Skatterätten påstås från olika håll, framförallt från advokater, präglas av bristfällig förutsebarhet, vilket föranleder en diskussion kring hur förutsebar lagstiftning bör se ut samt om dagens lagstiftning kan anses rättssäker ur förutsebarhetsperspektiv. För att undersöka detta har vi använt oss av hanteringen av sponsringsutgifter som exempel samt prövat om dessa kan anses förutsebara. Vi menar att, om bestämmelserna kring sponsring inte kan anses förutsebara och därmed rättssäkra, kan inte heller skatterätten som område anses rättssäkert. Notera dock att, i det fall vi finner att regleringarna som tillämpas på sponsringsutgifter är rättssäkra, betyder inte det att skatterätten i stort är det. Exemplet tillåter sig således bara göras åt motsatt håll - finns en felande länk i systemet kan systemet i stort inte anses fulländat. Säkerställer man däremot att en länk av många fungerar, kan man inte utifrån det påstå att systemet i stort är fungerande. I dagens rättsläge tillämpas huvudregeln för avdrag respektive gåvoförbudsregeln i inkomstskattelagen på sponsringsutgifter, således finns inga specifika definitioner och regleringar av sponsring i lagen. Den allmänt hållna regleringen har gett upphov till vissa frågetecken kring hur utgifterna ska hanteras. Principiellt är frågan genom praxis avgjord, men många advokater hävdar att förutsebarheten på skatteområdet inte är så omfattande som den bör kunna förväntas vara. Utifrån en nedbrytning av begreppet rättssäkerhet samt jämförelser med områden som ansetts genomsyras av liknande problem, varpå man ändrat eller utvidgat lagstiftningen, har vi kommit fram till att, för att en lagstiftare ska kunna råda bot på bristfällig förutsebarhet av denna karaktär, bör regleringarna vara så utförliga och komplexa att förutsebarheten snarare kan komma att anses bristfällig av den anledningen. Vår slutsats landar i att skatterätten som område, på grund av hanteringen av sponsringsutgifter, i dagens rättsläge inte kan anses präglas av sådan bristfällig förutsebarhet att området därav inte kan anses rättssäkert.

Varumärkesrätten är ett modernt rättsområde nära sammankopplat med marknadens strukturer. Därmed är det naturligt att rättsområdet är föränderligt och trendkänsligt och utvecklas i takt med att nya behov uppstår på marknaden. Allt mer kan idag utgöra ett varumärke, och varumärken används som något mer än endast en symbol som särskiljer innehavarens varor från andras. Detta föranleder uppsatsens undersökningsobjekt som utgörs av två tendenser, en ökad betydelse och omfattning av funktionsläran samt ökade registreringsmöjligheter för otraditionella varumärken. Tendenserna utgör grunden för framställningen som angrips genom två teser, ökade registreringsmöjligheter i kombination med en acceptans av fler funktioner samt ett större fokus på funktionsanalysen vid intrångsbedömningar medför en oklarhet för otraditionella varumärkens skyddsomfång samt en oklarhet gällande otraditionella varumärkens skyddsomfång får konsekvenser för såväl varumärkesinnehavare och konkurrenter på marknaden. Genom den av EUD uttalade funktionsanalysen krävs skada på någon av ett varumärkes funktioner för att varumärkesintrång ska föreligga vid dubbel identitet. Därmed är skyddet mot dubbel identitet inte längre absolut, vilket kan motiveras av såväl yttrandefrihet som konkurrensskäl. Vilka funktioner som anses rättsligt skyddsvärda, vad som ligger i de olika funktionerna, samt vad som ska anses skada en funktion, d.v.s. funktionsläran, är ännu inte klarlagd till fullo. Utvecklingen kan således i mångt och mycket anses vara i sin linda. Funktionsläran får verkningar i två riktningar för varumärkens skyddsomfång, ett utökat antal funktioner ökar skyddsomfånget, medan kravet på skada för att intrång ska föreligga vid dubbel identitet verkar inskränkande på skyddsomfånget. Det är således svårt att dra generella slutsatser om funktionslärans inverkan på varumärkens skyddsomfång, betydande oklarhet råder. Idag kan allt som uppfyller kraven för varumärkesregistrering, framförallt grafisk återgivning och särskiljningsförmåga, utgöra ett varumärke. Gällande vad som i framställningen refereras till som otraditionella varumärken, d.v.s. okonventionella varumärken, suggestiva varumärken och varumärken med härledd särskiljningsförmåga, finns idag utökade registreringsmöjligheter. Otraditionella varumärken har ett oklart skyddsomfång. Vad det ankommer suggestiva varumärken beror det framförallt på en ökning av registreringsmöjligheter i sig, samt det faktum att suggestiva märken har en låg ursprunglig särskiljningsförmåga som kan inarbetas till att bli starkare. Okonventionella varumärkens får på grund av sin karaktär som avviker från traditionella ord- och bildvarumärken generellt ett oklart skyddsomfång. Oklarheten blir än större genom avsaknaden av relevant praxis samt det faktum att konsumenter inte är vana att uppfatta dessa märken som varumärken. Härledda varumärken har varken ursprunglig eller inarbetad särskiljningsförmåga, varför dess skyddsomfång blir svårvärderat. Dessutom innebär härledning ett alternativt sätt att förvärva för registrering erforderlig särskiljningsförmåga, vilket ytterligare öppnar upp för fler registreringsmöjligheter vilket i sig bidrar till oklarhet. Otraditionella varumärken har således ett oklart skyddsomfång i sig, vilket blir än svårare att avgränsa med hänsyn till oklarheterna kring funktionsläran. Oklarheter kring varumärkens skyddsomfång får konsekvenser för såväl varumärkesinnehavare som konkurrenter.

