No description available.

No description available.

Syftet med uppsatsen är att undersöka bestämmelserna om skattetillägg och dess förenlighet med grundläggande krav på rättssäkerhet. Skatteverket beslutar om skattetillägg i första led och överklagande sker hos förvaltningsdomstol. Syftet med sanktionen är att ha en avskräckande effekt, så att den skattskyldige betalar rätt skatt. För påförande av skattetillägg krävs det att Skatteverket visar, styrker eller gör det mycket sannolikt att den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift i deklarationen. Skattetillägget som sanktion har funnits utgöra ett straff i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och därmed är artikel 6 också tillämplig. Detta innebär att de svenska bestämmelserna måste upprätthålla kraven som ställs enligt konventionen. Den fråga som framförallt har aktualiserats i detta hänseende är om beviskravet i gällande svensk rätt är för lågt ställt och därmed strider mot konventionen. Dessutom har tillämpningen av bestämmelserna funnits bristfällig avseende vem bevisbördan åligger, vilken beviskravsnivå som gäller, samt motiveringen bakom besluten. Likt regeringen finner jag att nuvarande beviskrav fortsättningsvis ska tillämpas. Jag anser att gällande rätt uppfyller de krav på rättsäkerhet som ställs. Däremot är tillämpningen av bestämmelserna ej förenlig med grundläggande krav på rättssäkerhet. / The purpose of this paper is to examine the provisions on tax addition and its compatibility with the basic requirements of legal certainty. Skatteverket decides on tax addition and appeals are made to the administrative court. The purpose of the penalty is to have a deterrent effect for the taxpayer in order for him to pay the correct tax. In order for applying tax addition it requires that Skatteverket shows, proves or makes it very likely that the taxpayer has made a false statement in his declaration. The tax addition as a sanction has been found as a penalty in the meaning of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms and therefore article 6 is also applicable. This means that the Swedish rules must uphold the requirements imposed under the Convention. The question which above has arisen in this regard is if the need for evidence in the current Swedish law is set too low, and thus contrary to the Convention. Moreover, the use of the provisions has been found inadequate for whom the burden of proof lays, what level of proof that applies, and the reasoning behind the decisions. Like the government, I find that the current level of proof to apply tax addition shall continue to be practiced. I believe that the law conforms to the basic requirements of legal certainty. However, the application is of non-compliance with these requirements.

