<p>Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL.</p><p>Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift.</p><p>Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs.</p><p>Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.</p>

Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL. Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift. Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs. Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.

<p>I uppsatsen har det under arbetets gång framkommit att ämnet är av en väldigt komplex natur och i allt väsentligt inte har varit föremål för diskussion i doktrin och praxis, varvid ett utförligt klarläggande av rättsläget har varit nödvändigt. Utredningen i uppsatsen har givit att förekomsten av samordnade bedömningar är av betydande vikt för att åstadkomma en likformig taxering och för att uppnå en enhetlig rättstillämpning. I dagsläget förekommer samordnade bedömningar i viss mån, men det förefaller inte vara i närheten av en tillfredsställande omfattning. Det finns vissa problem som behöver överbyggas för att ett arbete med utveckling av samordnade bedömningar inom taxeringen skall lyckas. Ett av problemen är bristen på resurser. Det problemet kan dock överbyggas genom t ex ett mer effektivt utnyttjande av existerande resurser. Ett större problem, som visar på ämnets komplexitet, är attdet föreligger en lite skiftande syn på vad begreppet samordnad bedömning egentligen innebär. Denna tolkningsdifferens påvisar ämnets komplexitet och understryker behovet av den fortsatta utvecklingen av samordnade bedömningar. Lagrådsremissen om införande av"Det nya Skatteverket"är 2004, innehåller bl a mål att arbeta för en mer likformig och enhetlig rättstillämpning med effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Det torde ses som det yttersta beviset på att det i dagsläget inte företas samordnade bedömningar i så pass stor utsträckning att likformig taxering och enhetlig rättstillämpning uppnås i tillfredsställande omfattning. Förutsättningarna för den framtida utvecklingen av samordnade bedömningar förefaller goda med beaktande av den nya skatteorganisationen och dess planer på ett utökat arbete för en mer likformig taxering och enhetlig rättstillämpning.</p>

I uppsatsen har det under arbetets gång framkommit att ämnet är av en väldigt komplex natur och i allt väsentligt inte har varit föremål för diskussion i doktrin och praxis, varvid ett utförligt klarläggande av rättsläget har varit nödvändigt. Utredningen i uppsatsen har givit att förekomsten av samordnade bedömningar är av betydande vikt för att åstadkomma en likformig taxering och för att uppnå en enhetlig rättstillämpning. I dagsläget förekommer samordnade bedömningar i viss mån, men det förefaller inte vara i närheten av en tillfredsställande omfattning. Det finns vissa problem som behöver överbyggas för att ett arbete med utveckling av samordnade bedömningar inom taxeringen skall lyckas. Ett av problemen är bristen på resurser. Det problemet kan dock överbyggas genom t ex ett mer effektivt utnyttjande av existerande resurser. Ett större problem, som visar på ämnets komplexitet, är attdet föreligger en lite skiftande syn på vad begreppet samordnad bedömning egentligen innebär. Denna tolkningsdifferens påvisar ämnets komplexitet och understryker behovet av den fortsatta utvecklingen av samordnade bedömningar. Lagrådsremissen om införande av"Det nya Skatteverket"är 2004, innehåller bl a mål att arbeta för en mer likformig och enhetlig rättstillämpning med effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Det torde ses som det yttersta beviset på att det i dagsläget inte företas samordnade bedömningar i så pass stor utsträckning att likformig taxering och enhetlig rättstillämpning uppnås i tillfredsställande omfattning. Förutsättningarna för den framtida utvecklingen av samordnade bedömningar förefaller goda med beaktande av den nya skatteorganisationen och dess planer på ett utökat arbete för en mer likformig taxering och enhetlig rättstillämpning.

Tvångsvisa åtgärder är nödvändiga för att ett samhälle ska kunna bygga ut betydelsefull infrastruktur och för att städer och områden ska växa på ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbart sätt. Trots detta behov av mark för vägar, ledningar eller annan hållbar utveckling är egendomsskyddet starkt inom Sverige. För att tvångsvis ta mark eller skapa rättigheter krävs att den som frånträder marken kompenseras för att inte lida någon skada. För att ersättningen ska bli korrekt och rättvis för båda parter krävs att det finns tydliga riktlinjer i lagen och att den praktiska tillämpningen följer riktlinjerna samt sker på ett korrekt sätt. Trots detta ger lagen endast en tydlig beskrivning av resultatet och ingen detaljerad beskrivning över hur vägen dit ska se ut. Syftet med detta examensarbete har därför varit att undersöka förarbeten och doktrin efter de värderingsmetoder som ämnas tillämpas vid officialvärdering för att erhålla den eftersökta ersättningen. Därutöver var syftet att studera det praktiska tillvägagångssättet vid värderingar för att undersöka om det sker enhetligt mellan värderingar och lagenligt. Detta undersökts genom en fallstudie av lantmäteriförrättningar där officialvärderingar genomförts. Därtill har det genomförts tre intervjuer med sakkunniga inom fastighetsvärdering.  Litteraturstudien av förarbeten och rättsfall urskiljer fem metoder för att fastställa en ersättning. Den primära är ortsprismetoden följt av avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden. Därutöver kan direktuppskattning eller ingen värdering till följd av specifika förhållanden tillämpas. Tillämpningen i praktiken skiljer sig till viss del från det i lagen ämnade tillvägagångssättet. Majoriteten av förrättningarna tillämpar ingen värderings-metod. Därefter tillämpas taxeringsvärden och direktuppskattning innan ortsprismetoden. När och hur olika värderingsmetoder tillämpas skiljer mellan förrättningarna. Tillämpningen av metoderna sker i vissa fall på ett inkorrekt sätt och slarvfel som påverkar ersättningen förekommer. För mer enhetliga och mer rättssäkra värderingar måste kunskapsnivån öka och dokumenteringen förbättras. / Compulsory measures are necessary for a society to be able to expand significant infrastructure and for cities and areas to grow in an economically, environmentally, and socially sustainable manner. Despite the need of land for roads, pipelines, or other sustainable development, property protection is strong in Sweden. To compulsorily acquire land or create rights, the losing party must be compensated to avoid any loss. For the compensation to be accurate and fair for both parties, clear guidelines in the law are required, and the practical application must follow these guidelines correctly. However, the law only provides a clear description of the result and no detailed description over the process to achieve it. Therefore, the purpose of this thesis has been to examine government bills and doctrine concerning the valuation methods intended to be applied in official valuation to obtain the sought-after compensation. Additionally, the aim is to study the practical approach to valuations to investigate whether it is consistent between valuations and in accordance with the law. This has been investigated through a case study of cadastral proceedings where official valuations have been conducted. Furthermore, three interviews have been conducted with experts in property valuation.  Based on legislative history and law cases, five methods of determining compensation can be identified. The primary method is the comparable sales method followed by the yield method and the production cost method. Additionally, direct estimation or no valuation due to specific circumstances can be applied. The application in practice differs from that according to the law. In the majority of proceedings, no valuation method is applied. Thereafter comes taxable values and direct estimation before the comparable sales method. When and how different valuation methods are applied varies between the proceedings. The application of the methods is in some cases incorrect, and careless/human errors affecting compensation occur. For more uniform and legally secure valuations, the level of knowledge must increase, and documentation must be improved.