Varumärkesrättens syfte är att skydda varumärkesinnehavarens rätt till sitt eget varumärke. Men även om det vid första anblicken kan verka som att ensamrätten ger arumärkesinnehavaren ett fullständigt skydd mot obehörigas intrång, finns det i Varumärkeslagen (2010:1877) ett flertal undantag som begränsar ensamrätten. En varumärkesinnehavare är inte skyddad mot att tredje man i sin marknadsföring, i enlighet med god affärssed, använder sig av ett registrerat varumärke om syftet är att upplysa konsumenten om den egna varans funktion, som till exempel kan vara en tillbehörsprodukt. Det är också möjligt för tredje man att använda sig av ett registrerat varumärke om tredje man tydligt särskiljer varukännetecknen åt och på så sätt förhindrar att en konsument föranleds att tro att det föreligger ett affärsmässigt samband mellan tredje man och arumärkesinnehavaren. Begränsningarna av ensamrätten kan leda till tvister mellan tredje man och varumärkesinnehavaren, där en stor del av bedömningen i domstolen grundas på praxis och normer. I vår uppsats har vi granskat fyra fall, Gillettemålet, BMWmålet, Arsenalmålet och Byggställningsfallet, som alla berör tredje mans varumärkesanvändning i marknadsföring för sin egen tillbehörsprodukt. Vi har främst utrett det återkommande begreppet god affärssed och klarlagt de vanligast förekommande bedömningsgrunderna för vad som utgör god affärssed. De fall vi har använt oss av, har vi analyserat utifrån begreppet god affärssed och hur den goda affärsseden påverkar varumärkesinnehavarens ensamrätt och i vilken mån en varumärkesinnehavare kan förhindra eller alternativt förbjuda tredje mans användning. Under uppsatsens gång har vi fått erfara att ensamrätten har en del begränsningar, det är därför svårt för varumärkesinnehavaren att förbjuda tredje mans användning så länge den inte uppenbart skadar varumärkesinnehavarens renommé eller på annat sätt missgynnar varumärkesinnehavaren.

No description available.

No description available.

Ett varumärkesskydd erhålls genom antingen registrering eller inarbetning. För en varumärkesregistrering av ett kännetecken krävs att det innehar särskiljningsförmåga, antingen ursprunglig eller inarbetad. Det är upp till den som hävdar att ett kännetecken är inarbetat att presentera bevisning som stöd för sin talan. Vid avgörandet om särskiljningsförmåga föreligger görs en samlad bedömning av olika relevanta omständigheter. Däribland inräknas marknadsandelar, försäljningsstatistik och i vilken utsträckning omsättningskretsen sammankopplar kännetecknet med den sökande. För det sistnämnda lämpar sig marknadsundersökningar väl. I Sverige finns idag ingen lagstiftning som reglerar de krav som ställs på undersökningar för att de ska kunna användas som bevismedel. Det saknas även tydliga riktlinjer från de myndigheter som bedömer dem. Praxis visar att majoriteten av de undersökningar som åberopats i registreringsärenden tillmätts ett begränsat bevisvärde eller inget alls till följd av olika brister i utformning eller genomförande. För att utreda problematiken kring bevismedlet används den rättsdogmatiska metoden i viss kombination med litteratur från andra vetenskaper med anledning av marknadsundersökningars samhällsvetenskapliga ursprung. Huruvida en marknadsundersökning visar att ett kännetecken fungerar som ett varumärke grundas i en undersökningsteknisk bedömning. För att den ska accepteras som bevismedel visar praxis på att dess syfte ska vara att dels påvisa en kännedom i omsättningskretsen och dels att det finns en koppling mellan kännetecknet och en näringsidkare. Omsättningskretsen definieras olika beroende på vilken näringsidkare som ligger bakom kännetecknet. Av vikt är dock att alla som kan tänkas köpa varan eller tjänsten innefattas. Därav är en inramning som sannolikt accepteras av domstolen personer ur allmänheten i åldrarna 15-75 år. Urvalet ska bestå av minst 500 personer och ha en geografisk spridning över landet. Den datainsamlingsmetod som är att föredra om tid och medel finns är strukturerade intervjuer. De frågor som ställs får i regel inte leda in respondenten på ett visst svar eller avslöja att undersökningen avser varumärken. Öppna frågor som ger respondenten möjlighet att svara fritt är att föredra då de ger mest tyngd i resultatet. Avslutningsvis ska samtligt material för utformning och genomförande av marknadsundersökningen tydligt redovisas för att domstolen ska kunna göra en bedömning av den.

