Varumärkesdegeneration innebär att ett varumärke förlorar sin särskiljningsförmåga och övergår till att bli en produktbeteckning, en generisk term. När särskiljningsförmågan försvinner mister varumärket sin huvudsakliga funktion - att särskilja innehavarens varor från andra näringsidkares varor av samma slag. En ensamrätt till en produktbeteckning medför vidare att övriga näringsidkare får problem att beskriva sina produkter i marknadsföring eller vid försäljning. Ett varumärke som degenererat är således odugligt som varumärke och kan därför inte längre vara föremål för någon varumärkesrättslig ensamrätt. En näringsidkare som lider förfång av ett varumärke som förvandlats till en generisk beteckning kan därför kräva att allmän domstol häver varumärkesregistreringen, varpå ensamrätten till varumärket upphör att gälla. Varumärket blir då fritt tillgängligt för alla näringsidkare att använda. Att förlora ett värdefullt varumärke kan få förödande konsekvenser för en varumärkesinnehavare. Det är därför viktigt att skydda sitt varumärke från att degenerera. Har en varumärkesinnehavare kunskap om varumärkesdegenerationens orsaker och konsekvenser är möjligheterna att skydda varumärket från degeneration mycket goda. Varumärkesdegeneration kan uppstå av många orsaker. Ett varumärke med låg särskiljningsförmåga, avsaknad av en generisk beteckning, samt inkorrekt användning av dessa är exempel på riskfaktorer. Det är därför viktigt att varumärket har ett namn med hög särskiljningsförmåga, att det introduceras med en funktionell generisk beteckning och att båda dessa används korrekt. För att förstå vad detta innebär i praktiken krävs en semantisk undersökning av varumärkets funktion, dess särskiljningsförmåga och vad som egentligen sker när ett varumärke degenererar. Ju bättre en varumärkesinnehavare förstår ett varumärkes funktion, desto bättre kan han eller hon skydda det. Varumärkesdegeneration är juridiskt sett ett relativt ovanligt fenomen. Även om det i Sverige finns flera exempel på varumärken som idag används generiskt är det få varumärkesregistreringar som, enligt nuvarande varumärkesrätt, de facto hävts. Detta kan bero på att den bevisning som krävs för att ett varumärke ska bedömas ha degenererat i allmän domstol är mycket sträng. Varumärkesdegenerationen måste vara fullbordad. Således måste en överväldigande majoritet av omsättningskretsen uppfatta varumärket som generiskt. Vilka som skall ingå i den relevanta omsättningskretsen är en omdebatterad fråga. Enligt förarbetena till VmL ska tidigare distributionsled, det vill säga grosshandeln, varuhusens och detaljhandels inköpsavdelningar etc., väga tyngre än senare. Hur varumärket uppfattas av butikspersonal eller av konsumenterna är av mindre betydelse för bedömningen. Varumärken har dock inte samma funktion idag som det hade när dessa förarbeten författades. Globalisering och Internethandel har gjort att konsumenter idag har betydligt större makt än de hade i slutet av 50-talet. Vi anser att avgörande omständigheter skall återspegla faktiska förhållanden. Det sätt på vilket ett varumärke används idag, för att varumärkesrätten i framtiden ska komma att bli så rättvis som möjligt, bör därför undersökas ytterligare. / The principal purpose of a trade mark is to individualize products from a certain business. This quality is called distinctiveness. When the distinctiveness disappears the trade mark is said to have degenerated. The trade mark has then developed into a common noun, a generic term, and can no longer function as an individualizing designation. A degenerated trade mark might confuse the consumers and cause unfair competition. A trade mark proprietor, who suffers from a trade mark turning into a common noun, can therefore claim that a public court has the trade mark title cancelled. The degenerated trade mark then becomes available to all. For a trade mark proprietor, losing a trade mark can be devastating. It is therefore important to avoid degeneration. However, if the trade mark proprietor understands the causes and consequences of degeneration, avoiding it is relatively easy. Case studies show that degeneration is caused mainly by misuse of the trade mark and the generic term. Thus, coining and using both a trade mark and a practicable generic term are two of the most important anti-degenerative measures. The trade mark proprietor must understand the effects of use on the distinctiveness of the trade mark and what happens linguistically when a trade mark degenerates. The better the trade mark proprietor understands the function of the trade mark, the better he can protect it. Degeneration is an unusual phenomenon. Even if there are several trade marks that are used generically in our language today, there are few cases in Swedish law where a trade mark title has been actually cancelled. This can be due to the fact that the evidence which must be adduced in cases of degeneration must be very strong. The degeneration has to be completed, thus, an overwhelming majority in the relevant circles must use the trade mark generically. And which people that shall be included in the relevant circles is somewhat unclear. According to the preparations of the Swedish trade mark law the previous links in the distribution chain, e.g. suppliers, purchasers etc., shall be of higher relevance than the later. How the trade mark is used by store personal or consumers are not as important in the judgment. However, the trade marks of today have not the same function as when the preparations where written. Globalization and the Internet commerce have given the consumers of today considerably more power than in the late 1950’s. And we believe that conclusive circumstances shall reflect actual conditions. For the trade mark law to become as fair as possible, the way that a trade mark is used today ought to be examined further.

