<p>Sammanfattning</p><p>Bredbands- och digital-TV-marknaden växer kraftigt och det är av stor betydelse ur konsumentsynpunkt att företagen tillämpar skäliga avtalsvillkor. I denna uppsats granskas ett antal standardavtal utfärdade av företagen på respektive marknad. Företagen vars villkor vi analyserar är Universal Telecom, Glocalnet och Tyfon Svenska AB som tillhandahåller bredbandstjänster, samt Viasat, Boxer och Canal Digital, som levererar digital-TV. Det rör sig i dessa fall om ensidigt upprättade standardavtal där konsumenten inte har möjlighet till individuell förhandling. Syftet med uppsatsen är att bringa klarhet i hur man går tillväga vid en oskälighetsbedömning av villkor i standardavtal riktade till konsumenter samt vilken lagstiftning som till övervägande del används inom området. Vi vill även utreda om dessa avtal innehåller oskäliga avtalsvillkor samt i förekommande fall presentera vilka slags oskäliga avtalsvillkor det rör sig om.</p><p>Vid en oskälighetsbedömning skall hänsyn tas till god sed, tvingande konsumentskyddande lagstiftning, allmänna tvingande rättsprinciper, dispositiv lag samt om obalans uppkommer till följd av en avtalsbestämmelse. Avtalsvillkoren får heller inte vara vilseledande eller otydligt utformade.</p><p>De lagar som främst tillämpas på dessa marknader är AVLK, EkomL, KkL och KtjL. De två sistnämnda lagarna är dock inte direkt tillämpliga utan får tillämpas analogt.</p><p>Vid ingången av arbetet misstänkte vi att det kunde vara svårt att hitta oskäliga avtalsvillkor i så stora företag som vi faktiskt valt, men i samtliga av de granskade standardavtalen förekom oskäliga avtalsvillkor. En gemensam nämnare för företagen är att deras avtal innehöll villkor som på ett eller annat sätt oskäligt begränsade konsumentens rätt till ersättning, s.k. ansvarsbegränsningsklausuler. Alla företagen har även villkorsändringsklausuler som bedömts som oskäliga eftersom de ger näringsidkaren ensidig rätt att ändra i villkoren avseende pris, tjänst eller dylikt.</p><p>Villkor som föreskriver formkrav vid uppsägning, reklamation eller andra meddelanden återfanns i inte mindre än tre av de granskade företagen. Detta är anmärkningsvärt eftersom det med stöd av förarbetena till KkL och tidigare avgöranden har bedömts som oskäligt en längre tid. En del av de undersökta bolagen försöker utnyttja sig av force majeure-klausuler för att slippa prestera sin del av avtalet. Force majeure är omständigheter som det inte kan rådas över, exempelvis krig och naturkatastrofer. Många av företagen utvidgar innebörden till att innefatta även andra omständigheter som ligger inom kontrollsfären.</p>

Sammanfattning Bredbands- och digital-TV-marknaden växer kraftigt och det är av stor betydelse ur konsumentsynpunkt att företagen tillämpar skäliga avtalsvillkor. I denna uppsats granskas ett antal standardavtal utfärdade av företagen på respektive marknad. Företagen vars villkor vi analyserar är Universal Telecom, Glocalnet och Tyfon Svenska AB som tillhandahåller bredbandstjänster, samt Viasat, Boxer och Canal Digital, som levererar digital-TV. Det rör sig i dessa fall om ensidigt upprättade standardavtal där konsumenten inte har möjlighet till individuell förhandling. Syftet med uppsatsen är att bringa klarhet i hur man går tillväga vid en oskälighetsbedömning av villkor i standardavtal riktade till konsumenter samt vilken lagstiftning som till övervägande del används inom området. Vi vill även utreda om dessa avtal innehåller oskäliga avtalsvillkor samt i förekommande fall presentera vilka slags oskäliga avtalsvillkor det rör sig om. Vid en oskälighetsbedömning skall hänsyn tas till god sed, tvingande konsumentskyddande lagstiftning, allmänna tvingande rättsprinciper, dispositiv lag samt om obalans uppkommer till följd av en avtalsbestämmelse. Avtalsvillkoren får heller inte vara vilseledande eller otydligt utformade. De lagar som främst tillämpas på dessa marknader är AVLK, EkomL, KkL och KtjL. De två sistnämnda lagarna är dock inte direkt tillämpliga utan får tillämpas analogt. Vid ingången av arbetet misstänkte vi att det kunde vara svårt att hitta oskäliga avtalsvillkor i så stora företag som vi faktiskt valt, men i samtliga av de granskade standardavtalen förekom oskäliga avtalsvillkor. En gemensam nämnare för företagen är att deras avtal innehöll villkor som på ett eller annat sätt oskäligt begränsade konsumentens rätt till ersättning, s.k. ansvarsbegränsningsklausuler. Alla företagen har även villkorsändringsklausuler som bedömts som oskäliga eftersom de ger näringsidkaren ensidig rätt att ändra i villkoren avseende pris, tjänst eller dylikt. Villkor som föreskriver formkrav vid uppsägning, reklamation eller andra meddelanden återfanns i inte mindre än tre av de granskade företagen. Detta är anmärkningsvärt eftersom det med stöd av förarbetena till KkL och tidigare avgöranden har bedömts som oskäligt en längre tid. En del av de undersökta bolagen försöker utnyttja sig av force majeure-klausuler för att slippa prestera sin del av avtalet. Force majeure är omständigheter som det inte kan rådas över, exempelvis krig och naturkatastrofer. Många av företagen utvidgar innebörden till att innefatta även andra omständigheter som ligger inom kontrollsfären.

<p>Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483).</p><p>Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg.</p><p>Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen.</p><p>Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren.</p><p>Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.</p><p> </p><p> </p><p> </p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483). Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg. Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen. Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren. Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.

Tillgänglighet är ett aktuellt och viktigt område vilket anses som ett inkluderingsverktyg i samhället. Människor måste kunna åtnjuta sina rättigheter genom att kunna komma åt information och tjänster på nätet. Det finns numera lagkrav att offentliga webbplatser och e- tjänster ska vara tillgängliggjorda för alla användare. Dock finns det fortfarande webbplatser som inte har uppfyllt de kraven. Detta påverkar inkluderingen och deltagandet av personer med funktionsnedsättningar i informationen som erbjuds på webbplatserna. Uppsatsen fokuserar på att undersöka de tillgänglighetsproblem som finns på de kommunala webbplatserna. Det har visat sig att bara vissa krav följs av de flesta kommuner. Uppsatsen undersöker prioriteringsprocessen för WCAG 2.1-kraven som ej uppfylls till en viss del av webbplatserna. Detta studeras genom att analysera de tillgänglighetsredogörelser som offentliga webbplatser är skyldiga att redovisa på sina webbplatser enligt lagen om tillgänglighet till digital offentlig service (SFS 2018:1937, 13§). Undersökningsfrågorna som har besvarats är: Vilka tillgänglighetskrav har kommunerna inte uppfyllt? Vilka är orsakerna till eftersläpningen? Vilka faktorer avgör vilken tillgänglighetsfunktionalitet som ska åtgärdas först? Kommunerna anger att brister i kunskap och resurser påverkar i hög grad prioriteringen av kraven. ”Oskäligt betungande” är en frekvent återkommande förklaring i kommunernas tillgänglighetsrapporter.