No description available.

No description available.

<p>Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL.</p><p>Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift.</p><p>Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs.</p><p>Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.</p>

Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL. Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift. Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs. Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.

No description available.

<p>Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483).</p><p>Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg.</p><p>Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen.</p><p>Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren.</p><p>Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.</p><p> </p><p> </p><p> </p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483). Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg. Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen. Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren. Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.

Av 19 kap. 22 § 1 st. första meningen jordabalken följer att om fastighetsregistrets inskrivningsdel innehåller någon uppenbar oriktighet som beror på inskrivningsmyndighetens eller någon annans skrivfel, på något liknande förbiseende eller på ett tekniskt fel, ska inskrivningsmyndigheten rätta uppgiften. Avseende bestämmelsen ämnar examensarbetet att fastställa gällande rätt (de lege lata), analysera rekvisiten och föreslå regelförändringar(de lege ferenda) som möjliggör att rättelse skulle kunna tillämpas i fler situationer än vad som är möjligt idag. För detta har rättsdogmatisk metod, rättsvetenskaplig metod och empirisk metod använts. Utöver de traditionella rättskällorna inkluderas empiriskt material som underrättspraxis, JO-avgöranden och intervjumaterial. Även rättelsebestämmelserna 36 § förvaltningslagen (2017:900) och 4 kap. 21 § lagen (2008:990) om företagshypotek presenteras som underlag för en avslutande jämförelse. Av slutsatserna framgår bland annat att rättelse ska tillämpas restriktivt, vilketinnebär att endast oriktigheter som tydligt uppfyller rekvisiten kan rättas. Om rättelse skulle tillämpas i fler situationer är det viktigt att den enskildes rättstrygghet inte äventyras då denne kan lida skada efter att ha förlitat sig på registeruppgifter som sedan ändras genom rättelse. / 19 ch. 22 § in the Land Code (Sw: jordabalken) stipulates that if the land register section of the Real Property Register contains an obvious inaccuracy which depends on the land registration authority or somebody else's clerical error, similar inadvertence or due to a technical error, the land registration authority shall correct the inaccuracy. Regarding this regulation, the purpose of this master’s thesis is to establish the law (de lege lata), analyse the necessary conditions and propose rule changes (de lege ferenda) whether correction could be applied in more situations than what is possible today. Beyond the traditional sources of law, empirical material consisting of lower court praxis, decisions from the Parliamentary ombudsmen and interview material are included. Also, the regulations regarding correction according to 36 § of the Administrative Procedure Act (Sw: förvaltningslagen (2017:900)) and 4 ch. 21 § of the Floating Charges Act (Sw: lag (2008:990) om företagshypotek) are presented as a basis for a concluding comparison. From the conclusion – for instance – it appears that 19 ch. 22 § of the Land Code has a restrictive interpretation, which means that only incorrections that in a clear way fulfil the necessary conditions can be corrected. If correction would be applied in more situations, it is important that the individual legal rights should not be compromised since a third party can suffer loss after relying on information in the register that later will be corrected.