No description available.

<p>De senaste årtiondena har varumärkesrättens betydelse tilltagit till följd av varumärkets ökade värde i samhället och på marknaden. En grundläggande förutsättning för att ett kännetecken ska kunna åtnjuta varumärkesrättsligt skydd, är att det kan särskilja en näringsidkares varor eller tjänster från andra näringsidkares liknande eller identiska varor eller tjänster. Särskiljnings-förmågan kan vara inneboende och framträda omedelbart vid varumärkets tillkomst, eller successivt förvärvas genom inarbetning av det aktuella varumärket. Det bör observeras att ett varumärke även kan förlora sin särskiljningsförmåga. Efter hand som särskiljningsförmågan minskar degenererar varumärket alltmer, för att till slut övergå till att utgöra en generisk beteckning. Exempel på degenererade varumärken är cellofan, termos och dynamit.</p><p>Enligt varumärkeslagen kan ett varumärke bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, förutsatt att det aktuella tecknet kan särskilja företagets varor. Utvecklingen för varumärkesregistreringar har gått från att tidigare erbjuda skydd främst åt figur- och ordvarumärken, till att numera även tillåta färg-, ljud- och doftvarumärken i allt större utsträckning. Det första okonventionella varumärket som registrerades i Sverige var ett ljud-varumärke avseende Hemglass välbekanta melodislinga. Under våren 2005 beviljades det första svenska färgvarumärket och det avsåg den lila nyansen hos Löfbergs Lila. </p><p>Sedan 1996 finns det, parallellt med nationella varumärken, även en möjlighet att registrera så kallade gemenskapsvarumärken. Bedömningen av särskiljningsförmåga i Sverige har i stor utsträckning påverkats av vilka gemenskapsvarumärken som beviljats registrering, men den är emellertid inte helt överensstämmande med den EG-rättsliga bedömningen.</p><p>I denna magisteruppsats analyseras hur varumärkens särskiljningsförmåga bedöms vid varumärkesregistrering inom svensk rätt respektive EG-rätt, sedan införandet av gemenskapsvarumärket.</p>

De senaste årtiondena har varumärkesrättens betydelse tilltagit till följd av varumärkets ökade värde i samhället och på marknaden. En grundläggande förutsättning för att ett kännetecken ska kunna åtnjuta varumärkesrättsligt skydd, är att det kan särskilja en näringsidkares varor eller tjänster från andra näringsidkares liknande eller identiska varor eller tjänster. Särskiljnings-förmågan kan vara inneboende och framträda omedelbart vid varumärkets tillkomst, eller successivt förvärvas genom inarbetning av det aktuella varumärket. Det bör observeras att ett varumärke även kan förlora sin särskiljningsförmåga. Efter hand som särskiljningsförmågan minskar degenererar varumärket alltmer, för att till slut övergå till att utgöra en generisk beteckning. Exempel på degenererade varumärken är cellofan, termos och dynamit. Enligt varumärkeslagen kan ett varumärke bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, förutsatt att det aktuella tecknet kan särskilja företagets varor. Utvecklingen för varumärkesregistreringar har gått från att tidigare erbjuda skydd främst åt figur- och ordvarumärken, till att numera även tillåta färg-, ljud- och doftvarumärken i allt större utsträckning. Det första okonventionella varumärket som registrerades i Sverige var ett ljud-varumärke avseende Hemglass välbekanta melodislinga. Under våren 2005 beviljades det första svenska färgvarumärket och det avsåg den lila nyansen hos Löfbergs Lila. Sedan 1996 finns det, parallellt med nationella varumärken, även en möjlighet att registrera så kallade gemenskapsvarumärken. Bedömningen av särskiljningsförmåga i Sverige har i stor utsträckning påverkats av vilka gemenskapsvarumärken som beviljats registrering, men den är emellertid inte helt överensstämmande med den EG-rättsliga bedömningen. I denna magisteruppsats analyseras hur varumärkens särskiljningsförmåga bedöms vid varumärkesregistrering inom svensk rätt respektive EG-rätt, sedan införandet av gemenskapsvarumärket.

