No description available.

<p>Sammanfattning</p><p>Detta är en rättsdogmatisk utredning om Eskilstuna kommuns befogenhet att lämna ekonomiskt bidrag till Mälardalens högskola. Syftet är att utreda huruvida kommunallagen medger att en kommun lämnar ekonomiskt bidrag till en högskola med staten som huvudman. Sveriges kommuner har en viss självbestämmanderätt som är lagstadgad, dock sätter kommunallagen 2:1 gränser för vilka angelägenheter en kommun får engagera sig i. Paragrafen ställer krav på att det finns allmänintresse hos kommunmedborgarna för att kommunen ska kunna engagera sig i angelägenheten, att det finns en anknytning till kommunens område och medlemmar, samt att det är en angelägenhet som inte ankommer på någon annan att sköta. I uppsatsen visas Eskilstuna kommuns ekonomiska bidrag till Mälardalens högskola och dessa jämförs med gällande rättspraxis genom ekonomiska beräkningar. Den rättsliga regleringen av hur en kommunmedlem överklagar ett kommunalt beslut genom laglighetsprövning redovisas. Efter att rättsområdet gällande ekonomiska bidrag från kommuner till en statlig högskola granskats genom praxis kommer författaren fram till slutsatsen att det inte finns någon begränsning per se i kommunallagen att lämna ekonomiska bidrag till en högskola. Dock är rättsläget ytterst osäkert hur stora belopp som är befogade, då det i varje enskilt fall måste visas på kommunalt allmänintresse och allmännytta samt att det finns en lokal anknytning som står i proportion till bidragets storlek.</p>

Sammanfattning Detta är en rättsdogmatisk utredning om Eskilstuna kommuns befogenhet att lämna ekonomiskt bidrag till Mälardalens högskola. Syftet är att utreda huruvida kommunallagen medger att en kommun lämnar ekonomiskt bidrag till en högskola med staten som huvudman. Sveriges kommuner har en viss självbestämmanderätt som är lagstadgad, dock sätter kommunallagen 2:1 gränser för vilka angelägenheter en kommun får engagera sig i. Paragrafen ställer krav på att det finns allmänintresse hos kommunmedborgarna för att kommunen ska kunna engagera sig i angelägenheten, att det finns en anknytning till kommunens område och medlemmar, samt att det är en angelägenhet som inte ankommer på någon annan att sköta. I uppsatsen visas Eskilstuna kommuns ekonomiska bidrag till Mälardalens högskola och dessa jämförs med gällande rättspraxis genom ekonomiska beräkningar. Den rättsliga regleringen av hur en kommunmedlem överklagar ett kommunalt beslut genom laglighetsprövning redovisas. Efter att rättsområdet gällande ekonomiska bidrag från kommuner till en statlig högskola granskats genom praxis kommer författaren fram till slutsatsen att det inte finns någon begränsning per se i kommunallagen att lämna ekonomiska bidrag till en högskola. Dock är rättsläget ytterst osäkert hur stora belopp som är befogade, då det i varje enskilt fall måste visas på kommunalt allmänintresse och allmännytta samt att det finns en lokal anknytning som står i proportion till bidragets storlek.

No description available.

Vårt syfte med detta arbete har varit att undersöka kommunalt lag- och domstolstrots utifrån KomL och att försöka finna ett svar på varför det trots flera utredningar inte har blivit sanktionerat. Vidare har vårt syfte varit att utreda vilka möjliga sanktioner som varit på förslag. Vart ansvaret för kommunalt lag- och domstolstrots ska riktas har också varit en central del i vårt arbete. Vår metod har varit rättsdogmatisk och har kompletterats av en undersökning riktad till de förtroendevalda i kommunfullmäktige i Luleå kommun. Resultatet för arbetet har utmynnat i en förståelse för varför det inte finns några sanktioner mot kommunalt lag- och domstolstrots. Det har för regeringen funnits en gränsdragningsproblematik mellan legalitetsprincipen och det kommunala självstyret. Vårt resultat har lett fram till förslag på möjliga sanktioner som kan motverka kommunalt lag- och domstolstrots utan för stort ingrepp i det kommunala självstyret.