<p>SAMMANFATTNING</p><p>År 1971 förändrades det skatterättsliga sanktionssystemet på så sätt att de administrativa myndigheterna skulle kunna påföra ekonomiska sanktioner istället för de allmänna domstolarna, vilka var de som hanterat samtliga fall tidigare. Syftet var dels att få en effektivare och jämnare rättstillämpning dels att sanktionen skulle kunna användas mot ett större antal skattskyldiga som lämnat felaktiga uppgifter i sin deklaration eller lämnat in deklarationen för sent.</p><p>Då en skattskyldig har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen på annat sätt än muntligen eller då ingen deklaration har lämnats alls så kan denne påföras en sanktion i form av ett skattetillägg. Enligt 5 kap 8 § taxeringslagen (1990:324) ska skattetillägget dock inte påföras i vissa situationer, vilka utgörs av: ”felräkning eller skrivfel”, ”rättelse med ledning av kontrolluppgift”, ”bedömning av yrkande”, ”frivillig rättelse” samt ”obetydligt skattebelopp”.</p><p>Syftet med uppsatsen är att undersöka 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324). Vi har undersökt hur lagparagrafen har utvecklats samt tolkats och tillämpats från skattetilläggets införande år 1971 fram till idag. Detta har gjorts genom att vi studerat förarbeten och doktrin samt sett på hur Regeringsrätten tolkat paragrafen i ett antal representativa rättsfall på området. Vi har även undersökt om artikel 6 i Europakonventionen har medfört en annan tolkning och tillämpning av regeln än tidigare.</p><p>Vi har använt oss av en rättsdogmatisk metod. Valet föll på denna metod eftersom vi undersökt och tolkat lagregler, förarbeten och doktrin för att kunna besvara syftet i vår uppsats.</p><p>Det som vi kommit fram till genom vår undersökning är att 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) innehåller bestämmelser som vid ett första påseende verkar vara klara, men som vid en djupare studie visar sig innehålla kriterier som det saknas klara besked om tillämpningen av i förarbetena. Regeringsrätten har genom sin praxis istället satt de yttersta gränserna för vilka sorts fel som kan anses innefattas i de olika bestämmelserna angående situationer då skattetillägg inte ska tas ut.</p><p>Om bestämmelserna i stort har vi konstaterat att det enbart är rekvisitet obetydligt belopp som det finns en klar bestämmelse om. De övriga fyra får bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall av Skatteverkets handläggare samt Regeringsrätten. I många situationer är det svårt att avgöra om felaktigheten kan omfattas av regeln samt om ärendena eller fallen uppfyller de förutsättningar som krävs. Vi anser att reglerna ställer stora krav på dem som ska tillämpa dem, på grund av att bestämmelserna är så komplicerade att tolka och tillämpa i avsaknaden av klargöranden av vad de egentligen innebär.</p><p>Våra slutsatser har blivit att kriterierna i 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) utgör en god möjlighet för de skattskyldiga som lämnat en oriktig uppgift på grund av att de antingen av misstag eller okunskap om vilka skyldigheter de har beträffande uppgiftslämnandet för sin taxering kan undkomma ett skattetillägg. Kraven för att kriterierna ska kunna tillämpas är dock högt ställda vilket gör att den som gör felaktigheter avsiktligt för att undkomma skatt har svårt att kunna åberopa dem.</p><p>Vi anser inte att Europakonventionen påverkat paragrafen i någon högre grad eftersom vår uppfattning är att reglerna om situationer då skattetillägg inte ska tas ut inte förändrats speciellt mycket sedan de infördes år 1971. Däremot anser vi att såväl Regeringsrätten som Skatteverket uppfyller Europakonventionens krav i sin handläggning av ärenden som innefattar skattetillägg.</p>

<p>Reglerna angående skattetillägg som ett administrativt sanktionssystem infördes för att avkriminalisera mindre skatteförseelser och rent slarv, samt att få de skattskyldiga att bättre fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Sedan 1972, då systemet för skattetillägg infördes, har det genomgått flera förändringar, senast det skedde var 2003. I förarbetet till gällande lag anser Regeringen att det är av grundläggande betydelse att det administrativa sanktionssystemet framstår som rättvist och rimligt, och att det dessutom är förenligt med Europakonventionen.</p><p>Sedan 1995 är Europakonventionen svensk lag, vilket framgår av 2 kap. 23 § regeringsformen. Detta innebär att svensk rätt tvingades anpassas till Europakonventionens krav och det gällde även skattetilläggssystemet. En del i denna anpassning var att utöka de subjektiva befrielsegrunderna till de skattskyldigas fördel. Detta genomfördes genom att införa möjligheter att få skattetillägget jämkat, samt att tillgodose kraven på en generösare tillämpning.</p><p>Vårt syfte med uppsatsen är att jämföra de nya och gamla befrielsegrunderna, samt att beskriva hur de nya befrielsegrunderna har påverkat Skatteverkets bedömning vid beslut angående påförande av skattetillägg. Vi är intresserade av att se om jämkningsmöjligheterna av skattetillägg har utnyttjats.</p><p>För att få en uppfattning om hur många beslut angående skattetillägg som Skatteverket handlägger, och hur det förändrats under de senaste åren, har vi använt oss av statistik från Skatteverkets statistiska årsbok. Vi har även gjort en enkätundersökning riktad mot ett 50-tal omprövningsbeslut och grundläggande taxeringsbeslut angående påförande av skattetillägg vid skattekontoret i Arvika. Undersökningsmetoden var att ställa ett tjugotal frågor angående skattetillägg där svaren fördes in i en matris, vilket gjorde materialet mer överskådligt och mätbart.</p><p>Det har även gjorts en jämförande studie mellan de gamla och de nya befrielsegrunderna. Vi har studerat ett antal rättsfall som dömts efter de gamla reglerna och jämfört med förarbeten till de nya grunderna, samt Skatteverkets nuvarande riktlinjer. Analysen är gjord punkt för punkt utifrån befrielsegrundernas ordning i 5 kap. 14 § i taxeringslagen</p><p>Avslutningsvis har vi kommenterat om ovannämnda rättsfall skulle komma till ett annat avgörande utifrån nu gällande rätt, samt Skatteverkets statistik gällande skattetillägg och tillämpning av de nya befrielsegrunderna från och med 2004 års taxering.</p>

