Uppsatsen syftar till att redogöra för hur begreppet oriktig uppgift definieras enligt skatteförfarandelagen och skattebrottslagen. Vidare är avsikten att bidra med en beskrivning av lagen om talan om skattetillägg i vissa fall, både hur den används i praktiken och vad det finns för tillämpningsproblem samt hur den förändrat rättsläget. Den metod som används för att åstadkomma detta är den rättsdogmatiska metoden. Reglerna för hur begreppet oriktig uppgift definieras och tillämpas återfinns i skatteförfarandelagen och skattebrottslagen. Det framgår att definitionen är densamma och att det som skiljer sig är beviskravet för att ta ut skattetillägg respektive döma för ansvar enligt skattebrottslagen. Detta har inte tidigare varit något problem då skattebrott och skattetillägg prövats i olika förfaranden. I och med införandet av lagen om talan om skattetillägg i vissa fall har detta dock ändrats. För att bli dömd för skattebrott krävs det att brottet begåtts med uppsåt eller oaktsamhet. För att tilldelas skattetillägg krävs det endast att det klart ska framgå att en oriktig uppgift har lämnats. Detta medför att domstolen kan döma en misstänkt till att betala skattetillägg, men på grund av att subjektiva rekvisit saknas, fria denne från ansvar för skattebrottet.

<p>Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL.</p><p>Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift.</p><p>Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs.</p><p>Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.</p>

Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL. Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift. Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs. Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.

Av globaliseringen följer en ökad handel mellan stater och inom multinationella koncer-ner där så kallade internprissättning sker. Genom internprissättningen ser företagen en möjlighet att överföra vinster till lågbeskattade länder. För att förhindra detta har regler som ska se till att marknadsmässiga villkor styr prissättningen upprättats. De svenska bestämmelserna för internprissättning utgår från korrigeringsregeln i 14 kap. 19 IL som ger uttryck för armlängdsprincipen. Principen innebär att företag ska avtala om liknande villkor som oberoende företag skulle gjort i samma situation. Trots att principen är internationellt vedertagen uppstår dubbelbeskattning på grund av länders olika tolkning-ar. För att undanröja denna risk har tillvägagångssätt för förhandlingar om internpris-sättning mellan företag i berörda länder upprättats. När ett armlängdspris ska beräknas finns ett antal metoder. I OECD:s riktlinjer återfinns de metoder som i första hand bör användas. Att riktlinjerna är tillämpliga i Sverige fram-får av Regeringsrättens avgörande RÅ 1991 ref. 107. Av lag, förarbeten och praxis fram-går ett antal principer som gäller för internprissättning. Korrigeringsregeln har företräde framför generella regler kring inkomstberäkning. För att en korrigering ska ske krävs att en prisavvikelse kan konstateras och att inkomsten har påverkat det beskattningsbara resultatet negativt. Vidare kan en prissättning som varierar över ett eller flera beskatt-ningsår vara affärsmässigt motiverad och därmed inte föranleda korrigering. Strider företagets internprissättning mot armlängdsprincipen och resultatet korrigerats uppkommer frågan om det finns förutsättning för att påföra skattetillägg. Skattetillägg ska utgå om en oriktig uppgift lämnats och det inte finns faktorer som gör att företaget befrias . En oriktig uppgift föreligger om företaget brustit i sin uppgiftsskyldighet, det vill säga att redovisa de uppgifter Skatteverket behöver för att fatta ett riktigt taxerings-beslut. Det finns endast ett fåtal avgöranden där RR prövat frågan om oriktig uppgift vid internprissättning. Däremot har frågan om oriktig uppgift prövats i stor omfattning för andra områden inom skatterätten. För att fastställa när ett företag lämnat en oriktig uppgift måste det klargöras när företagets uppgiftsskyldighet är fullgjord och när Skatte-verkets utredningsskyldighet aktualiseras. När företaget redovisat samtliga relevanta omständigheter men gjort en felbedömning av situationen har de lämnat ett oriktigt yrkande och ska inte drabbas av skattetillägg. Skattetillägg ska inte heller påföras när Skatteverket brustit i sitt ansvar att utreda ett ärende eller när uppgifterna som företaget lämnat uppenbarligen inte kan läggas till grund för taxering. ii Från och med 2008 års taxering kan Skatteverket begära dokumentation gällande före-tagens prissättning mot företag i intressegemenskap. I dokumentationen ska företaget förklara och motivera vald prissättning samt redogöra för de faktorer som är av betydel-se vid bedömningen av dess överensstämmelse med armlängdsprincipen. Dokumenta-tionsreglerna kan ses som en formalisering av vad som innefattas i uppgiftsskyldigheten gällande internprissättningen. Dokumentationen lämnas in först efter begäran från Skat-teverket. Med beaktande av den rådande uppgiftsskyldigheten kan företaget välja att bifoga dokumentation till självdeklarationen, trots den administrativa