Kommunala bolag och kommunala koncerner har blivit allt mer vanligt förekommande i svenska kommuner. Det finns olika anledningar till varför kommuner väljer att bedriva sina verksamheter i aktiebolagsform, vilka bland annat är att det blir en tydligare struktur i organisationen samt att det ger skattemässiga fördelar att bilda koncerner av de kommunala bolagen. Att kunna dra fördel av de skattemässiga fördelarna förutsätter att de kommunala bolagen kan ge utdelningar samt koncernbidrag inom den kommunala koncernen, möjligheter som står föreskrivna i både aktiebolagslagen och inkomstskattelagen. Dessa fördelar väljer självfallet kommuner att utnyttja samt väljer kommunerna att även ha avkastningskrav på sina bolag. De kommunala bolagen måste således leva upp till kommunernas krav på avkastning. Självkostnadsprincipen står föreskriven i 8 kap. 3 c § kommunallagen och stipulerar att en kommun inte får ta ut högre avgifter för sina produkter och tjänster än vad det kostar att erbjuda desamma. Frågan uppkommer således om kommunernas avkastningskrav på sina bolag är förenliga med självkostnadsprincipen? Syftet med min uppsats har varit att undersöka självkostnadsprincipens syfte samt undersöka vilka kostnader som skall ingå i en självkostnadsberäkning, vilket skulle leda till svaret på uppsatsens främsta frågeställning och syfte; undersöka om kommunernas avkastningskrav på sina kommunala bolag är förenliga med självkostnadsprincipen. Jag har även valt att diskutera kring om självkostnadsprincipen helt bör tas bort från svensk kommunalrätt eller om principen bör utformas på ett annat sätt. Av min analys framkommer att syftet med att införa självkostnadsprincipen i lagtext, från att tidigare ha framkommit ur rättspraxis, var att skydda konsumenterna från monopol-prissättning. Lagstiftarens syfte med att införa principen i lag finner jag är aningen märklig eftersom alla de verksamheter som kommunerna företar sig är långt ifrån att enbart finnas på monopolära marknader, där enbart kommunerna finnas. Kommuner bedriver även verk-samheter på den öppna marknaden och på dessa marknader blir självkostnadsprincipen inte till hjälp för konsumenterna, utan blir istället en käpp i hjulet och skapar en snedvriden konkurrens. Jag finner, i min analys, att självkostnadsprincipen istället är till för att skydda kommuninvånare mot en dubbelbeskattning, eller förtäckt beskattning som det kallats i rättspraxis. I min analys kommer jag även fram till att de kostnader som får inkluderas i en självkostnadsberäkning är alla de direkta och indirekta kostnader som från en företags-ekonomisk synvinkel går att inkludera. Från förarbeten har det även framkommit att ränta på insatt kapital kan inkluderas i en självkostnadsberäkning, således är kommunernas avkastningskrav på de kommunala bolagen är tillåtna. Min slutsats är att avkastningskrav på kommunala bolag, tillsammans med utdelningskrav och utdelningar, är tillåtna utifrån förarbeten men borde inte vara tillåtna utifrån argumentationen om dubbelbeskattning. För en kommuninvånare spelar det ingen roll vad kommuner väljer att benämna den del som går in till kommunkassan genom utdelningar för, avkastning eller vinst. Det som borde spela roll är det faktum att avgiftskollektivet bekostar verksamheter som skattekollektivet tar del av, vilket är att benämna som dubbelbeskattning. Jag anser även att ett generellt undantag från självkostnadsprincipen borde införas för de verksamheter som kommuner driver och för verksamheter som inte är kompetens-överskridande. Ett generellt undantag skulle leda till att kommuner konkurrerar på samma villkor som det privata näringslivet. Ett sådant undantag skulle även leda till att svensk rätt blir mer förenlig med EU-rätten. Avslutningsvis lämnar jag förslag på att de verksamheter som kommuner får bedriva utifrån sin kompetens skall skrivas in i lag, såsom lagstiftaren redan har gjort med vissa verksamheter genom speciallagstiftning. En lagstiftning som ger utrymme för subjektiva bedömningar skapar en rättsosäkerhet och mitt förslag skulle leda till att rättssäkerheten för kommuninvånare och det privata näringslivet ökar.

No description available.

