<p>Anorexi är en sjukdom som framförallt drabbar flickor, på grund av att sjukdomen i uppskattningsvis 90 % av alla fall är av det kvinnliga könet kan denna anses vara en typisk flickproblematik. Sjukdomen kännetecknas av en kraftig viktnedgång, ångest, depression och tvångstankar. Behandling av sjukdomen är flerårig och i några fall är det en sjukdom som patienten aldrig blir helt frisk från. Ätstörningen kan i vissa fall gå så långt att den leder till döden. De som lider av sjukdomen har en felaktig bild av sig själva och inser ofta inte att de är allvarligt sjuka, det kan därför vara svårt att få dem att gå med på frivilliga former av vård. Trots detta finns det inte några lagliga förutsättningar att tvångsvårda unga med anorexi. Psykisk störning i sig kan inte grunda tvångsvård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), utan endast det beteende som störningen ger upphov till. I ett prejudicerande fall från Kammarrätten har slagits fast att det beteende som anorektiker uppvisar som en följd av sin psykiska störning inte faller under begreppet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU. De uppfyller heller inte kravet på allvarlig psykisk störning, som är en av grundförutsättningarna för att lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ska kunna tillämpas.</p><p>Unga med anorexi befinner sig således i en gråzon, där varken tvångsvård enligt LVU eller LPT kan aktualiseras. Denna gråzon mellan allvarlig psykisk störning och socialt nedbrytande beteende existerar på grund av att lagliga förutsättningar för att tvångsvårda unga med anorexi inte kan erhållas vare sig i LPT eller i LVU, tillhörande förarbetsuttalanden eller rättspraxis. Eftersom anorexi är ett tillstånd där man, ofta ovetandes om sitt egna allvarliga tillstånd, pendlar mellan liv och död bör lagtexten förändras så att unga med anorexi faller inom LVU eller LPT:s ordalydelse.</p>

Anorexi är en sjukdom som framförallt drabbar flickor, på grund av att sjukdomen i uppskattningsvis 90 % av alla fall är av det kvinnliga könet kan denna anses vara en typisk flickproblematik. Sjukdomen kännetecknas av en kraftig viktnedgång, ångest, depression och tvångstankar. Behandling av sjukdomen är flerårig och i några fall är det en sjukdom som patienten aldrig blir helt frisk från. Ätstörningen kan i vissa fall gå så långt att den leder till döden. De som lider av sjukdomen har en felaktig bild av sig själva och inser ofta inte att de är allvarligt sjuka, det kan därför vara svårt att få dem att gå med på frivilliga former av vård. Trots detta finns det inte några lagliga förutsättningar att tvångsvårda unga med anorexi. Psykisk störning i sig kan inte grunda tvångsvård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), utan endast det beteende som störningen ger upphov till. I ett prejudicerande fall från Kammarrätten har slagits fast att det beteende som anorektiker uppvisar som en följd av sin psykiska störning inte faller under begreppet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU. De uppfyller heller inte kravet på allvarlig psykisk störning, som är en av grundförutsättningarna för att lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ska kunna tillämpas. Unga med anorexi befinner sig således i en gråzon, där varken tvångsvård enligt LVU eller LPT kan aktualiseras. Denna gråzon mellan allvarlig psykisk störning och socialt nedbrytande beteende existerar på grund av att lagliga förutsättningar för att tvångsvårda unga med anorexi inte kan erhållas vare sig i LPT eller i LVU, tillhörande förarbetsuttalanden eller rättspraxis. Eftersom anorexi är ett tillstånd där man, ofta ovetandes om sitt egna allvarliga tillstånd, pendlar mellan liv och död bör lagtexten förändras så att unga med anorexi faller inom LVU eller LPT:s ordalydelse.