Skydd för titlar på litterära och konstnärliga verk kan erhållas enligt olika lagar. I denna uppsats behandlas skyddet enligt upphovsrättslagen, varumärkeslagen och marknadsföringslagen. Varumärkeslagen ersattes den 1 juli 2011 av en ny, mer EU-anpassad, varumärkeslag. I och med detta försämrades skyddet för titlar ur ett upphovsmannaperspektiv. Det finns idag inget hinder för utomstående att, som varumärke, registrera en upphovsmans egenartade verkstitel. Det har alltså blivit viktigare, för den upphovsman som avser att använda sin titel som varumärke, att varumärkesregistrera den så fort som möjligt för att vara säker på att erhålla ensamrätt. Dessutom utgör registrering det mest fördelaktiga skyddet ur bevissynpunkt. De övriga skydden som en titel kan erhålla uppstår formlöst och kan således vara svårare att bevisa. I upphovsrättslagen erbjuds två olika typer av skydd för titlar: dels ett upphovsrättsligt för titlar som antingen utgör verk i sig själva eller är att anse som en litterär del av ett verk, dels ett förväxlingsskydd i 6 kap 50 §. Det förstnämnda ger ett skydd mot all slags efterbildning, medan det senare endast skyddar mot förväxling mellan verkstitlar, mellan upphovsmän samt mellan verkstitlar och upphovsmän. Förutom möjligheten för upphovsmannen att varumärkesregistrera en titel utgörs skyddet för titlar i varumärkeslagen numera dels av ett hinder mot att någon utomstående varumärkesregistrerar upphovsrättsligt skyddade titlar, dels av ett skydd för titlar som är inarbetade som varumärken. Registreringshindret avseende egenartade titlar har således avskaffats så att även utomstående har möjlighet att registrera denna typ av verkstitel. Marknadsföringslagen erbjuder i vissa fall ett kompletterande skydd för titlar. Lagens primära syfte är att ta tillvara konsumenternas och näringslivets intressen vid marknadsföring och att förhindra otillbörliga marknadsföringsåtgärder riktade mot konsumenter och näringsidkare. Syftet är alltså inte, till skillnad från varumärkeslagen och upphovsrättslagen, att skydda ensamrätten i och för sig. Bedömningen om en marknadsföringsåtgärd ska anses som otillbörlig ska göras utifrån en genomsnittskonsument. Avskaffandet av registreringshindret för egenartade titlar innebar alltså att skyddet för titlar försämrades ur ett upphovsmannaperspektiv. Detta kan uppfattas som otillfredsställande i och med att utvecklingen lett till att utnyttjandet av titlars kommersiella värden har fått en allt större betydelse. Den brist som uppstått i skyddet skulle kunna avhjälpas genom att komplettera det skydd som finns i 6 kap 50 § upphovsrättslagen, genom att i denna paragraf lägga till ett förbud mot att utomstående använder någons annans kända titel i näringsverksamhet. Skyddet skulle, genom ifrågavarande tillägg, även bli vidare och mer lättöverskådligt. I doktrin har fördelarna med ett sådant tillägg diskuteras men än så länge finns det dock inte något lagförslag med denna innebörd.

No description available.