Varumärkesrätten är ett modernt rättsområde nära sammankopplat med marknadens strukturer. Därmed är det naturligt att rättsområdet är föränderligt och trendkänsligt och utvecklas i takt med att nya behov uppstår på marknaden. Allt mer kan idag utgöra ett varumärke, och varumärken används som något mer än endast en symbol som särskiljer innehavarens varor från andras. Detta föranleder uppsatsens undersökningsobjekt som utgörs av två tendenser, en ökad betydelse och omfattning av funktionsläran samt ökade registreringsmöjligheter för otraditionella varumärken. Tendenserna utgör grunden för framställningen som angrips genom två teser, ökade registreringsmöjligheter i kombination med en acceptans av fler funktioner samt ett större fokus på funktionsanalysen vid intrångsbedömningar medför en oklarhet för otraditionella varumärkens skyddsomfång samt en oklarhet gällande otraditionella varumärkens skyddsomfång får konsekvenser för såväl varumärkesinnehavare och konkurrenter på marknaden. Genom den av EUD uttalade funktionsanalysen krävs skada på någon av ett varumärkes funktioner för att varumärkesintrång ska föreligga vid dubbel identitet. Därmed är skyddet mot dubbel identitet inte längre absolut, vilket kan motiveras av såväl yttrandefrihet som konkurrensskäl. Vilka funktioner som anses rättsligt skyddsvärda, vad som ligger i de olika funktionerna, samt vad som ska anses skada en funktion, d.v.s. funktionsläran, är ännu inte klarlagd till fullo. Utvecklingen kan således i mångt och mycket anses vara i sin linda. Funktionsläran får verkningar i två riktningar för varumärkens skyddsomfång, ett utökat antal funktioner ökar skyddsomfånget, medan kravet på skada för att intrång ska föreligga vid dubbel identitet verkar inskränkande på skyddsomfånget. Det är således svårt att dra generella slutsatser om funktionslärans inverkan på varumärkens skyddsomfång, betydande oklarhet råder. Idag kan allt som uppfyller kraven för varumärkesregistrering, framförallt grafisk återgivning och särskiljningsförmåga, utgöra ett varumärke. Gällande vad som i framställningen refereras till som otraditionella varumärken, d.v.s. okonventionella varumärken, suggestiva varumärken och varumärken med härledd särskiljningsförmåga, finns idag utökade registreringsmöjligheter. Otraditionella varumärken har ett oklart skyddsomfång. Vad det ankommer suggestiva varumärken beror det framförallt på en ökning av registreringsmöjligheter i sig, samt det faktum att suggestiva märken har en låg ursprunglig särskiljningsförmåga som kan inarbetas till att bli starkare. Okonventionella varumärkens får på grund av sin karaktär som avviker från traditionella ord- och bildvarumärken generellt ett oklart skyddsomfång. Oklarheten blir än större genom avsaknaden av relevant praxis samt det faktum att konsumenter inte är vana att uppfatta dessa märken som varumärken. Härledda varumärken har varken ursprunglig eller inarbetad särskiljningsförmåga, varför dess skyddsomfång blir svårvärderat. Dessutom innebär härledning ett alternativt sätt att förvärva för registrering erforderlig särskiljningsförmåga, vilket ytterligare öppnar upp för fler registreringsmöjligheter vilket i sig bidrar till oklarhet. Otraditionella varumärken har således ett oklart skyddsomfång i sig, vilket blir än svårare att avgränsa med hänsyn till oklarheterna kring funktionsläran. Oklarheter kring varumärkens skyddsomfång får konsekvenser för såväl varumärkesinnehavare som konkurrenter.