SAMMANFATTNING År 1971 förändrades det skatterättsliga sanktionssystemet på så sätt att de administrativa myndigheterna skulle kunna påföra ekonomiska sanktioner istället för de allmänna domstolarna, vilka var de som hanterat samtliga fall tidigare. Syftet var dels att få en effektivare och jämnare rättstillämpning dels att sanktionen skulle kunna användas mot ett större antal skattskyldiga som lämnat felaktiga uppgifter i sin deklaration eller lämnat in deklarationen för sent. Då en skattskyldig har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen på annat sätt än muntligen eller då ingen deklaration har lämnats alls så kan denne påföras en sanktion i form av ett skattetillägg. Enligt 5 kap 8 § taxeringslagen (1990:324) ska skattetillägget dock inte påföras i vissa situationer, vilka utgörs av: ”felräkning eller skrivfel”, ”rättelse med ledning av kontrolluppgift”, ”bedömning av yrkande”, ”frivillig rättelse” samt ”obetydligt skattebelopp”. Syftet med uppsatsen är att undersöka 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324). Vi har undersökt hur lagparagrafen har utvecklats samt tolkats och tillämpats från skattetilläggets införande år 1971 fram till idag. Detta har gjorts genom att vi studerat förarbeten och doktrin samt sett på hur Regeringsrätten tolkat paragrafen i ett antal representativa rättsfall på området. Vi har även undersökt om artikel 6 i Europakonventionen har medfört en annan tolkning och tillämpning av regeln än tidigare. Vi har använt oss av en rättsdogmatisk metod. Valet föll på denna metod eftersom vi undersökt och tolkat lagregler, förarbeten och doktrin för att kunna besvara syftet i vår uppsats. Det som vi kommit fram till genom vår undersökning är att 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) innehåller bestämmelser som vid ett första påseende verkar vara klara, men som vid en djupare studie visar sig innehålla kriterier som det saknas klara besked om tillämpningen av i förarbetena. Regeringsrätten har genom sin praxis istället satt de yttersta gränserna för vilka sorts fel som kan anses innefattas i de olika bestämmelserna angående situationer då skattetillägg inte ska tas ut. Om bestämmelserna i stort har vi konstaterat att det enbart är rekvisitet obetydligt belopp som det finns en klar bestämmelse om. De övriga fyra får bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall av Skatteverkets handläggare samt Regeringsrätten. I många situationer är det svårt att avgöra om felaktigheten kan omfattas av regeln samt om ärendena eller fallen uppfyller de förutsättningar som krävs. Vi anser att reglerna ställer stora krav på dem som ska tillämpa dem, på grund av att bestämmelserna är så komplicerade att tolka och tillämpa i avsaknaden av klargöranden av vad de egentligen innebär. Våra slutsatser har blivit att kriterierna i 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) utgör en god möjlighet för de skattskyldiga som lämnat en oriktig uppgift på grund av att de antingen av misstag eller okunskap om vilka skyldigheter de har beträffande uppgiftslämnandet för sin taxering kan undkomma ett skattetillägg. Kraven för att kriterierna ska kunna tillämpas är dock högt ställda vilket gör att den som gör felaktigheter avsiktligt för att undkomma skatt har svårt att kunna åberopa dem. Vi anser inte att Europakonventionen påverkat paragrafen i någon högre grad eftersom vår uppfattning är att reglerna om situationer då skattetillägg inte ska tas ut inte förändrats speciellt mycket sedan de infördes år 1971. Däremot anser vi att såväl Regeringsrätten som Skatteverket uppfyller Europakonventionens krav i sin handläggning av ärenden som innefattar skattetillägg.