No description available.

Samarbetsformen joint venture är inte rättsligt definierat i svensk rätt. Joint venture betraktas dock i allmänhet som enkla bolag. Frågan uppkommer hur resultatfördelning skall ske enligt gällande rätt mellan bolagsmännen inom joint venture som bedrivs i form av enkelt bolag.Enligt 4 kap. 1 § BL kan bolagsmännen genom dispositiv reglering fritt avtala om hur resultatfördelningen mellan dem skall se ut. Avtal kan ingås muntligt, skriftligt eller genom konkludent handlande. Om resultatfördelning inte avtalats gäller att resultatet skall fördelas lika mellan bolagsmännen, detta enligt 4 kap. 1–2 §§ BL som hänvisar till 2 kap. 8 § BL. En fördelning enligt 2 kap. 8 § BL tar således ej hänsyn till bolagsmännens insatser inom ramen för joint venture-samarbetet. Redan i bolagslagens förarbeten återfinns resonemang gällande om det inte vore lämpligare att använda sig av en fördelning efter bolagsmännens respektive insatser, något som diskuterats i doktrin och som behandlats i rättspraxis gällande obehörig fördelning inom handelsbolag och kommanditbolag. I rättspraxis har domstolarna valt att frångå regleringen i 2 kap. 8 § BL om resultatfördelning till förmån för andra fördelningsgrunder såsom efter insats respektive skälighet. Med an-ledning av yttranden i bolagslagens förarbeten, rättspraxis gällande såväl enkla bolag, som handelsbolag och kommanditbolag samt yttranden i doktrin har vi i denna uppsats gjort försök att analysera och besvara huruvida den nuvarande lagregleringen ger förutsebarhet eller om annan fördelningsgrund vore önskvärd och hur den i så fall bör utformas. Vår slutsats är att en fördelningsgrund efter insats vore önskvärd ur rättvisesynpunkt. Vidare anser vi att en resultatfördelning efter insats bättre skulle sammanfoga den civilrättsliga resultatfördelningen med skatterättens och redovisningsrättens regler. I vår analys har vi kommit fram till att förutsebarheten i nuvarande lagstiftning är låg. Med anledning av det nyss sagda efterfrågar vi en utredning huruvida resultatfördelning bör ske enligt befintlig lagstiftning eller efter insats.