Uppsatsen behandlar IVO:s tillsyn av socialnämnder i individ- och omsorgsärenden. Uppsatsen belyser de problemområden som uppstår då en tillsynsmyndighet har att förhålla sig till en ramlag. Varje kommun ansvarar för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver enligt 2 kap. 1 § st. 1 socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). Enligt 1 kap. 1 § st. 2 regeringsformen (1974:152) (RF)  förverkligas det svenska folkstyret genom bland annat kommunal självstyrelse. Enligt 14 kap. 2 § RF sköter kommunerna de lokala och regionala angelägenheterna på den kommunala självstyrelsens grund. Kommunerna har rätt till självbestämmande inom sitt område och eftersom dessa områden bestäms i lag är det riksdagen som slutligen sätter gränserna för det kommunala självstyret. Kommunerna är tämligen fria i utformningen av socialtjänsten i och med socialtjänstlagens ramlagskonstruktion. Tanken är att socialtjänstlagen ska tjäna som ram för det sociala arbetet och lagstiftningen ger uttryck för att ett helhetsperspektiv ska få genomslag i handläggningen. IVO ska enligt 13 kap. 2 § SoL granska att den verksamhet som står under socialtjänsten uppfyller krav och mål enligt lagar och andra föreskrifter samt beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. IVO:s tillsynsverksamhet blir begränsad på så vis att myndigheten inte kan detaljstyra kommunerna mer än vad lagen tillåter utifrån ramlagskonstruktionen. Sanktioner möjliggör en effektiv tillsyn. I uppsatsen beskrivs och problematiseras de sanktionsmöjligheter som IVO har att tillgå. Analysen sker både utifrån en praktisk och teoretisk utgångspunkt. I uppsatsen analyseras de nio beslut om förelägganden i individ- och familjeomsorgsärenden som IVO har fattat sedan myndighetens tillkomst den 1 juni 2013. Gränser för tillsynen utreds utifrån rättsstatliga analysverktyg. Analysen tar främst sikte på hur IVO:s tillsyn bidrar till rättssäkerhet för enskild inom socialtjänstens verksamhet.

No description available.

Vårdgarantin utgör en hörnsten inom hälso- och sjukvården och är en viktig del för att tillgodose att det allmänna kan ge goda förutsättningar för hälsa. Vårdgarantin är en garanti för att erbjuda hälso- och sjukvård till en patient inom en viss tidsgräns, och återfinns i 9:1 hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Bestämmelsen innebär att en patient ska kunna få kontakt med primärvården samma dag och att en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad sjukvårdspersonal i primärvården ska göras inom tre dagar. Efter det ska patienten få möjlighet att besöka den specialiserade vården inom 90 dagar och därefter erbjuda planerad vård inom ytterligare 90 dagar. Syftet med denna uppsats är att utifrån rättsdogmatisk metod utreda om vårdgarantin följer de bestämmelser som anges i 3:1 HSL och om vårdgarantin är ett tillräckligt incitament för att öka tillgängligheten i hälso- och sjukvården, eller om den behöver förtydligas i lag. Materialet för uppsatsen består huvudsakligen i lag, förarbeten och doktrin, samt delar som inte ingår i rättskälleläran, däribland en utredning från Socialstyrelsen. I teoriavsnitten redogörs för de förarbeten som format lagstiftningen från den äldre hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) fram till nuvarande bestämmelser. Här beskrivs även de centrala mål och principer som finns för hälso- och sjukvården och som regleras i 3:1 HSL. Resultatet visar att vårdgarantin följer de mål och principer som stadgas i 3:1 HSL. Däremot kan de undanträngningar som uppkommer mellan olika patientgrupper ses som ett avsteg från företrädesprincipen. Vidare går det att konstatera att utmaningarna för vårdgarantins genomförande inte bara grundar sig i problemen med de varierande vårdköerna mellan landstingen, utan också i synen på tillgänglighets- och uppföljningsarbete i hälso- och sjukvården. Det ges i uppsatsen förslag på ett förtydligande av 9:1 HSL, där ett införande av tidsfristerna på 0-3-90-90 skulle leda till en konkretisering för vilka tidsramar vårdgarantin avser. Detta skulle även ge större möjligheter för patienter och allmänhet att ställa krav på vårdgarantin och tillgängligheten inom hälso- och sjukvården.

No description available.

No description available.

Detta är ett arbete i offentlig rätt. En rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod har använts. Syftet med arbetet är att undersöka de rättsliga förutsättningarna för ett samhälleligt ingripande för de barn som står i behov av hälso- och sjukvård, och när en eller båda vårdnadshavare motsätter sig en medicinsk undersökning, vård eller läkemedelsbehandling. Av 6 kap. 11 § föräldrabalken (FB) följer en rättighet och en skyldighet för vårdnadshavare att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stadgar en rätt till respekt för privat- och familjeliv. Rätten för vårdnadshavare att fatta beslut kring sina barn är dock inte absolut, och denna beslutanderätt kan begränsas av sociala insatser. FB kompletterades med en ytterligare bestämmelse år 2012, 6 kap. 13 a § FB. Från och med införandet av denna paragraf tilläts socialnämnden att fatta beslut kring hälso- och sjukvårdsinsatser som rör barn för de fall där vårdnadshavarna inte är överens om en medicinsk insats. Paragrafens tillämpningsområde visar sig dock vara mycket begränsat efter en analys av HFD 2012 ref. 5.  Arbetet analyserar bland annat betydelsen av begreppet barnets bästa. Slutsatsen som dras är att begreppet är öppet för tolkning och i behov av kompletterande riktlinjer.