Reglerna angående skattetillägg som ett administrativt sanktionssystem infördes för att avkriminalisera mindre skatteförseelser och rent slarv, samt att få de skattskyldiga att bättre fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Sedan 1972, då systemet för skattetillägg infördes, har det genomgått flera förändringar, senast det skedde var 2003. I förarbetet till gällande lag anser Regeringen att det är av grundläggande betydelse att det administrativa sanktionssystemet framstår som rättvist och rimligt, och att det dessutom är förenligt med Europakonventionen. Sedan 1995 är Europakonventionen svensk lag, vilket framgår av 2 kap. 23 § regeringsformen. Detta innebär att svensk rätt tvingades anpassas till Europakonventionens krav och det gällde även skattetilläggssystemet. En del i denna anpassning var att utöka de subjektiva befrielsegrunderna till de skattskyldigas fördel. Detta genomfördes genom att införa möjligheter att få skattetillägget jämkat, samt att tillgodose kraven på en generösare tillämpning. Vårt syfte med uppsatsen är att jämföra de nya och gamla befrielsegrunderna, samt att beskriva hur de nya befrielsegrunderna har påverkat Skatteverkets bedömning vid beslut angående påförande av skattetillägg. Vi är intresserade av att se om jämkningsmöjligheterna av skattetillägg har utnyttjats. För att få en uppfattning om hur många beslut angående skattetillägg som Skatteverket handlägger, och hur det förändrats under de senaste åren, har vi använt oss av statistik från Skatteverkets statistiska årsbok. Vi har även gjort en enkätundersökning riktad mot ett 50-tal omprövningsbeslut och grundläggande taxeringsbeslut angående påförande av skattetillägg vid skattekontoret i Arvika. Undersökningsmetoden var att ställa ett tjugotal frågor angående skattetillägg där svaren fördes in i en matris, vilket gjorde materialet mer överskådligt och mätbart. Det har även gjorts en jämförande studie mellan de gamla och de nya befrielsegrunderna. Vi har studerat ett antal rättsfall som dömts efter de gamla reglerna och jämfört med förarbeten till de nya grunderna, samt Skatteverkets nuvarande riktlinjer. Analysen är gjord punkt för punkt utifrån befrielsegrundernas ordning i 5 kap. 14 § i taxeringslagen Avslutningsvis har vi kommenterat om ovannämnda rättsfall skulle komma till ett annat avgörande utifrån nu gällande rätt, samt Skatteverkets statistik gällande skattetillägg och tillämpning av de nya befrielsegrunderna från och med 2004 års taxering.