Socialtjänstlagen är en målinriktad ramlag vilket innebär att lagstiftaren endast angivit de ramar beslutsfattaren har att utgå från. Lagen består därför av få detaljerade bestämmelser och varje kommun har fått ett större utrymme att utforma verksamheten efter egna behov. Enligt socialtjänstlagen har varje enskild rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt om personen inte kan tillgodose sina behov själv eller på annat sätt få dem tillgodosedda. Genom biståndet ska varje enskild individ tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Begreppet saknar dock en fastställd definition i lagstiftningen. Av förarbeten till socialtjänstlagen framgår att det inte på förhand går att fastställa vilka situationer som kan berättiga till bistånd. Det måste göras en bedömning i varje enskilt fall. Vidare framgår att begreppet skälig levnadsnivå är ett flexibelt begrepp som måste kunna anpassas efter rådande behov. Det åligger därför kommunerna att fastställa innebörden av begreppet. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur enskilda tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Till uppsatsens syfte hör två frågeställningar som besvaras med hjälp av framställningen. Den första frågan är hur bedömningen av skälig levnadsnivå görs när enskilda ansöker om bistånd för att betala en skuld. Den andra frågan rör vad det finns för problem med att begreppet inte har preciserats i lagstiftningen. För att besvara frågeställningarna görs en undersökning av hur förvaltningsrätten bedömt frågan i 15 olika fall. Därtill används ett analysredskap för att få en mer djupgående diskussion av uppsatsens syfte och frågeställningar. Syftet med redskapet är att undersöka rättssäkerhetens och ramlagens påverkan vid biståndsbedömningen. Det saknas en uttrycklig bestämmelse som rör enskildas möjligheter att ansöka om bistånd för att betala en skuld. Frågan har behandlats av Högsta förvaltningsdomstolen och Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd. Ur dessa källor framgår att bistånd för sådant ändamål endast utges i undantagsfall och när det är nödvändigt. Rekommendationen från Socialstyrelsen är att bistånd bör utges om den enskilde får allvarliga sociala konsekvenser om skulden inte betalas. Av de domar som presenteras framgår att inte någon av de sökande varit berättigad till bistånd för att betala skulden. I ett fall bedömdes den enskilde få allvarliga sociala konsekvenser men på grund av bristande personligt ansvar fråntogs rätten till bistånd. Det aktuella fallet diskuteras närmare utifrån analysredskapet i uppsatsens femte kapitel. I min undersökning kan jag konstatera att det både finns för- och nackdelar med att begreppet skälig levnadsnivå inte har preciserats i lagstiftningen. Genom att konstruera socialtjänstlagen som en ramlag har nya möjligheter öppnats när det gäller att tillgodose enskildas behov. Samtidigt uppstår det vissa avvägningsproblem för varje beslutsfattare som ska fastställa något som saknar en tydlig definition. Målet med socialtjänstlagen är att låta varje individs behov styra rätten till bistånd och därför är det positivt med ett flexibelt begrepp. I annat fall skulle det finnas en risk att enskilda faller mellan två bestämmelser och det kan minska möjligheterna att få sina behov tillgodosedda.

No description available.

Svensk patenträtt har i stor omfattning harmoniserats med praxis utvecklad av det europeiska patentverket (EPO), vad avser patenterbarhetskriterier. Anledningen till harmoniseringen har motiverats av att det ska bli en mer enhetlig bedömning av patent i Europa. Harmoniseringen har i vart fall inte innefattat så kallad formell praxis, som innefattar regler om hand­läggandet hos det svenska patentverket, i förhållande till handläggandet av det vid EPO.   Vid Sveriges anslutning till European Patent Convention (EPC) år 1978, förespråkades att det svenska patentverket ansågs hålla en godtagbar standard i sin handläggning, men att det fram­tida förhållandet mellan svensk patenträtt och EPC kunde komma att innebära förändring om kvalitetsnivån inte kunde anses tillräcklig hög. Efter ett nyligen taget beslut av Patentbesvärsrätten (PBR) har Patent- och registreringsverkets (PRV) handläggning ifrågasatts, varför författarna valt att undersöka om en förändring av hand­läggningen vid PRV bör genomföras, i enlighet med det förslag som framställs i proposition 1977/78:1, med beaktande av praxis utvecklad av EPO.   I uppsatsen redogörs för hur EPO har tydligare regler avseende patent­ärenden än vad PRV har, varför en harmonisering av detta område bör diskuteras för säkerställandet av hög kvalitet vid handläggningen hos det svenska patentverket. Det är författarnas uppfattning att en ofullständig harmonisering även av formella regler resulterar i ett problem för säkerställandet av rättssäkerheten, eftersom lagregleringen i Sverige kan anses bristfällig. Således är det av intresse för svensk patenträtt att ta hänsyn till formell praxis utvecklad av EPO, alternativt, genom lagstiftningsförfarande, reglera bristen av tydliga regler.