<p>Sammanfattning</p><p>Kommunernas befogenheter styrs av ett antal regler som finns författade i Kommunallagen (1991:900) (KL) 2 kap. Reglerna i KL 2 kap. är ett resultat av den praxis som Regeringsrätten (RegR) utarbetat under många är vad gäller den kommunala kompetensen.</p><p>Som huvudregel gäller att kommunerna inte har tillträde till det egentliga näringslivets område. Dock har RegR tillerkänt kommunerna rätt att allmänt främja näringslivet. Sedan KL från 1991 infördes finns det uttryckligen stadgat att kommuner och landsting får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget, i 2:8 st. 1.</p><p>Vilka åtgärder som innefattas i begreppet är inte alldeles lätt att beskriva. För att få sig en bild av vilka åtgärder som ryms inom lagen får man studera rättsfall. RegR:s praxis på området spelar en väldigt stor roll.</p><p>Det går inte att dra några generella slutsatser av vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Man får dela upp olika områden och sedan studera hur RegR har bedömt olika främjande åtgärder och vad de har uttalat för att sedan få sig en bild av vad som ryms inom KL 2:8 st. 1.</p><p>Kommunerna har befogenhet att tillhandahålla lokaler till den mindre industrin om flera företag omfattas. Hur många företag som krävs för att det skall rymmas inom befogenheten är dock oklart. Det ryms inte inom befogenheten att tillhandahålla lokaler till större företag.</p><p>Kommunerna har väldigt stor handlingsfrihet när det gäller att främja näringslivet genom att tillhandahålla, försälja och iordningställa mark. Till skillnad från lokaler får kommunen även gynna stora företag. Kommunerna kan färdigställa mark efter tillträdande företags behov till betydande kostnader för att sedan sälja marken till ett väsentligt underpris, bara man har en prispolitik som omfattar alla företag och är lika för alla.</p><p>Det ryms inom befogenheten att ge stöd till rådgivningsverksamhet som inriktas på näringslivet. Rådgivningsverksamheten skall vara inriktad på en hel bransch eller hela näringslivet för att anses kompetensenligt. Tveksamhet råder om hur stort stödet får vara, det vill säga stödets storlek kan tillmätas betydelse i bedömningen av om det ryms inom befogenheten.</p><p>Kommuner kan ge stöd till idrottsevenemang för att marknadsföra kommunen och deras näringsliv. Dock krävs att målet med stödet uppnås och att det förväntade resultatet står i proportion till det förväntade resultatet. Detta torde även gälla kommunalt stöd till mässor och utställningar. Dock är det osäkert då RegR har bedömt liknande omständigheter olika i flera rättsfall.</p><p>För att stöd till en bransch skall anses kompetensenligt krävs troligtvis att stödet omfattar hela branschen. Penningbidrag ryms dock troligen inte inom befogenheten även om den utgår efter en fastställd norm. Kommuner får inte genom direkt ekonomiskt stöd påverka förläggningen av näringslivet.</p><p>Kommuner får främja näringslivet genom att ge stöd till inrättande av privat företagshälsovård. Om behovet finns hos näringslivet och att det inte konkurrerar med befintlig företagshälsovård.</p><p>Det ryms inte inom befogenheten att hjälpa näringslivet genom att kommunen ställer upp med krediter som till exempel lån.</p>

Sammanfattning Kommunernas befogenheter styrs av ett antal regler som finns författade i Kommunallagen (1991:900) (KL) 2 kap. Reglerna i KL 2 kap. är ett resultat av den praxis som Regeringsrätten (RegR) utarbetat under många är vad gäller den kommunala kompetensen. Som huvudregel gäller att kommunerna inte har tillträde till det egentliga näringslivets område. Dock har RegR tillerkänt kommunerna rätt att allmänt främja näringslivet. Sedan KL från 1991 infördes finns det uttryckligen stadgat att kommuner och landsting får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget, i 2:8 st. 1. Vilka åtgärder som innefattas i begreppet är inte alldeles lätt att beskriva. För att få sig en bild av vilka åtgärder som ryms inom lagen får man studera rättsfall. RegR:s praxis på området spelar en väldigt stor roll. Det går inte att dra några generella slutsatser av vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Man får dela upp olika områden och sedan studera hur RegR har bedömt olika främjande åtgärder och vad de har uttalat för att sedan få sig en bild av vad som ryms inom KL 2:8 st. 1. Kommunerna har befogenhet att tillhandahålla lokaler till den mindre industrin om flera företag omfattas. Hur många företag som krävs för att det skall rymmas inom befogenheten är dock oklart. Det ryms inte inom befogenheten att tillhandahålla lokaler till större företag. Kommunerna har väldigt stor handlingsfrihet när det gäller att främja näringslivet genom att tillhandahålla, försälja och iordningställa mark. Till skillnad från lokaler får kommunen även gynna stora företag. Kommunerna kan färdigställa mark efter tillträdande företags behov till betydande kostnader för att sedan sälja marken till ett väsentligt underpris, bara man har en prispolitik som omfattar alla företag och är lika för alla. Det ryms inom befogenheten att ge stöd till rådgivningsverksamhet som inriktas på näringslivet. Rådgivningsverksamheten skall vara inriktad på en hel bransch eller hela näringslivet för att anses kompetensenligt. Tveksamhet råder om hur stort stödet får vara, det vill säga stödets storlek kan tillmätas betydelse i bedömningen av om det ryms inom befogenheten. Kommuner kan ge stöd till idrottsevenemang för att marknadsföra kommunen och deras näringsliv. Dock krävs att målet med stödet uppnås och att det förväntade resultatet står i proportion till det förväntade resultatet. Detta torde även gälla kommunalt stöd till mässor och utställningar. Dock är det osäkert då RegR har bedömt liknande omständigheter olika i flera rättsfall. För att stöd till en bransch skall anses kompetensenligt krävs troligtvis att stödet omfattar hela branschen. Penningbidrag ryms dock troligen inte inom befogenheten även om den utgår efter en fastställd norm. Kommuner får inte genom direkt ekonomiskt stöd påverka förläggningen av näringslivet. Kommuner får främja näringslivet genom att ge stöd till inrättande av privat företagshälsovård. Om behovet finns hos näringslivet och att det inte konkurrerar med befintlig företagshälsovård. Det ryms inte inom befogenheten att hjälpa näringslivet genom att kommunen ställer upp med krediter som till exempel lån.

No description available.