börda det skulle medföra. Vid genomgång av avgöranden från Regeringsrätten visar det sig att Skatteverket har haft svårt att bevisa felaktig prissättning på grund av intressegemenskap. Det beror på att RR tillämpat en restriktiv tolkning av korrigeringsregeln. Domstolens praxis bygger på vad som framförts i förarbetena, i vilka det framgår att regeln ska tillämpas med för-siktighet. Vid utredningen om oriktig uppgift framkom att en felaktigt vald prissätt-ningsmetod inte i sig bör föranleda skattetillägg om uppgiftsskyldigheten är uppfylld. Vidare torde det endast i undantagsfall föreligga en oriktig uppgift exempelvis då före-tagets värdering av en tillgång markant skiljer sig från Skatteverkets värdering. / Due to the globalisation there are a greater number of cross-border transactions between associated companies. To protect their tax base, countries such as Sweden have implemented rules against profits being transferred to low-taxed states. One of these measures is to monitor the transfer pricing of multinational enterprises. The widely accepted arm’s length principle states that a company trading with associated com-panies, should set prices in the same manner as it would when negotiating with in-dependent enterprises. In Swedish taxation law this principle is stipulated in chapter 14 sections 19-20 of the Income Tax Act (1999:1229). Despite the acceptance of the arm’s length principle all over the world multinational enterprises face the possibility of being subjected to double taxation. This is due to the differences in how countries interpret the principle. However, through bi- or unilateral agreements the double taxa-tion can be remedied. To calculate a price at arm’s length there are a number of methods available. The OECD has created Transfer Pricing Guidelines for Multinational Enterprises and Tax Administrations that suggest which of the methods that are applicable when under-taking a transaction. According to the Supreme Administrative Court’s ruling RÅ 1991 ref. 107 the Guidelines can be used in Sweden when determining the correctness of a company’s transfer pricing. A number of principles for determining if a transfer price is in accordance with the arm’s length principle can be found in the legislation, preparatory work and case-law. The legislation within chapter 14 sections 19 Income Tax Act super-sedes the generals laws on matters involving cross-border trade for income tax. If an adjustment of the taxable profit is to be made there need to be a discrepancy in the price set by the company and a price which two independent enterprises would have used. Furthermore the discrepancy has to have a negative effect on the result. Finally sound business reasons could justify a transfer price that varies over one or several years. If a company’s transfer pricing is held to be in conflict with the arm’s length principle the taxable result can be corrected. The next question that follows is if the information submitted to the Swedish tax authority is incorrect. When filing the tax return the com-pany has to provide all the relevant information that is needed to make a correct tax assessment. Otherwise incorrect information has been submitted. If this is the case a tax surcharge could be imposed. However, it requires that the tax authority has done a proper investigation of the case and that there are no other liberating factors. A wrong-ful valuation or interpretation of a regulation should not be considered incorrect infor- iv mation. The question whether incorrect information has been submitted in the tax return is often a difficult question to answer. Although the Supreme Administrative Court has dealt with a large number of cases concerning this matter, there are only a few of them which involve transfer pricing. Since 2008 the Swedish tax authority can request documentation on the enterprise’s transfer pricing towards associated companies. It should contain descriptions of the multinational enterprise. In addition the chosen method should be motivated and rele-vant comparable transactions ought to be stated. The enterprise’s liability to provide the tax authority with all the relevant information still applies. Therefore the documentation requirements could be seen as a formalisation of what information that is needed to prove a price on arm’s length. The difference is that the documentation does not have to be submitted until after the tax return is filed. To counter the risk of being penalised with a tax assessment a sufficient documentation could be handed in along with the tax return. When studying Swedish transfer pricing case-law you find that the tax authority has had difficulties over the last years proving inaccurate transfer pricing. This is due to the restrictive interpretation of the regulation and that caution to avoid hurdling sound business reasons has been taken. It can be said that neither a wrongly chosen method in itself nor a faultily valued asset is to be seen as incorrect information. However when applying a wrong method this could lead to that insufficient information is submitted in the tax return, which could lead to tax surcharges.