Denna uppsats har haft till syfte att genom den rättsdogmatiska och EU-rättsliga metoden undersöka EU:s straffrätt och svensk skatterätt med utgångspunkt i ne bis in idem principen.Sverige anslöt sig till EU den 1 januari 1995 och blev som medlemsstat bunden att utföra de straffprocessrättsliga reglerna i svenska domstolar i enlighet med EU:s straffrätt. I takt med en allt växande internationalisering utvecklades EU:s straffrätt genom Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009. Lissabonfördraget innebar att Europaparlamentet gavs en större lagstiftande makt vilket vidare garanterade ett gemensamt beslutsfattande EU-system. Det innebar även att de rättigheter och förbud som är gällande inom EU och som aktualiseras vid EU-rättsliga förfaranden blev bindande för samtliga medlemsstater.I denna uppsats utgör ne bis in idem principen exempel på en sådan rättighet och förbud som är gällande inom EU. Principen kommer till uttryck i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet i EKMR samt artikel 50 i EU-stadgan. Den innebär att ingen får lagföras eller straffas på nytt avseende samma gärning som denne redan blivit dömd eller frikänd för. Ne bis in idem principen har varit återkommande i svenska domstolar gällande utredning av det dåvarande systemet med skattetillägg och skattebrott. När skattetillägget infördes i svensk lagstiftning var avsikten att sanktionen skulle anses vara administrativ och tillämpas parallellt med åtal om skattebrott utan att strida mot förbudet om dubbla förfaranden. I målet RÅ 2000 ref. 66 konstaterade Regeringsrätten att det svenska skattetillägget ansågs falla in under artikel 6 i EKMR. Det innebar att skattetillägg av Europadomstolen och EU-domstolen ses som en sanktion av straffrättslig karaktär medan den enligt den svenska kvalificeringen fortfarande ses som administrativ.I målet NJA 2010 s. 168 I och II var HD av uppfattningen att det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott inte stred mot ne bis in idem principen. Det gällde fram till 2013 när EU-domstolen lä38mnade ett förhandsavgörande i ett svenskt skattemål som förändrade rättsläget. Det konstateras bara några månader senare när både HD i målet NJA 2013 s. 502 och HFD i målet 2013 ref. 71 ansåg att all tidigare rättspraxis inom området var överspelad och istället dömde i enlighet med EU-domstolens förhandsavgörande. Efter att det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott underkändes av HD 2013 har en ny lag om skattetillägg i vissa fall införts. Lagen trädde i kraft 2016 och innebär att skattetillägg och skattebrott kan tillämpas parallellt men i ett samlat förfarande. I målet NJA 2020 s. 734 framgår det att lagen om skattetillägg i vissa fall tillämpas genom att HD vid sin bedömning beaktade att skattetillägg påförts i straffmätningen av skattebrottet.Efter att ha undersökt EU:s straffrätt och svensk skatterätt med utgångspunkt i ne bis in idem principen kan det konstateras att det krävts omfattande utredningar i domstolar som medfört ett ännu mer omfattande rättspraxis. Vidare kan det konstateras att de straffprocessrättsliga reglerna utvecklats genom Sveriges inträde i EU. Det främst på grund av det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott underkändes till följd av EU-rättslig rättspraxis.

No description available.

<p>Under 2002 dömdes Sverige av Europadomstolen för brott mot artikel 6 i Europa-konventionen. Rätten till domstolsprövning ansågs inte uppfylld vad gällde det svenska skattetillägget. Orsaken till detta var långa handläggningstider. Efter dessa två domar utlöstes en debatt, där även andra aspekter av rättssäkerheten vid skattetillägg lades in.</p><p>Inför taxeringen 2004 omreglerades skattetilläggen, för att bättre uppfylla kraven på rättssäkerhet. Nu utökades befrielsegrunderna, anstånd av betalningen blev en rättighet och långa handläggningstider kompenserades med nedsättning av skattetillägget. Bedömningen skulle nu även bli mer nyanserad och inte alltför restriktiv vad gällde befrielsegrunderna.</p><p>Efter regleringen finns fortfarande de som anser att rättssäkerheten åsidosätts vid skattetilläggsförfarandet. Bevishöjden borde vara lika hög som för vanlig straffrätt, dubbel-bestraffning borde undvikas och det finns andra lösningar på problemet med de långa handläggningstiderna.</p><p>Det ankommer på framtiden att visa hur skattetilläggets uppfyllnad av rättssäkerheten skall bedömas, genom domstolstolkningar och genom alster av den pågående statliga utredningen. Det kan dock konstateras att rättssäkerheten anses vara viktig i samhället och att problemet med skattetilläggen har uppmärksammats, vilket är ett steg i rätt riktning.</p>