<p>Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL.</p><p>Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift.</p><p>Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs.</p><p>Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.</p>

Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL. Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift. Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs. Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.

<p>I uppsatsen har det under arbetets gång framkommit att ämnet är av en väldigt komplex natur och i allt väsentligt inte har varit föremål för diskussion i doktrin och praxis, varvid ett utförligt klarläggande av rättsläget har varit nödvändigt. Utredningen i uppsatsen har givit att förekomsten av samordnade bedömningar är av betydande vikt för att åstadkomma en likformig taxering och för att uppnå en enhetlig rättstillämpning. I dagsläget förekommer samordnade bedömningar i viss mån, men det förefaller inte vara i närheten av en tillfredsställande omfattning. Det finns vissa problem som behöver överbyggas för att ett arbete med utveckling av samordnade bedömningar inom taxeringen skall lyckas. Ett av problemen är bristen på resurser. Det problemet kan dock överbyggas genom t ex ett mer effektivt utnyttjande av existerande resurser. Ett större problem, som visar på ämnets komplexitet, är attdet föreligger en lite skiftande syn på vad begreppet samordnad bedömning egentligen innebär. Denna tolkningsdifferens påvisar ämnets komplexitet och understryker behovet av den fortsatta utvecklingen av samordnade bedömningar. Lagrådsremissen om införande av"Det nya Skatteverket"är 2004, innehåller bl a mål att arbeta för en mer likformig och enhetlig rättstillämpning med effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Det torde ses som det yttersta beviset på att det i dagsläget inte företas samordnade bedömningar i så pass stor utsträckning att likformig taxering och enhetlig rättstillämpning uppnås i tillfredsställande omfattning. Förutsättningarna för den framtida utvecklingen av samordnade bedömningar förefaller goda med beaktande av den nya skatteorganisationen och dess planer på ett utökat arbete för en mer likformig taxering och enhetlig rättstillämpning.</p>

I uppsatsen har det under arbetets gång framkommit att ämnet är av en väldigt komplex natur och i allt väsentligt inte har varit föremål för diskussion i doktrin och praxis, varvid ett utförligt klarläggande av rättsläget har varit nödvändigt. Utredningen i uppsatsen har givit att förekomsten av samordnade bedömningar är av betydande vikt för att åstadkomma en likformig taxering och för att uppnå en enhetlig rättstillämpning. I dagsläget förekommer samordnade bedömningar i viss mån, men det förefaller inte vara i närheten av en tillfredsställande omfattning. Det finns vissa problem som behöver överbyggas för att ett arbete med utveckling av samordnade bedömningar inom taxeringen skall lyckas. Ett av problemen är bristen på resurser. Det problemet kan dock överbyggas genom t ex ett mer effektivt utnyttjande av existerande resurser. Ett större problem, som visar på ämnets komplexitet, är attdet föreligger en lite skiftande syn på vad begreppet samordnad bedömning egentligen innebär. Denna tolkningsdifferens påvisar ämnets komplexitet och understryker behovet av den fortsatta utvecklingen av samordnade bedömningar. Lagrådsremissen om införande av"Det nya Skatteverket"är 2004, innehåller bl a mål att arbeta för en mer likformig och enhetlig rättstillämpning med effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Det torde ses som det yttersta beviset på att det i dagsläget inte företas samordnade bedömningar i så pass stor utsträckning att likformig taxering och enhetlig rättstillämpning uppnås i tillfredsställande omfattning. Förutsättningarna för den framtida utvecklingen av samordnade bedömningar förefaller goda med beaktande av den nya skatteorganisationen och dess planer på ett utökat arbete för en mer likformig taxering och enhetlig rättstillämpning.