<p>Av globaliseringen följer en ökad handel mellan stater och inom multinationella koncer-ner där så kallade internprissättning sker. Genom internprissättningen ser företagen en möjlighet att överföra vinster till lågbeskattade länder. För att förhindra detta har regler som ska se till att marknadsmässiga villkor styr prissättningen upprättats. De svenska bestämmelserna för internprissättning utgår från korrigeringsregeln i 14 kap. 19 IL som ger uttryck för armlängdsprincipen. Principen innebär att företag ska avtala om liknande villkor som oberoende företag skulle gjort i samma situation. Trots att principen är internationellt vedertagen uppstår dubbelbeskattning på grund av länders olika tolkning-ar. För att undanröja denna risk har tillvägagångssätt för förhandlingar om internpris-sättning mellan företag i berörda länder upprättats. När ett armlängdspris ska beräknas finns ett antal metoder. I OECD:s riktlinjer återfinns de metoder som i första hand bör användas. Att riktlinjerna är tillämpliga i Sverige fram-får av Regeringsrättens avgörande RÅ 1991 ref. 107. Av lag, förarbeten och praxis fram-går ett antal principer som gäller för internprissättning. Korrigeringsregeln har företräde framför generella regler kring inkomstberäkning. För att en korrigering ska ske krävs att en prisavvikelse kan konstateras och att inkomsten har påverkat det beskattningsbara resultatet negativt. Vidare kan en prissättning som varierar över ett eller flera beskatt-ningsår vara affärsmässigt motiverad och därmed inte föranleda korrigering. Strider företagets internprissättning mot armlängdsprincipen och resultatet korrigerats uppkommer frågan om det finns förutsättning för att påföra skattetillägg. Skattetillägg ska utgå om en oriktig uppgift lämnats och det inte finns faktorer som gör att företaget befrias . En oriktig uppgift föreligger om företaget brustit i sin uppgiftsskyldighet, det vill säga att redovisa de uppgifter Skatteverket behöver för att fatta ett riktigt taxerings-beslut. Det finns endast ett fåtal avgöranden där RR prövat frågan om oriktig uppgift vid internprissättning. Däremot har frågan om oriktig uppgift prövats i stor omfattning för andra områden inom skatterätten. För att fastställa när ett företag lämnat en oriktig uppgift måste det klargöras när företagets uppgiftsskyldighet är fullgjord och när Skatte-verkets utredningsskyldighet aktualiseras. När företaget redovisat samtliga relevanta omständigheter men gjort en felbedömning av situationen har de lämnat ett oriktigt yrkande och ska inte drabbas av skattetillägg. Skattetillägg ska inte heller påföras när Skatteverket brustit i sitt ansvar att utreda ett ärende eller när uppgifterna som företaget lämnat uppenbarligen inte kan läggas till grund för taxering. ii Från och med 2008 års taxering kan Skatteverket begära dokumentation gällande före-tagens prissättning mot företag i intressegemenskap. I dokumentationen ska företaget förklara och motivera vald prissättning samt redogöra för de faktorer som är av betydel-se vid bedömningen av dess överensstämmelse med armlängdsprincipen. Dokumenta-tionsreglerna kan ses som en formalisering av vad som innefattas i uppgiftsskyldigheten gällande internprissättningen. Dokumentationen lämnas in först efter begäran från Skat-teverket. Med beaktande av den rådande uppgiftsskyldigheten kan företaget välja att bifoga dokumentation till självdeklarationen, trots den administrativa börda det skulle medföra. Vid genomgång av avgöranden från Regeringsrätten visar det sig att Skatteverket har haft svårt att bevisa felaktig prissättning på grund av intressegemenskap. Det beror på att RR tillämpat en restriktiv tolkning av korrigeringsregeln. Domstolens praxis bygger på vad som framförts i förarbetena, i vilka det framgår att regeln ska tillämpas med för-siktighet. Vid utredningen om oriktig uppgift framkom att en felaktigt vald prissätt-ningsmetod inte i sig bör föranleda skattetillägg om uppgiftsskyldigheten är uppfylld. Vidare torde det endast i undantagsfall föreligga en oriktig uppgift exempelvis då före-tagets värdering av en tillgång markant skiljer sig från Skatteverkets värdering.