Utifrån ett handelsrättsligt perspektiv har skiljeförfarandet som tvistelösningsmetod alltjämt varit att föredra. Kommersiella aktörers speciella krav på handläggningen upprätthålls med hjälp av en stark partsautonomi som möjliggör en insynsfri, snabb, effektiv och ändamålsenlig handläggning. Effektiviteten aktualiseras inte minst på grund av uppbyggnaden som ett eninstansförfarande. Ett förfarande utan en generell överprövningsmöjlighet medför vissa inskränkningar i parternas rättssäkerhet. Den inskränkta rättssäkerheten i ett skiljeförfarande anses dock kompenseras av att parterna är medvetna om förfarandets uppbyggnad och av att det står dem fritt att välja varsin skiljeman de har förtroende för. Förtroendet för såväl skiljemän som allmänna domare är en fundamental beståndsdel för respektive verksamhets fortskridande. För att bibehålla allmänhetens förtroende för domstolsverksamheten ansågs det viktigt att gemene man fick insikt i domares förhållningssätt i etiska dilemman. Det ansågs därför nödvändigt att domarkårens yrkesetik, den goda domarseden, analyserades och tydligare definierades. Trots motargumentet att det redan existerade en god etisk standard inom domarkåren, ansågs det viktigt att arbeta för att ytterligare förstärka allmänhetens förtroende. Att etik är något man har och inte något man skaffar sig med hjälp av ett regelverk ansåg inte heller eliminera behovet av att försöka definiera en överenskommen standard. Skiljeförfarandets uppbyggnad som ett insynsfritt eninstansförfarande tillsammans med en otydlig innebörd av de krav som ställs på skiljemäns etiska ansvar torde tala för ett införande av en överenskommen etisk standard även för skiljemän. Hitintills finns dock ingen synlig diskussion om yrkesetiken för skiljedomsverksamheten likt den som ansågs behövlig för domare. Det finns ingen känd etisk kravbeskrivning för skiljemän i Sverige. En kodifiering av god skiljemannased saknas, trots en befarad ökning av skiljeförfaranden och trots en svårdefinierad yrkesgrupp och avsaknaden av kompetenskrav för den. Det hade möjligtvis varit rimligt om en vägledning till innebörden av den goda skiljemannaseden funnits i svensk gällande rätt men de svenska rättskällorna ger inget tydligt svar vad gäller innebörden av en sådan sed. När rättvisa ska skipas i ett eninstansförfarande är det viktigt att på alla tänkbara sätt försöka säkra att etiska värden upprätthålls innan en slutgiltig dom meddelas. Det måste anses finnas ett allmänt intresse i att på alla sätt försöka förstärka parters rättssäkerhet oavsett val av förfarande. En kodifierad god skiljemannased skulle utgöra ett starkare preventivt skydd för ett rättvist förfarande. En etisk kod är således viktig för att bibehålla förtroendet för skiljedomsverksamheten i stort.

En av de mest framstående fördelarna med skiljeförfarande som tvistlösningsmetod är att parterna har möjlighet att utse skiljemän som de känner förtroende för och som har sär- skild kompetens för tvistens avgörande. Enligt 8 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) ska en skiljeman vara opartisk, och om det finns omständigheter som rubbar förtro- endet för skiljemannens opartiskhet ska denne skiljas från sitt uppdrag. Om en skiljeman är partisk kan även skiljedomen klandras och upphävas. Denna uppsats syftar till att utreda skiljemäns (o)partiskhet enligt 8 § LSF samt att försöka fastställa gällande rätt för partiskhet i relationen mellan skiljeman och partsombud. Relationen mellan skiljeman och partsombud är inte reglerad i LSF men i rättspraxis finns vägledning för vilka omständigheter som kan vara av förtroenderubbande karaktär. HD har fastslagit att en hög standard ska gälla för den aktuella relationen. Enligt domstolen är det förtroenderubbande om en advokatbyrå där skiljemannen är anställd har en affärsmässigt betydelsefull relation med en part eller närstående till part i skiljeförfarandet. Vidare har HD anfört att det även kan vara förtroenderubbande för skiljemannens opartiskhet om en advokatbyrå medverkat till att en viss skiljeman ofta får skiljeuppdrag. Svea hovrätt har konstaterat att det även är förtroenderubbande om en delägare i en advokatbyrå tjänstgör som skiljeman i ett skiljeförfarande där ena parten är motpart i en annan tvist till ett annat företag som har skiljemannens advokatbyrå som ombud. Vidare har advokatetiska regler en preventiv funktion för att motverka partiska skiljemän. En advokat som handlar i strid med sådana regler är dock inte automatiskt att anse som partisk enligt 8 § LSF. / One of the most prominent advantages of arbitration as a form of dispute resolution is that the parties may appoint arbitrators who they have confidence in and that have particular expertise in the question of the dispute. According to 8 § of the Swedish Arbitration Act (SAA), an arbitrator must be impartial and an arbitrator shall be discharged if there exists any circumstance which may diminish confidence in the arbitrator's impartiality. The arbi- tration award may also be challenged and set aside, if the arbitrator is biased. This thesis aims to examine the arbitrators’ (im)partiality according to 8 § SAA, and to de- termine when the relationship between an arbitrator and a legal counsel is considered to undermine the confidence in the arbitrator's impartiality. The relationship between an arbitrator and a counsel is not regulated by SAA but circum- stances that diminish the confidence of the arbitrator’s impartiality have been subject to ju- dicial review. The Supreme Court has set high standards for the relationship in question. For example, it is according to the Court confidence diminishing if the arbitrator’s law firm currently has a significant commercial relationship with one of the parties in the arbitration as well as when a law firm contributes to that a particular arbitrator often receives assign- ments as an arbitrator. In addition, attorneys’ codes of conduct have a proactive function to prevent biased arbi- trators. However, a lawyer who violates such rules is not automatically seen as biased ac- cording to 8 § SAA.