I Sverige finns barn som placerats i familjehem med liten eller ingen möjlighet till att ånyo bo i föräldrahemmet. Många av dessa barn växer upp under otrygga och instabila förhållanden. Den rättsliga grundprincipen är återförening mellan barn och förälder. Och är något som eftersträvas. Samtidigt finns rättsliga möjligheter som kan ge barnet nya vårdnadshavare antigen genom vårdnadsöverflyttning eller adoption. Därmed kan barnet få andra förutsättningar, forskning visar nämligen att långvarigt placerade barn klarar sig sämre i samhället än adopterade. Socialstyrelsens granskning visar att dessa möjligheter används i en för liten utsträckning och att socialsekreterare inte fullt förstår skillnaden mellan dessa bådan rättsliga förfaranden.   Begreppet barnets bästa är i sammanhanget av stor betydelse då det ska vara avgörande vid beslut som rör barn. Begreppet saknar dock en enhetlig definition. Domstolens bedömning av vad som är barnets bästa kan därför skilja sig beroende på den specifika situationen.  Uppsatsen ämnar undersöka vårdnadsöverflyttning och adoption av familjehemsplacerade barn utifrån den svenska rättsordningen och belysa hur barnets bästa bedöms vid domstols prövning. Enligt den rättsdogmatiska metoden har främst propositioner, lagar, praxis och SOU:er granskats. Vilket resulterat i att skillnader mellan bestämmelserna framkommit, liksom att det finns möjlighet att genomföra adoption mot förälders vilja.