Möjligheten till utomhusvistelse tillgodoser flera behov hos kunder på SÄBO, till exempel påverkar möjligheten till utomhusvistelse individens integritet, hälsa och levnadsstandard. Det är därför problematiskt att flera äldre anser att möjligheterna till utomhusvistelse på SÄBO inte är bra. Uppsatsen syftar till att utröna hur, om alls, möjligheten till utomhusvistelse på SÄBO är och bör vara rättsligt skyddad.  Utifrån en rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod behandlas först i uppsatsen den konstitutionella kontexten till regleringen av äldreomsorgen. Den konstitutionella kontexten avser främst det kommunala självstyret och förhållandet mellan det kommunala självstyret, lagstiftningen och internationella mänskliga rättigheter. Därefter behandlas den nationella och internationella regleringen av tre skyddsintressen som frågan om möjligheten till utomhusvistelse på SÄBO aktualiserar.  Avslutningsvis analyseras det rättsliga skyddet för möjligheten till utomhusvistelse på SÄBO i nationell rätt och internationella mänskliga rättigheter. Analysen är skriven ur både den enskildes perspektiv och ur ett konstitutionellt perspektiv samt de lege ferenda. Slutsatsen är att både nationell rätt och internationella mänskliga rättigheter är relativt generellt utformade vilket innebär att det blir svårt att fastställa huruvida det finns ett implicit skydd för utomhusvistelse på SÄBO i dessa regleringar. Det finns dock flera indikationer på att utomhusvistelse på SÄBO skyddas implicit i både nationell rätt och internationella mänskliga rättigheter. Ett ev. skydd är dock i flera regleringar svårt att utkräva som enskild.  Det dualistiska systemet i internationella mänskliga rättigheter och åtskillnaden mellan positiva sociala rättigheter och andra rättigheter medför att det kommunala självstyret får i hög grad genomslag. För den enskilde individen innebär det att ett skydd i dessa regleringar för utomhusvistelse på SÄBO blir svagare. Oavsett hur dessa intressen de lege ferenda bör balanseras mot varandra bör regleringen vara likvärdig och förutsägbar och därför mer konkret och tydligare i relation till den grupp av äldre som behöver ett rättsligt skydd för att ha möjlighet att vistas utomhus på SÄBO.

<p>Sammanfattning</p><p>Insatsen personlig assistans inrättades 1994 i samband med att rättighetslagstiftningen lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, började gälla. Syftet med denna uppsats är att utreda vilka kriterier som den enskilde, som på grund av sitt psykiska funktionshinder ingår i 1 § 3 LSS, måste uppfylla för att beviljas insatsen personlig assistans.</p><p>I uppsatsen definieras psykiskt funktionshinder och kommunens ansvar gentemot de personer med dessa handikapp klargörs. Vidare utreds alla kriterier som den funktionshindrade måste uppfylla för att beviljas personlig assistans eller ekonomisk ersättning för sådan.</p><p>Personlig assistans är främst till för dem som har fysiska funktions¬hinder och/eller ett mycket omfattande hjälpbehov. Det är här diskussionen om psykiskt funktions¬hindrade ska beviljas assistans uppstår. Psykiskt funktionshindrade kan i regel sköta sina grund¬lägg¬ande behov rent fysiskt, men är i behov av ”påputtning” eftersom de har problem med att påbörja sysslor i den dagliga livsföringen. Enligt proposition 1995/96:146 berättigar inte rena motiverings- och aktiverings¬insatser personlig assistans, utan någon form av praktiskt hjälp¬behov krävs för att den enskilde ska beviljas insatsen.</p><p>Hjälpbehovsbedömningen ska vara individuell och hänsyn ska tas till hela livssituationen. Tanken är att insatserna i LSS, däribland personlig assistans, ska tillförsäkra den enskilde goda levnadsvillkor. Vad exakt som ingår i goda levnadsvillkor nämn endast flyktigt i lagförarbetena. Kravet på individuell prövning och det stora utrymmet för handläggarens subjektiva uppfattning gör att två till synes lika fall kan resultera i olika beslut.</p>