För näringsidkare i dagens moderna samhälle är ensamrätten till varukännetecken av stor betydelse. För många näringsidkare ligger det stora investeringar bakom ens varukännetecken och dess renommé värderas högt. I takt med att varukännetecken har blivit en allt viktigare tillgång för varumärkesinnehavarna har även handel med varumärkesförfalskade och piratkopierade varor ökat. Denna ökning har lett till att behovet av att kunna skydda sitt varukännetecken från olovlig användning ökat och att varumärkesinnehavarna vill ha en mer utökad ensamrätt till sina varukännetecken. Tidigare har inte förfalskade varor som transiteras inom Europeiska unionen, med slutdestination i tredjeland, utgjort varumärkesanvändning och således inte heller ett intrång varumärkesinnehavarens ensamrätt. I praxis har det fastslagits att detsamma gäller när ingen slutdestination är angiven för varorna. Anledningen till att transitsituationer inte omfattats av varumärkesinnehavarens ensamrätt är att transit inte har ansetts utgöra varumärkesanvändning. För att förfalskade varor ska kunna utgöra varumärkesanvändning har det tidigare krävts att varorna ska importeras i en medlemsstat och där föras ut på marknaden. Att varorna tillfälligt lagras i ett tullager eller transiteras inom unionen har inte ansetts kunna likställas med import. I och med den nya varumärkesförordningen och det nya varumärkesdirektivet införs bestämmelser som stadgar att även varor som befinner sig i transit i en medlemsstat kan utgöra varumärkesanvändning. Men frågan är hur stor praktisk effekt de nya bestämmelserna kommer få eftersom det stadgas att varumärkesinnehavaren måste inneha ensamrätt till varukännetecknet även i slutdestinationslandet för att tullmyndigheterna i transitlandet ska kunna omhänderta varorna. Denna bestämning innebär att flertalet transitsituationer även efter lagändringen inte kommer utgöra ett intrång i en varumärkesinnehavares ensamrätt och således kommer varumärkesinnehavaren inte kunna tillgripa åtgärder. Även situationer när inget slutdestinationsland är angivet hamnar utanför bestämmelsernas tillämpningsområde och på så vis skapas det en möjlighet för deklaranter och varuinnehavare att kringgå de nya transitbestämmelserna. De nya bestämmelserna kommer således inte kunna tillämpas i särskilt många transitsituationer.

