapet var nedtonat. Inom föräldradiskursen sågs föräldrar som oförmögna och de befann sig i försvarsposition där deras trovärdighet ifrågasattes. Beroende på vilka beskrivningar som framfördes om familjerna och hur deras trovärdighet bedömdes gavs parternas utsagor olika utrymme i domarna.

Hedersrelaterat våld och förtryck är idag ett allvarligt problem i det svenska samhället. Detdrabbar både flickor och pojkar och påverkar deras frihet och levnadsförhållanden på ett destruktivt sätt. Våldet och förtrycket kan ta sig uttryck genom t.ex. fysisk och psykisk misshandel, omfattande kontroll, hot, könsstympning och tvångsäktenskap. Barn som lever underdessa förhållanden är i behov av stöd och hjälp och det är socialtjänstens uppgift att bistå meddet. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om möjligheten finns att tvångsomhändertabarn enligt 2 § LVU när de växer upp med hedersrelaterat våld och förtryck. Lagstiftning,förarbeten, domstolsbeslut och doktrin, samt myndigheters handböcker och rapporter har studerats. Studien har visat att hedersrelaterat våld och förtryck kan ta sig uttryck på sådant sättsom kan likställas med flera av rekvisiten i 2 § LVU och lagen är således tillämplig när dethedersrelaterade våldet och förtrycket utgör en påtaglig risk att skada barnets hälsa eller utveckling.

In the Social Services Act in Sweden, it is stated that every child has the right to be given information and the opportunity to express its will and opinion. The child’s possibility to participate in the process of investigation should be considered with respect to the child´s age and maturity. By reasons of this we have chosen to examine how this is practiced in Swedish courts regarding eight cases where the out of home care of children according to 1 and 2 §§ in LVU is being judged. This has been done through a qualitative study with an attempt of using an argumentation analysis method. The main result of our study is that in the cases we studied the children had participated to a larger extent than described in previous research. Anyhow, when it comes to taking children’s, opinions in account, the cases we studied showed still great flaws and need of improvements. The conclusion of our study is that children's participation is a complex issue where more research is needed. Having this said, we believe that the subject of children’s participation must be more highlighted if a greater change is going to happen in the society. / I Socialtjänstlagen står det beskrivet att varje barn har rätt att bli tilldelad information och ges möjlighet att framföra sin talan. Barnets möjlighet att delta i utredningsprocessen bör övervägas utifrån barnets ålder och mognad. Med anledning av detta valde vi att granska hur denna lag följs i 1 och 2 §§ LVU genom att studera åtta beslutsunderlag med en kvalitativ argumentationsanalys. Huvudresultatet av vår studie visade på en hög delaktighet hos barnen i förhållande till det som framhållits i tidigare forskning, dock såg vi att beaktande av barnens vilja fortfarande var bristfällig. Den slutsats vi kom fram till i vår studie var att frågan om barns delaktighet inom Socialtjänsten framstår som ett komplext område innehållande stora brister i förhållande till hur lagen är formulerad. Med detta sagt ansåg vi att ämnet måste belysas mer i forskning för att en större förändring av barns delaktighet ska kunna utvecklas.

The purpose of the study is to gain increased knowledge about the vulnerability of boys living in honor-related violence and oppression by examining 2§ LVU (The Compulsory Care of Young Persons Act) of judgments from a gender and power perspective. A qualitative method has been employed to collect data from 15 LVU judgments from administrative courts, between the years 2020-2023. To analyze the empirical data, elements of Foucault's theory of power and Hirdman's gender theory have been utilized. The primary conclusion of the study is that administrative courts and social services interpret honor-related violence and oppression in different ways, and the definition varies across different judgments. Another conclusion is that administrative courts and social services depict the vulnerability of boys in honor-related violence and oppression in various ways, highlighting that boys are subjected to both physical and psychological violence, and the violence may have multiple causes. In conclusion, it is evident that the vulnerability of boys in honor-related violence and oppression should be given more attention to counteract the socialization of honor-related beliefs.

Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, är den lag i svensk rättsordning vilken reglerar tvångsvård av barn och unga. Under de senaste decennierna har lagen kontinuerligt varit föremål för diskussion och omarbetning, inte sällan i syfte att låta lagen i större utsträckning genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Betonandet av barnet som en egen rättighetsbärare har blivit särskilt relevant bland annat till följd av Sveriges åtaganden med anledning av barnkonventionen, inte minst då konventionen inkorporerades till svensk lag år 2020. Strävan mot ett starkt barnrättsperspektiv har nyligen resulterat i reformen lex lilla hjärtat, vilken trädde i kraft 1 juli 2022. Genom en ändring av 21 § LVU var reformens huvudsakliga syfte att stärka barnets bästa, trygghet och stabilitet vid upphörande av tvångsvård vilken beretts med stöd av 2 § LVU, det vill säga till följd av föräldrarnas omsorgsbrister i de s.k. miljöfallen.  I linje med den generellt uttalade viljan att stärka barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande har ytterligare en diskussion uppdagats och fortsatt pågått. I flertalet LVU-relaterade utredningar, liksom till följd av omfattande resonemang i doktrin, har framarbetats förslag om att låta införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit att beakta vid tvångvårdens upphörande. Ett välutvecklat förslag till sådan förändring har framför allt presenterats i den nya promemorian ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, vilken framarbetats på uppdrag av socialutskottet. Med förslaget om det självständiga rekvisitet förstås huvudsakligen en skyldighet för socialnämnden och förvaltningsdomstolen att överväga respektive pröva om det är förenligt med barnets bästa att låta tvångsvård, vilken beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU, upphöra eller om den i stället ska fortgå på denna grund. Trots de förekommande resonemangen på området har någon därtill knuten lagändring ännu inte kommit till stånd. Syftet med att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit, förslagsvis i en ny 21 § LVU, har förklarats vara att möjliggöra och betona att ett barns rätt till kontinuitet ska beaktas i upphörandeskedet. Som påtalas ovan avser regleringen miljöfallen enligt 2 § LVU och när ett barn på grund därav vårdats i ett familjehem. Annorlunda uttryckt ämnar den föreslagna regleringen skapa en möjlighet liksom en skyldighet för rättstillämpare att beakta det faktum att ett barn kan ha ett intresse och behov av att kvarstanna i ett familjehem, trots att föräldrarnas omsorgsbrister inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om barnet rotats i familjehemmet i sådan grad att barnet uppfattar det som sitt eget hem. En sådan känslomässig anknytning kan resultera i att barnet riskerar att skadas vid en separation från familjehemmet. Det självständiga rekvisitet har till stor del utvecklats och motiverats med hjälp av kritik gentemot gällande rätt. Särskilt relevant för diskussionen om rekvisitet har varit ett ifrågasättande av rådande praxis. HFD har nämligen genom ett uttalande uteslutit möjligheten att beakta ett barns kontinuitetsintresse inom ramen för upphörandeprövningen enligt nuvarande 21 § LVU. I stället är barnets intresse och behov av kontinuitet i dagsläget ämnat att säkerställas genom rättsordningens alternativa institut, det vill säga flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning. Även denna rättsliga konstruktion har varit föremål för omfattande kritik. Det ska understrykas att det givetvis finns motstående uppfattningar till den framhållna kritiken liksom det presenterade förslaget. Inom ramen för denna uppsats utreds förhållandet mellan förespråkare respektive motståndare till förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Därigenom beaktas såväl för- som motargument avseende om förslaget dels kan genomföras, dels om så lämpligen bör ske. Analysen och därtill knutna slutsatser grundas i detta avseende på ett barnrättsperspektiv och hur sådant kan stärkas. Vidare följer av förklarliga skäl att tvångsvård utgör en mycket rättighetsinskränkande åtgärd gentemot den vilken berörs, just eftersom det är fråga om tvång. På tvångsvårdsregleringens område är det därför av särskild vikt att befintliga krav på rättssäkerhet efterlevs. Med anledning därav, och i syfte att visa på ämnets komplexitet, omfattar denna uppsats också en rättssäkerhetsbaserad analys av förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Framför allt grundar sig denna på förslagets relation till kraven på tydlighet, förutsebarhet och objektivitet. Även i sådant sammanhang beaktas för- respektive motargument vad avser förslagets kapacitet att korrespondera med rättssäkerhetskraven. Argumenten ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dessutom i förlängningen läggas till grund för en vidareutveckling av spörsmålet om förslaget bör införas eller inte. Avslutningsvis kan framföras att diskussionen om det självständiga rekvisitet varken är entydig eller färdigutvecklad. Efter en noga avvägd bedömning av spörsmålet är min slutgiltiga uppfattning att barnets bästa såväl kan som bör införas som ett självständig rekvisit, förslagsvis i en uppdaterad 21 § LVU. En sådan författningsändring är varken förhindrad eller icke önskvärd i förhållande till gällande rätt, utan är snarare påkallad som ett led i att öka garantin för ett barns åtnjutande av sina rättigheter och att barnrättsperspektivet i LVU därigenom stärks.