No description available.

<p>Uppsatsen redogör för skadeståndsbestämmelserna i 38 § varumärkeslagen som trädde ikraft år 1994, men belyser även de tidigare bestämmelserna och förslaget om nya bestämmelser. Dessutom framläggs alternativa bestämmelser. Slutsatsen är att både de nuvarande och de föreslagna bestämmelserna om skadestånd förstärker skyddet för rättighetshavares förmögenhetsintresse vid varumärkesintrång, jämfört med de tidigare bestämmelserna. Jämfört med de nuvarande bestämmelserna om skadestånd, förstärker de föreslagna bestämmelserna skyddet för rättighetshavares förmögenhetsintresse i högre grad, till följd av de kriterier som medtas i lagrummet. Dock tycker författaren att eventuella bestämmelser om skadestånd vid varumärkesintrång bör vara en kombination av ersättning för uppkommen omedelbar ren förmögenhetsskada och återställande av obehörig vinst.</p>

Uppsatsen redogör för skadeståndsbestämmelserna i 38 § varumärkeslagen som trädde ikraft år 1994, men belyser även de tidigare bestämmelserna och förslaget om nya bestämmelser. Dessutom framläggs alternativa bestämmelser. Slutsatsen är att både de nuvarande och de föreslagna bestämmelserna om skadestånd förstärker skyddet för rättighetshavares förmögenhetsintresse vid varumärkesintrång, jämfört med de tidigare bestämmelserna. Jämfört med de nuvarande bestämmelserna om skadestånd, förstärker de föreslagna bestämmelserna skyddet för rättighetshavares förmögenhetsintresse i högre grad, till följd av de kriterier som medtas i lagrummet. Dock tycker författaren att eventuella bestämmelser om skadestånd vid varumärkesintrång bör vara en kombination av ersättning för uppkommen omedelbar ren förmögenhetsskada och återställande av obehörig vinst.

Vid varumärkesintrång har rättighetshavaren rätt till ersättning för den skada som han eller hon lidit till följd av intrånget. I 8 kap. 4 § varumärkeslagen (2010:1877) (VML) stadgas att den som begår varumärkesintrång ska betala dels skälig ersättning för utnyttjande av varumärket, dels ytterligare ersättning för skada som rättighetshavaren lidit. Av bestämmelsen framgår att vid beräkning av den skada som rättighetshavaren har lidit ska hänsyn tas till bland annat utebliven vinst. Inom varumärkesrättsliga mål är det vanligt förekommande att åberopa 35 kap. 5 § Rättegångsbalk (1942:740) (RB), vilken är en bevislättnadsregel. Regeln används på grund av svårigheterna för rättighetshavaren att styrka omfattningen av skadan, varför domstolen får uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Bevislättnadsregeln har varit omtalad i juridisk varumärkesdoktrin eftersom domstolen ofta uppskattar skadan till ett blygsamt belopp. För att domstolen ska kunna uppskatta ett skäligt skadeståndsbelopp, krävs fungerande beräkningsmodeller. Ofta används före- och eftermetoden som innebär att domstolen jämför rättighetshavarens ekonomiska situation före och efter intrånget. Metoden är lämplig vid beräkning av rättighetshavarens reparativa skada, det vill säga, den skadeståndsfunktion som får rättighetshavaren att försättas i en liknande situation som innan varumärkesintrånget. Före- och eftermodellen har dock vissa nackdelar, varför uppsatsen syftar till att utreda frågan om andra beräkningsmodeller kan appliceras på varumärkesmål. Uppsatsen behandlar frågan om skadeståndsberäkning vid fastställande av utebliven vinst. Området är belagt med stor osäkerhet, eftersom det är svårt för rättighetshavare att styrka sina skadeståndsberäkningar i fråga om utebliven vinst. Objektivt är således slutsatsen att rättighetshavarens uteblivna vinst är ett fiktivt uppskattat belopp. I uppsatsens diskussion och slutsats framkommer att fler skadeståndsberäkningsmodeller kan användas för att beräkna rättighetshavarens skada. En risk för rättighetshavaren vid skadeståndsberäkningar i varumärkesintrångsmål är att domstolen ofta underkänner rättighetshavarens yrkade skadestånd, vilket resulterar i att domstolen uppskattar skadan till ett skäligt, ofta blygsamt belopp. Modeller såsom jämförelsemetoden och "varumärkesvärderingsmodellen" utreds i uppsatsen som alternativa modeller för att beräkna rättighetshavarens skada vid ett varumärkesintrång.