Det huvudsakliga syftet med denna uppsats har varit att utreda tillämpligheten av köplagens felbestämmelser vid överlåtelser av varumärken och hur ansvarssituationen mellan köpare och säljare ser ut då varumärket är behäftat med fel. Handel med varumärken kan ge upphov till en rad olika felsituationer. Vilket ansvar köpare och säljare har då ett fel i varumärket visar sig har primärt sökts i köplagens bestämmelser, men även andra källor inom förmögenhetsrätten har till viss del berörts. Frågan har bestått i att utreda hur väl dessa bestämmelser lämpar sig då ett varumärke inte följer vad som får anses avtalat. Varumärken skiljer sig i många avseenden mot andra avtalsobjekt och diskussionen kring köplagens tillämpbarhet i dessa situationer har länge debatterats. Källor och åsikter har vägts mot varandra för att mynna ut i ett antagande om köplagens tillämpbarhet och därmed de påföljder som där finns uppställda. Köparens avsikt vid förvärv av ett varumärke bör oemotsagt kunna bestämmas till att erhålla ensamrätt för att kunna erbjuda varor eller tjänster under märket. Om förvärvaren inte kan erhålla ensamrätt på grund av annans bättre rätt eller på grund av andra omständigheter som antingen inträffat före eller efter överlåtelsen uppkommer frågan kring vem som bör bära ansvaret. Ansvarsfrågan kan inte besvaras generellt utan en rad omständigheter ligger till grund för om köpare eller säljare ska belastas. Köplagens bestämmelser är inte uttryckligen tänkta att omfatta immateriella rättigheter vilket gör att ansvarsfrågan blir svår att fastställa. Avslutningsvis diskuteras de påföljder som enligt köplagen kan göras gällande vid fel. Flera av påföljderna har begränsad användning när ett fel i varumärke föreligger, vilket leder till att felen i högre grad bör vara hävningsgrundande än vad som annars får anses vara fallet.

För att erhålla varumärkesskydd genom registrering krävs att det inte föreligger några absoluta eller relativa registreringshinder. VmL:s registreringshinder utgör även skäl till att ogiltigförklara ett redan registrerat varumärke. Ett relativt registreringshinder framgår av 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL, i vilken föreskrivs: ”Ett varumärke får inte registreras om varumärket kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan.” VmL innehåller emellertid inte något absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund mot registreringsansökningar som har skett i ond tro, trots att en sådan bestämmelse återfinns i VmD och är obligatorisk för EU:s medlemsländer att införa i den nationella lagstiftningen. I uppsatsen undersöks således huruvida VmL är förenlig med VmD vad gäller bestämmelserna om ond tro. I EU-domstolens rättspraxis har det visat sig att det inte behöver föreligga en förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken för att en ond tros-situation ska vara tillämplig, något många har trott. Bland andra har Sveriges lagstiftare gjort denna feltolkning, vilket kan utläsas i propositionen till VmL. I EU-praxis finns vidare flera exempel på när ond tro föreligger som en absolut grund, där det således inte råder förväxlingsrisk mellan två varumärken. Sådana situationer föreligger när en registreringsansökan har skett med oärliga avsikter, vilka inte är att anse som god affärssed, och som medför att konkurrensen snedvrids. Ett exempel på ett sådant agerande är när ett företag registrerar sitt varumärke i varu- och tjänsteklasser, vilka det inte avser att bruka varumärket inom. Genom utredningen kan konstateras att sådana situationer inte går att förhindra med hjälp av VmL, i och med att lagen inte innehåller en bestämmelse om ond tro som ett absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund. En direktivkonform tolkning är heller inte möjlig på grund av att bestämmelsen i VmL uttryckligen erfordrar förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken, för att ond tro ska kunna vara för handen. 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL är följaktligen varken förenlig med VmD eller med EU-domstolens rättspraxis. / To obtain trade mark protection through registration, there must be no absolute or relative grounds for refusal. The Swedish Trade Mark Act’s grounds for refusal also constitute grounds for invalidating an already registered trade mark. A relative ground for refusal is stipulated in Chapter 2, Section 8 (1) (4) Swedish Trade Mark Act, which provides: "A trade mark may not be registered if the mark can be confused with a mark used in this country or abroad by someone else at the time of application and which is still in use if the applicant was in bad faith at the time of the application." However, the Swedish Trade Mark Act does not contain any absolute grounds for refusal or absolute grounds for invalidation of registration applications that have been made in bad faith, even though such a provision is found in the Trade Mark Directive and is mandatory for EU member states to implement into national law. The essay thereby examines whether the Swedish Trade Mark Act is compatible with the Trade Mark Directive concerning the provisions about bad faith. In the case law of the Court of Justice of the European Union, it has been found that there is no need for a confusion with an older trade mark for a bad faith situation to apply, something many have believed. Among others, the Swedish legislators have made this misinterpretation, which can be seen in the governments bill to the Swedish Trade Mark Act. Furthermore, in EU case law there are several examples of when bad faith exists as an absolute ground, where there is no likelihood of confusion between two brands. Such situations exist when a registration application has been made with dishonest intentions, which are not considered good business practice, and which causes the competition to be distorted. An example of such behavior is when a company registers its trade mark in goods and service classes, which it does not intend to use the trade mark within. The examining finds that such situations cannot be prevented by the means of the Swedish Trade Mark Act, because the law does not contain a provision of bad faith as an absolute ground for refusal or for invalidation. A consistent interpretation is also not possible because the provision in the Swedish Trade Mark Act explicitly requires the risk of confusion with an older trade mark, for bad faith to be available. Chapter 2, Section 8 (1) (4) Swedish Trade Mark Act is therefore neither compatible with the Trade Mark Directive, nor with the case law of the Court of Justice of the European Union.