</p> / <p>Due to the globalisation there are a greater number of cross-border transactions between associated companies. To protect their tax base, countries such as Sweden have implemented rules against profits being transferred to low-taxed states. One of these measures is to monitor the transfer pricing of multinational enterprises. The widely accepted arm’s length principle states that a company trading with associated com-panies, should set prices in the same manner as it would when negotiating with in-dependent enterprises. In Swedish taxation law this principle is stipulated in chapter 14 sections 19-20 of the Income Tax Act (1999:1229). Despite the acceptance of the arm’s length principle all over the world multinational enterprises face the possibility of being subjected to double taxation. This is due to the differences in how countries interpret the principle. However, through bi- or unilateral agreements the double taxa-tion can be remedied. To calculate a price at arm’s length there are a number of methods available. The OECD has created Transfer Pricing Guidelines for Multinational Enterprises and Tax Administrations that suggest which of the methods that are applicable when under-taking a transaction. According to the Supreme Administrative Court’s ruling RÅ 1991 ref. 107 the Guidelines can be used in Sweden when determining the correctness of a company’s transfer pricing. A number of principles for determining if a transfer price is in accordance with the arm’s length principle can be found in the legislation, preparatory work and case-law. The legislation within chapter 14 sections 19 Income Tax Act super-sedes the generals laws on matters involving cross-border trade for income tax. If an adjustment of the taxable profit is to be made there need to be a discrepancy in the price set by the company and a price which two independent enterprises would have used. Furthermore the discrepancy has to have a negative effect on the result. Finally sound business reasons could justify a transfer price that varies over one or several years. If a company’s transfer pricing is held to be in conflict with the arm’s length principle the taxable result can be corrected. The next question that follows is if the information submitted to the Swedish tax authority is incorrect. When filing the tax return the com-pany has to provide all the relevant information that is needed to make a correct tax assessment. Otherwise incorrect information has been submitted. If this is the case a tax surcharge could be imposed. However, it requires that the tax authority has done a proper investigation of the case and that there are no other liberating factors. A wrong-ful valuation or interpretation of a regulation should not be considered incorrect infor- iv mation. The question whether incorrect information has been submitted in the tax return is often a difficult question to answer. Although the Supreme Administrative Court has dealt with a large number of cases concerning this matter, there are only a few of them which involve transfer pricing. Since 2008 the Swedish tax authority can request documentation on the enterprise’s transfer pricing towards associated companies. It should contain descriptions of the multinational enterprise. In addition the chosen method should be motivated and rele-vant comparable transactions ought to be stated. The enterprise’s liability to provide the tax authority with all the relevant information still applies. Therefore the documentation requirements could be seen as a formalisation of what information that is needed to prove a price on arm’s length. The difference is that the documentation does not have to be submitted until after the tax return is filed. To counter the risk of being penalised with a tax assessment a sufficient documentation could be handed in along with the tax return. When studying Swedish transfer pricing case-law you find that the tax authority has had difficulties over the last years proving inaccurate transfer pricing. This is due to the restrictive interpretation of the regulation and that caution to avoid hurdling sound business reasons has been taken. It can be said that neither a wrongly chosen method in itself nor a faultily valued asset is to be seen as incorrect information. However when applying a wrong method this could lead to that insufficient information is submitted in the tax return, which could lead to tax surcharges.</p>