<p>Varumärkesdegeneration innebär att ett varumärke förlorar sin särskiljningsförmåga och övergår till att bli en produktbeteckning, en generisk term. När särskiljningsförmågan försvinner mister varumärket sin huvudsakliga funktion - att särskilja innehavarens varor från andra näringsidkares varor av samma slag. En ensamrätt till en produktbeteckning medför vidare att övriga näringsidkare får problem att beskriva sina produkter i marknadsföring eller vid försäljning. Ett varumärke som degenererat är således odugligt som varumärke och kan därför inte längre vara föremål för någon varumärkesrättslig ensamrätt. En näringsidkare som lider förfång av ett varumärke som förvandlats till en generisk beteckning kan därför kräva att allmän domstol häver varumärkesregistreringen, varpå ensamrätten till varumärket upphör att gälla. Varumärket blir då fritt tillgängligt för alla näringsidkare att använda.</p><p>Att förlora ett värdefullt varumärke kan få förödande konsekvenser för en varumärkesinnehavare. Det är därför viktigt att skydda sitt varumärke från att degenerera. Har en varumärkesinnehavare kunskap om varumärkesdegenerationens orsaker och konsekvenser är möjligheterna att skydda varumärket från degeneration mycket goda. Varumärkesdegeneration kan uppstå av många orsaker. Ett varumärke med låg särskiljningsförmåga, avsaknad av en generisk beteckning, samt inkorrekt användning av dessa är exempel på riskfaktorer. Det är därför viktigt att varumärket har ett namn med hög särskiljningsförmåga, att det introduceras med en funktionell generisk beteckning och att båda dessa används korrekt. För att förstå vad detta innebär i praktiken krävs en semantisk undersökning av varumärkets funktion, dess särskiljningsförmåga och vad som egentligen sker när ett varumärke degenererar. Ju bättre en varumärkesinnehavare förstår ett varumärkes funktion, desto bättre kan han eller hon skydda det.</p><p>Varumärkesdegeneration är juridiskt sett ett relativt ovanligt fenomen. Även om det i Sverige finns flera exempel på varumärken som idag används generiskt är det få varumärkesregistreringar som, enligt nuvarande varumärkesrätt, de facto hävts. Detta kan bero på att den bevisning som krävs för att ett varumärke ska bedömas ha degenererat i allmän domstol är mycket sträng. Varumärkesdegenerationen måste vara fullbordad. Således måste en överväldigande majoritet av omsättningskretsen uppfatta varumärket som generiskt. Vilka som skall ingå i den relevanta omsättningskretsen är en omdebatterad fråga. Enligt förarbetena till VmL ska tidigare distributionsled, det vill säga grosshandeln, varuhusens och detaljhandels inköpsavdelningar etc., väga tyngre än senare. Hur varumärket uppfattas av butikspersonal eller av konsumenterna är av mindre betydelse för bedömningen. Varumärken har dock inte samma funktion idag som det hade när dessa förarbeten författades. Globalisering och Internethandel har gjort att konsumenter idag har betydligt större makt än de hade i slutet av 50-talet. Vi anser att avgörande omständigheter skall återspegla faktiska förhållanden. Det sätt på vilket ett varumärke används idag, för att varumärkesrätten i framtiden ska komma att bli så rättvis som möjligt, bör därför undersökas ytterligare.</p> / <p>The principal purpose of a trade mark is to individualize products from a certain business. This quality is called distinctiveness. When the distinctiveness disappears the trade mark is said to have degenerated. The trade mark has then developed into a common noun, a generic term, and can no longer function as an individualizing designation. A degenerated trade mark might confuse the consumers and cause unfair competition. A trade mark proprietor, who suffers from a trade mark turning into a common noun, can therefore claim that a public court has the trade mark title cancelled. The degenerated trade mark then becomes available to all.</p><p>For a trade mark proprietor, losing a trade mark can be devastating. It is therefore important to avoid degeneration. However, if the trade mark proprietor understands the causes and consequences of degeneration, avoiding it is relatively easy. Case studies show that degeneration is caused mainly by misuse of the trade mark and the generic term. Thus, coining and using both a trade mark and a practicable generic term are two of the most important anti-degenerative measures. The trade mark proprietor must understand the effects of use on the distinctiveness of the trade mark and what happens linguistically when a trade mark degenerates. The better the trade mark proprietor understands the function of the trade mark, the better he can protect it.</p><p>Degeneration is an unusual phenomenon. Even if there are several trade marks that are used generically in our language today, there are few cases in Swedish law where a trade mark title has been actually cancelled. This can be due to the fact that the evidence which must be adduced in cases of degeneration must be very strong. The degeneration has to be completed, thus, an overwhelming majority in the relevant circles must use the trade mark generically. And which people that shall be included in the relevant circles is somewhat unclear. According to the preparations of the Swedish trade mark law the previous links in the distribution chain, e.g. suppliers, purchasers etc., shall be of higher relevance than the later. How the trade mark is used by store personal or consumers are not as important in the judgment. However, the trade marks of today have not the same function as when the preparations where written. Globalization and the Internet commerce have given the consumers of today considerably more power than in the late 1950’s. And we believe that conclusive circumstances shall reflect actual conditions. For the trade mark law to become as fair as possible, the way that a trade mark is used today ought to be examined further.</p>