The primary objective of the study as contained in this thesis is the discussion of the approaches to dilution taken by the legal systems of the European Union and South Africa. Although a comparative methodology is employed the discussion grounds the separate development of the anti-dilution provisions in both systems first before discussing comparisons and diverging approaches (should they exist). As a result of the South African anti-dilution provisions being relatively new, there exists a lot of overlap between the approaches in the United Kingdom, European Union and South Africa. Dilution both as a concept and a reality remains controversial as both the courts and commentators grapple with how it fits within greater Trade Mark law. The relationship between traditional infringement and dilution is equally contentious as questions continue to be asked about the relevance of the anti-dilution provisions when traditional infringement already exists and is effective. A question that is constantly asked is: can there be infringement without confusion? Equally contentious is the issue of whether a parody exception should be introduced in Trade Mark law even though there is minimal litigation around the issue of parody and dilution.

För att kunna registrera ett EU-varumärke krävs att det inte föreligger några absoluta eller relativa registreringshinder. Ett av de absoluta registreringshindren, art. 7.1 e) iii) VMF, stadgar ett förbud om att registrera kännetecken som endast består av ”[...] en varas form eller en annan egenskap som ger varan ett betydande värde”. Bestämmelsen har varit föremål för omfattande diskussion eftersom regeln medför väsentliga tolkningssvårigheter. I uppsatsen utreds hur omfattningen av art. 7.1 e) iii) VMF ska tolkas. Ett mål som belyser svårigheterna med nyss nämnda bestämmelse är Svenskt Tenn-målet, där frågan är om MANHATTAN ska anses omfattas av art. 7.1 e) iii) ÄVMF eftersom det är ett tvådimensionellt varumärke som är en tvådimensionell återgivning av en tvådimensionell vara. Vidare undersöks även det överlappande skydd som kan uppstå mellan upphovsrätt och varumärkesrätt, som art. 7.1 e) iii) VMF syftar att förhindra. Av uppsatsen framgår att begreppen i art. 7.1 e) iii) VMF måste tolkas var för sig. Utformningen av bestämmelsen medför således att ”en varas form” ska tolkas som fristående från en ”annan egenskap”, vilket gör att endast tredimensionella varor ska omfattas av begreppet ”form”. Lokutionen ”annan egenskap” syftar istället till att fånga upp sådana kännetecken som inte omfattas av form. Det som blir avgörande i bestämmelsen är emellertid begreppet ”betydande värde”, vilket kan utgöra olika faktorer såsom pris, renommé och omsättningskretsens uppfattning av varan. Vid en sammanvägd bedömning bör MANHATTAN omfattas av art. 7.1 e) iii) VMF mot bakgrund av bestämmelsens ordalydelse och syfte. I uppsatsen framgår även att det överlappande skyddet mellan upphovsrätt och varumärkesrätt inte torde vara önskvärt. Upphovsrätt och varumärkesrätt har skilda skyddsintressen och inne- håller olika bestämmelser, varför en överlappning medför ett för vittomfattande skydd som inte kan ha varit önskvärt av lagstiftaren. Visserligen borde en överlappning vara önskvärd från rättsinnehavarens perspektiv. Den sammanvägda bedömningen mellan lagstiftarens, rätts- innehavarens och allmänintressets intressen medför dock att överlappningen inte kan anses vara önskvärd. / In order to be able to register an EU trade mark, there must be no absolute or relative grounds for refusal. One of the absolute grounds for refusal, art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation, prohibits registration of signs which consist exclusively of “[...] the shape, or another characteristic, which gives substantial value to the goods”. The provision has been subject of extensive discussion because the rule brings significant interpretation difficulties. Therefore, the essay investigates how the scope of art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation shall be interpreted. A case that highlights the difficulties with the aforemen- tioned provision is Svenskt Tenn-målet. The question in this case is whether MANHATTAN should be covered by art. 7.1 e) iii) of the Community trade mark regulation since it is a two-dimensional trademark which is a reproduction of a two-dimensional product. Furthermore, the overlapping protection that may arise between copyright and trademark law, as art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation aims to prevent, is also being investigated. It appears from the essay that the concepts in art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation must be interpreted separately. The formulation of the regulation also means that “the shape” must be interpreted as being separate from “another characteristic”, which means that only three-dimensional goods shall be covered by the term “form”. Instead, the “another characteristic” aims to capture such signs that are not covered by “form”. However, what is decisive in the regulation is the term “substantial value”, which may include different factors, such as price, reputation and the consumer’s perception of the product. The judgement is that MANHATTAN should be covered by art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation in the light of the wording and purpose of the regulation. The essay also states that the overlapping protection between copyright and trademark law is not desirable. The copyright and trademark law have differing protection interests and contains various provisions. Therefore, an overlapping protection entails a too extensive protection, which may not have been desirable by the legislator. Certainly, an overlap is to be desirable from the right holder’s perspective. However, the judgement between the legislator, the right holder’s and the public interest’s perspective means that the overlap cannot be consid- ered desirable.