Den svenska regeln i förhållande till internprissättning brukas benämnas korrigeringsregeln, men dess tillämpning är inte välutvecklad i förarbeten. Den är tänkt att ge uttryck för den internationellt vedertagna standarden för prissättning av gränsöverskridande transaktioner mellan bolag i intressegemenskap som kallas armlängdsprincipen. OECD ger ut omfattande riktlinjer på detta område som har givits viss rättslig ställning av Högsta förvaltningsdomstolen. Riktlinjerna uppdateras dock löpande, och stora förändringar har skett i samband med OECD:s BEPS-projekt.  Denna uppsats handlar om förekomsten av oriktig uppgift och dess rättsföljd i förhållande till de svenska reglerna om internprissättning och deras tolkning. Undersökning genomförs via rättsdogmatisk metod av den oriktiga uppgiftens förekomst beskrivet i lag, förarbeten, praxis och doktrin, med beaktande av Skatteverkets roll som ansvarig myndighet. Bevisning för uppgiftens förekomst behandlas utifrån beviskrav och bevisvärdering. Olika aspekter av rättssäkerhet som utmynnar både från inhemsk rätt och intern rätt diskuteras samt internprissättning och de tillhörande kraven på dokumentation. Denna uppsats kommer till slutsatsen att domstolarnas och Skatteverkets behandling av riktlinjerna i förhållande till korrigeringsregeln leder till en bristande förutsebarhet, då uppdateringar avseende genomsyn och riskallokering saknar behandling inom svensk normgivning. Detta trots de uttalanden som väl finns i förarbeten där försiktighet förespråkas. Det presenteras även vad som utgör en oriktig uppgift i förhållande till internprissättning, och hur det högre ställda beviskravet uppnås. Detta genom att undersöka riktlinjerna som de relaterar till jämförbarhet och följande prissättning och genom resultaten av processer avseende området i övre och undre instans.

<p>Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483).</p><p>Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg.</p><p>Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen.</p><p>Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren.</p><p>Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.</p><p> </p><p> </p><p> </p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483). Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg. Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen. Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren. Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.

Skatteverket kom ut med ett nytt ställningstagande “Skattetillägg när en uppgiftsskyldig gör en komplettering efter att en oriktig uppgift har lämnats” den 20 december 2021. Detta ställningstagande tillkom för att klargöra i vilka situationer en komplettering ses som en rättelse på eget initiativ och när den inte är det. En oriktig uppgift är i regel information som lämnats eller uteslutits i beskattningsunderlaget och som ligger till grund för den skattskyldiges egen beskattning. Det kan handla om all form av information som lämnats skriftligen och som medför en mer gynnsam beskattning för den skattskyldige. Vidare redogörs för vad som avses med rättelse på eget initiativ. Vad som avses med rättelse anges inte explicit i lagtexten. Det föreligger således inget formellt krav för när en rättelse ska anses föreligga. Det framgår av rättspraxis att den tidigare lydelsen frivillig rättelse genomgick en språklig förändring i och med införandet av skatteförfarandelagen 2012 till att bli mer nyanserad. Anledningen till detta var på grund av Europakonventionen om hur de svenska reglerna stod i strid mot artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, Ne bis in idem. Det som åsyftas med begreppet “komplettering” i Skatteverkets ställningstagande är dels att den skattskyldiga klarlägger att en tidigare lämnad uppgift anses vara felaktig, dels att den skattskyldige lämnar med mer information om en uppgift utan avsikt att vilja ändra tidigare lämnad uppgift. Det finns ett krav på att en kompletteringsuppgift ska vara “en uttrycklig eller underförstådd viljeförklaring” om att vilja rätta den oriktiga uppgiften. Om kravet inte uppfylls kommer Skatteverket göra bedömningen att kompletteringsuppgiften inte är tillräckligt tydlig för att bedömas som en rättelse och därmed befrias från skattetillägg. En komplettering är visserligen inte alltid att klassas en rättelse men kan ändå medföra befrielse från skattetillägg. Utöver att bli helt befriad finns det även delvis befrielse som kan medges i tre olika situationer. Den ena situationen är när den skattetilläggsgrundande ändringen medför avdragsrätt för den tillkommande avgiften/skatten vid inkomstbeskattning. Det andra scenariot är när en skattetilläggrundande ändring avseende mervärdesskatt orsakar att ett belopp motsvarande mervärdesskatten medges som avdrag för lönekostnad vid inkomstbeskattning. Sist kan delvis befrielse från skattetillägg medges även om redovisningen är avsiktlig.

<p>I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott.</p><p>Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen.</p><p>Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit.</p><p>Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp.</p><p>Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.</p>