Syftet med min uppsats är, dels att utreda vilka huvudsakliga konsekvenser som 2013 års praxis angående ”Ne bis in idem” föranlett för den svenska skatteprocessen, dels att analysera vilka resningsmöjligheter som föreligger för enskilda som drabbats av Sveriges konventions­överträdelser. Ett ytterligare syfte med uppsatsen är att analysera huruvida lagförslagen i SOU 2013:62 uppfyller grund­läggande rättssäkerhetskrav samt att föreslå ändringar till nyss nämnda lagförslag. Innan år 2013 bedömde Högsta domstolen att systemet med dubbla sanktioner inom ramen för skilda förfaranden var förenligt med principen ”Ne bis in idem”, eftersom det saknades ”klart stöd” för att underkänna hela det svenska systemet. I NJA 2013 s. 502 fann Högsta domstolen att det numera finns ”tillräckligt stöd” för att underkänna hela det svenska systemet. Högsta domstolens nya ställningstagande innebär att såväl mervärdeskatt som inkomstskatt och arbetsgivaravgifter omfattas av förbudet mot dubbelbestraffning och dubbelprövning av lagöverträdelser som grundar sig på samma faktiska omständigheter och som riktats mot samma rättssubjekt. I förevarande framställning har jag därför utrett vad 2013 års praxis innebär respektive vilka sammanhängande frågor som fortfarande söker svar. I NJA 2013 s. 746 fann Högsta domstolen dessutom att rättsläget förändrades redan den 10 februari 2009. Att rättsläget förändrades vid nyss nämnda brytpunkt har i efterföljande avgöranden vid såväl Högsta domstolen som vid Högsta förvaltningsdomstolen visat sig vara avgörande för huruvida personer beviljats resning. I denna framställning har jag därför analyserat vilka omständigheter som enligt 2013 års praxis varit avgörande för att resning ska beviljas vid Högsta domstolen respektive Högsta förvaltningsdomstolen. I september 2013 lämnades betänkandet av utredningen om rättssäkerhet i skatteförfarandet (RIS-utredningen) över till regeringen som en direkt följd av 2013 års förändrade rättsläge. Flertalet remissinstanser bl.a. Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Skatteverket har lämnat remissyttranden med tudelad kritik. Förevarande framställning innehåller en konsekvens­analys av RIS-utredningens lagförslag. Framställningen innehåller även en analys av huruvida lagförslagen uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav om förutsebarhet och lika­behandling. Jag har i min framställning kommit fram till att lagförslaget inte uppfyller kraven på förutsebarhet eller att lika fall ska behandlas lika. I framställningen föreslår jag därför utifrån ett de lege ferenda-resonemang hur några utvalda risker som ett genomförande av SOU 2013:62 skulle innebära kan undanröjas.

No description available.

Utmätning är av betydelse för att vi ska kunna ha ett fungerande kreditsamhälle. Genom att tvångsvis förmå någon att utföra en prestation kan ses som ett skydd för parter i ett avtal eller kreditinstitut.   År 2013 tvångsutmättes en fastighet för en skatteskuld på 6 721 kronor. Fallet prövades i Europadomstolen där Sverige förlorade målet. Domstolen riktade kritik mot Sverige och mot systemet som sådant. Utmätningen hade utförts i enlighet med svensk rätt, men stred mot Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Trots kritiken har den svenska lagstiftningen inte förändrats särskilt mycket.   Vid utmätning är det viktigt att det råder balans mellan borgenärens rätt att få sina fordringar betalda och gäldenärens rättigheter att inte betala inkorrekta skulder. Detta verkar i praktiken vara en mycket svår avvägning för Kronofogden som exekutiv myndighet. Vidare finns det andra brister med utmätningsförfarandet. Värdeförstöringen som sker vid utmätning är ett exempel.   Att svensk lagstiftning kan strida mot Europakonventionen är något som i så fall påverkar rättssäkerheten. Här uppstår emellertid frågan vad rättssäkerhet egentligen innebär. Trots att många rättsvetenskapsmän eller kvinnor och praktiskt verksamma jurister har beskriver ofta rättssäkerhet utifrån samma rättssäkerhetsfaktorer, men någon enhetlig definition av rättssäkerhet verkar således inte existera. / Execution is important in order for us to have a functioning credit market. By obligating someone to complete a performance can be seen as a protection for parties to an agreement or credit institution.  In 2013, a property was executed for a tax debt of 6 721 SEK. The case was tried in the European Court of Justice where Sweden lost the case. The court addressed criticism against Sweden and the system as such. The detention had been in accordance with Swedish law but violated the European Convention and Human Rights. Despite the criticism, Swedish legislation has not changed.  Regarding the execution procedure it is important that there is a balance between the creditor's right to receive his debts and the debtor's rights. In reality, this seems to be a very difficult balance for Kronofogden as an executive authority. Furthermore, there are other problems regarding the execution procedure. For example, the value destruction that occurs in execution procedure.   The fact that Swedish legislation violates the European Convention is something that can affect rule of law. Here, however, the question arises what rule of law really means. Although many lawyers have often described rule of law based on the same legal certainty, but a uniform definition of rule of law does not seem to exist.