<p>I takt med att varumärken fått en allt större betydelse i samhället har också definitionen av vad som kan utgöra ett varumärke breddats. Dagens varumärkeslagstiftning stadgar att alla former som kan anses ha en särskiljande funktion även kan bli föremål för varumärkesskydd så länge som ett antal utryckliga registreringshinder inte föreligger. Denna formulering inkluderar även varans egen formgivning varvid det finns risk för att varumärkesskyddet kan fungera som ett alternativ till exempelvis patent eller mönsterskydd. Varumärkesskyddet är inte tidsbegränsat, och det ställs heller inte några krav på nyskapande, vilket gör att varumärkesskyddet i de överlappande fallen dessutom kan anses som mer förmånligt än övriga immaterialrätter. Sett ur samhällets synvinkel är en sådan situation inte önskvärd eftersom den tekniska utvecklingen riskerar att hämmas. Enligt min mening är risken för negativa samhällseffekter så pass påtaglig att varans egen formgivning inte bör kunna omfattas av varumärkesskyddet.</p>

<p>Uppsatsen redogör för skadeståndsbestämmelserna i 38 § varumärkeslagen som trädde ikraft år 1994, men belyser även de tidigare bestämmelserna och förslaget om nya bestämmelser. Dessutom framläggs alternativa bestämmelser. Slutsatsen är att både de nuvarande och de föreslagna bestämmelserna om skadestånd förstärker skyddet för rättighetshavares förmögenhetsintresse vid varumärkesintrång, jämfört med de tidigare bestämmelserna. Jämfört med de nuvarande bestämmelserna om skadestånd, förstärker de föreslagna bestämmelserna skyddet för rättighetshavares förmögenhetsintresse i högre grad, till följd av de kriterier som medtas i lagrummet. Dock tycker författaren att eventuella bestämmelser om skadestånd vid varumärkesintrång bör vara en kombination av ersättning för uppkommen omedelbar ren förmögenhetsskada och återställande av obehörig vinst.</p>

I takt med att varumärken fått en allt större betydelse i samhället har också definitionen av vad som kan utgöra ett varumärke breddats. Dagens varumärkeslagstiftning stadgar att alla former som kan anses ha en särskiljande funktion även kan bli föremål för varumärkesskydd så länge som ett antal utryckliga registreringshinder inte föreligger. Denna formulering inkluderar även varans egen formgivning varvid det finns risk för att varumärkesskyddet kan fungera som ett alternativ till exempelvis patent eller mönsterskydd. Varumärkesskyddet är inte tidsbegränsat, och det ställs heller inte några krav på nyskapande, vilket gör att varumärkesskyddet i de överlappande fallen dessutom kan anses som mer förmånligt än övriga immaterialrätter. Sett ur samhällets synvinkel är en sådan situation inte önskvärd eftersom den tekniska utvecklingen riskerar att hämmas. Enligt min mening är risken för negativa samhällseffekter så pass påtaglig att varans egen formgivning inte bör kunna omfattas av varumärkesskyddet.